Kristina Berglund, fd planchef, fd stadsarkitekt och fd ledamot i Stadsmiljörådet (vad hon gör idag står inte) har på SvD brännpunkt idag fått in
ännu ett i raden av konservativa, höghusfientliga och felaktiga inlägg. Inlägget är en replik till
Mikael Söderlunds uttalande om 34 nya skyskrapor i Stockholm.
Kristina påstår, helt fräckt, att skyskrapor inte ger ökad täthet åt en stad. Samtidigt nämner hon Manhattan i samma artikel vilket väl kan ses som smått roande.
Argumentet mot skyskrapor är enligt Kristina att man måste bygga glest, för att solljuset skall kunna nå överallt.
Att påstå att skyskrapor inte skapar en tätare stad och samtidigt kräva tolkningsföreträde för hur husen skall placeras utifrån vissa givna premisser som ofrånkomligen kommer att leda just till den för Kristina önskade slutsatsen känns inte som en speciellt seriös argumentation.
Solljus in i lägenheten må vara en viktig aspekt för Kristina. Men vi är många som föredrar den täta staden och storstadspuls framför behovet av solljus in i fönstret på morgonen.
Är det solljus och öppna ytor man är ute efter är det kanske inte lämpligt att bosätta sig i tätbebyggd stadsmiljö, och det är knappast det man är ute efter heller.
Kristina tar upp Manhattan som ett
varnande exempel. Det är intressant hur Stockholmarna gång på gång i debatten får
åsikter skrivna på näsan. Det finns
många Stockholmare som önskar att det fanns områden som var mer som Manhattan:
Den täthet, folkliv, utbud, kulturliv och stadspuls som finns på Manhattan kan vi bara drömma om i Stockholm. Många svenskar reser varje år till New York för just de kvaliteter som staden erbjuder, vem är Kristina att sätta sig över alla dessa människor? Det är för övrigt just på det sätt som man gjort i Manhattan, där man integrerat höga hus i kvartersstrukturen, istället för det solitärtänk med avskilda separata huskroppar som Kristina påstår är nödvändiga, som vi bör bygga. Det som för Kristina är en skräckvision är i själva verket något som många eftertraktar. Om det vore upp till Kristina skulle vi helst alla bo i sovstäder eftersom staden enligt henne inte skall få växa.
Vill man ha solljus går det för övrigt utmärkt att bygga takterasser. Gårdarna måste inte vara nere på marken.
Kristina gör flera logiska kullerbyttor i sitt inlägg.
Först skriver hon att höga hus kräver mycket parkeringsyta, för att senare skriva:
" Större befolkningsunderlag möjliggör bättre service och ökad kollektivtrafik och därmed minskat bilresande och minskade utsläpp."
Ja, precis. Så hur var det nu med alla de där parkeringsplatserna egentligen?
Naturligtvis klarar inte Kristina av att låta bli att nämna rivningarna i Klara. Detta murbräckeargument som så många tar till när de får slut på argument. Som bekant skedde de för ungefär ett halvt sekel sedan. Det är dags att släppa det och gå vidare nu.
Den här rädslan för att bygga tätt och högt är egentligen ganska märklig. Vad är alla dessa människor så rädda för? Var exakt ligger problemet? Är de rädda att de skall bli tvingade att bosätta sig i till exempel Värtanområdet om vi (mot all förmodan) skulle bygga ordentligt tätt och högt där? Varifrån kommer denna krampaktiga vilja att Stockholms stadshus, kungstornen, och kyrktornen för all framtid skall vara de enda byggnader som får sticka ut i Stockholm? Stockholm är inte ett museum. Stockholm är en levande stad med goda möjligheter att bli en pulserande storstad och en kraftig ekonomisk motor. Men Kristina vill helst behålla den sovande småstadsmentaliteten. Varför bor hon i Stockholm om det är en småstad hon är ute efter?
Missa för övrigt inte
detta utmärkta blogginlägg.
