Utskrift från www.yimby.se
....

YIMBY lämnar in yttrande om toppstuga i Hammarbybacken

YIMBY har lämnat in ett yttrande om Skarpnäck - Toppstuga i Hammarby skidbacke, Hammarbyhöjden 1:1.
Du kan läsa vårt yttrande som PDF här
.
Plandokumenten kan läsas här.

Allmänt

YIMBY har inget att invända mot förslaget att bygga en toppstuga i Hammarby skidbacke. Vi anser att de argument mot projektet som har framförts från bl a Stadsmuseet saknar relevans och vill även peka på ett par felaktigheter i planbeskrivningen som potentiellt kan skapa problem för projektet.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Stadsmuseum eller museistad?


Illustration: White arkitekter

Ett nytt höghus med studentbostäder planeras i Björkhagen strax söder om Stockholm. Någonting som är välkommet i bostadsbristens Stockholm, där är ont om just studentbostäder. Stockholm är om inte landets största studentstad i alla fall en av de absolut största med någonstans mellan 50.000 och 100.000 studenter fördelade på ett flertal universitet och högskolor.


Dessvärre tycks inte det argumentet vara särskilt relevant för Stockholms Stadsmuseum, som redan nu har börjat kritisera förslaget. Givetvis inte utifrån behov och funktion, utan på mer banala grunder, som hur förslaget upplevs av tjänstemännen på stadsmuseet.

Invändningarna citerade direkt från artikeln i DN:

Stadsmuseet invänder att ett tiovåningshus som dessutom ligger högt kommer att synas på mycket långt håll, inverka negativt på stadsbilden och dessutom konkurrera med Björkhagens 16 våningar höga centrumhus från tidigt 1950-tal.

Den som är någorlunda välbekant med stadsbyggnadsdebatten i Stockholm ser ganska snabbt att det är fråga om rent schablonmässig kritik som ofta framförs av olika bevarandelobbyister som hörs i debatten. Förslaget F är dåligt för att det syns i stadsbilden S och kommer att konkurrera med byggnaden B.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Ett Stockholm utan stadshuset och stadsbiblioteket?


Det Västra City Folkpartiet vill bevara

Folkpartiet Stockholm skriver i en artikel på Newsmill den 19 november om sin syn på Stockholms tillväxt och utveckling, med den ganska talande rubriken "Inga fler skyskrapor i City". Tyvärr säger Folkpartiet i princip inte någonting med sin artikel, och den väcker snarare fler frågor än den besvarar. Artikelförfattarna passar även på att kritisera den vikande respekt eller förtroende som vissa politiker har för stadsmuseets arbete med att k-märka byggnader och miljöer i Stockholm - Quis custodiet ipsos custodes?

Vi inom nätverket YIMBY delar inte denna syn på Stockholm.

Vad baserar Folkpartiet sitt ställningstagande på? De tar i sin artikel upp en del gamla och vid det här laget väldigt slitna argument, som rivningarna av de gamla Klarakvarteren för ett halvsekel sedan. Men vad har norrmalmsregleringen gemensamt med dagens förslag att förtäta och bygga igen en del luckor som finns i centrala Stockholm? Eller förslagen att ersätta en del av dagens mindre lyckade byggnader med någonting som fungerar bättre ihop med stadsbilden och ger ökade värden för staden? YIMBY har föreslagit en slags "byggväxling" som ger staden möjlighet att återställa en del av stadsbilden och framhäva det som återstår av Stockholms gamla kärna. Du kan läsa mer om det här.

Klara-rivningarna är en svår fråga. Främst för att den bild många har av den händelsen är ganska ensidig och onyanserad. Detta beror på att "rivningsraseriet" som argument har ägts av konservativa och reaktionära krafter som har valt att lyfta fram sin syn på norrmalmsregleringen som ett exempel på hur vår gamla stadskärna förstördes. I vissa aspekter har de rätt. Levande kvartersstad försvann i samband med rivningarna. Och levande kvartersstad är någonting som vi inom YIMBY förespråkar.

Samtidigt utelämnar de konservativa krafterna vissa detaljer, som skulle göra det lättare att förstå drivkrafterna bakom norrmalmsregleringen. Då är det svårt att bilda sig en uppfattning om man inte själv har upplevt gamla Klara, vilket väldigt få av dagens stockholmare ärligt kan säga att de har gjort.

