Utskrift från www.yimby.se
....

Krönika: Arkitektur - Moral eller kunskap?

Jan Jörnmark, som den 11 maj får Yngve Larssons pris för stads- och kommunhistoriska insatser, ger i denna krönika en historisk tillbakablick på svensk arkitekturkritik

Jag har varit intresserad av arkitektur och samhällsplanering så länge jag kan minnas och de sista decennierna har jag haft förmånen att kunna forska och skriva böcker och rapporter om dessa fängslande ämnen.

Under alla de här åren har jag fascinerats av att svensk arkitekur- och samhällbyggnadsdebatt liksom pågår i luften. Det har alltid saknats en analys av de ekonomiska förutsättningarna för byggandet, vilket gör att debatten blir en skendiskussion. Mest formas den till en serie viskningar och rop där olika aktörer önskar sig diverse saker som aldrig kan uppfyllas.

Eftersom diskussion inte utgår från de förutsättningar som finns, saknar den dessutom ett verkligt historiskt sammanhang. Analysen av efterkrigstiden, när större delen av de svenska städerna nybyggdes, inskränker sig till fraser om "rekordår", "folkhem" och "välfärd". Någon problematisering av begreppen finns sällan, utan är snarare en längtan till ett förgånget Shangri-La, när Hasse Tellemar fanns i etern och Tage Erlander regerade folkhemmet.

 
Stadsbyggnad är en svår konst, och på vägen till Brunnsparken i Göteborg...

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

100hus - Ett sätt att skapa mångfald?

Det har hänt mycket inom Svensk design, musik och mode under det senaste halvseklet.
6 april 1974 stegade Blue Swede upp på scen med en korsning mellan pälsverk och superhjältedräkt. Men dansbandsdöden spred sig som digerdöden och 1977 presenterade Kaj Kindvall artisten Magnus Uggla för Sveriges första punkrockare när han släppte skandalskivan "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt".

Punkens anarkistiska tonläge vann i popularitet. En svartsjuk och uppgiven Ritchie Blackmore kallade punken för hårdrock, fast omusikalisk. Men hårdrockarna fick sin revansch. Pudelrocken tog över och det blev inne att vara kung igen. Frisyrerna blev längre och längre. Gitarrsolona blev snabbare och snabbare. Ända tills gitarrhjälten Yngwie Malmsteen med håret ned till knäna förstörde allt, genom att vara så rapp i handen att Van Halen framstod som en nykomlig i Matz Bladhs orkester.

Svensk kulturhistoria kan beskrivas på många sätt och meningarna går isär. Men en sak är de flesta av oss överens om. Det har hänt mycket det senaste halvseklet inom musik-, design- och klädmode. Men tittar vi på de estetiska dragen i svensk arkitektur har det inte hänt mycket. Då och då riskerar entreprenörer arbete och inkomst genom att bygga något avvikande, trots alla proteststormar. Det hände när man byggde Turning Torso. Ibland kommer utlänningar och planterar kultur i vårt avlånga land. Det hände när ishotellet i Jukkasjärvi byggdes.

Ibland bygger man något avvikande i Stockholm också. Det hände när Globen byggdes. Men tittar man på vardagsarkitekturen så är det mesta sig likt sedan ett halvsekel tillbaka. Husen är standardiserande både vad gäller fasaden mot gatan såväl som livskoncepten inuti. Vi Stockholmare har inte många val. Det är den enfärgade boxen med standardfönster och standardlägenheter som dominerar.


Typisk Stockholmsbyggnad som inte avviker. Jag får intrycket av att ingen bryr sig om dessa hus.

Hur en stad som varit så ledande inom många discipliner som design och inredning kunnat vara så uttryckslös och intolerant mot det avvikande inom arkitektur är en gåta som många arkitekter och debattörer runt om i Europa försökt lösa. En del skyller på andra såsom politiker eller skönhetsrådet. En del säger att stadsplaneringen är det enda viktiga och att variationen i arkitekturen är onödig. Danskarna och Finnarna har varit internationellt beundrade i många decennier. Norrmännen börjar lära sig. Men i Stockholm står tiden still. Eller?


