Reglerna som format skraporna

Ulf Lundell trivs bäst i öppna landskap. Men jag tillhör generationen som trivs bäst där betong möter grönska. I gränsen mellan de händelserika sociala stadskvarteren och den gröna parken är kontrasterna stora, och alldeles underbara. Jag skulle kunna bo i en villaförort. Men då skulle jag känna mig socialt och kulturellt avskuren från omvärlden. Jag skulle kunna bo centralt i Milano. Men då skulle jag inte kunna njuta av grönskans skönhet och lugn. Nej jag trivs bäst där betong möter grönt. Där man kan njuta av de kulturella och ekonomiska utbytena i stadskvarteren samtidigt som man några kvarter bort kan slappna av, kasta frisbee och mingla i parken. Om jag dessutom kan åka kollektivt till oexploaterade skogar och skärgårdar så är allt finemang.


Betong möter grönska i New York. En av världens mest populära platser.

Alexander Ståhle Forskar om grönområden i städer. Han har i avhandlingar som ”Compact Sprawl” kommit fram till att det inte råder någon negativ relation mellan täthet och upplevd närhet till grönska, tvärtom. Boende i Stockholms innerstad upplever sig ha närmare till grönytor än boende runt Järvafältet. Hans analyser av Stockholm visar att kompakta miljöer som är både täta och gröna har högre fastighetsvärden, bättre hälsotal, större blandning av boyta och lokalyta, och ett högre exploateringstryck. Ståhle menar att förorten måste förtätas på ett bra sätt för att öka känslan av närhet till grönska. Det låter nästan för bra för att vara sant. För tät stad gör det möjligt att spara mer skärgård och andra vilda grönområden för djuren utanför våra samhällen.

Det är viktigt att parkerna håller hög klass och är lätttillgängliga för allmänheten. Vid Telefonplan finns det t.ex. mer grönska än hus och asfalt. Ända råder det brist på öppna gräsytor för äldre och lekplatser för de mindre barnen som inte orkar gå långt. Den mesta grönskan är privat mark i villor eller ”Hus-i-park”. Det finns också stora skogsområden som är avskurna av räls, motorvägar och villatomter. De få grönytor som är tillgängliga använder få då de inte sköts om. Men det finns hopp. Nya kvarter ska byggas och nya parker ska anläggas.

Ett mer framgångsrikt exempel är Östermalm som är tät och  planerad för att alla ska ha ett grönområde i slutet av gatan. Parkerna håller hög kvalité. Södra Djurgården är en av de bästa parkerna vi har i landet. Detta klingar bra med YIMBYs värderingar om att alla i en tät levande stad ska få gångavstånd till multifunktionella parker av hög kvalité.

Parkerna är en självklar och livsviktig del av staden. Vi måste således lyckas med konstycket att förtäta med bostäder, infrastruktur och arbetsplatser för 1 000 000 nya invånare under de närmaste decennierna samtidigt som vi ökar känslan av närhet till grönområden


Betong möter grönska i Paris. En av världens mest populära platser.

Statistiska Centralbyrån har gjort en undersökning om grönytor/grönområden i och omkring tätorter som uppmärksammats av SvD. I resultatet står det att "Andelarna av befolkningen som saknar grönområde inom 300 meter från bostaden varierar från 4 procent till 30 procent.". I storstäderna Stockholm och Malmö saknar 18 procent av de boende grönområden i närområdet.  Men undersökningen måste tas med en nypa salt då det inte bara är närhet till grönytor som är av betydelse utan även kvalitén på grönytan.

En del tror att kampen för grönska är detsamma som att protestera mot varje nybygge på grönområde. Men tyvärr är detta också en kamp för att inte låta Stockholm växa och leder till att man måste bygga "någon annanstans". Det leder till utspridning, så kallad urban sprawl vilket totalt sett tar i anspråk mer grönyta och ökar bilberoendet. Om staden ska få växa så måste vi ibland bebygga grön mark. Men ju tätare vi bygger desto mer grönska kan vi spara. Samtidigt måste vi öka känslan av närhet till grönområden. För att uppnå detta måste vi göra en del omfördelningar mellan bebyggelse och grönska och prioritera rätt grönområden. Vi måste utveckla många grönytor samtidigt som vi måste våga bebygga rätt grönytor.

Sist men inte minst måste vi bry oss om våra vänner djuren. Men den diskussionen tar vi en annan gång.


Jag hoppas att vi kan bygga åtminstone så tätt att vi kan behålla vår skärgård för allmänt friluftsliv. Jag ser gärna att man bygger ut kollektivtrafiken till våra yttre grönområden så att vi utan bil kan njuta mer av den.

I den så kallade "stadsbyggnadsdebatten" (som i Stockholm mest handlar om att staden är färdigbyggd) lyfts staden New York ibland fram som ett varnande exempel. Sjuvåningshus invid nationalstadsparkens gräns lyfts fram som ett problem med varnande ord om att man försöker skapa ett Central Park i Stockholm och höga byggnader beskylls för att skapa "betongöknar" och ibland beskylls till och med hög bebyggelse vara oförenlig med den täta staden.

Det här varnandet för tät och hög bebyggelse, och mer specifikt att just New York ofta tas upp har alltid förvånat mig. Har dessa människor någonsin själva besökt New York eller antar de bara att staden som rekordmånga svenskar nu åker till är så hemsk?
Jag besökte själv New York 1999. Kan jag minnas fel? Är mina minnen från staden helt fel?

