En gång betonggrått, alltid betonggrått.

Det här är Nybohovsbacken i Stockholm, inte långt från Södermalm (klicka gärna för större bild).
Ett ganska typiskt svenskt modernistiskt planerat område med stora huslängor i betonggrå färg. Att de flesta boende i området inte tycker att betonggrått är världens roligaste "färg" torde vara uppenbart för de flesta.

Sagt och gjort, vi gör något åt det tyckte bostadsrättsföreningen reservoaren i området (huset utmärkt med röd pil). I god ordning sökte föreningen bygglov vilket blev beviljat i augusti 2007. Vid årsskiftet påbörjades arbetet.



Skillnaden blev markant.

Men se det skulle föreningen inte ha gjort. Tre grannar som tyckte att de visste bättre överklagade beslutet. Här skulle det minsann vara betonggrått. I väntan på slutligt beslut har nu ommålningsarbetena stoppats.

I tidningen City kan vi läsa:

"- De skulle ge ett väldigt lyft för området att bryta upp det här sovjetgråa nyanserna. Jag tycker redan att närområdet har blivit trevligare, säger föreningens ordförande Peter Durkfeldt."

Yimby kan inte annat än instämma.

Men grannen Annette Fahlsten, en av anmälarna tycker sig veta bättre:

"- Det handlar om att hålla ihop området som en arkitektonisk helhet så som det en gång var tänkt. I stället för att se på den grå betongen som trist förort tycker jag att man ska se kvaliteterna och vara stolt. Det är viktigt att se årsringarna i en stad."

Exakt vilka "kvaliteter" hos betonggrått det är man skall vara stolt över verkar Annette anta skall vara uppenbart, något som det dock för de flesta knappast är. Varför det är viktigt att se "årsringar" verkar också vara en självklarhet, liksom varför dessa uppenbarligen viktiga årsringar skulle försvinna för att en fasad byter färg. Att referera till hur området var tänkt är ett märkligt sätt att argumentera då områdena idag som bekant inte är vad de var tänkta att vara. De storstilade idéerna om den nya staden för den nya människan visade sig vara utopier som inte fungerade i verkligheten.

Annette:s inställning är en karbonkopia på det som vi brukar få höra från Skönhetsrådet och stadsmuseet, att behålla en betonggrå kulör är viktigare än att skapa trivsel för de som bor i ett område.

Inte oväntat får anmälarna stöd av just skönhetsrådet och stadsmuseet, som har motsatt sig färgvalet.

Skönhetsrådet har bara gott att säga:
"På avstånd ser bebyggelsen på berget snarast ut som en borg. I området framträder dock en trivsam boendemiljö". Stadsmuseet anser att området är "särskilt kulturhistoriskt värdefullt".

Jomenvisst:



Här ser vi återigen ett exempel på skönhetsrådet och stadsmuseets djupt omänskliga agerande där byggnader är viktigare än människor. Där betong är viktigare än hur människor mår.

Peter Durkfeldt säger:
"- Jag håller inte med om deras argument. Jag tycker att det är mer spännande att ha en levande stad, säger han."

Yimby kan bara hålla med. En levande stad som är till för de människor som bor i den, är långt mycket viktigare än ett fåtal elitisters inskränkta syn på staden som ett museum.

Bostadsrättsföreningen Reservoaren har Yimbys fullständiga stöd, och uppenbarligen även Stockholmarnas om man skall tro nätundersökningen på city.se som just nu visar att 91% tycker att huset skall få målas om.

Låt oss hoppas att länsstyrelsen låter det sunda förnuftet vinna över de tre sura grannarna.