Typisk splitterny Stockholmsbyggnad i ett område för höginkomsttagare. Huset skulle kunna må bra av en skönhetsoperation.

Jag ser ljusglimtar även i Stockholm. Tittar man på arkitektur som Stockholmarna själva bestämt utseendet på så är variationen stor. Vandrar man till exempel mellan villorna i områden där de boende själva kunnat bestämma utseendet, så ser man att variationen är stor. I dessa områden är även variationen mellan olika boendekoncept stor. Man pryder utseendet på sina hus och variationen mellan stilarna är stor. Stockholmarna älskar att titta på Martin Timells renoveringstips och lägger ned mycket tid på att renovera och personifiera sina hem. Jag träffar unga arkitekter som brinner för att skapa något nytt.

En del anser att det är först när politiker, byggbolag och stadsbyggnadskontor styr utseendet på husen som utseendet och boendekonceptet blir monoton. De menar att i den ändlösa bostadsbristens och funktionalismens Stockholm finns ingen drivkraft bland politiker och byggbolag att skapa variation. Men när Stockholmarna själva får bestämma så blir resultatet annorlunda.


I områden där de boende har resurser att till stor del välja boendekoncept och utseende själva hittar man sällan två likadana hus.

Att låta de boende själva pryda sin stad är kanske därför Stockholms sätt att ta sig ur modernismens starka grepp om staden. 100hus är ett projekt som handlar om att låta de boende själva beklä Hornstulls fasader med konst eller andra typer av installationer såsom vindkraftverk.

En del är rädda för att diverse politiker, stadsmuseet och smakråd ska slå ned projektet. Situationen kan tyckas hopplös. Hur ska några privatpersoner lyckas bygga hus som avviker i en stad där inte ens internationellt erkända arkitekter ges svängrum. Men än finns det hopp. 100hus initiativtagare John Higson sa nyligen enligt en artikel i Södermalmsnytt att projektet har ett brett politiskt stöd. Men än vågar jag inte jubla. Politiker har vänt kappan efter vinden och gjort kovändningar förr mot avvikande arkitektur. Man har många gånger halshuggit och banaliserat byggnader som det tilltänkta organiska hotellet vi Norra bangården och Haglunds Pinne. Vi får se om de löper hela linan ut och låter kreativiteten flöda hos befolkningen denna gång. Det hoppas i alla fall vi på YIMBY. Låt oss ge våra politiker, arkitekter och stadsplanerare en dunk i ryggen och säga ”Ge oss förtroendet att skapa något nytt!”.

Vad tycker du? Håller du med om att variationen inom arkitektur i Stockholm kan vara större? Tycker du att frågan är viktig? Om svaret är ja, hur kan vi stimulera en större mångfald?
 

Typisk modern Stockholmsbyggnad som skulle kunna må bra av lite kärlek.

Många fel i krönika i City

Onsdagen den 5 november anordnade Stockholms skönhetsråd ett heldagsseminarium på temat höga hus. Nätverket Yimby var, liksom representanter från andra intresseföreningar, politiker och journalister, inbjudna. Föreläsningarna var intressanta, liksom diskussionerna med andra politiker och intresseföreningar. Från Yimbys sida kunde vi hitta gemensamma såväl som motsatta ståndpunkter i samtal med politiker, skönhetsrådet, samfundet S:t Erik och andra närvarande. För en stadsbyggnadsintresserad som mig själv var det naturligtvis oerhört givande och intressant.

Från tidningen city närvarade journalisten David Grossman. City har flera gånger tidigare skrivit om nätverket  Yimby, och vi tycker naturligtvis att det är glädjande att City vill nyansera stadsbyggnadsdiskussionen och lyfta fram båda sidorna i debatten, något som media tidigare inte alltid har lyckats så bra med. Att city därför nu publicerar en krönika som är ganska negativ till idén om höga hus i Stockholm är därför inget märkligt i sig. Det som är märkligt är den argumentation som används.

