Utskrift från www.yimby.se
....

I Finland har man förstått det där med nationalstadsparker

I Sverige finns det en nationalstadspark. Vår nationalstadspark här i Stockholm. Tanken har hela tiden varit att det ska bildas fler, men så har det inte blivit. 

Åke Svensson, tidigare anställd på Stockholms gatukontor konstaterade i en artikel i början av 2008:

"Politikerna har i varje fall gjort hemläxan, det har inte blivit fler nationalstadsparker i landet, även om förslag funnits."

Det kan handla om saker som Sveriges dyraste gräsmatta, eller att parken i planeringen behandlas likt en leprasjuk som ska hållas på betryggande avstånd. Så fort staden närmar sig parken skapas det "buffertzoner", och bebyggelsen "trappas ner", trots att tillgänglig forskning visar att vi bör göra precis tvärtom.

Inte sällan finns det också en trafikled mellan människorna och parken, för att helt och hållet säkerställa att ingen för får sig att faktiskt använda nationalstadsparken. Det är fallet med planeringen av Norra Stationsområdet. I visionerna används ord som "europas mest spännande tillväxtregion". Likväl försvåras tillgången till nationalstadsparken för människorna i detta nya område så mycket som möjligt genom att bebyggelsen trappas ner och glesas ut när man närmar sig parken, vilket skapar ett otydligt och svårnavigerat stadsrum. Uppsalavägen blir, med sin behållna genomfartsledskaraktär, en kraftig barriär och kronan på verket av misslyckad planering.

Planerarna arbetar således aktivt med att skapa barriärer mellan staden och nationalstadsparken, vilket måste ses som uppséendeväckande. Anledningen, om man ser förbi formuleringarna i plandokumenten, verkar i slutändan utmynna i en sak: Att man inte ska se hus inifrån parkens utkanter. Att behandla parken likt en paria blir således viktigare än att tänka sig att den som vill slippa se hus kan gå ett par hundra meter in i parken. Det här är inget annat än tragiskt då Stockholm sitter på en fantastisk potential som inte utnyttjas.

I Finland finns det också nationalstadsparker. Inte en, utan fyra. Det är inte helt osökt att tänka sig att en av anledningarna till att man i Finland har fyra stycken är att man där, till skillnad från i Sverige, har förstått vad en nationalstadspark är. På den finländska miljöförvaltningens webbplats kan vi läsa:

"* En nationalstadspark skall ha en så enhetlig grönstruktur att det är möjligt att ta sig från en stadsdel till en annan genom den.

* Nationalstadsparken måste vara en del av stadsstrukturen, dvs. börja i stadskärnen eller omedelbar närhet av den."

Kanske är det dags för våra politiker och planerare att ta intryck av våra grannar i öster?

Cirkus och gröna lund vill bygga ut


Planerat nybygge på Gröna Lund

De befintliga planernaen utbyggnad av gröna lund får nu sällskap av Cirkus, som vill bygga ut sin anläggning med en ny scen med plats för 700 personer.


Tillbyggnad till Cirkus. Bild: Dahl och Paues arkitekter

City skriver:

"Den nya scenen ska göra det möjligt för Cirkus att ha fler evenemang, så att man kan spela föreställningar på en scen samtidigt som man repeterar och bygger upp nya uppsättningar på den andra.

- I dag tackar vi ofta nej till evenemang. Den nya scenen blir ett komplement till dagens verksamhet.

Cirkus är nordens största privatteater. Den stora scenen rymmer 1 500 platser och det krävs nästan stora publiksuccér som Mamma Mia för att fylla salongen under en längre tid. Den nya scenen är tänkt att få 700 platser och här vill man spela samma typ av föreställningar som på stora scenen, men i ett mindre format.

Planerna innebär en rund tillbyggnad, teaterkupolen, där den nya scenen ska ligga. Dessutom vill man bygga en större foajé. Tillbyggnaden ska göras på en p-plats intill Cirkus.

