Utskrift från www.yimby.se
....

Luft och ljus - är inte det tillräckligt?


"Utvecklingen från det gamla slutna stadsplanesystemet till det nya öppna" - illustration ur den funktionalistiska debattboken acceptera

1931 publicerades debattboken acceptera av ett gäng radikala arkitekter. Boken var en programskrift och ett försvar för Stockholmsutställningen 1930, som hade introducerat funktionalismen i Sverige. Bokens författare, bl.a Uno Åhrén, Gunnar Asplund och Sven Markelius, kom att få ett enormt inflytande på 1900-talets svenska stadsplanering. Bokens grundtankar var hämtade från Le Corbusier och Bauhaus-skolan.

Åhrén och Markelius var tidigt involverade i Le Corbusiers funktionalistiska lobbyorganisation CIAM och propagerade kraftfullt för CIAMs idéer i Sverige. CIAMs grundtankar sammanfattades i Aten-chartan 1933 och innefattade radikal funktionsseparering (zonering), trafikseparering och gles husipark-bebyggelse.

Precis som Strindberg femtio år tidigare, i den välkända dikten Esplanadsystemet (som travesteras i rubriken), så menade acceptera-gänget att det var dags att acceptera den nya tiden och den nya stadsplaneringen. För att vara en propagandaskrift är texten i acceptera för det mesta mycket sansad och resonerande, vilket förmodligen är den diplomatiske Asplunds förtjänst.

Boken omfattar en mängd olika aspekter av arkitektur och design och innehåller faktiskt många kloka synpunkter. Intressant nog är den svagaste delen i argumentationen den som gäller det kanske viktigaste området, den övergripande stadsplaneringen. Detta trots att det var just på detta område som funktionalismen kom att få störst konsekvenser.

Här följer ett längre utdrag, bilderna och fetstilen är original:





Det öppna stadsplanesystemet

Om vi måste kräva i hygieniskt hänseende likvärdiga bostäder för alla, blir den sämsta, ej den bästa bostaden normerande för stadsplanen. På så vis har kravet på tillgång till direkt solljus för alla bostäder kommit att sätta en helt ny prägel på moderna huslängor, vilkas riktning bestämmes med hänsyn till solen, i öster-väster om man har genomgående lägenheter, annars i norr-söder. Den förra hustypen har det företrädet, att den medger genomluftning av bostäderna och skänker dem en verkligt effektiv solsida.






Den fordrar emellertid genomgående lägenheter som drar med sig ringare husdjup och större fasadlängd samt färre lägenheter per trappa, varigenom systemet blir ekonomiskt underlägset det med längorna i norr-söder. Dessutom måste avståndet mellan längorna bli större, om solen under den mörkaste årstiden, då den som bäst behöves, skall tränga ned till bottenvåningarna. På grund av det mindre husdjupet blir även gatukostnaden större per enhet våningsyta.

Så länge byggnadsverksamheten måste inrikta sig huvudsakligen på att producera lägenheter av minsta typ och så länge produktionskostnaderna äro så höga, måste vi nog fortsätta med att bygga relativt djupa huslängor med sin riktning i norr-söder, såvida vi ej anser oss kunna offra ytterligare av bostadens bekvämlighet eller rymlighet för att som kompensation få södersol och möjligheten till genomluftning.









Den nya stadsbilden

Men ej blott kvarteret bör på detta sätt luckras upp för att varje lägenhet skall tillförsäkras sitt kvantum av luft och ljus. Bostaden måste få ett komplement i parker för äldre och lekplatser för barn som ytterligare uppluckrar hela stadsområdet.

Bygger man städer efter detta öppna byggnadssätt och samtidigt önskar utvinna lika mycket nyttig våningsyta av varje enhet markyta som i äldre stadspartier med deras slutna kvarter och trånga gator, måste hushöjden ökas liksom även avståndet mellan byggnaderna på ömse sidor om gata och gård.

Vi ser alltså, hur ett radikalt tillgodoseende av primära krav på bostadens kvalitet redan i stadsbilden förorsakar en fullständig nybildning och ett avvikande från traditionen. Men vi tror även, att det skall ge oss nya skönhetsvärden fast av en annan art än den barockens rumsbildande stadsplaneformationer skänkte.

Att det öppna stadsplanesystemet nu allt allmännare börjat accepteras, styrker oss i tron på det fåfänga i att motsätta sig ett radikalt och logiskt byggande.