När jag läser krönikan kan jag inte låta bli att fundera på vad som går fram, och vad som inte går fram, till den som i förväg har bestämt sig för hur det är. Jag slås av frågan om jag och David ens har varit på samma seminarium.

På seminariet berättade skönhetsrådets sekreterare Martin Rörby om de höga byggnadernas historia i Stockholm. Det var en intressant genomgång som sakligt gick igenom höga hus och torn  från Tre kronor till Kista Science Tower. I sitt föredrag pratade också Rörby om den arkitekturdebatt som pågick i samband med de nya byggnader som uppfördes vid Stadsgården i början av förra seklet. David Grossman drar, helt korrekt, paralleller till dagens diskussion om höga hus i Stockholm. Men samtidigt undviker han att nämna att debatten om höga hus i Stockholm inte heller är så mycket äldre än så. Det vittnar våra många höga kyrktorn om. Vad krönikören heller inte berättar är att debatten vid Stadsgården inte handlade om husens höjd i sig, utan om att de riskerade att dölja Katarina kyrkas kupol på söders höjder.

Krönikan fortsätter, intressant nog, med att berätta att det höjs röster om att Stockholms identitet och varumärke skulle förstöras om skyskrapor tillåts sticka upp över våra kyrktorn. Här erkänns således plötsligt de högre byggnadernas plats i staden, men missar också en mycket ofta förbisedd, men likväl viktig, parameter i diskussionen. De nya höga husen ska inte skymma våra kyrktorn. Det finns helt enkelt inga sådana förslag, vare sig från staden, exploatörer, eller från nätverket Yimby. Det planeras inga skyskrapor i gamla stan. De höga husen planeras i nya stadsutvecklingsområden, som t.ex. Värtahamnen och Norra Stationsområdet, samt kanske också i de delar av city som byggdes om när klarakvarteren revs.

I krönikan berättas också att "föreningen" Yimby ser höga hus som en frihetssymbol och som ett nödvändigt avbrott i en annars jämnhög arkitektur.

Då David Grossman inte lyckas få vårt namn rätt (vi är ett nätverk, inte en förening) ter det sig inte heller märkligt att resten också blir fel. Att bygga en jämnhög taksiluett, och avbryta den med ett eller ett par högre hus, är vad man planerar att göra i Norra Stationsområdet. Detta har vi från nätverkets sida kraftfullt kritiserat. En varierad taksiluett innebär låga såväl som medelhöga och höga hus. Inte att alla hus är lika låga, med ett eller två undantag med höga hus. Detta tog vi upp, både i vårt föredrag, och i den efterföljande paneldebatten.

Grossman fortsätter sedan med det klassiska "jag gillar skyskrapor men..." där han talar om att han älskar skyskrapor, där de har sin "naturliga" plats. Naturliga platser är enligt Grossman Manhattan och La Defense i Paris. Men naturliga platser för skyskrapor uppstår inte av sig själva. Någon måste bygga den första skyskrapan. Så som gjordes på Manhattan, liksom det gjordes i La  Defense. I Stockholm stod de första skyskraporna klara 1924-1925. De ritades av Sven Wallander och Ivar Callmander. De 17 våningar höga Kungstornen kan med fördel beskådas när man vandrar längsmed Kungsgatan, och var på sin tid enligt den tidens definition just skyskrapor. Inte "skyskrapor", utan skyskrapor. Vi var först i Europa. Ändå är La Defense, som började byggas 1958, en "naturligare" plats.



Vi får veta att skyskraporna i Paris och på Manhattan är bra, men "för det mesta, inte minst i alla nyrika länder i Asien, är skyskrapor könlösa byggnader som poppar upp som svampar ur jorden. De står där som symboler för ohejdad kapitalism och total avsaknad av stadsplanering."