Inte så. Jag är just nu åter i New York sedan snart en vecka tillbaka och har lyckan att få spendera ytterligare en vecka till innan det är dags att åka hem igen. Staden har om möjligt blivit än trevligare sedan jag var här sist. New York-borna verkar inte vantrivas i sin stad. Tvärtom så är människor här ofta långt trevligare än vad vi ser hemma i Stockholm. Att inte hålla upp dörren är otänkbart, människor börjar spontant prata med en, staden sprudlar av glädje och energi. Gatulivet och utbudet är fantastiskt. Ett kvarter bort från där vi bor i Soho finns en dygnet runt-öppen Deli. Ett kvarter åt andra hållet ett Sushiställe som har öppet till två på natten, varje dag. Flera tunnelbanenedgångar finns på några minuters avstånd. Runt hela staden byggs det. Och det byggs tätt och högt. Menlösa gräsmattor, dålig urban integration och höjdskräck? Inte i New York.
Blandningen är fantastisk. Trevåningshus från 1800-talet ligger vägg i vägg med skyskrapor från 2000-talet.

Ikväll var vi på bio vid Times Square. I salong 21 på elfte våningen med en fantastisk utsikt.

Klicka här för att se alla bilder


Stockholm lär knappast bli något New York de närmaste 200 åren. Men är det inte dags att en gång för alla begrava New York som det dåliga exemplet och istället börja lyfta fram det som ett bra?

Kristina Berglund, fd planchef, fd stadsarkitekt och fd ledamot i Stadsmiljörådet (vad hon gör idag står inte) har på SvD brännpunkt idag fått in ännu ett i raden av konservativa, höghusfientliga och felaktiga inlägg. Inlägget är en replik till Mikael Söderlunds uttalande om 34 nya skyskrapor i Stockholm.

Kristina påstår, helt fräckt, att skyskrapor inte ger ökad täthet åt en stad. Samtidigt nämner hon Manhattan i samma artikel vilket väl kan ses som smått roande.

Argumentet mot skyskrapor är enligt Kristina att man måste bygga glest, för att solljuset skall kunna nå överallt.

Att påstå att skyskrapor inte skapar en tätare stad och samtidigt kräva tolkningsföreträde för hur husen skall placeras utifrån vissa givna premisser som ofrånkomligen kommer att leda just till den för Kristina önskade slutsatsen känns inte som en speciellt seriös argumentation.

Solljus in i lägenheten må vara en viktig aspekt för Kristina. Men vi är många som föredrar den täta staden och storstadspuls framför behovet av solljus in i fönstret på morgonen.

Är det solljus och öppna ytor man är ute efter är det kanske inte lämpligt att bosätta sig i tätbebyggd stadsmiljö, och det är knappast det man är ute efter heller.

Kristina tar upp Manhattan som ett varnande exempel. Det är intressant hur Stockholmarna gång på gång i debatten får åsikter skrivna på näsan. Det finns många Stockholmare som önskar att det fanns områden som var mer som Manhattan:



Den täthet, folkliv, utbud, kulturliv och stadspuls som finns på Manhattan kan vi bara drömma om i Stockholm. Många svenskar reser varje år till New York för just de kvaliteter som staden erbjuder, vem är Kristina att sätta sig över alla dessa människor? Det är för övrigt just på det sätt som man gjort i Manhattan, där man integrerat höga hus i kvartersstrukturen, istället för det solitärtänk med avskilda separata huskroppar som Kristina påstår är nödvändiga, som vi bör bygga. Det som för Kristina är en skräckvision är i själva verket något som många eftertraktar. Om det vore upp till Kristina skulle vi helst alla bo i sovstäder eftersom staden enligt henne inte skall få växa.

Vill man ha solljus går det för övrigt utmärkt att bygga takterasser. Gårdarna måste inte vara nere på marken.

Kristina gör flera logiska kullerbyttor i sitt inlägg.
Först skriver hon att höga hus kräver mycket parkeringsyta, för att senare skriva:

" Större befolkningsunderlag möjliggör bättre service och ökad kollektivtrafik och därmed minskat bilresande och minskade utsläpp."

Ja, precis. Så hur var det nu med alla de där parkeringsplatserna egentligen?

Naturligtvis klarar inte Kristina av att låta bli att nämna rivningarna i Klara. Detta murbräckeargument som så många tar till när de får slut på argument. Som bekant skedde de för ungefär ett halvt sekel sedan. Det är dags att släppa det och gå vidare nu.

Den här rädslan för att bygga tätt och högt är egentligen ganska märklig. Vad är alla dessa människor så rädda för? Var exakt ligger problemet? Är de rädda att de skall bli tvingade att bosätta sig i till exempel Värtanområdet om vi (mot all förmodan) skulle bygga ordentligt tätt och högt där? Varifrån kommer denna krampaktiga vilja att Stockholms stadshus, kungstornen, och kyrktornen för all framtid skall vara de enda byggnader som får sticka ut i Stockholm? Stockholm är inte ett museum. Stockholm är en levande stad med goda möjligheter att bli en pulserande storstad och en kraftig ekonomisk motor. Men Kristina vill helst behålla den sovande småstadsmentaliteten. Varför bor hon i Stockholm om det är en småstad hon är ute efter?

Missa för övrigt inte detta utmärkta blogginlägg.