Jag tror man måste sätta in den modernistiska stadsplaneringen i ett bredare samhällsperspektiv för att fullt ut förstå den. Den är en produkt av den rationalisering som utmärker den globala utvecklingen sedan (åtminstone) den naturvetenskapliga revolutionen och framåt. Samma processer är tydliga inom de flesta andra områden.
Med industrialiseringen blev maskinen den främsta metaforen för denna förändring. Det är svårt att idag riktigt förstå vilken omvälvning det automatiserade arbetet innebar. Man talade om "maskinåldern", maskinens typ av effektivitet blev rättesnöret för all adminstration, organisation etc. Renodling, specialisering av funktioner, skalfördelar. "Det effektiva samhället" tänkte man sig som en fabrik som producerade nyttigheter. Det var därför Le Corbusier pratade om bostaden som en maskin. På många sätt var det bra och fungerade utmärkt, men maskinmetaforen har sina begränsningar. Särskilt när man lämnar den individuella nivån (bostaden) för den sociala nivån (staden). Och det är det man till slut har börjat inse.
Idag använder man alltmer nätverksmetaforen för att förstå och organisera mänskliga processer. Mjukvara istället för hårdvara skulle man kunna säga. Nätverksmetaforen har helt andra implikationer än maskinmetaforen. Blandning istället för separering, multifunktionalitet istället för renodling etc. Stadsplaneringen släpar efter, men det har den å andra sidan alltid gjort.
Problemet med modernistisk stadsplanering? Den har blivit omodern.
__________________
A house is not only a machine for living in