Gående och cyklande barn koncentrerar sig bättre

Sommarlovet har börjat för många och det påminner mig om mina barndoms sommardagar uppe i Dalarna där man dagligen hoppade upp på cykeln och utforskade omvärlden med sina kompisar. Cykeln var helt central för att transportera sig mellan fotbollsplan, skogsgläntan och kamraters hem.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Idag kan man läsa om att det blir alltmer sällsynt att skolor har egna större skolgårdar. Istället måste många av skolbarnen söka sig till parker i närområdena.

Enligt Petter Åkerblom, landskapsarkitekt som forskar kring barnens utemiljö, är skolgårdarna närmast att betrakta som utrotningshotade. Han berättar också att markerna används istället till bl.a. uppförandet av nya parkeringshus (!).

För oss i YIMBY är det närmast chockerande att man väljer att prioritera bilar framför våra egna barn, framtiden. Att parkeringshus skulle vara mer angeläget än skolgårdar för våra lekande barn hade vi ingen aning om. Ska barnen leka på parkeringsplatser? Är det bättre? Vi ser istället att man använder de anvisade markerna till just skolgårdar och att man istället satsar på kollektivtrafik såsom hållplatser och cykelbanor för en renare och mer barnvänlig miljö och framtid.

Det projekt som familjebostäder uppför på Kungsholmen (och som Yimby tidigare har hyllat för sin stadsmässighet) har enligt Svenska Dagbladet orsakat strider angående sin brist på "barnvänlighet".

Det är möjligt att innergårdarna i vissa lägen är för små och att planerade daghems- och skolplatser är för få men i övrigt ser det ut som en barnfamiljs dröm, något som för övrigt bekräftas i ett reportage i SVT:s ABC nyligen.

Staden lockar barnfamiljer och intresset för familjebostäders område har varit enormt. Det byggs äntligen något i Stockholm som har potential att bli en del av en riktig innerstadsstruktur, och det lockar naturligtvis. Att det stora intresset för projektet överhuvudtaget inte nämns i Svenska Dagbladets artikel är anmärkningsvärt.

Om de teorier som har dominerat stadsplaneringen under efterkrigstiden hade satts i praktik även här hade området inte fått den popularitet det nu har.

Idén om att uppbrutna förortsstrukturer där barnen kan springa rakt ut i gatan skulle vara bättre än slutna innerstadskvarter där föräldrar kan känna sig säkra för att barnen är kvar och att obehöriga inte kan ta sig in är ytterst märklig men likväl allomstädes närvarande.

Men. Om man nu som förälder anser att detta område inte är bra för ens barn, om man vill ha stora naturområden, bilfritt och stora öppna ytor, varför envisas med att bosätta sig i staden? Någonstans måste man faktiskt göra ett val. Antingen bor man i staden, och accepterar att det med stadens fördelar också följer vissa grundläggande aspekter vad gäller strukturen, eller så bosätter man sig på landet eller i en förort. Det går inte att både ha kakan och äta den. Är det drömmar om naturen och stora vidder man när bör man helt enkelt undvika att bosätta sig i Stockholms innerstad.

Motivet och tanken bakom artikeln är svårt att se. I stort sett verkar "kritiken" härleda sig från en miljöpartist och en uppsats skriven på kulturgeografiska institutionen på Stockholms universitet förra året. Att området i verkligheten visat sig omåttligt populärt verkar vara sekundärt.

Teori är helt enkelt viktigare än verkligheten!

Hur bra det blev när man slutade titta på verkligheten och började tänka teori och storslagna utopier kan vi se i Stockholm under efterkrigstiden. Det lär inte råda någon stor tvekan om att slutresultatet inte blev särskilt lysande med döda och öde förorter, segregation, bil- och transportberoende och en extremt utspridd stad.