Ett argument som kan nyansera bilden av norrmalmsregleringen är att det var ett socialt projekt, med målsättningen att få bukt med problemen i stadsdelen. Många av människorna bodde hopträngda i små lägenheter utan rinnande vatten och var hänvisade till utedass på gården. Fattigdomen var utbredd, och det var vanligt med sjukdomar som berodde på sanitära olägenheter. I Gamla Klara fanns slum där ohälsa och kriminalitet frodades.

Att förbättra situationen för dessa människor krävde någonting radikalt. Att modernisera hela stadsdelen var inte genomförbart, utan det krävdes nya bostäder eftersom invånarna helt enkelt inte fick plats. En stor del av dem hade alltså tvingats att flytta även om alla hus fått stå kvar. Tyvärr genomfördes detta projekt utan någon som helst finess eller respekt för stadens kvaliteter. Man rev mer än vad som var nödvändigt, och byggde som ersättning isolerade förortsenklaver långt utanför staden. Den levande innerstaden ersattes med sovstäder.

Folkpartiet förespråkar omedvetet en liknande utveckling genom att kräva stopp för en hög exploateringsgrad i centrala Stockholm. Problemet är i den här frågan att Edholm, Gundar och Sjöstedt i grund och botten menar väl, och vill slippa se en upprepning av 1900-talets misstag. Det vill vi nog alla. Men deras idéer kan mycket väl få sådana konsekvenser, eftersom vi genom en ogenomtänkt och restriktiv bostadspolitik riskerar att skapa nya problemområden. Det är en fråga som man inom folkpartiets ledning måste reflektera över.


Det Västra City YIMBY vill se

Bland de argument som är mindre relevanta är ledartrojkans uttalade mål att värna stadens visuella identitet. Där hittar vi samtidigt Folkpartiets huvudargument mot skyskrapor i City. Premissen för detta ställningstagande är att stadsbilden är bra som den är, och därför ska ingenting som kan förändra den få byggas.

Hur staden hade sett ut idag om man resonerat så under tidigare sekler?

Det finns många exempel på byggnader som var kontroversiella när de byggdes, men som idag är en så naturlig del av stadsbilden att inte ens den mest reaktionära nostalgiker skulle drömma om att "återställa" den till sitt tidigare utseende. Stadshuset är ett exempel på en sådan byggnad. Även stadsbiblioteket var på sin tid ett omdebatterat projekt. Söker vi oss utanför Stockholm har vi ett bra exempel i Eiffeltornet i Paris.

Kan du tänka dig ett Stockholm utan sitt stadshus, eller ett Paris utan Eiffeltornet? I båda fallen talar vi om byggnader som är ikoniska för de städer de står i. Säg "Stockholm" och många tänker på just stadshuset med sitt karakteristiska höga torn och röda tegel. "Paris" är för de flesta synonymt med Eiffeltornet. Detta gäller även byggnader som Globen, Söder Torn och S:t Eriks torn, som alla kritiserades och bespottades innan de byggdes. Nu är de en naturlig del av stadsbilden. Eller gjorde vi fel som byggde dem? Är det kanske i första hand en fråga om mentalitet, snarare än byggena i sig?

Folkpartiet anser också att det är ett problem att politiker börjar "tappa respekten" för stadsmuseets k-märkning av byggnader och miljöer i Stockholm, och menar att man som politiker inte ska ifrågasätta stadsmuseets kompetens. Är det inte snarare tvärtom, att man som politiker måste göra avvägningar mellan olika intressen? Stadsmuseet är part i den här frågan, och fokuserar ensidigt på just arbetet med att skydda olika kulturmiljöer, det är ju deras jobb! Quis custodiet ipsos custodes – vem övervakar övervakaren, eller vem vaktar väktaren? En fråga som går ända tillbaka till antiken. Stadsmuseets tjänstemän är till skillnad från stadens politiker inte demokratiskt tillsatta, och därför måste deras arbete få granskas och ifrågasättas, annars är det fråga om tjänstemannastyre.

Inom Folkpartiet måste man inse att vi inte kan ge en enskild part i frågan fritt spelrum och sedan tvinga alla andra att rätta sig efter det. Företräder Folkpartiet stadens invånare i den här frågan? Eller har man valt att rätta sig efter önskemålen hos olika konservativa intressegrupper som utgår från sina egna önskemål och värderingar utan hänsyn till stadens behov av att få växa och utvecklas? Och ställde sig inte Folkpartiet bakom planerna på att riva stadsbibliotekets annex för att ge plats för Delphinium? Eller planerna på att riva Aspuddsbadet?