Att placera Yimby, och kritik mot skyskrapans misslyckade stadsplanering på många ställen, i samma artikel, utan att med en stavelse nämna hur Yimby ställer sig i den frågan är en bedrift. Speciellt eftersom halva det föredrag som vi höll handlade om urbanism, stadens värden, vikten av  att integrera de höga husen i stadens naturliga flöden och folkliv. I vårt föredrag tog vi upp goda exempel, som flera byggnader i New York och här hemma Kungstornen, och dåliga exempel, som Wennergren Center och Turning Torso. För den som inte vet så omges Turning Torso av en liten vallgrav för att riktigt tydligt signalera att man icke skall göra sig besväret att besöka dess foajé. Argumentationen haltar också betänkligt med det faktum att stadsplaneringen i La Defense inte i alla lägen är helt lyckad.

Grossman kopplar ihop "könlösa" byggnader med "ohejdad kapitalism" och vill således få in diskussionen i en ny riktning. Men arkitektur handlar inte om ekonomiska system. Genom historien har "vackra" såväl som "fula" byggnader beställts av länder, städer, privatpersoner, statschefer, borgmästare och företag. Det går att bygga både vackra och fula skyskrapor, såväl som det går att bygga både vackra och fula trevåningshus. Att kalla Moskvauniversitetets 240 meter höga byggnad, uppförd på Stalins beställning och färdigt 1953, för "ohejdad kapitalism" låter sig inte enkelt göras. Samtidigt är många av de byggnader i New York, som i krönikan tas upp som något bra, just resultatet av "ohejdad kapitalism".

Det går att stadsplanerara både bra och dåligt, med höga såväl som låga hus. Det är inte ett argument mot skyskrapor, det är ett argument mot dålig stadsplanering.

"Skyskrapan är inte heller, vilket många tror, en resurseffektiv och miljövänlig byggnad. Hissar, trappor och tjocka väggar tar upp stor del av det som skulle kunna bli boyta. Kostnaderna blir 20-30 procent högre och byggbolagen ser husen mer som pr än lönsamma projekt."

Att syssla med generaliseringar och förenklingar är sällan en givande utgångspunkt för en saklig diskussion. Under vissa förutsättningar stämmer påståendet. Under andra inte. Om markarbetena exempelvis är mycket dyra, som vid en överdäckning av spårområdet vid centralen, blir marken dyr. Då måste man bygga högre för att skapa lönsamhet. På attraktiva lägen, där många vill bo eller arbeta, finns ett underlag för att ta mer betalt för de ytor som uppförs, och projektet blir på så vis lönsamt. Höga hus är också en attraktivitet i sig själva. En del är beredda att betala den högre kostnaden som det innebär att bo i ett högt hus. Andra är det inte. Stockholms sätt att ta betalt, där man betalar för byggd yta, inte använd mark, gynnar heller knappast de höga husen.

"Talande är att inte ett enda byggföretag infann sig på seminariet."

På seminariet fanns ett flertal arkitektkontor, fastighetsbolag och byggbolag representerade, vilket Grossman sett om han studerat deltagarlistan.
 
"Höga hus skapar även blåsiga miljöer, skuggar omkringliggande områden och kräver extremt mycket extrautrymmen för p-platser."

Höga hus kan, liksom låga hus, skapa blåsiga miljöer. Om de byggs fel. Byggs de rätt, och det vet man väl vid det här laget hur man gör, uppstår inte dessa problem. Det handlar om att ställa krav på arkitekter och planerare att bygga rätt. Skuggor är ett vanligt argument, men det hindrar inte områden med skyskrapor från att vara omåttligt populära att bo i på många platser i världen. I Gamla Stan är det mycket skuggigt, men vi tycker normalt sett inte synd om den som har en lägenhet i Gamla Stan.