Cirkus är k-märkt och Palle Gustavsson utesluter inte att det finns de som inte gillar att man bygger om huset:

- Det finns en viss laddning i att man gör en sådan här sak, men vi måste kunna följa med tiden, säger han."


YIMBY kan här bara instämma. Naturligtvis måste även Cirkus ha möjligheten att driva vidare sin verksamhet, trots att de befinner sig i en K-märkt byggnad. Det är dock viktigt i sammanhanget att en tillbyggnad får en god utformning som respekterar den befintliga byggnaden utan att tillbyggnaden för den skull bli tråkig och intetsägande. Det aktuella förslaget ser ut att i allt väsentligt leva upp till detta.

Svenska Dagbladet skriver:

"Enligt planerna ska tillbyggnaden ges en fasad rundning, som anspelar på huvudbyggnadens kupol. Scenhuset kommer delvis att ligga under jord.

Tjänstemännen vid Stockholms stadsbyggnadskontor föreslår att staden ska påbörja ett detaljplanearbete för att utbyggnaden ska bli möjlig.

- Vi tycker att det är bra att den här delen av Djurgården är ett levande område och inte så väldigt säsongsbunden som den är idag, säger handläggaren Peter Lundevall."


Även här kan YIMBY bara instämma. Sommartid är Djurgården en relativt levande del av staden, en naturlig följd av att det naturligtvis är trevligare att vara ute i naturen på sommaren än på vintern, men förslag av den här typen som kan tillföra värden även under vinterhalvåret utan att göra avkall på Djurgårdens goda parkvärden kan bara välkomnas.

"I stadens förslag till översiktsplan för Nationalstadsparken är västra delen av Södra Djurgården utpekad som ”evenemangspark”. Avsikten är bland annat att få igång mer aktiviteter även vintertid.

- Det är väldigt stillsamt på vintern, och fullt så stillsamt behöver det inte vara.

I planerna för den framtida evenemangsparken på denna del av Djurgården ingår bland annat ett nytt besökscentrum vid Djurgårdsbron. Byggnaden ska bland annat innehålla information om Nationalstadsparken, servering och båt- och cykeluthyrning."


Återigen ett utmärkt förslag, en välkomnande entré till en av Stockholms största turistattraktioner och en av invånarnas största tillgångar bör naturligtvis lyftas fram just som den tillgång den är. Ett besökscentrum vid Djurgårdsbron innebär också en direktkontakt till de nya moderna spårvägen, spårväg city, vilket också kommer att medverka till att göra Djurgården mer lättillgängligt och välkomnande.

DN skriver:

"Den nya scenen tänks rymma 750 publikplatser. Liksom på den stora scenen kommer det att finnas en stor bredd i de föreställningar som sätts upp där, säger Palle Gustavsson - "från musikaler till hårdrockskonserter".

Trots den rådande finanskrisen hoppas han att bolaget kan beviljas banklån för att genomföra projektet.
- Nu återstår bara att se hur lång bygglovsprocessen blir. När vi väl får tillstånd kan scenen stå klar efter cirka ett år, tror Palle Gustavsson."


YIMBY hoppas naturligtvis att Cirkus, liksom Gröna Lund,  vars nya område skulle ersätta en ytslösande ytparkering, tar fram bra planer och beviljas bygglov så snart som möjligt.

Är Ekoparken till för Stockholm eller sig själv?

På Gärdet anläggs just nu två provisoriska fotbollsplaner som skall fungera som temporära ersättare under tiden som Östermalms idrottsplats byggs om. När ombyggnaden av idrottsplatsen är klar är tanken att ytan skall återfå sin roll som en del av en av Stockholms största gräsmattor.

Förbundet för ekoparken skräder inte orden när man i dagens upplaga av Dagens Nyheter (ej online) kommenterar denna "hemska" användning av, inte parkmark utan vad som av idrottsförvaltningens fastighetsavdelning beskrivs som en "diverseyta".

