Strukturella problem med planprocessen i Stockholm

Flera av oss som är aktiva i YIMBY har under senare tid pratat med ett antal aktörer som är involverade inom bygg- och planprocessen i Stockholm, antingen från politiskt håll eller i egenskap av arkitekt eller byggare.

För att förstå problemet behöver man förstå hur en markanvisningstilldelning idag fungerar. Som jag förstått det så ger det till ungefär såhär (rätta mig om ni ser fel i det jag skriver).

Exploateringskontorets uppgift är att identifiera mark som kan bebyggas i Stockholm. När ett byggprojekt är aktuellt kan det antingen vara exploatören som kontaktar exploateringskontoret eller exploateringskontoret som kontaktar olika byggherrar när man identifierat en möjlig plats. Om platsen blir aktuell för en markanvisning och om det är anbudsförfarande som gäller så är det sedan i huvudsak ekonomi som bestämmer vem som ska få rätt att bygga på platsen. Jag hänvisar till Stockholms stads markanvisningspolicy:
http://www.stockholm.se/PageFiles/77739/Markanvisningspolicy.pdf

"Alla anbud läggs upp på exploateringskontorets hemsida.
Där finns de dokument, krav och kontaktuppgifter man behöver känna till. I normalfallet gäller anbudet priset för byggrätten. Det innebär att högsta anbud vinner, under förutsättning att de krav som beskrivs i anbudsförfrågan
uppfylls, och byggherren föreslås därmed få en markanvisning av exploateringsnämnden. Härifrån ser arbetsgången likadan ut som vid direktanvisning."

Dokumentet fortsätter:

"När ansökan har kommit in blir byggherren tilldelad en projektledare,(...). Projektledaren inleder med att göra en översiktlig bedömning av förslaget. Projektet stäms av med stadsbyggnadskontoret och vid behov även med andra förvaltningar (...). Projektledaren undersöker tekniska och juridiska förutsättningar samt stadens ekonomi i projektet och bedömer översiktligt om projektet är genomförbart. (...) Om projektet uppfyller stadens övergripande krav och är en lämplig och genomförbar användning av marken, gör staden en intern värdering inför markprisförhandlingen som också godkänns av stadens expertråd. (...)
Efter genomförd markprisförhandling går ärendet vidare till exploateringsnämnden som beslutar om att ge byggherren en markanvisning. I samma ärende beställer exploateringsnämnden en detaljplan av stadsbyggnadsnämnden."

Notera här att det händer väldigt, väldigt mycket innan ärendet ens har nått fram till exploateringsnämnden som är det första politiska organ som får röra vid frågan. Innan dess har det varit en fullt ut tjänstemannastyrd affär. Stadsbyggnadskontoret och exploateringskontoret har en samverkansgrupp och det är alltså de som bestämmer vilka förslag som ska presenteras till exploateringsnämndens politiker för beslut. De förslag som inte kom vidare får politikerna i nämnden inte ens ta del av.

Så. Nu är ärendet framme i första steget hos politiken, nämligen exploateringsnämnden.

Exploateringsnämnden har lite förenklat hand om sådant som volymer, exploateringsgrad, tomträttsavgäld, stadens ekonomi i förhållande till projektet o dyl att ta ställning till. Tjänstemännen från exploateringskontoret rekommenderar ofta vilken typ av beslut som expl-nämnden bör fatta.

Först när exploateringsnämnden fattat beslut om att gå vidare så kommer det fram till det steg som de flesta kanske vill associera som det beslutsfattande huvudorganet kring stadsutvecklingsfrågor, nämligen stadsbyggnadsnämnden. Stadsbyggnadsnämnden ska ta hänsyn till sådana frågor som god stadsbyggnad, gestaltning, gaturum - att tillskapa goda stadsrum helt enkelt. Men hur lätt är det när det enda som någonsin presenteras för politikerna är kostnadsoptimerade vita frigolitboxar?

Det stora flertalet av alla intressanta projekt når aldrig stadsbyggnadsnämndens politiker.