Stadens framtid är en fråga som tillhör alla Stockholmare. Inte bara tjänstemännen på stadsmuseet, eller debattörer och intressegrupper som skönhetsrådet, YIMBY eller Samfundet S:t Erik. Och eftersom det angår oss alla kan vi inte leta oss fördärvade efter lösningar som gör alla lika nöjda, vilket Folkpartiet tycks vara ute efter. Det är dömt att misslyckas, eftersom det leder till att ingen blir nöjd. Vi måste ta hänsyn till att det finns olika önskemål, och acceptera att det i en växande storstad byggs sådant som vissa stör sig på, medan andra uppskattar det. En levande stad behöver kontraster.

Ingen har föreslagit att vi ska riva stadens äldre bebyggelse för att ge plats åt le Corbusierska monsterskapelser i gråbetong. Vi kan bygga högt i City, om det finns skäl för det. Varje projekt är individuellt och därför är sammanhanget och gestaltningen av det nya Stockholm viktig. Att däremot bara säga "nej" leder ingenstans. Även om man som Folkpartiet försökt att linda in sitt kategoriska nej för att ge sken av att vara för en utveckling av staden. För det precis det de gör genom att säga att de vill utveckla staden till en internationell storstad, samtidigt som utseendet inte får förändras.

Skönhet är nämligen någonting subjektivt.

Artikeln är också publicerad på Newsmill.

Ett steg i rätt riktning?

SvD rapporterar att Skönhetsrådet blir kvar som självständig remissinstans, men att stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal vill ha bort den särställning som hon anser att rådet ändå har. Alternativet hade varit att låta Skönhetsrådet bli en del av Stadsbyggnadskontoret. En av vinsterna med det upplägget hade varit att korta remissvändorna, och spara tid när nya byggen ska planeras i staden.

Skönhetsrådet, vars riktiga eller fullständiga namn är Rådet till skydd för Stockholms skönhet, har till uppgift att just värna om stadens skönhet. Namnet är förklarande nog i sig. Tanken är att Stockholm och stockholmarna ska ha en egen remissinstans som tar till vara våra intressen. En instans som ska se till att staden både utvecklas och bevaras, och även i fortsättningen är en vacker, inspirerande och arkitektoniskt sett intressant storstad. Samt att se till att det finns en god förankring bland Stockholmarna när staden ska förändras och utvecklas. Stockholm behöver verkligen en sådan funktion. Det gör alla städer.

Problemet är bara att vi inte har någon sådan funktion i Stockholm. Tyvärr. För Skönhetsrådet har för det första ingen som helst folklig förankring. Dess ledamöter tillsätts inte på demokratisk väg. Det handlar istället om en slags elitklubb bestående av ett urval av människor som är allt annat än representativt för Stockholm. I grund och botten rör det sig om konstnärer, arkitekter, och politiker. Människor som har det ganska gott ställt, och som bor ganska långt från de betongförorter som faktiskt utgör större delen av Stockholm.

Är en sådan gruppering verkligen rätt instans för att tillvarata allas våra intressen? Är inte risken att Skönhetsrådet blir till just en banal liten elitklubb, vars verksamhet sker helt över huvudet på de medborgare och väljare som de i grund och botten ska tjäna? Förstår de gemene mans behov och önskemål?

Vi har redan gott om remissinstanser som motsätter sig i stort sett all förändring och utveckling i Stockholm. Två av de mer framstående är Samfundet S:t Erik och Stadsmuseet, som ihop med Skönhetsrådet bildar en slags treenighet som aldrig ifrågasätter varandras yttranden - bland annat eftersom det i viss mån är samma människor som sitter i de tre olika instanserna.

Processerna inom stadsbyggnad och stadsplanering i Stockholm behöver revitaliseras. Att staden är vacker är förvisso ytterst viktigt. Men “vacker” är ett subjektivt begrepp, och ingen exakt vetenskap. Det gör att det handlar om tycke och smak. Och i den debatten är det ofta lätt att man glömmer bort det som är viktigast - hur staden fungerar. Trots att Stockholm är en i alla avseenden väldigt gammal stad så är det ändå en levande och växande stad. Och den måste i första hand fungera, annars börjar den förfalla. Tyvärr inser varken Skönhetsrådet, Stadsmuséet eller Samfundet S:t Erik detta, så deras arbete blir därefter.

