YIMBY lämnar in yttrande om kistahöjden

Debatten kring Norra Stationsområdet har kommit att handla en hel del om Alexander Wolodarski. Men problemet är inte bara Wolodarskis arbetssätt, utan framför allt den problemformulering som han ska ge ett svar på. Eller snarare bristen på problemformulering.

Stadens idé är att ha nära till folk som vi har angelägenheter ihop med. En infrastruktur och logistisk apparat som är lätt att fylla på med innehåll – byggnader och verksamheter av alla de slag tusentals eller hundratusentals människor kan hitta på när de har nära till varandra. Stadens uppgift är att underlätta samarbete och det produktiva livet.

Detta var inget problem för de icke-arkitekter som utformade Stockholm – Klas Fleming på 1600-talet och Albert Lindhagen på 1800-talet. De drog ut gator och bestämde kvarter och tomter och lät stadens borgare fylla på med innehåll. Resultatet blev, åtminstone sen vi hade fått varmvatten och avlopp och spårvagnar, inte så dåligt

Under hela nittonhundratalet har vi dock lidit av ett par vanföreställningar som tillsammans har bidragit till att vi idag istället för stad har en samling enklaver som bara hänger ihop med en svindlande dyr trafikapparat:

•    Att staden är en samling ”områden” för olika funktioner. Att den främst ska vara en familjeidyll där inget händer, och att den därför ska ligga så långt bort att den inte störs av något. Medan produktion är något fult som läggs i skymundan.
•    Att infrastrukturen är en fråga för trafiktekniker vars främsta intresse är hög hastighet mellan dessa enklaver. Och att planarkitektens uppgift är att bestämma husens utseende.

Stadsbyggnadskontoret har, på grund av medborgarnas efterfrågan, tack och lov börjat avvisa denna modell. Men tyvärr inte kommit fram till någon ny. Fortfarande ses staden som en samling bostäder, inte som en logistisk struktur för ekonomisk och annan verksamhet. Fortfarande överlämnas infrastrukturen till trafiktekniker vars enda intresse är höga hastigheter. Och fortfarande är planarkitektens uppgift detaljerna.

Och följaktligen får vi visserligen lite mer centralt belägna och tätare – tack för det! – enklaver, men fortfarande enklaver. Som tar slut där planområdet slutar. Som är sig själva nog. Som exploaterar attraktiva lägen, men vars funktion i stadens helhet betraktas som irrelevant.

Arkitekter som Dorph & Höög lyckades ganska bra med att fylla Lindhagens Stockholmsplan med innehåll. Jag tror att man kan överlåta åt marknadens aktörer att bestämma hur husen ska se ut – om det bara finns en ordentlig generalplan för hela Stockholm med ett sammanhängande system av gator, torg och parker, och med många kvarter och tomter att placera husen i. Det borde vara stadsbyggnadskontorets uppgift att förse oss med en sådan plan, istället för att slå fast att några särskilda hus ska vara vita eller ha 5 eller 40 våningar.

Familjebostäder presenterar på sin hemsida resultatet av en tävling som de anordnat i samarbete med Stockholms stadsbyggnadskontor. Syftet med tävlingen har varit att ta fram typhus för hyresrättsproduktion där en nybyggd 3:a max får kosta 8500-9000 kronor i månadshyra.

På Familjebostäders hemsida står att läsa:

"- En förutsättning för att vi ska kunna ha låga hyror är att vi pressar produktionskostnaderna, säger Per Eriksson, projektledare på Familjebostäder. Syftet med tävlingen är att para vår egen erfarenhet med entreprenörernas kunskap för att hitta nya sätt att producera bostäder till lägre pris."

YIMBY välkomnar familjebostäders initiativ till att skapa billigare hyresrätter, något som Stockholm är i stort behov av. Att familjebostäder aktivt driver på för att få ner kostnaderna i nyproduktionen är naturligtvis utmärkt.