- - - - -


Författarna argumenterar till synes övertygande för att primära krav på bostadens kvalitet och i hygieniskt hänseende likvärdiga bostäder för alla rent logiskt innebär att vi måste acceptera sterila rader av gles och utspridd bebyggelse. Tittar man närmare på resonemanget ser man dock att hela argumentationen bygger på att "direkt solljus i lägenheten" är överordnat alla andra hänsyn.

Ja, "direkt solljus i lägenheten" är faktist den enda anledningen som anges till varför man skulle behöva "ett öppet stadsplanesystem", även om man kan anta att det också underlättar biltrafik. Rinnande vatten, avlopp, värme, service, stadsliv - inget av detta förutsätter "ett öppet stadsplanesystem". Tvärtom verkar attraktiva bostäder snarare förutsätta att stadsplanesystemet inte är öppet.

Den avgörande frågan är alltså om "direkt solljus i lägenheten" verkligen är viktigare än alla andra tänkbara kvaliteter i boendet tillsammans. Idag, snart 80 år efter acceptera, så har vi svaret. "Direkt solljus i lägenheten" är inte viktigare än allt annat tillsammans. Det är inte ens det viktigaste av allt. För många är det inte ens viktigt. Alltså, för att besvara Strindbergs fråga: Nej, luft och ljus är inte tillräckligt!

Ibland misstänker jag att författarna till acceptera insåg detta redan 1931. Men de behövde ett gångbart argument för att förverkliga sina estetiska utopier och lyckades till slut faktiskt hitta ett - "direkt solljus i lägenheten".

På grund av funktionalismens genomslag (i samverkan med bygg- och bilindustrin) blev verkligen "den sämsta, ej den bästa bostaden normerande för stadsplanen". Precis som acceptera-gänget förutspått, men kanske inte riktigt på det sätt som de menat.

Många som idag arbetar professionellt med arkitektur och stadsplanering tror att funktionalismen försvann för länge sedan - "det där gjorde vi upp med på 70-talet", "kritiken kommer 40 år försent", "vi jobbar annorlunda nu".

Så är det tyvärr inte. De funktionalistiska dogmerna lever kvar som en "frusen ideologi", för att låna ett uttryck som dyker upp i teknikhistorikern Per Lundins uppmärksammade avhandling Bilsamhället (KTH 2008). Även Anders Hagsons avhandling Stads- och trafikplaneringens paradigm (CTH 2004) visar på ett plågsamt tydligt sätt att funktionalismens stadsfientliga ideologi lever vidare i det tysta.

Vi på YIMBY ser den här frusna ideologin hela tiden när vi skärskådar nya planer. Uppbrutna kvarter, funktions- och trafikseparering, glest utströsslad husipark-bebyggelse. Ibland beroende på någon apokryfisk reglering, ibland beroende på krasst ekonomiskt tänkande, ibland beroende på orimliga överklaganden och ibland helt enkelt beroende på gammal vana.

Vi tycker det är jätteroligt att så många har insett funktionalismens grundläggande dysfunktionalitet och den sociala, ekonomiska och ekologiska förödelse som den glesa bilstaden medför. Vi är glada att så många istället säger sig förespråka den täta, levande och miljövänliga blandstaden och påstår sig vilja bygga attraktiva, integrerade och spännande stadskvarter. Men vi skulle bli ännu gladare om vi fick se handling bakom orden.

Det är dags att verkligen i grunden acceptera att modernistisk stadsplanering är ett gigantiskt fiasko. Det räcker med strösselplanering nu. Vi har en utglesad och söndertrasad stad att lappa ihop och ingen tid att förlora. Acceptera den föreliggande verkligheten och gör den bättre!

Bevarandefundamentalism hos DN

Dagens Nyheter har idag ett sorgligt bakåtsträvande inlägg på ledarsidan. Att både Svenska Dagbladet och Dagens Nyheters ledarsidor för länge sedan tog ställning på bevarandefundamentalisternas sida visste vi naturligtvis redan men sällan har det varit så tydligt som nu. Till Dagens Nyheters pluskonto skall dock sägas att de till skillnad från Svenska Dagbladet numera klarar av att vara hyfsat nyanserade på nyhetsplats.