Att försöka minska Skönhetsrådets inflytande är kanske ett steg i rätt riktning. Men ett väldigt litet sådant. Så litet att det gör väldigt liten nytta.

Vilken särart ska bevaras?

I tisdags publicerade SvD brännpunkt ett inlägg i stadsbyggnadsdebatten från Anna Micro Vikstrand, fil dr i konstvetenskap med inriktning mot 1900-talsarkitektur.

I artikeln argumenterar Vikstrand mot att stadsmuseets nuvarande position som remissinstans i planärenden föreslås avvecklas, och kompetensen istället tas in som en del i planprocessen på Stockholms stadsbyggnadskontor. Argumentationen från Stockholms stad är att planärenden tar för lång tid.

Från Yimby's sida ser vi definitivt en poäng i att ha någon form av kontrollmekanism som kan slå vakt om vackra och uppskattade byggnader och platser. Det visar inte minst vår sentida historia som givit oss motorvägar genom innerstaden och rivna 1800-talspalats. Frågan är om stadsmuseet som remissinstans är den kontrollmekanismen. Vikstrand verkar tvärsäker på detta, men riktigt så enkelt är det inte.

Enligt Vikstrand står Stockholm, på grund av förslaget, "inför en uppenbar risk att förlora många kulturhistorisk intressanta byggnader".

Vikstrand skriver:

"Utredaren Göran Gahm säger till SvD att om SBK tog ett helhetsansvar även för de kulturhistoriska frågorna skulle man slippa en remissvända och därmed skulle planprocessen komma att kortas. Detta är helt fel.

Det är nämligen inte bara Stadsmuseet som får yttra sig utan det gör totalt ett tjugotal remissinstanser. Alla har samma tid på sig att behandla ärendet. Därför effektiviseras inte planprocessen för att den kulturhistoriska bedömningen görs inom SBK; däremot kanske byggtiden kortas lite om man kan riva alla befintliga hus i området."

Att riva alla befintliga hus i området är naturligtvis för det mesta, men inte alltid, ett problem.

I artikeln frågar sig Vikstrand vilka konsekvenser förslaget skulle få:

"För det första skulle det leda till en allvarlig urholkning av den demokratiska processen. I en demokrati ska alla intressen i största möjliga mån vägas samman. I och med detta förslag skulle SBK få en alltför stor makt över Stockholms planering."

Att Vikstrand vill behålla stadsmuseets maktposition är förståeligt från hennes synvinkel som konstvetare, samtidigt är det för oss stadsvänner som har läst många planförslag uppenbart att SBK idag knappast har så mycket makt. Planförslag blir regelmässigt nedfilade, anpassade och allt glesare och osynligare för varje remissrunda. Det klassiska scenariot är att stadsbyggnadskontoret står på ena sidan och vill bygga något ganska modest. På andra sidan står stadsmuseet, skönhetsråd, samfundet S:t Erik, ekoparkens vänner, miljöorganisationer (som helt missat att förstå att de ofta skadar miljön genom att motsätta sig förtätning), lokalt motstånd, stadsfientlig lagstiftning, och inte sällan också länsstyrelsen och andra remissinstanser som skall skydda olika former av intressen. Inte med det sagt att SBK:s förslag alltid är bra, men maktfördelningen är kanske inte fullt så stark på SBK:s sida som Vikstrand vill ge intryck av.

Om Vikstrand i sanning oroar sig för demokratifrågorna är det väl snarare befolkningens röst man bör lyssna på, snarare än en samling tyckande experter? Vilka miljöer uppskattar medborgarna, och ser som viktiga att bevara, och vilka miljöer vill man att staden skall ändra på?

Det är lätt att tro att stadsmuseet är en garant för den klassiska vykortsbilden av Stockholm. Ett trivsamt och levande Stockholm, som får utvecklas i samklang med existerande miljöer. Som läsare får du kanske bilder av pittoreska miljöer i gamla stan, eller en stenlagd böljande bakgata på söder med pastellfärgade husfasader mot gatan.

Inget kunde vara mer fel.

Det var länge sedan som stadsmuseet klassade klart alla "klassiska" byggnader i Stockholm. Dessa åtnjuter idag en mycket hög skyddsklassning och det är ytterst sällsynt att sådana byggnader rivs eller förvanskas i någon större grad. Att som byggare ens föreslå något sådant är förenat med klara risker, som t.ex negativ mediaexponering. Inte heller från stadens sida är man intresserad av en sådan utveckling.