Men där måste vi tyvärr också sätta stopp för vårt beröm. För det är med stor förvåning som vi ser att familjebostäder vill upprepa samma misstag som man redan har gjort gång på gång, och inte ens i tävlingsunderlaget gör någon som helst ansats att försöka bygga det som kunderna vill ha, nämligen stad.

De tävlande har kunnat lämna bidrag inom tre kategorier av hus: Punkthus, lamellhus och T-hus. Med andra ord, samma typ av socialt, ekologiskt och ekonomiskt problematisk bebyggelse som har strösslats ut i våra förorter sedan början av förra seklet. Det är talande att samtliga tre vinnares skisser presenterar bilparkeringar i förgrunden till sina  byggnader, allt i enlighet med den rådande långvariga trenden med hus-i-parkeringsplats. Att det är frågan om typhus innebär dessutom att misstagen kommer att serieproduceras, vilket gör det hela extra allvarligt.

YIMBY påstår inte att alla människor vill bo i urbana miljöer. Men situationen som vi har idag, där nästan ingen stad alls har byggts sedan 1930-talet, har skapat en situation där tillgången på förort är långt större än efterfrågan medan tillgången på tät stad är långt mindre än efterfrågan. Samtidigt fortsätter byggbolag och stadsbyggnadskontor att producera och godkänna förortsmässig bebyggelse i avsevärt större utsträckning än stadsmässig sådan till dags dato. Det är inte utan att man frågar sig vad det är som är så obegripligt svårt med att bygga stadsmässigt. Vi vet ju att familjebostäder kan om de vill.

Husen ska i huvudsak uppföras som förtätningar inom befintliga områden, framförallt i söderort, bland annat i Stureby och Högdalen. YIMBY välkomnar i allmänhet förtätningar då markutnyttjandet i Stockholm är bitvis mycket lågt, men att förtäta med mer punkthus bland punkthus, och mer lamellhus bland lamellhus är problematiskt. Problemet ligger i att de värden som de boende brukar peka på som det mest positiva i sitt område, tillgången till grönska, tas i anspråk utan att några nya värden tillförs. Det är inte speciellt konstigt att det blir protester, mediadrev och överklaganden när de boende får se grönskan utanför fönstret ersatt av ännu ett punkthus.

Här gäller det att kunna tänka om. Istället för att fortsätta att bygga ännu mer punkthus bland punkthusen så går det att tillföra nya värden till dessa områden. Genom att bygga längsmed gator och vägar med stadsmässig bebyggelse tas mindre grönytor i anspråk samtidigt som nya värden, såsom ökat lokalt butiksutbud och ökad trygghet längsmed upplysta och väldefinierade stråk, kommer de redan boende till del.


Det tragiska är att familjebostäder inte behöver tänka om. Efterfrågan på billiga hyresrätter är i Stockholm så stort att de utan problem kommer att hyra ut allt som de bygger, oavsett utformning. Men det är ingen ursäkt för att låta bli att bygga det som kunderna vill ha. Ett hus blir faktiskt inte dyrare bara för att man låter bli att lägga ett par meter gräsmatta mellan huset och gatan. Att bemöda sig med att stoppa in en bottenplanslokal här och var skapar dessutom ökad trygghet och attraktivitet, och borde idag med möjligheten till tredimensionell fastighetsbildning inte vara ett problem. Kanske är det dags för staden att bry sig mindre om parkeringsnormer och mer om lokalnormer?

Det finns också anledning för familjebostäder att ta sig en funderare inför framtiden. När Stockholm väl vågar släppa sargen och komma in i matchen, och börjar bygga stad igen kommer dessa fastigheter att bli svåra att hyra ut. Precis det är vad som skedde med många av de nybyggda flerbostadshusen i miljonprogrammet på 1970-talet.

(Media: DN)

I Midsommarkransen planeras just nu ett trevligt förtätningsprojekt vid Svandammsvägen. Det är frågan om en tydligt stadsmässig förtätning där nya huskroppar uppförs i en stadsmässig stil, gaturummet omformas och ges en mer stadsmässig karaktär med tydligt avgränsade trottoarer och trädplantering, samt en omformning av en "menlös gräsmatta" till en torgyta.