Hur det här sedan är tänkt att kunna fungera ihop med visionsdokument som arkitektur Stockholm och politiska visioner om en levande stad med intressant arkitektur har jag svårt att se. Vad tycker ni? Har ni någon egen information att bistå med?

---

Senast ändrad 10 februari 2012 07:19

Intressant, det här hade jag ingen aning om. Har alltid trott att detaljplanen tas fram först och att byggherrarna utses senare.

Blir de refuserade förslagen offentlig handling? Vore fantastiskt att få se dem sammanställda.

Herbert: Stora projekt som T.ex Slussen kan ju fungera annorlunda, men det normala är att detaljplan tas fram när byggherre bestämts.

Med dina journalistgrävaregenskaper skulle du nog kunna hitta mycket intressant kring detta....

Problemet är snarare att politikerna inte lyckas förmedla för tjänstemännen att de vill se vissa typer av projekt. En tjänsteman existerar ju inte som ansvarig ur kommunallagens perspektiv utan det finns bara politiker att hålla till svars.

Det hjälper inte att skylla på tjänstemännen då de inte kan hållas ansvariga, det kan endast deras överordnade och det är politikerna. Så det faktum att politikerna inte fick se alternativen är inte en bra ursäkt för politikerna då det de facto är dom som styr enligt kommunallagen. Det får man aldrig glömma i sammanhanget.

Det låter som om processen måste ändras. I ett beslutsunderlag för politikerna bör tjänstemännen också inkludera refuserade förslag och motivera detta. Jag inser att i vissa fall kan det medföra mycket extraarbete men åtminstone blir då politikerna medvetna om att många intressanta förslag refuseras.

Alternativt måste det finnas en politikergrupp som granskar förslag enbart på estetik innan några tjänstemän överhuvudtaget tar hand, och bestämmer vilka förslag tjänstemännen skall gå vidare med.

Som det är nu kommer ju alltid det mest ekonomiska förslaget gå vidare, och de mest ekonomiska förslagen är nästan alltid avskalade vit/grå putsade boxar.

Welcome to my world!

Exploateringskontoret har en enorm och i stort sett osynlig makt över vad som byggs utanför de stora högprofilsområdena. Att Stockholms stad är den enskilt största markägaren - inte bara inom stadens gränser utan i hela länet - gör att (god) kontakt med exploateringskontoret är i stort sett nödvändigt för att få igenom sina projekt. Få arkitekter har möjlighet att få den här kontakten, särskilt inte om man ej har en byggherre i ryggen. Vissa beställare är modiga nog att låta arkitekter ta fram spännande förslag för utveckling att presentera för exploateringskontoret - många beställare är det inte. Att sedan byggbranschen i Stockholm domineras av företag med ursprung i ren anläggningsverksamhet, dvs väg- brobygge etc. (läs Skanska, NCC, m.fl.) och att dessa i allmänhet befinner sig i den senare kategorin av beställare, gör förstås sitt till för att öka på "grå-låd-kvoten". Jag ser mycket bitterhet mot arkitekter i detta och besläktade forum, och när man ser vad som byggs förstår jag förtvivlan. Låt mig därför säga att både jag och de kollegor jag känner delar denna frustration, men att det som Anders skriver är ett nyckelförhållande till varför stadsbyggnad i Stockholm ser ut som det gör, och vi är de första att beklaga.

Anekdotisk evidens (tjänstemän - främst yngre - på exploateringskontoret som pratar "off the record") gör gällande att exploateringskontoret domineras av en djupt rotad tjänstemannakultur, där tjänstemännens egna uppfattning av sitt uppdrag är att leverera färdiga bostäder till högsta möjliga intäkt. Arkitektoniska kvaliteter är i många fall överhuvudtaget inget de ser som en del av sitt uppdrag. Konfliktlinjen torde härigenom vara tydlig.

//Jakob - Arkitekt

En given fråga är då hur det ser ut i andra länder. Hursomhelst så torde detta system gynna de största aktörerna på byggmarknaden och missgynna de mindre, vilket i sig leder till likriktning.

Den andra frågan är var felet sitter. Är det PBL som behöver skrivas om? Den gjordes om för inte så länge sedan.