I brist på bättre saker att göra har stadsmuseet således fortsatt framåt i tid och idag klassat i princip allting som är äldre än 25-30 år i både innerstaden och förorterna.

I stadsmuseets ytterstadsprojekt har man gett sig på att klassificera många av våra förorter utifrån antikvariska aspekter.

Om Rinkeby kan vi t.ex. läsa:
"Trafiksystemet är på tidstypiskt 1960-talsmanér utformat så att bilister och fotgängare helt skiljs åt. Gångvägarna leds på broar över de nedsänkta bilgatorna. Dessa broar är ett viktigt stadsbildsmotiv utmed Rinkebys gator, och de skulle enligt Igor Dergalin anspela på Venedig med broar och kanaler.
[...]
I planeringen introducerades bandstadsprincipen i Stockholm. Bebyggelsen grupperades i tre parallella öst-västliga bälten, med högre hus i norr, lägre i söder och med ett centralt bälte med centrumfunktioner och gemensamma anläggningar."


Tensta beskrivs bland annat med dessa ord:

"Svenska Bostäders område med loftgångshus utmed Tensta Allé präglas av 1960-talets strävan att skapa monumentala gaturum där rytm, likformighet och massverkan ger karaktären – här kompletterat av den nedsänkta bilgatan och de upphöjda gångbroarna. Även HSB:s stora bostadsområde uppe vid E:18 har en medveten monumentalitet.
[...]
Husens sparsmakade utformning gör detaljerna desto viktigare för intrycket. Även relativt små förändringar riskerar att få negativa konsekvenser för arkitekturen. Ett exempel på detta är den breda inklädnad i korrugerad plåt som i början av 2000-talet ersatte husens ursprungliga och ytterst smäckra taklister."

I sammanställningen för Husby kan vi läsa:



"Flera bostadshus har byggts på med en våning vilket har påverkat byggnadernas karaktär i en för de kulturhistoriska värdena negativ riktning."



Vi får också se "Ett fint exempel på den offentliga konsten i Husby":



Ur ett antikvariskt perspektiv är stadsmuseets bedömningar naturligtvis helt korrekta. Att ett område präglas av enformig arkitektur och gråa fasadfärger, har ödsliga och osäkra gångstråk som många undviker kvällstid, och lider av andra typer av problem som en följd av sin utformning är naturligtvis inte stadsmuseets uppgift att ta ställning till.

Frågan måste därför bli denna: När övertrumfar värdet av en förändring de antikvariska aspekterna? Vad skall vi ta mest hänsyn till; miljön, människors trivsel, trygghet och möjlighet att förbättra sin närmiljö så att den blir trivsammare och tryggare, eller att området måste se ut som det alltid har gjort? Svaret borde vara givet, att måla en grå fasad i en varm kulör eller att tilläggsisolera de energiläckande husen från miljonprogrammets dagar borde vara för staden självklara saker. Inte kan väl de antikvariska aspekterna i sådana fall tillåtas väga över?

Så är det nu tyvärr inte. Yimby skrev i mars om miljonprogramshus i Bredäng som Svenska Bostäder renoverade. Fönster byts ut och fasaden tilläggsisoleras. Men bara på kortsidorna. Långsidorna får man inte röra:

"- Stadsmuseet säger att det här är ett tidstypiskt miljonprogramsområde, där man inte vill förändra fasadens uttryck. Vi kom överens om att vi fick isolera gavlarna. Så där kan man säga att säga att våra olika mål går isär, säger Lars Skoglund, ombyggnadschef vid Svenska Bostäder."

Här blir alltså bevarandet inte bara ett hot mot en förnyelse och upprustning, det leder dessutom till större miljöpåverkan och högre uppvärmningskostnader, vilket naturligtvis drabbar de boende via hyran.

I maj skrev vi om Nybohovsbacken, där man i en av bostadsrättföreningarna tagit beslut i god demokratisk ordning att måla om fasaden på ett av husen.



Tre grannar bestämde sig dock för att överklaga bygglovet. Medhåll fick de, såklart, av både skönhetsrådet och stadsmuseet.