De nya byggnaderna får genomgående butikslokaler i bottenplan ut mot gatan och har dessutom viss variation i fasaderna som gör att man upplever det som flera olika byggnader snarare än en enda stor. På det hela ser det ut att kunna bli en trivsam och levande miljö.



Exploateringsnivån är något låg för det attraktiva läget. Samtidigt är redan närområdet stadsmässigt bebyggt i likvärdig skala som det som nu planeras varför en alltför stor skalförändring i detta infillprojekt knappast är genomförbart. En del kan dock ökas på samtidigt som det också tillför goda kvaliteter i stadsbilden, nämligen hörnbyggnaden. Yimby föreslår i det yttrande som vi har lämnat till stadsbyggnadskontoret att den ökas på med två plan.



Detta ger inte bara fler lägenheter utan också en intressantare och mer sammanhållen arkitektonisk bild som skapar en tydlig riktpunkt och platsmarkör för den nya torgbildningen.

Det aktuella planområdet ligger i ett bra läge med nära tillgång till både lokalt butiksutbud, matställen och matbutiker. Närmaste tunnelbanenedgång ligger cirka 200 meter bort. Trots en tydligt stadsmässig struktur och god kollektivtrafiktillgång väljer här dock återigen Stockholms stad att bygga med en mycket hög parkeringsnorm. Normen har här satts till 0,8, vilket förvisso är något lägre än den norm på 1,1 som vi har sett i vissa "stadsmässiga" projekt men är ändå klart högre än vad som finns i Stockholms befintliga stadsmiljöer. I yttrandet kritiserar vi detta märkliga förfarande som inte kan tolkas på annat sätt än som en aktiv politisk styrning för att öka bilberoendet.

I yttrandet uttalar vi också en förhoppning om att förtätningen i området får fortsätta och att man tittar på möjligheten att skapa stadsmässiga stråk från det aktuella planområdet till Telefonplan.

Hela yttrandet kan läsas här.

Stadsbyggnadskontorets sida där alla plandokument kan läsas hittar du här.

Det projekt på Kungsholmen som Yimby tidigare har uppmärksammat för sin goda stadsmässighet har som vi tidigare skrivit om här fått utstå viss kritik. Det är barnens miljöer som har kritiserats när man nu uppför nya kvarter enligt innerstadens norm. Kvartersmiljöer vilka som bekant är oerhört populära, även hos just barnfamiljer.

Av erfarenhet utifrån Stockholms situation och stadens ovilja att uppföra nya stadsmiljöer finns det fog för att känna oro om dessa felaktiga idéer och övertron på att allt kan planeras för allas önskemål (vilket i realiteten brukar innebära att de som önskar stadsmiljöer glöms bort) återigen får gehör. Därför är det oerhört glädjande att läsa stadshusets svar på kritiken:

"När vi nu efter 125 år bygger klart Kungsholmen, är det ingen slump att vi gör det i den form som efterfrågas mest. [...] Det är til syvende og sist upp till den enskilda familjen att besluta om hur man vill låta sina barn växa upp. Vissa människor älskar sjumilaskogen, andra villaområdet eller sin förort. [...] Vår stad lider inte brist på förort, tvärtom. Den täta staden är barnvänlig och miljövänlig."

Yimby kan bara instämma med en rungande applåd för ett så tydligt svar som man någonsin kan önska.

Det är beklagligt att Cecilia Obermüller i egenskap av miljöpartist inte förmår att se det vidare resultatet av sitt resonemang, nämligen en fortsatt utspridning av den miljöovänliga och glesa stadsutspridning/sprawl som expanderat miltals runt Stockholm. Stockholm behöver mer stad, inte längre pendlingstider och fler långväga bilpendlare.

