Nationalstadsparken hämmar Stockholm, fast den inte behöver

DN skriver i dag om Sveriges dyraste gräsmatta. 100.000 kronor per centimeter kostar den.

När nationalstadsparkens gräns drogs upp 1994 hamnade den gräsmatta som finns vid Wenner-Gren på insidan. Gräsmattan kan nu komma att kosta skattebetalarna 1,6 miljarder kronor. För en gräsmatta(!). Naturligtvis är det fullständigt absurt. Om dessa pengar användes på annat håll, till exempel på innerstads-spårväg skulle det leda till avsevärda förbättringar av luften i Stockholms innerstad. Istället håller Ekoparken, som överklagat flera gånger, krampaktigt fast vid denna gräsmatta.

Åke Svensson, tidigare anställd på stadens gatukontor och vägverket säger:
"Politikerna har i varje fall gjort hemläxan, det har inte blivit fler nationalstadsparker i landet, även om förslag funnits."

Och det är ju förståeligt med den absurda skyddsnivå som parken idag åtnjuter. Nationalstadsparken är en tillgång för Stockholm, men den får inte bli en belastning. Utbyggnad av stadsmiljön i Stockholm överklagas rutinmässigt eftersom det anses att hus inte får synas inifrån parken. Ett ganska märkligt påstående för något som kallas för en nationalstadspark, likväl har de som hävdar argumentet visst stöd i lagen.

Och som här, att en gräsmatta, som man som bekant enkelt kan plantera om, får kosta 1,6 miljarder kronor, är naturligtvis inte hållbart i längden om Stockholm inte skall bli ruinerat.
Att gräsmattan inte anlades förrän på 1960-talet gör att situationen närmast kan beskrivas som surrealistisk. Nationalstadsparken är just en park. Den är ett resultat av mänsklig aktivitet, inte en av människan orörd urskog.

Det är dags att våra beslutsfattare ser över möjligheterna att ändra lagstiftningen kring nationalstadsparken. Primärt bör två saker ses över.

1. Allra viktigast är att Stockholm får vara stad utanför nationalstadsparkens gränser. Att argumentera mot byggnation av bostäder, kontor och andra byggnader utanför nationalstadsparken med "utsikts-argumentet" har ingen som helst relevans på områdets faktiska miljövärden utan är endast ett åsiktsargument som tillåter en liten röststark minoritet att hålla Stockholms utveckling gisslan. Däremot har argumentationen negativa faktiska miljökonsekvenser på regionens övergripande miljösituation då Stockholm istället måste breda ut sig.

2. Naturvärden i parken som enkelt kan återställas efter avslutat arbete utan att bestående skador uppstår måste få tillåtas. Det är inte acceptabelt att 155 meter gräsmatta får kosta över en miljard, när gräsmattan mycket enkelt kan återställas efter avslutat arbete.

Norra Länken är en fråga som det finns både positiva och negativa effekter av. Negativt är att den kan öka möjligheterna för snabb transport med bil till yttre områden vilket ökar risken för stadens vidare utspridning. Positivt är samtidigt att tung trafik styrs ner under jord vilket kan göra om till exempel Valhallavägen från genomfartsled till stadsgata i större utsträckning. Stora motorleder hör inte hemma i stadsmiljö. De lokala miljöförhållandena i Stockholms innerstad förbättras medan det ur en större synvinkel kan bli en försämrad miljöbild om den totala trafiken ökar. Därför anser Yimby att en satsning på Norra länken måste pareras med ordentliga satsningar på kollektivtrafik.

I Stockholm är nationalstadsparken helig. Så till den grad helig att idén om att gräva upp 155 meter av den för att bygga en vägtunnel till Norra Länken, sedan fylla igen när man är klar och återställa till originalskick inte är att tänka på.

För att tillfredsställa "miljövänner" så borrar man istället en tunnel under parken. En tunnel som kommer att kosta 1,5 miljarder kronor. Det är 100.000 kronor per centimeter(!) Om man istället fick bygga tunneln ovanifrån skulle kostnaderna minska med 0,8 till 1,2 miljarder kronor. Skattebetalarna får alltså punga ut med uppemot 1,2 miljarder kronor extra (det är 1200 miljoner kronor det), cirka 10 procent av kostnaden för hela bygget, för att 155 meter av nationalstadsparken inte får vara byggarbetsplats under ett par års tid.

På annan plats kan man läsa att 20 snabbtåg med kapacitet att köra i 250km/h (och alltså en god konkurrent till flyget) nu köps in av SJ för en kostnad av två miljarder kronor.
Man får mycket snabbtåg för ett par år med 155 meter uppgrävd nationalstadspark.

Var vill jag då komma med detta? Jo detta: när nationalstadsparken kommer in, går vettet ut. "Miljövänner" opponerar sig till tänderna så fort någonting som kan störa nationalstadsparken kommer upp. Men naturområden i andra delar av landet bryr man sig inte lika mycket om. Att det byggs nya villa- och låghusområden i Storstockholm, som på riktigt tar bort naturområden och leder till ökad biltrafik, hör man sällan något om. Men dessa naturområden är ju inte i nationalstadsparken och är alltså, konstigt nog, mycket mindre värda. Det verkar också ofta finnas en illusion om att villaområden och trevåningshus är miljövänligare än innerstaden.
Men det återkommer vi till senare.

Ingen annanstans i Sverige skulle man kunna driva igenom en tunnel till priset av en miljon per centimeter för att 155 meter naturområde skall få vara ostört, men i Stockholm går det.