Ett annat exempel, lite mer centralt, är Salénhuset mitt i city:



Om detta har stadsmuseet följande att säga:

"Stadsmuseet har 2006-2007 inventerat Salénhuset och grönklassat kvarteret, vilket innebär att byggnaden är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. I värderingen anges att anläggningen utgör en betydelsefull representant för 1970-talets ideal inom stadsbyggandet och har ett samhällshistoriskt värde."

Här väljer dock staden, glädjande nog, att gå vidare med byggplaner. Varför 70-talskåkar i city får byggas om, men inte i förorten, förtäljer inte historien.

Åter till Vikstrands debattinlägg:

"För det andra är det en uppenbar risk att man kommer att bygga bort Stockholms särart. Stockholm är en stor turiststad. De utländska besökarna kommer för att vi har en mycket vacker stad med relativ homogen bebyggelse som är omgiven av vatten."

Frågan blir naturligtvis, vilken särart är det som Vikstrand avser? Centralbron?

"Om byggtakten ökar och med den antalet rivningar finns en uppenbar risk att Stockholm bara blir en storstad i mängden. I stället bör man se de befintliga hus som finns i områden som ska förnyas som en tillgång och inte som en belastning."

Vikstrand gör här det så vanliga felet att anta att nybyggnation per automatik måste leda till stora rivningar. Det mesta som byggs i Stockholm nu är i form av förtätningar. Det som trots allt rivs är oftast låga industribaracker i korrugerad plåt och liknande byggnader. Mer robusta konstruktioner kan ofta sparas, och så sker också ofta. I det andra stycket har hon däremot naturligtvis en poäng. Dock måste de befintliga husen naturligtvis vara användbara  och kunna fungera i sitt nya sammanhang.

"Man bör inte vara alltför fokuserad på att bygga nytt utan utgå mer från vad som redan finns."

Vikstrand är alltså fil dr i konstvetenskap med inriktning mot 1900-talsarkitektur. Frågan är hur mycket Vikstrand hade haft att doktorera om ifall hennes inställning till staden hade fått råda på 1800-talet? När man bygger ut staden måste man naturligtvis utgå från en helhet. Skapa nya värden, och samtidigt på ett bra sätt införliva de värden som redan finns. Att ensidigt se byggprojekt utifrån vad som redan finns är naturligtvis ingen framkomlig väg.

Vikstrand fortsätter:

"Det gamla gasverksområdet i Hjorthagen är ett bra exempel. Området är fyllt av vackra tegelhus, många ritade av Ferdinand Boberg, en av Sveriges främsta arkitekter. De två gasklockorna skulle bli utmärkta som konserthall respektive museum.

Många av de andra husen skulle kunna byggas om till hotell och restauranger. Området skulle kunna bli en verklig kulturmagnet för både regionens invånare och långväga turister.

Om man istället river många hus och bygger nya bostäder kommer området att förlora sin själ och bara bli ett bostadsområde i mängden."

Genom att sätta samman tegelhusen och gasklockorna med resonemanget om rivningar försöker sig här Vikstrand på en retorisk fint. Att gasklockorna och tegelbyggnaderna kan komma att rivas. Det är en halmgubbe. Det finns inga som helst planer på att riva gasklockorna eller de gamla tegelbyggnaderna. Tvärtom. De skall införlivas med den nya bebyggelsen i Hjorthagen och ges nya funktioner. Olika former av kulturverksamheter har nämnts som möjligheter.

Vikstrand avslutar:

"Den tredje anledningen till att Stadsmuseet bör behålla den antikvariska kontrollen över stadens planering är att Klararivningarna under 60- och 70-talen fortfarande är ett oläkt sår för de flesta stockholmare."

Som vi tydligt har påvisat är stadsmuseet knappast någon garant för att vi skall slippa ödslig betongarkitektur. Tvärtom är de en garant för att såren från 60- och 70-talet får fortsätta att vara oläkta.

"Om förslaget att SBK ska få fria händer att själva bestämma vad som kan rivas är risken uppenbar att vi om några år har förlorat så mycket värdefull äldre bebyggelse att vi får ett nytt ”Klaratrauma”.""

Några fria händer skall förvisso SBK inte få, men Vikstrand har här en poäng. Att helt släppa över besluten till byggbolagen och tjänstemän på SBK är knappast en framkomlig väg. Tyvärr fyller inte här heller stadsmuseet någon roll i att skapa en trivsam och omtyckt stad, då de endast ser just till de antikvariska värdena. En grå betongvägg från miljonprogrammet skiljer sig där inte nämnvärt från bebyggelsen i gamla stan. Den organisation som skulle ha potential att ha en sådan roll är naturligtvis skönhetsrådet. Men även de sällar sig tråkigt nog till betongvurmarna. Ett reformerat och demokratiserat skönhetsråd som inte går i stadsmuseets ledband kanske är den framkomliga vägen?

