I fredags skickade nätverket YIMBY en replik till tidningen City som svar på den krönika
som publicerades i City i förra veckan. Idag (måndag) är en replik införd, men repliken är inte fullt ut skriven av oss.
Så här ligger det till:
Den replik som vi skickade besvarades via mail med att den var för lång. Detta är vanligt då utrymmet i tidningar är knappt. Vi ombades att förkorta texten, och att skicka in en ny version "under dagen" om den skulle komma med i måndagens tidning. Under tidig kväll på fredagen skickade vi iväg vår nya kortare version, och räknade på grund av den sena textleveransen med att repliken istället skulle komma med i onsdagens tidning.
Så blev dock inte fallet. City har istället använt sig av den längre version som vi först skickade in, och har själva valt ut delar av den, stuvat om i texten, och ändrat vissa formuleringar. Vi blev aldrig tillfrågade om huruvida denna text var okej med oss. Att man publicerar en text som ser ut att vara från oss, fast den är omredigerad av tidningen, är ganska förvånande. En replik är inte en journalistisk produkt utan just en replik.
Vi är naturligtvis glada för att City vill låta oss replikera, men ställer oss frågande till förfarandet. En replik är kort, och utrymmet att utveckla sina resonemang mycket begränsat. Därför är det också viktigt att det blir rätt.
Följande är den förkortade replik som vi skickade in till City i fredags kväll, som inte kom med i tidningen, men som är den som vi står bakom:
"Det sägs att staden skulle förstöras om skyskrapor stack upp över kyrktornen.
Men de planeras inte i Gamla Stan, utan i områden som Värtan & Liljeholmen.
Manhattan & La Defense tas upp som naturliga skyskrapeplatser.
I Stockholm byggdes Europas första skyskrapor, Kungstornen, 1925.
Är 60-talets La Defense naturligare?
Arkitektur handlar inte om ekonomiska system.
Moskvauniversitetets 240 meter är knappast "ohejdad kapitalism".
Samtidigt är många av husen i New York just sådan.
Det går att planera bra & dåligt, vackert & fult, högt & lågt.
Det är argument mot dålig planering & arkitektur, inte skyskrapor.
Ibland bär sig höga hus, ibland inte.
Ibland är marken dyr. På attraktiva lägen kan man ta mer betalt. Höga hus är också en attraktivitet i sig själva.
Stockholm tar betalt för byggd yta, inte använd mark. Det är inte husens fel.
Det går att bygga högt utan att det blir blåsigt.
"Skuggiga" Gamla Stan är omåttligt populärt.
Höghus skapar bättre underlag för kollektivtrafik.
Problemet är att trafiken i stad och villaområde planeras likadant.
I innerstaden äger cirka 45% av hushållen bil. På Manhattan färre än 25%.
I Stockholm byggs det nytt för 110% bilägande. Är det konstigt att vi får problem?"
Ett långt svar som vi lade upp på yimby.se
under fredagen hittas här.
I dagens City (papperstidningen) finns en krönika till av David Grossman, där han fortsätter att utveckla sitt resonemang. (
Se PDF här, sidan 10). Tyvärr blir det här fortsatt uppenbart att Grossman inte förstår vad det handlar om.
Grossman skriver:
"Anders Gardebring i Yimby skriver att man kan bygga högt kostnadseffektivt, utan att det skapar miljöproblem och dessutom med god stadsplanering. Det går kanske, även om den expertis jag talat med pekar på många svårigheter"
Detta påstående ter sig märkligt. Menar alltså David Grossman, och den expertis han talat med, att samtliga skyskrapor i hela världen har gått med förlust? Och menar David Grossman, och experterna, att Manhattan inte existerar (det finns naturligtvis fler exempel)? Exakt på vilket sätt är Manhattan inte en miljövänlig miljö, med 72% användning av kollektivtrafik, och mindre än 25% bilinnehav? Det är siffror som Stockholm bara kan drömma om.
Tyckande utan fakta är just det, tyckande. Om våra experter tycker att det är för svårt att göra det som kan göras i tusentals andra städer på jorden, så säger det mer om experterna, än om möjligheten att bygga högt.
"Skulle förutsättningarna varit bättre hade vi säkert redan sett fler skyskrapor i Stockholm."
Det är inte alls omöjligt. Förutsättningarna som behöver förbättras handlar om att utforma lagstiftning som underlättar för tätt och miljöeffektivt byggande, och inte som idag försvårar det. Detta handlar naturligtvis inte bara om höga hus, utan om stadsbyggnade i allmänhet.
"Höga planer är för det mesta bara pr utan ambition att bygga – som Gert Wingårdhs 200 meter höga skrapa på Telefonplan."
Visst är det så. Det är dock ingen kritik mot skyskrapor som sådana, utan avspeglar mer det ganska risiga arkitektur- och stadsbyggnadsklimat som råder i Stockholm.
"Men oberoende av teknik eller ekonomi så handlar det till syvende å sist om vilket uttryck vi vill att Stockholm ska ge, och min åsikt är att det numera går inflation i skyskrapor och att den tappat sin charm."
Vilken typ av arkitektur man uppskattar och vilken typ av stadsbyggnad man uppskattar är subjektivt. Det handlar inte om vad som är "charmigt" utan hur vi vill bygga staden.
"Tävlan om att bygga sig upp över molnen är mest ”grabbiga” uttryck för makt och ofantlig rikedom. Vill vi sätta Stockholm på kartan gör vi det inte med en ”fjuttig” 40-våningskåk i Värtan eller vid Centralstation. Det gör vi med ny spännande ekologiskt anpassad arkitektur."
Skyskrapor blir vad man gör dem till. Vill man se dem som förtryckande makt gör man det. Vill man se dem som spännande gör man det. Vill man se dem som befriande och visionära gör man det.
Synen på staden, på arkitektur och på byggnader är subjektiv.
Här visar tyvärr Grossman återigen att han inte har förstått vad diskussionen, i alla fall från YIMBY:s håll, handlar om. Det handlar inte om att sätta Stockholm "på kartan". Stockholm är redan på kartan. Vi är redan en storstad, även om mångas självbild av Stockholm fortfarande är bilden av den stora småstaden.
Det handlar inte om höga hus som politiska prestigeprojekt. Det handlar om vilken syn man har på staden, och dess utveckling. Skall vi på förväg bestämma att alla klubbar måste vara dansbandsklubbar, att det en gång varit så, och att det alltid skall vara så? Men de som vill lyssna på rock, trance eller jazz då?
Är vår syn på staden någonting som handlar om att allt skall vara som det alltid har varit? Att visionärer skall tryckas ner, att idéer skall stävjas, istället för att uppmuntras?
Det handlar om vilken bild vi vill förmedla, och vilken bild vi har, av Stockholm. Är Stockholm en stad där man bara får göra sådant som redan har gjorts, eller är Stockholm en stad där man får realisera sina visioner och prova något nytt? Är Stockholm
våra drömmars stad, eller är den helt enkelt färdig? Grossman vill sätta Stockholm
"på kartan med ny spännande ekologiskt anpassad arkitektur". Det är inget som YIMBY säger nej till. Vad vi inte förstår är varför subjektivt tyckande skall föra fram vissa visioner, och stoppa andra.