Så fort en byggnad skall byggas i Stockholm kommer det upp. Nationalstadsparken.
Byggs husen i nationalstadsparken?
Nej. De kanske syns från den.

Och det är tydligen, av någon outgrundlig anledning, väldigt allvarligt. Att man kan se hus inifrån en park belägen i Sveriges huvudstad är tydligen helt otänkbart. Att det i artikeln jag länkar till, där det klagas på att hus syns ifrån parken, samtidigt refereras till New York, och alltså Central Park, är onekligen en ganska roande koppling:

Det är nog inte helt oskäligt att gissa att en del av de där husen syns inifrån parken.

Central park är en fantastisk park. Den myllrar av liv. Den används. Människor har gläde och nytta av den. Just för att många bor i närheten och därför har möjlighet att nyttja den. Att man kan se hus inifrån den verkar inte bekomma människorna som besöker den. Själv tycker jag tvärtom att det förstärker känslan av det fantastiska att ha en så stor park mitt inne i en så stor stad.
Står man däremot inne i nationalstadsparken vet man inte om man är i Stockholm eller i Bengtsfors, så var exakt ligger det speciella med nationalstadsparken? För en stadspark är det då inte i någon annan bemärkelse än att den ligger i närheten av staden, men knappast i den (stad får som bekant inte byggas i närheten, bara småhus). Vad är nyttan med en nationalstadspark, om man ändå måste ta bilen till den?

Men det handlar om mer än upplevelse. Det handlar om att den nuvarande inställningen till parken hos miljörörelsen, paradoxalt nog, är miljöfarlig. Det blir uppenbart om man klarar av att lyfta blicken lite och se helheten.

Vilken sorts bebyggelse är miljövänlig? Låt oss jämföra två extremer:
Skyskraporna på manhattan eller en stuga i en skog på landet.
Här kommer många, utan att tänka efter, svara med att stugan är det mest miljövänliga boendet.

Men då har de fel.

Problemet uppstår när du plockar problemet ur sitt lokala sammanhang och ser helheten.
Vad händer om du placerar de 1,5 miljoner människor som idag bor på ön Manhattan (New York har som bekant fler invånare men New York är mer än Manhattan) i stugor på landet?
Ja du får en väldig massa stugor på ett väldigt stort område med mängder av bilvägar, biltransporter, köpcentrum och trafikplatser. Det fungerar inte att bygga kollektivtrafik, det fungerar knappt ens att bygga tåglinjer. Fjärrvärme kan du glömma och du får gräva upp långt mycket mer mark, och spendera långt mycket mer pengar, för att få ner vatten, avlopp, el, telefon/bredband och all den infrastruktur som den moderna människan vill ha.
Att bo i en stuga på landet är, ur ett rent resursperspektiv, ett oerhört slöseri.

Stockholm består (om vi förenklar lite) av en tredjedel vatten, en tredjedel nationalstadspark och en tredjedel yta som det går att bygga på (utan att ta mark från nationalstadsparken). Vad händer då om vi inte ens får nyttja denna tredjedel som vi har kvar ordentligt? Om vi fortsätter att dutta ut små glest utspridda femvåningshus (eller ännu lägre nära nationalstadsparkens gräns) på den lilla yta vi har kvar?

Vi får sprawl. Den dominerande stadsbyggnadsformen i Stockholm det senaste halvseklet. Sprawl som leder till just de problem jag nämnde ovan. Det försvårar kollektivtrafikssatsningar, det tar onödigt mycket yta i anspråk, leder till att färre kan skaffa fjärrvärme, det blir större värmeförluster (värme går som sagt uppåt och ut genom tak) och leder självklart till en väldig massa biltrafik och lastbilstransporter.

Miljövänligt? Inte ett dugg.

Men, säger någon, man kan väl bygga nya stadsområden, på nya platser?
Ja. Visst kan man det. Men då uppstår ett antal följdfrågor.
För det första, varför satsa mångmiljardbelopp på att bygga upp en helt ny infrastruktur när vi redan har en som vi kan bygga ut? Det är långt billigare att bygga ut en tunnelbana med några stationer till, än att bygga en ny från början.
För det andra, vad säger att människor vill bosätta sig i en sådan ny, konstruerad stad? Människor söker sig till Stockholm för de människor, arbetsmarknad och inarbetade och välutvecklade kulturliv som finns här och som har anor sedan många hundra år tillbaka. Det är här människor vill bo, så det är här vi skall bygga.
För det tredje. Varför är naturen i nationalstadsparken mer värd att bli "utsikts-skyddad" än naturmark på annan plats? Svaret är att det är den inte.

Kontentan blir att om vi skall bygga miljövänligt så måste vi kunna bygga stad. I Stockholm. Att stora delar av miljörörelsen (det finns undantag men de är få) inte har förstått detta är beklämmande och man firar onekligen nya pyrrhus-segrar varje gång ett exploateringsprojekt stoppas eller amputeras med motiveringen att det syns från nationalstadsparken.

Det är dags att avkräva dessa så kallade miljövänner svar på dessa frågor. Hur har de egentligen tänkt sig att Stockholm skall kunna utvecklas i miljövänlig riktning med denna inställning?
Biltrafikens andel av transporterna i Stockholm är idag på väg uppåt och det är en ökning som enligt beräkningar kommer att fortsätta. Det är någonting som vi måste bryta, och det enda sättet vi kan bryta det på är att skapa förutsättningar för effektiva transporter, alltså kollektivtrafik. Och för att bygga kollektivtrafik måste du ha en stad att bygga den i.