Rubriken på artikeln är "Rädda Stadsbiblioteket". Det är i sig en intressant rubrik då ingen såvitt jag vet har föreslagit att Asplunds rotunda skall rivas. Istället är det stadsbibliotekets omgivningar som skall "räddas".

DN skriver:
"Om det vinnande förslaget i arkitekttävlingen blir verklighet skulle det snabbt förändra helhetsmiljön kring biblioteket. Asplunds verk skulle från Odenplan bli skymt av en avlång glasbyggnad som arkitektoniskt inte kan mäta sig med det nuvarande biblioteket."

Att den nu föreslagna byggnaden inte kan mäta sig med Asplunds bibliotek håller jag fullständigt med om. Det som föreslagits är ett i mitt tycke ytterst konventionellt skivhus utkastat på en gräsmatta i sann förortsanda. Tyvärr är det inte arkitekturen i sig som kärnan i Dagens Nyheters kritik vänder sig mot, utan i att något överhuvudtaget skall byggas eller förändras i Stockholm. Diskussionen om att Asplunds byggnad inte längre skulle synas från Odenplan känns ganska oviktig. Städer förändras alltid, hur viktigt är det för dess invåndare på hur långt avstånd en viss byggnad kan ses? Mig veterligen brukar det inte stå stora skaror av människor på Odenplan och konstatera hur fantastiskt det är att man kan se stadsbiblioteket just därifrån.

DN nöjer sig dock inte att kritisera stadsbiblioteket utan slår vilt omkring sig. Badringen får sig naturligtvis en släng av sleven. Detta trots att det på DN:s hemsida visade sig att hela 40% av läsarna var för badringen, trots den rena hatkampanj som drevs på ledar- och nyhetsplats hos både DN och SvD. Kritiken mot badringen baserar sig på att Riddarfjärdens utseende skulla ha förändrats. Jo, nybyggen tenderar att göra det. Men om det nu är placeringen DN ogillar, varför inte föreslå en alternativ placering istället? Att de inte gör det visar återigen på att det inte handlar om sakfrågan om badring på riddarfjärden eller inte, utan om att ingenting får förändras.

Dn fortsätter med att kritisera Stockholm Waterfront, den kontors- och kongressbyggnad som förhoppningsvis kan hjälpa till att upplösa det formligen urbana svarta hål som utrymmet mellan City och Kungsholmen tidigare har bestått av.

"Det är förmodligen redan för sent att rädda Stockholms stadshus från det väldiga hotell- och konferenskomplex som kommer att uppföras på Klarabergspostens tomt och därmed rycka sönder proportionerna mellan Stadshuset och dess omgivning. Precis som med Riddarfjärden visas föga respekt för Ragnar Östbergs majestätiska byggnad."

DN:s ledarsida verkar här på fullt allvar mena att den allt annat än levande och trivsamma plats som Klarabergspostens fyrkantiga och intetsägande 80-talskloss utgjorde är bättre än en hotell- och kongressanläggning. Återigen argumenteras det utifrån att man måste ta "hänsyn" till befintlig bebyggelse genom att det nya som byggs inte får synas, utan att för en sekund reflektera över att den byggnad som skall få synas, stadshuset, är just ett resultat av att man byggde något som fick synas... Det är lätt att glömma att Stadshuset fick utstå mycket kritik när det byggdes, kritik som är mycket lik den kritik som idag ses mot byggnadsprojekt som får synas.
Att kalla den av bevarandefundamentalisterna nerfilade hotell- och kongressansläggningen, där man på extremt attraktiv mark år 2008 uppför en futtig 11-våningsbyggnad, för "väldig" ter sig närmast skrattretande.

Nöjer sig DN med detta? Nej. För att göra sin bevarandemarinad komplett kritiseras också naturligtvis bygget vid Norra Bantorget. Hotellet Clarion Sign, som äntligen skapat liv i det ingemansland som platsen tidigare utgjorde:

"Tidsandan gör det åter möjligt för cityarkitekturen att bre ut sig, exempelvis på Norra Bantorget med en klumpig hotellkoloss."

Att kalla den arkitektoniskt intressanta byggnaden som utgör Clarion Sign för en "klumpig koloss" och samtidigt försvara Klarabergsposten är onekligen ganska magstarkt. Hade DN varit nöjda om ett intetsägande nyfunkishus eller en sekelskiftespastisch byggts på platsen, eller var det bättre som det var, en död plats mitt i staden? Att "cityarkitektur" får bre ut sig är naturligtvis alldeles utmärkt. Även innerstaden behöver utvecklas och vitaliseras. Framförallt behöver den växa.

