Dagens Nyheter presenterar i sin huvudledare idag
"Fem punkter för Stockholm". Det är välkommet att DN:s ledarsida, som tenderar att ofta vara
konservativa nejsägare, vill utveckla sitt resonemang och istället för att säga vad man
inte ska göra istället pekar på vad man
ska göra.
Det hela börjar dock i moll, med vid det här laget ganska klassisk DN-retorik:
“
Stockholm behöver inte göras om, inte ha jippo på jippo, inte bygga spektakulära turning torsos. Stockholm behöver vårdas, förbättras och utvecklas med sin tid.
”
Att vi ska vårda de positiva värdena i vår stad håller nog de flesta med om. Inte heller kan de problem och utmaningar som Stockholm står inför lösas med symbolprojekt. Det är inte det som debatten handlar om. Istället handlar det om huruvida vi ängsligt ska titta tillbaka i tiden och tycka att det som kommer hädanefter bara kan bli sämre, eller om vi ska våga göra det som vi vågade förr, nämligen att bygga nya byggnader som får synas och som kan utveckla staden. Den nedvärderande och förlöjligande syn på intressant och spännande arkitektur som DN:s ledarsida här ger uttryck för känns mest som trött och oseriös. En stad utvecklas alltid. Frågan är inte om vi ska bygga, utan hur vi ska se till att det som byggs blir bra.
Det är hög tid att göra upp med ängsligheten och släppa Klara-traumat.
“
Staden kan förtätas, fler hus inom tullarna och nya hus på mark som en gång tjänat industri- och hamnstaden. Stenstadens blandning av arbetsplatser, bostäder, affärer, nöjesställen ska vårdas.
”
Att staden måste utvecklas, kan förtätas, och innerstaden växa är frågor som YIMBY ser som självklara. Det är också glädjande att just blandstaden identifieras som något positivt. YIMBY kan bara instämma! Frågan här är vad DN:s ledarredaktion menar med "vårdas". Den naturliga utveckling som en stad måste få ha är vårda staden. En stad som inte får utvecklas är en döende stad.
“
Trafik och viss trängsel hör till staden. Liksom möjligheten att flanera i öppna torg och parker. Ju tätare stad desto större behov av gemensamma vardagsrum utan kommersiellt tvång.
”
Det här är ganska självklara saker, och här kan vi bara hålla med. I en tät stad är torg och parker, liksom gröna innergårdar (och gärna gröna tak) mycket viktiga delar. Men det hänger också ihop. En tät stad måste ha bra stadsparker och välkomnande torg, precis som bra stadsparker och väkomnande torg behöver en tät stad.
Så länge trafiken inte får ta överhanden är den sällan ett problem. Tyvärr är det inte alltid så i dagens Stockholm. Det finns de som ser fler motorvägar som den enda lösningen och andra som vill se en helt bilfri innerstad. Lösningen behöver inte vara fullt så svart-vit. Man kommer långt genom att helt enkelt låta trafiken (som även inkluderar kollektivtrafikresenärer, cyklister och gångtrafikanter) anpassa sig till stadens och platsens villkor. Genom att få fler att gå, cykla eller åka kollektivt minskar trängseln på gatorna.
“
Det finns en del att plocka bort från Stockholms torg och gator, både i form av kiosker och tältutställare. En stads kvalitet mäts också i snygghet. Skräp, avfall, klotter, illa underhållna trottoarer - tyvärr saknas det inte i Stockholm.
”
Det här kan vid en första anblick te sig trevligt. Men frågan är hur spännande och intressant en stad blir om allt ska passas in i en trång mall. Kiosker och andra tillfälliga handels- kultur- eller mötesplatser tillför också positiva värden genom det oväntade, det annorlunda och det inte fullt så tillrättalagda. En stads kvalitet mäts inte bara i snygghet, även om de flesta av oss nog tycker om när det är städat på gatorna. Men det brokiga och annorlunda är något som hör en storstad till. Det är viktigt att komma ihåg.
Staden är inte en utställningsmonter i ett museum.
Tyvärr är det svårt att komma ifrån känslan av att Dagens Nyheters ledarredaktion fortfarande sitter kvar med en Skansensyn på Stockholm, en stad vars bästa tid redan har varit.
Men det fnns också utmärkta, och välkomna, ställningstaganden i ledaren. Bland annat tas svårigheten att få tag på en hyresrätt upp, en fråga som våra politiker behöver ta på mycket stort allvar. De lösningar som DN:s ledare presenterar är frågor som YIMBY inte tar ställning till, men vi hoppas att alla politiker placerar denna fråga högt på sin agenda, oavsett vilken lösning de förespråkar.
“
Cykling befrämjar hälsa och miljö. Ju fler som väljer att pedalpendla i stället för att ta bilen desto lägre CO2-utsläpp. Trampad tvåhjuling i stället för buss och t-bana minskar trängseln i kollektivtrafiken. Och cyklisten får starka ben.
Allt fler tar cykeln till jobbet, trots att färden inte bara innebär varm svett av ansträngning utan emellanåt kallsvett av fasa. Det blir farliga utkörningar när man ska runda något av alla fordon vars förare tycker att målade cykelfält är utmärkta p-platser – lappa dem, utan pardon.
Flera trafikljus reagerar inte för cyklister. Ställ om systemet. Somliga gator i staden är enkelriktade. Några av dem borde kunna öppnas för dubbelriktad cykling, i målade fält, för att tramparna ska komma rätt i närmaste stora rysarkorsning.
Det är brist på p-platser, men att låta cykelbanor sluta tvärt i gatuparkeringsrutor är inte bra.
För övrigt måste något göras åt Tegelbacken. I cykelrusningarna är olyckstillbuden och okvädningsorden legio.
”
Här går det bara att applådera. Stockholms trafikplanering utgår fortfarande i hög grad från bilisten, även i cykelplaneringen. Cyklisterna får ofta nöja sig med halvmesyrer och ibland trafiklösningar som är direkt livsfarliga.
“
När Stockholm och många andra städer gjorde sig av med sitt spårvägsnät var det för att bereda plats för bilarna. Snart kom en motreaktion: Människor ville inte leva i en stad där bilens behov gick före människornas.
Levande städer med tät bebyggelse och många fotgängare behöver en välutbyggd kollektivtrafik. Det fick Stockholm när tunnelbanan byggdes ut under decennierna efter andra världskriget. Sen blev det stopp.
Kostnaderna för att bygga tunnlar var höga, och ju mer miljökraven skärptes desto dyrare blev det.
För att Stockholm ska kunna bygga ut kollektivtrafiken i takt med de växande behoven krävs ett transportslag som är billigare än tunnelbanan och har högre kapacitet än bussen. Kort sagt: Det är dags att åter bygga ett sammanhängande nät av spårvägar.
”
Återigen är det bara att applådera. Det är hög tid att spårvagnen åter får en plats även i innerstaden. Utbyggnaden av spårväg city är på gång, och det
höjs också röster för att göra om linje 4, en av europas mest belastade busslinjer med över 60.000 passagerare per dag, till spårväg. Det innebär dock inte att tunnelbanan är
färdigbyggd. Både
stadsspårvägar,
tvärbanor och
tunnelbanan behöver byggas ut i ett växande Stockholm.
Andra bloggare om DN:s ledare.