Richard Murray, ordförande i förbundet för Ekoparken säger:
"Jag blev överraskad och förbannad när jag såg att arbetet med fotbollsplanerna startat".

Naturligtvis har man all rätt att bli förbannad över att det anläggs två tillfälliga fotbollsplaner på ett till stora delar ganska oanvänt enormt gräsgärde mitt i Stockholms innerstad. Frågan är om det är en proportionerlig reaktion. Bakgrunden tycks, enligt DN:s artikel, vara ett tillägg som vägverket vill skriva in i miljöbalken. Tillägget handlar om att tillfälliga intrång i parken skall vara tillåtna, förutsatt att ytan sedan återställs till originalskick. Detta är någonting som Yimby redan tidigare uttalat stöd för. Vidare anser vi också att de delar av lagstiftningen som påverkar vad man får bygga utanför parken helt bör slopas. Det är inte rimligt att ha en lagstiftning som förhindrar byggnation av ordentlig stad vid stora delar av Stockholms innersstads gränser, vilket är precis vad som idag sker. Detta är tydligt i exempelvis de ytterst modesta planerna för byggnationerna på det gamla gasverksområdet i Hjorthagen. Resultatet blir naturligtvis mer utglesning, och allvarlig miljöpåverkan med förlorade naturområden och ökade transportbehov som följd.

Förbundet för ekoparken ser dock ingen poäng med en sådan lag då man, enligt artikeln, anser det uppenbart att den nuvarande lagen ändå inte hindrar vare sig tillfälliga eller permanenta intrång.

Detta är ett häpnadsväckande påstående. De smått surrealistiska turerna kring bygget av Norra Länken, där 255 meter gräsmatta anlagd på 1960-talet utan en lagändring tillåts kosta 1,6 miljarder kronor, är ett färskt exempel på just problematiken med dagens lagstiftning. Att förbundet för ekoparken protesterar mot vägbyggen är dock i sak förståeligt. Det är en miljöorganisation (iaf på papperet, i realiteten är deras agerande miljömässigt kontraproduktivt vilket vi påtalat tidigare).

Men var kommer då fotbollsplanerna in? Här kan det knappast finnas några miljöskäl att hänvisa till, tvärtom. Det är ju klart bättre att det anläggs fotbollsplaner i staden, så att människor kan ta sig dit från sina hem via till exempel cykel eller kollektivtrafik, istället för utanför stan, där bilen snabbt blir det troligaste transportalternativet. Dessutom handlar det här om ett provisorium. Att återställa en yta på Gärdet är inte särskilt svårt. Det är bara att lämna området för sig själv några år så har det förvildat sig till samma nivå som resten av Gärdet.

Dagens Nyheter ställer frågan om huruvida det inte är bra att nationalstadsparken används.
Richard Murray svarar:
"- Det finns ju redan en sportanläggning på Gärdet och här går man in på jungfrulig gräsmark. Ladugårdsgärde är närmast helig mark för många Stockholmare".

Murray missar här helt poängen. Sportanläggningen på Gärdet används redan. Om den inte gjorde det skulle staden knappast bemöda sig med att bekosta två nya temporära fotbollsplaner medan en annan idrottsplats byggs om. Att kalla en av människan nedhuggen och avröjd yta, som tidigare utgjorts av skog, för "jungfrulig gräsmark" blir mest bara märkligt. Om Gärdet idag hade bestått av skog, och någon skulle föreslå samma sak som kung Karl XIV Johan gjorde på sin tid skulle naturligtvis en del gå i taket både här och där. Detta är naturligtvis Richard Murray väl medveten om, varför påståendet knappast kan ses som något annat än ett billigt försök att ta emotionella poänger.
Att Ladugårdsgärdet ses som "närmast heligt" av många Stockholmare stämmer förvisso. Det är dock svårt att se hur det förhållandet skulle påverkas av ett par tillfälliga fotbollsplaner. Tvärtom är det snarare bra om Gärdet får lite mer liv och rörelse. Det kan jag som boende i närheten intyga att det finns behov av.

