Som
utlovats tidigare så är det nu dags för en artikel här på Yimby.se för att sätta Stockholms brist på intressant arkitektur i ett perspektiv.
När man pratar om arkitektur i Stockholm brukar det dyka upp ett antal argument. Stockholm är en så liten stad, det är för dyrt, det förstör "siluetten" eller att arkitekter bara vill "hävda sig" eller "sätta sig på kartan".
Att det ses som ett problem att arkitekter vill skapa intressanta byggnader och göra ett avtryck i staden handlar om
jantelagen.
"Du skall inte tro att du är något" helt enkelt. Det är ett rent känsloargument och saknar faktisk relevans i en diskussion om intressant arkitektur. Ingen skulle komma på tanken att ha samma attityd till en konstnär men arkitekter är det okej att trycka ner. På samma gång finns det, märkligt nog, en stor respekt för byggnader som t.ex. stadsbiblioteket och stadshuset och dess arkitekter Gunnar Asplund och Ragnar Östberg. Dessa byggnader skulle aldrig ha uppkommit i ett samhälle präglat av
"Du skall inte tro att du är något"-mentaliteten.
Den moment 22-situation som verkar uppstått är alltså att det ses upp till arkitekter som
har fått uppföra monumental arkitektur medan det ses ner på de som
vill uppföra monumental arkitektur.
Siluettargumentet är också intressant. Både stadshuset och Kungstornen bröt på sin tid tydligt mot Stockholms siluett, liksom kyrkornas torn. Dessa ses inte som några problem då människor är
vana vid dem. Siluettargumentet handlar i allt väsentligt om
rädsla för förändring. Kort sagt, en djupt konservativ syn på staden som en konstant.
Så har vi då lagt känsloargumenten bakom oss och kan komma fram till sakargumenten. Att det är för dyrt och att Stockholm är för litet. Båda dessa argument förekommer ofta, men är i grunden felaktiga.
Städer som är mindre än Stockholm i jämförelsevis fattiga länder i det gamla östblocket bygger redan idag både högre, tätare och arkitektoniskt mer intressant än Stockholm. Länder som många svenskar fortfarande ser som "grå sovjetstater" har sprungit om oss för länge sedan. Det är glädjande att se den utvecklingsvilja och framtidstro som finns i dessa länder, men det är samtidigt farligt om Stockholm samtidigt inte kan återfå sin. Det är inte heller bara dessa länder som bygger spännande och intressant, så det handlar om mer än östländer som vill skapa sig en ny självbild.
Sverige(bortsett från Malmö), och speciellt Stockholm, har blivit ett arkitekturens U-land. Det beror inte nödvändigtvis på att arkitekterna är dåliga, utan också på att samhället präglas av stela planlagar, förändringsrädsla och ett fåtal stora byggbolag som tack vare vår omständiga byråkrati kring byggande är de som står bakom nästan allting som byggs. Yimby har varit i kontakt med flera arkitekter som uttrycker frustration över hur de gång på gång motarbetas och att deras planer kapas ner och förenklas.
Ett välkänt exempel i Stockholm är Söder Torn, ursprungligen ritad av den kända danska arkitekten Henning Larsen som en smäcker skyskrapa på 40 våningar. Men efter att skönhetsråd, politiker och byggbolag sagt sitt fanns det till sist kvar en 24-våningstermos. Larsen hoppade av projektet i protest.
Den kända brittiska arkitekten Peter Cook uttryckte sig i vintras om Svensk arkitektur i en artikel i Svenska Dagladet. Domen var hård:
"Peter Cook verkar uppriktigt bekymrad över vad som pågår i Sverige. It's weird! – det är skumt! – utropar han och rösten går upp lite i falsett när han pratar om bristen på inspirerande samtidsarkitektur. Han förstår inte vad som gått snett. Sverige var ju en gång känt som ett innovativt land, med stora arkitektnamn. - I dag är svensk arkitektur ointressant. Det är tragiskt, säger han och tillägger att han väntar på att någon ska förklara varför Sverige hamnat på efterkälken. På senare år har norsk arkitektur vitaliserats, i Danmark byggs mycket spännande och Finland håller som alltid hög nivå. Men Sverige är bara ”depressingly ordinary”, säger han."
Depressingly ordinary. Deprimerande alldagligt. Och Stockholm fylls på med fler deprimerande och identiska punkthus i putsad nyfunkis utkastade i spenaten, trots att priser och bostadsköer är som allra högst i den täta och brokiga innerstaden.
Vissa håller dock inte med. En del menar att arkitekturen är på dekis i hela Europa eller att vi i Sverige inte vill ha spektakulär arkitektur. Att vi inte skulle vilja ha det
verkar dock inte stämma. Överlag verkar stödet hos "vanliga medborgare" vara stort för intressant arkitektur. Dessa gör dock sällan sin röst hörd och tron hos politiker och media blir därefter.
Huruvida arkitekturen är på "dekis" i Europa går säkert att argumentera länge och väl om. Det ter sig dock tydligt att Sverige, och speciellt Stockholm, befinner sig på en särdeles usel position.