En gång betonggrått, alltid betonggrått.



Det här är Nybohovsbacken i Stockholm, inte långt från Södermalm (klicka gärna för större bild).
Ett ganska typiskt svenskt modernistiskt planerat område med stora huslängor i betonggrå färg. Att de flesta boende i området inte tycker att betonggrått är världens roligaste "färg" torde vara uppenbart för de flesta.

Sagt och gjort, vi gör något åt det tyckte bostadsrättsföreningen reservoaren i området (huset utmärkt med röd pil). I god ordning sökte föreningen bygglov vilket blev beviljat i augusti 2007. Vid årsskiftet påbörjades arbetet.



Skillnaden blev markant.

Men se det skulle föreningen inte ha gjort. Tre grannar som tyckte att de visste bättre överklagade beslutet. Här skulle det minsann vara betonggrått. I väntan på slutligt beslut har nu ommålningsarbetena stoppats.

I tidningen City kan vi läsa:

"- De skulle ge ett väldigt lyft för området att bryta upp det här sovjetgråa nyanserna. Jag tycker redan att närområdet har blivit trevligare, säger föreningens ordförande Peter Durkfeldt."

Yimby kan inte annat än instämma.

Men grannen Annette Fahlsten, en av anmälarna tycker sig veta bättre:

"- Det handlar om att hålla ihop området som en arkitektonisk helhet så som det en gång var tänkt. I stället för att se på den grå betongen som trist förort tycker jag att man ska se kvaliteterna och vara stolt. Det är viktigt att se årsringarna i en stad."

Exakt vilka "kvaliteter" hos betonggrått det är man skall vara stolt över verkar Annette anta skall vara uppenbart, något som det dock för de flesta knappast är. Varför det är viktigt att se "årsringar" verkar också vara en självklarhet, liksom varför dessa uppenbarligen viktiga årsringar skulle försvinna för att en fasad byter färg. Att referera till hur området var tänkt är ett märkligt sätt att argumentera då områdena idag som bekant inte är vad de var tänkta att vara. De storstilade idéerna om den nya staden för den nya människan visade sig vara utopier som inte fungerade i verkligheten.

Annette:s inställning är en karbonkopia på det som vi brukar få höra från Skönhetsrådet och stadsmuseet, att behålla en betonggrå kulör är viktigare än att skapa trivsel för de som bor i ett område.

Inte oväntat får anmälarna stöd av just skönhetsrådet och stadsmuseet, som har motsatt sig färgvalet.

Skönhetsrådet har bara gott att säga:
"På avstånd ser bebyggelsen på berget snarast ut som en borg. I området framträder dock en trivsam boendemiljö". Stadsmuseet anser att området är "särskilt kulturhistoriskt värdefullt".

Jomenvisst:



Här ser vi återigen ett exempel på skönhetsrådet och stadsmuseets djupt omänskliga agerande där byggnader är viktigare än människor. Där betong är viktigare än hur människor mår.

Peter Durkfeldt säger:
"- Jag håller inte med om deras argument. Jag tycker att det är mer spännande att ha en levande stad, säger han."

Yimby kan bara hålla med. En levande stad som är till för de människor som bor i den, är långt mycket viktigare än ett fåtal elitisters inskränkta syn på staden som ett museum.

Bostadsrättsföreningen Reservoaren har Yimbys fullständiga stöd, och uppenbarligen även Stockholmarnas om man skall tro nätundersökningen på city.se som just nu visar att 91% tycker att huset skall få målas om.

Låt oss hoppas att länsstyrelsen låter det sunda förnuftet vinna över de tre sura grannarna.
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8636 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

Maxhöjd i Kista
14 Oktober 05:26 av Bittebr Bittebr
ufu82646
14 Oktober 04:12 av Ufu82646 Ufu82646
independent escorts
13 Oktober 09:29 av Worldescortshub Worldescortshub
Spamanvändare?
4 Oktober 23:00 av Tore Kullgren
Gratis illustrationsprogram?
11 Mars 2020 04:44 av Huai Chuan

@yimbysthlm på Twitter