I slutändan handlar det om hur man ser på ekoparken. Är den en glasdocka som skall beundras på avstånd, men aldrig förändras, och helst inte ens användas? En park vars existens endast är till för sig själv? Eller är det en park för stadens invånare, en park som får utvecklas med sina invånare och användas av dem?

Yimby menar att ekoparkens mest centrala delar i egenskap av oanvänd och isolerad naturmark saknar existensberättigande. Det finns ingen mening med att behålla central mark på extremt attraktiva ytor i utmärkta kollektivtrafikslägen om inte syftet med parken är just att vara en resurs och en tillgång för stadens invånare. Idag präglas många av gränserna mellan park och stad av glest bebyggda och otillgängliga områden med obefintlig kollektivtrafik, ett direkt resultat av den olyckligt formulerade lagstiftningen. Just därför kämpar också Yimby för att den täta staden skall få byggas tätt intill parkens gräns. Först då kan parken komma till verklig gagn för stadens invånare och tjänstgöra som just en nationalstadspark och bli den fantastiska resurs som den har potentialen att vara.

Vården av stadens parker eftersatt

I en artikel i Dagens Nyheter konstateras att stan inte blommar som förr. Det här är något som Yimby tidigare har tagit upp vid flera tillfällen där vi efterfrågar en ökad kvalitet i stadens parker. Stockholms stad saknar numera en stadsträdgårdsmästare och skötseln av träd, blommor och gångvägar i parker är ofta uppdelade mellan olika aktörer, vilket gör det svårt att skapa en överblick.

Trafikkontorets trädexpert Björn Embrén säger till Dagens Nyheter:
"- Merparten av stadens 12.000 träd planterades mellan 1880- och 1930-talet. Varje år måste vi byta ut omkring 200 av dem eftersom de är gamla, skadade eller döda. Några pengar till nyplanteringar finns tyvärr inte, trots att staden hela tiden växer"

Inom Yimby hoppas vi på en förbättring av situationen. Vikten av grönska i staden, både i formen av grönskande alléer och i stadsparker är stor och att underhållet och nyetablering av sådana i nya områden under mycket lång tid har eftersatts är djupt olyckligt.

Tyvärr har planeringen av nya områden under lång tid skötts slentrianmässigt där man ursäktar usel stadsplanering med att det finns en menlös gräsmatta (som ingen använder) framför huset som på sin höjd klipps några gånger om året. Yimby menar att kvaliteten på stadens grönområden är viktigare än kvantiteten, vilket stöds av forskning. Undersökningar visar att de boende i innerstadens täta kvarter med stadsparker upplever sig ha bättre tillgång till, och också i högre grad nyttjar, sina grönytor än boende i funktionalistiskt planerade förorter. Det visar på vikten av god planering, som tar avstamp i hur människor rör sig i staden istället för att krampaktigt hålla sig kvar vid dogmatiska planeringsidéer som för länge sedan visat sig inte fungera.

Dåligt underhållna grönområden på platser där människor inte befinner sig saknar berättigande i staden, medan väl underhållna parker och andra grönytor som anordnas i staden där människor rör sig har ett mycket stort värde för invånarnas välbefinnande. Grönområden har alltför länge i Stockholm definierats som "kvarlämnad natur" när de i själva verket behöver planeras som vilken annan variabel som helst i stadens utveckling.

Yimby vill se mer av väl underhållna och planerade stadsparker inordnade i stadens mönster, mer trädplanterade alléer, mer grönskande innergårdar, och mindre av menlösa gräsmattor och kvarlämnade sly- och slaskområden. Kort sagt: Bygg tät stad, men låt en del av den täta staden vara gröna ytor, omgivna av bebyggelse.

Även situationen för nationalstadsparken måste förbättras. Alltför många områden runt parken definieras idag av nedgångna och lågutnyttjade områden som många drar sig för att ta sig förbi, enkom för att tolkningen av lagstiftningen om parken säger att man inte får bygga stad intill parkens gräns. Detta måste ändras. Meningen med en stadspark kan inte vara att man skall behöva åka bil för att komma till den. Staden måste få sluta där parken börjar, annars är det ingen stadspark.