Och så har vi då parkeringsplatserna. Att skylla ett problem som är ett resultat av Stockholms trafikplanering på skyskrapor är ett ytterst märkligt, men ofta förekommande, argument. En 40 våningar hög byggnad kräver inte en enda extra parkeringsplats jämfört med 8 byggnader på fem våningar. Tvärtom skapas ett helt annat underlag för riktigt tät kollektivtrafik och alltså möjligheten att kraftigt minska antalet parkeringsplatser. Problemet här är att man i Stockholm planerar trafiken i hus-i-park-förorter, stadskvarter, höghus, och villaområden enligt samma princip. Alla skall köra bil överallt. Det är naturligtvis fullkomligt absurt. Trafikplaneringen måste naturligtvis anpassas utifrån den bebyggelse, och den stadsplanering, som gäller i det aktuella området. I New York har man nyligen uppfört en ny 40 våningar hög skyskrapa med lägenheter. Till den har man byggt noll parkeringsplatser. I Stockholms innerstad äger idag ungefär 40-48% av hushållen en bil. I ytterstaden är siffran 53 till 84%.

På Manhattan åker 72% av befolkningen till jobbet med kollektivtrafik. Mindre än 25% av befolkningen på Manhattan, i bilens hemland USA, äger en bil. Vad en sådan fördelning av trafiken gör för klimatet behöver ingen närmare genomgång.

I Stockholm byggs det istället nya områden där parkeringsnormen säger att 110% av hushållen skall ha bil. Är det konstigt att vi får problem?

Debatten om höga hus i Stockholm har länge präglats av myter, felaktigheter och förutfattade meningar. En av YIMBY:s uppgifter är att påtala dessa fel och brister. Det kommer vi fortsätta att göra.

En besökares syn på Stockholm

Svenska Dagbladet har idag ett litet guldkorn som vi inte kan undgå att kommentera.

Den franska fotografen Jean-Marc Caracci åker just nu runt i Europa och fotograferar 20 europeiska huvudstäder på 15 månader. Tidigare har han varit i bland annat Oslo, Bratislava, Warszawa och Rom.

Paris är favoritstaden hittills på resan. Stockholm imponerar däremot inte:

"- Här i Stockholm finns mycket vatten, men alla broar är fula och grå i betong. Dessutom ser alla hus likadana ut. När man bygger något nytt i Paris strävar man efter att det ska bli något speciellt och vackert, i Stockholm finns inget som märker ut sig."

(Yimbys länkningar för att illustrerera hur rätt Jean-Marc har).

Allt detta visste vi ju redan. Men att få en så klarsynt och spontan analys av en besökare sätter onekligen en blixtbelysning på problemet. Vi får ofta höra att Stockholm är så unik och vacker. Frågan är vilken förankring denna slitna klyscha har i verkligheten?

Det är dags att arkitekterna återigen får skapa vackra och nyskapande byggnader i Stockholm. Det är dags att sluta blicka bakåt och skapa anonyma och intetsägande byggnader som göms för att vi tror att vi aldrig kan göra något bättre än det som redan har gjorts. Det är dags att sluta se på broar som rena ingenjörskonstruktioner. Det är dags att sluta att se på Stockholm som något som skall "bevaras". Istället måste vi ställa oss frågor om hur Stockholm kan utvecklas på bäst sätt. En stads framtidstro avspeglas i dess arkitektur. Den arkitektur som uppförts i Stockholm sedan efterkrigstiden säger entydigt en sak: Vi tror inte på framtiden i Stockholm. Den attityden måste förändras, för Stockholms skull.
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8635 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

Hjälp! Jag håller på att bli en Nimby!
8 Oktober 2020 19:07 av Trevor Bower
Politikerveckan Järva
8 Oktober 2020 19:06 av Trevor Bower
Gratis illustrationsprogram?
11 Mars 2020 04:44 av Huai Chuan
Tumba Centrum
1 Mars 2020 18:38 av Mårten Landström
Samråd om lägenheter längs Bredängsvägen
1 Mars 2020 18:26 av Mårten Landström

@yimbysthlm på Twitter