För att illustrera detta, låt oss studera några olika projekt som har påbörjats, skall påbörjas eller redan är uppförda, runt om i Europa.
Befolkningarna i städerna som redovisas (kommunen) är som följer:
Stockholm, Sverige: 799.000
Rotterdam, Nederländerna: 588.700
Pristina, Kosovo: 500.000-600.000
Köpenhamn, Danmark: 510.000
Bratislava, Slovakien: 425.000
Malmö, Sverige: 258.000
Århus, Danmark: 238.000
Randers, Danmark: 55.700
Vejle, Danmark: 50.000
Bella Center hotell, Köpenhamn. 2x75 meter, 2x25 våningar.
Bølgen i staden Vejle i Danmark.
Copenhagen Towers, Köpenhamn. 85 meter, 20 våningar.
ENK Complex, Priština, Kosovo. 165 meter, 42 våningar.
Hyllie hotell, Malmö.
Light*House i Århus i Danmark. 142 meter, 46 våningar.
Maas Tower, Rotterdam. 165 meter. 44 våningar.
Montevideo, Rotterdam. 152 meter, 43 våningar.
Ørestad Down Town, Köpenhamn. 2x70-80 meter, 2x18 våningar.
Panorama City, Bratislava, Slovakien. 53 våningar (178 meter).
Point Hyllie, Malmö. 95 meter, 27 våningar.
The Red Apple i Rotterdam. 128 meter, 38 våningar. Notera speciellt att man här har integrerat byggnaden i ett kvarterstänk som en självklar del av staden istället för att placera ut det som en solitär.
Thors Bakke Highrise, Randers Danmark. 90 meter, 28 våningar.
Turning Torso, Malmö. 190 meter. 54 våningar. En stor nackdel med Turning Torso är att det är en uttalad solitär med dålig integration mot resten av staden. Arkitekturen är med andra ord en förebild, inte dess obefintliga integration med resten av staden.
Dansande huset i Prag är naturligtvis också värt ett omnämnande. Prags kommun är visserligen större än Stockholms men "Storstockholm" är med 1.949.500 invånare större än "Storprag" med 1.941.800 invånare.
Klicka här för att se alla bilder
Värt att notera är att dessa projekt på intet sätt är ensamma. De är endast ett axplock.
Låt oss så avsluta med (enligt den formulerade visionen)
"den unika miljön" i
"Europas mest spännande tillväxtregion”, också omnämnt som
"Stockholms Manhattan" av områdets planarkitekt Aleksander Wolodarski. Alltså ett område där det
uttalade målet har varit att skapa något speciellt.
Norra Station
Depressingly ordinary.
Att kalla ett
bostadsområde (så här ser inte en stad ut)
med ett antal så gott som identiska 10-vånings-punkthus i fyrkantig nyfunkis för "unikt", "spännande" och "Manhattan" visar på en häpnadsväckande brist på insikt. Den tragiska inställningen hos vissa svenska arkitekter och planerare att områden skall vara "homogena" syns tydligt här där man gått fram med rakkniv för att säkerställa att alla husen är
exakt lika höga (bortsett från
husen närmast nationalstadsparken naturligtvis. De har skalats ner för att säkerställa att så få som möjligt kan nyttja den. Bravo...). Miljonprogrammets estetik lever, nu med större fönster och ljusare fasader.
Så, vill Yimby riva sönder gamla stan och bygga skyskrapor där?
Nej. Absolut inte. Men vi menar att vi i nya stadsutvecklingsområden måste våga satsa och att vara visionära. En stads arkitektur uttrycker mycket av dess framtidstro. Dagens arkitektur säger en sak tydligt: Vi tror inte längre på en bättre framtid.
Det finns en vidare aspekt. Idag byggs allting i Stockholm med en ytterst låg täthet. Låga punkthus placeras ut i nya bostadsområden och staden sprider ut sig över enorma ytor helt i onödan. Även i uttalade "stadsutvecklingsområden" som Norra Station, Hjorthagen och Värtahamnen byggs det med en ur internationell synvinkel häpnadsväckande låg densitet. Resultatet blir en allt större energitillgång med mer biltrafik, längre pendlingstider och eftersatt kollektivtrafik i en värld där vi vet att detta är ett stort problem. Samtidigt är processerna för att få bygga mycket långa så varje nytt bygge tar tid att få igenom. När väl tillstånd ges lågexploateras marken och stora ytor värdefull natur försvinner.
Stockholms bostadspriser är
bland de högsta i Europa. I bostadskön finns
över 200.000 människor. En del av de som står i kön har förvisso bostad, men ofta ett boende som de inte är nöjda med. Köerna är talande nog som allra högst där Stockholms täthet är som högst,
i innerstaden. Ändå byggs det idag inga miljöer som är lika täta som Stockholms befintliga innerstad, i en verklighet där vi borde bygga miljöer som är
tätare.
Enligt utredningar som gjorts kommer det att flytta in minst 150.000 fler till Stockholms stad fram till år 2030 och över en halv miljon till Storstockholmsregionen.
Och låghusen fortsätter att duttas ut i skogen.