Däremot ger vi fullt stöd till Cecilias kritik angående bristen på spårburen kollektivtrafik i den nya stadsdelen.

I Kista utanför Stockholm, ett område som i regionplanen är identifierat som stadsutvecklingsområde, planerar man i närhet till befintliga semi-urbana strukturer och mycket god kollektivtrafik ett.... radhusområde.





Stadens sida för projektet kan hittas här.

Yimby ställer sig i grunden positiv till en exploatering av det föreslagna området.
Men planerna på ett radhusområde i Kistahöjden är något som Yimby starkt tar avstånd från. Planerna går tvärt emot gällande regionplan och den för Kista Science City, stadens miljömål och är ett misslyckande vad gäller stadens bostadspolitik. 240 bostäder i vad som i princip är ett ”Gated Community” (det enda som saknas är muren och entrévakten) där den höga parkeringsnormen (2.0) ger en enklav som inte nämnvärt har med resten av Norra Järva att göra. Parkeringsnormen visar också på att man räknar med att de boende i detta område inte skall nyttja kollektivtrafik utan området baseras helt på bilanvändning. Att man bygger fast denna del av Kista i en ineffektiv förortsstruktur är något som inte alls går ihop med målet att Kista ska bli ett kärnområde i regionen, en avsikt som mycket tydligt uttrycks i RUFS och i visionen för Kista Science City.

I närområdet finns redan en god tillgång till både radhus och villaområden, däremot råder en stor brist på urbana områden, trots att dessa är starkt efterfrågade. Att man här väljer att uppföra ännu ett radhusområde ter sig därför mycket märkligt.

Yimby föreslår istället två rader med slutna kvarter längs Lagtingsgatan/Hanstavägen med
tvärgator, av vilka en del ansluter till dessa. Från rondellen i Lagtingsgatans östra ände gå två lokalgator, mellan och ovanför, de två kvartersraderna. Detta blir huvudstråket för större fordon att ta sig in i området.



Tvärgatorna görs gärna enkelriktade och de som bli brantast utformas med fördel som trappor i stil med de som finns i innerstaden (t.ex. Jutas backe mellan Birger Jarlsgatan och Regeringsgatan).



Detta för att ta till vara platsens inneboende kvalitéer på ett sätt som ökar platsens
identitet och ökar attraktionskraften för att bo i området.

Dessa kvarter bör bestå av en blandning av bostadsrätter och hyreshus, gärna även med en mindre del kontor (lämpligen längs Hanstavägen). Den slutna kvarterstrukturen är en planform som dessutom är mycket populär och högst ovanlig i nyproduktion de senaste årtiondena.

Det upplägg som Yimby föreslår (och som dessutom starkt anknyter till det som finns i
översiktsplanen för Kista Science City) sparar den del som i liggande förslag skulle bebyggas i fas två, detta område kan antingen upprustas till park (gärna så att det finns utsikt från höjden ut över Sollentuna) och/eller sparas för framtida exploatering. Vidare ser vi ekonomiska fördelar i vårt förslag för byggherrarna, vinsterna från 240 radhus vägd mot vinsten från kanske 2-3000 bostäder i
flerfamiljshus ser vi som klart argument mot radhusen. Även för kommunen är investeringarna i
infrastruktur klart mer kostnadseffektiva i Yimbys förslag.

Yimby avstyrker det föreslagna projektet till fullo. Vi anser att man istället bör gå efter RUFS, KistaScienceCity-visionen och nyttja platsen till fullo. När det väl är radhus där finns ingen chans att höja exploateringsgraden. Kista, och Stockholm, har begränsat med mark som går att nyexploatera, och när det görs måste det finnas långsiktighet i planerna. I detta läge hör urbanitet hemma. Radhus är att inte alls ta tillvara på de möjligheter Kistahöjden ger för Kistas utveckling till en sekundär kärna i Storstockholm.

Yimbys yttrande kan läsas här och har idag lämnats in till Stadsbyggnadskontoret.