Stadsbyggnadsborgarråd Mikael Söderlund säger i DN-artikeln:
"Vi jobbar med ett nytt förslag för att få till en bättre organisation. Framför allt vill vi få tillbaka den riktiga stadsträdgårdsmästaren och en samlad parkförvaltning som ska lyda under trafikkontoret, säger han."

Det låter i alla fall som ett steg i rätt riktning.

Nationalstadsparken hämmar Stockholm, fast den inte behöver

Dagens nyheter skriver idag igen om Sveriges dyraste gräsmatta, den 155 meter långa gräsmatta som kommer orsaka kostnader på 1,5 miljarder kronor.

Ekoparkens styrelse har så smått börjat inse det orimliga i sina krav (och kanske också börjar inse att deras agerande är rent kontraproduktivt för deras syfte).

Innebär det då att man accepterar ingreppet, som när det är klart kommer att lämna noll och inget spår av det arbete som utfördes? Inte då.

Henrik Waldenström, ledamot i Ekoparkens styrelse säger:
"- Jag vill inte föregripa förhandlingarna, men ett ökat skyddsvärde för andra delar i nationalstadsparken kan vara en öppning"

Nu har ju parken i många avseenden redan ett för starkt skydd, och här syftas primärt på att man inte får bygga stad utanför parken, så man börjar ju undra vad detta innebär.

Tydligen blir det Stockholms universitet och KTH som får stryka på foten. Planerna att bygga ut, och därmed stärka Stockholms konkurrenskraft, riskerar att löpa ut i sanden på grund av en gräsmatta anlagd på 1960-talet.

Är det här vettigt? Skall verkligen nationalstadsparken vara en belastning för Stockholm? Borde den inte istället vara en tillgång? Den behandlas som om den vore en urskog, men den är ju en av människor anlagd park. Är det inte märkligt att det gås i taket för 155 meter gräsmatta i en park, medan det är okej att lägga ut nya villamattor i orörd natur ett par mil från city? Återigen missar man det stora perspektivet och ser bara det lokala.

Yimby föreslår att lagen om nationalstadsparken reformeras. Regler om vad man får bygga utanför parken bör helt avskaffas. Stockholm är en växande stad och människor bör beredas tillgång till stadsparken utan att behöva ta bilen genom diverse industriområden för att nå dit. För den som saknar bil är tillgången på många ställen idag än sämre då kollektivtrafik ofta saknas på grund av de barriärområden som idag ofta omger parken.

Vidare föreslår vi att ingrepp i parken som efter avslutat arbete inte kommer att ge några bestående skador tillåts.

Med dessa två enkla reformeringar av lagen om nationalstadsparken kan Stockholm få fortsätta och utvecklas och vi kan dessutom behålla parken. Men om vi fortsätter att bygga glest, lågt och utspritt går marken åt i mycket snabbare takt och vi kommer snart tvingas att inkräkta på nationalstadsparkens ytor ändå.

Det ligger i ekoparkens egenintresse att tillåta både tunnelbygget och stadsbebyggelse intill parken. Det oundvikliga resultatet i slutändan blir annars att de kommer att bli överkörda och parken bebyggas.

Sveriges dyraste gräsmatta

DN skriver i dag om Sveriges dyraste gräsmatta. 100.000 kronor per centimeter kostar den.

När nationalstadsparkens gräns drogs upp 1994 hamnade den gräsmatta som finns vid Wenner-Gren på insidan. Gräsmattan kan nu komma att kosta skattebetalarna 1,6 miljarder kronor. För en gräsmatta(!). Naturligtvis är det fullständigt absurt. Om dessa pengar användes på annat håll, till exempel på innerstads-spårväg skulle det leda till avsevärda förbättringar av luften i Stockholms innerstad. Istället håller Ekoparken, som överklagat flera gånger, krampaktigt fast vid denna gräsmatta.