"Det är i detta sammanhang som idéerna för Riddarfjärden, Stadshuset och Stadsbiblioteket ska ses. De är en del av den felaktiga tron att Stockholms innerstad måste begåvas med nya landmärken som övertrumfar de platser och byggnader vi lärt oss att uppskatta mest."

Återigen gör sig "färdigt"-argumentet påmint. Staden är klar. Att bygga nytt i staden handlar inte om att skapa "landmärken". Att bygga nytt i staden är en återgång till en normalitet. Ja, vi har "lärt" oss att uppskatta dessa byggnader. Varför skulle vi då inte kunna "lära" oss att uppskatta nya?

"Svagheterna finns i city och bortom tullarna, i det miljonprogram som frikopplade boendet från staden. Det är strukturen och formen i dessa efterkrigstidsprojekt som ligger bakom den vantrivsel som många upplever. Att höja dessa områdens attraktivitet är en central politisk uppgift."

Var finns motsättningen? Att problemet i förorten behöver åtgärdas innebär väl inte för den skull att innerstaden är färdig? Är det månne så att DN:s ledarredaktion tycker att det är jobbigt med ett bygge runt knuten? Bättre då att man i förorten får utstå detta? För övrigt finns ju både Clarion Sign och den nya hotell-och kongressbyggnaden just i city så vad menas egentligen?

"Något liknande behov finns knappast för husen på malmarna. De ska inte rivas eller byggas om i stor skala eftersom de uppskattas för sina klassiska ideal."

Gamla klara postterminal kan knappast räknas till "husen på malmarna". Några rivningar av de husen är knappast aktuella i någon stor grad, något som naturligtvis också DN:s ledarreaktion är fullt medvetna om. Tyvärr är det vanligt att nybyggnation jämförs med rivningar i debatten.

Naturligtvis kan DN:s ledare inte undvika att nämna klararivningarna, detta trötta, uttjatade och på dagens situation fullständigt irrelevanta argument. Men det visar ju om inget annat att DN:s ledare inte har några egentliga argument.

"Besökare från hela världen slås av Stockholms unika skönhet - de beklagar inte avsaknaden av spektakulära lösningar från det senaste kvartsseklet. Stadsbiblioteket måste skyddas mot de arkitekter och politiker som lider av sensationssjuka."

Här blir iaf jag nästintill mörkrädd. DN erkänner utan omsvep att inget intressant har byggts de senaste 25 åren (själv skulle jag sträcka mig till hela efterkrigstiden med undantaget Globen och möjligen något mer) och att man tycker detta är bra! Staden har fyllts av tråkiga och intetsägande klossar som dödar stadens urbanitet och blandning. Detta tycker man är bra! Att kalla det som nu byggs för "sensationssjuka" visar återigen att DN inte har en aning om vad de pratar om. Jag föreslår att DN:s ledarredaktion besöker någon utländsk stad och ser vad som byggs där och sedan jämför det med de fjuttiga byggplaner som idag finns i Stockholm, trots det enorma tryck som finns på nya och berikande stadsmiljöer.

För övrigt kan jag meddela att besökare från hela världen inte alls nödvändigtvis slås av Stockholms unika skönhet. Denna "skönhet" är begränsad till ett fåtal platser, de platser man ser på vykort. Dessa platser finns det idag inga större byggplaner för. Jag har personligen fått frågor som "Jag trodde att Stockholm inte var med i andra världskriget" när man passerar 60-80-talsklossar i staden eller "Varför finns det inga höga byggnader?". Besökare gillar gamla stan för dess värden, men andra delar av staden undrar de varför inget har hänt i. De frågar sig varför allt ser så tråkigt och alldagligt ut. Stockholm är inte fullt så unikt och fantastiskt som DN:s ledarredaktion (och ofta även dess invåndare) gärna vill tro.

Läs också dessa utmärkta inlägg.
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8636 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

Gratis illustrationsprogram?
11 Mars 2020 04:44 av Huai Chuan
Tumba Centrum
1 Mars 2020 18:38 av Mårten Landström
Samråd om lägenheter längs Bredängsvägen
1 Mars 2020 18:26 av Mårten Landström
Vega station
1 Mars 2020 18:01 av Mårten Landström

@yimbysthlm på Twitter