Altasområdet i Stockholm byggdes på 20-talet. Det är tätt och modernt men följer samtidigt klassiska formregler [notera för övrigt den slående likheten med Jacob Westinsgatan vid Norr Mälarstrand, som författarna till acceptera gick mycket hårt åt, reds. anm.]. (Klicka för att förstora!)
I början av 1900-talet byggde man just på detta sätt. Enkelt och tätt, men ändå vackert. Få områden är idag så uppskattade som 20-talsstadsdelar som Kungsladugård, Nedre Johanneberg eller Atlasområdet. Skillnaden mot idag är att de i grunden rationella husen fick genomtänkta klassiska proportioner och material/kulörer som harmonierar. Helhet och delar samspelar. Att återupptäcka dessa principer är en stor möjlighet för framtidens byggande. Det finns ett behov av att skapa genomförandekedjor, från detaljplaner till byggprocesser, som premierar harmoni framför kontraster. Som skapar variation inom givna ramar. Det kräver att formfrågan kommer in tidigare i processerna än idag. Och att vi släpper tanken på att allt som byggs i samma tid ska följa samma formmässiga värderingar.
Några exempel där vi använt oss av klassiska formregler för att skapa modern, vacker arkitektur. (Klicka för att förstora!)
Modern klassisk arkitektur behöver inte handla om att blicka bakåt och bygga pastischer, utan om att använda tidlösa formregler för att skapa områden som är mer harmoniska och vackra att vistas i än de som byggs idag. En kreativ väg framåt i en tid där vi behöver bygga tätt och högt men ändå anpassat till den gående människans upplevelser.
Det är dock inte eftersträvansvärt att allt nytt ska byggas i samma stil. Det är dags att bejaka en pluralistisk samtidsarkitektur där olika formspråk kan utvecklas parallellt. På vissa platser passar maximala kontraster à la Masthuggskajen bra. På andra är ordning och harmoni att föredra. På ytterligare andra lågmäld modernism som anpassas till landskapet och solens rörelser. Omsorg om detaljerna och fokus på människorna som verkar i, och rör sig längs, husen är lika viktiga i alla formtraditioner.
Altasområdet i Stockholm byggdes på 20-talet. Det är tätt och modernt men följer samtidigt klassiska formregler [notera för övrigt den slående likheten med Jacob Westinsgatan vid Norr Mälarstrand, som författarna till acceptera gick mycket hårt åt, reds. anm.]. (Klicka för att förstora!)
I början av 1900-talet byggde man just på detta sätt. Enkelt och tätt, men ändå vackert. Få områden är idag så uppskattade som 20-talsstadsdelar som Kungsladugård, Nedre Johanneberg eller Atlasområdet. Skillnaden mot idag är att de i grunden rationella husen fick genomtänkta klassiska proportioner och material/kulörer som harmonierar. Helhet och delar samspelar. Att återupptäcka dessa principer är en stor möjlighet för framtidens byggande. Det finns ett behov av att skapa genomförandekedjor, från detaljplaner till byggprocesser, som premierar harmoni framför kontraster. Som skapar variation inom givna ramar. Det kräver att formfrågan kommer in tidigare i processerna än idag. Och att vi släpper tanken på att allt som byggs i samma tid ska följa samma formmässiga värderingar.
Några exempel där vi använt oss av klassiska formregler för att skapa modern, vacker arkitektur. (Klicka för att förstora!)
Modern klassisk arkitektur behöver inte handla om att blicka bakåt och bygga pastischer, utan om att använda tidlösa formregler för att skapa områden som är mer harmoniska och vackra att vistas i än de som byggs idag. En kreativ väg framåt i en tid där vi behöver bygga tätt och högt men ändå anpassat till den gående människans upplevelser.
Det är dock inte eftersträvansvärt att allt nytt ska byggas i samma stil. Det är dags att bejaka en pluralistisk samtidsarkitektur där olika formspråk kan utvecklas parallellt. På vissa platser passar maximala kontraster à la Masthuggskajen bra. På andra är ordning och harmoni att föredra. På ytterligare andra lågmäld modernism som anpassas till landskapet och solens rörelser. Omsorg om detaljerna och fokus på människorna som verkar i, och rör sig längs, husen är lika viktiga i alla formtraditioner.
Altasområdet i Stockholm byggdes på 20-talet. Det är tätt och modernt men följer samtidigt klassiska formregler [notera för övrigt den slående likheten med Jacob Westinsgatan vid Norr Mälarstrand, som författarna till acceptera gick mycket hårt åt, reds. anm.]. (Klicka för att förstora!)
I början av 1900-talet byggde man just på detta sätt. Enkelt och tätt, men ändå vackert. Få områden är idag så uppskattade som 20-talsstadsdelar som Kungsladugård, Nedre Johanneberg eller Atlasområdet. Skillnaden mot idag är att de i grunden rationella husen fick genomtänkta klassiska proportioner och material/kulörer som harmonierar. Helhet och delar samspelar. Att återupptäcka dessa principer är en stor möjlighet för framtidens byggande. Det finns ett behov av att skapa genomförandekedjor, från detaljplaner till byggprocesser, som premierar harmoni framför kontraster. Som skapar variation inom givna ramar. Det kräver att formfrågan kommer in tidigare i processerna än idag. Och att vi släpper tanken på att allt som byggs i samma tid ska följa samma formmässiga värderingar.
Några exempel där vi använt oss av klassiska formregler för att skapa modern, vacker arkitektur. (Klicka för att förstora!)
Modern klassisk arkitektur behöver inte handla om att blicka bakåt och bygga pastischer, utan om att använda tidlösa formregler för att skapa områden som är mer harmoniska och vackra att vistas i än de som byggs idag. En kreativ väg framåt i en tid där vi behöver bygga tätt och högt men ändå anpassat till den gående människans upplevelser.
Det är dock inte eftersträvansvärt att allt nytt ska byggas i samma stil. Det är dags att bejaka en pluralistisk samtidsarkitektur där olika formspråk kan utvecklas parallellt. På vissa platser passar maximala kontraster à la Masthuggskajen bra. På andra är ordning och harmoni att föredra. På ytterligare andra lågmäld modernism som anpassas till landskapet och solens rörelser. Omsorg om detaljerna och fokus på människorna som verkar i, och rör sig längs, husen är lika viktiga i alla formtraditioner.