Åke Svensson, tidigare anställd på stadens gatukontor och vägverket säger:
"Politikerna har i varje fall gjort hemläxan, det har inte blivit fler nationalstadsparker i landet, även om förslag funnits."

Och det är ju förståeligt med den absurda skyddsnivå som parken idag åtnjuter. Nationalstadsparken är en tillgång för Stockholm, men den får inte bli en belastning. Utbyggnad av stadsmiljön i Stockholm överklagas rutinmässigt eftersom det anses att hus inte får synas inifrån parken. Ett ganska märkligt påstående för något som kallas för en nationalstadspark, likväl har de som hävdar argumentet visst stöd i lagen.

Och som här, att en gräsmatta, som man som bekant enkelt kan plantera om, får kosta 1,6 miljarder kronor, är naturligtvis inte hållbart i längden om Stockholm inte skall bli ruinerat.
Att gräsmattan inte anlades förrän på 1960-talet gör att situationen närmast kan beskrivas som surrealistisk. Nationalstadsparken är just en park. Den är ett resultat av mänsklig aktivitet, inte en av människan orörd urskog.

Det är dags att våra beslutsfattare ser över möjligheterna att ändra lagstiftningen kring nationalstadsparken. Primärt bör två saker ses över.

1. Allra viktigast är att Stockholm får vara stad utanför nationalstadsparkens gränser. Att argumentera mot byggnation av bostäder, kontor och andra byggnader utanför nationalstadsparken med "utsikts-argumentet" har ingen som helst relevans på områdets faktiska miljövärden utan är endast ett åsiktsargument som tillåter en liten röststark minoritet att hålla Stockholms utveckling gisslan. Däremot har argumentationen negativa faktiska miljökonsekvenser på regionens övergripande miljösituation då Stockholm istället måste breda ut sig.

2. Naturvärden i parken som enkelt kan återställas efter avslutat arbete utan att bestående skador uppstår måste få tillåtas. Det är inte acceptabelt att 155 meter gräsmatta får kosta över en miljard, när gräsmattan mycket enkelt kan återställas efter avslutat arbete.

Norra Länken är en fråga som det finns både positiva och negativa effekter av. Negativt är att den kan öka möjligheterna för snabb transport med bil till yttre områden vilket ökar risken för stadens vidare utspridning. Positivt är samtidigt att tung trafik styrs ner under jord vilket kan göra om till exempel Valhallavägen från genomfartsled till stadsgata i större utsträckning. Stora motorleder hör inte hemma i stadsmiljö. De lokala miljöförhållandena i Stockholms innerstad förbättras medan det ur en större synvinkel kan bli en försämrad miljöbild om den totala trafiken ökar. Därför anser Yimby att en satsning på Norra länken måste pareras med ordentliga satsningar på kollektivtrafik.

Falska miljövänner och nationalstadsparken

I Stockholm är nationalstadsparken helig. Så till den grad helig att idén om att gräva upp 155 meter av den för att bygga en vägtunnel till Norra Länken, sedan fylla igen när man är klar och återställa till originalskick inte är att tänka på.

För att tillfredsställa "miljövänner" så borrar man istället en tunnel under parken. En tunnel som kommer att kosta 1,5 miljarder kronor. Det är 100.000 kronor per centimeter(!) Om man istället fick bygga tunneln ovanifrån skulle kostnaderna minska med 0,8 till 1,2 miljarder kronor. Skattebetalarna får alltså punga ut med uppemot 1,2 miljarder kronor extra (det är 1200 miljoner kronor det), cirka 10 procent av kostnaden för hela bygget, för att 155 meter av nationalstadsparken inte får vara byggarbetsplats under ett par års tid.

På annan plats kan man läsa att 20 snabbtåg med kapacitet att köra i 250km/h (och alltså en god konkurrent till flyget) nu köps in av SJ för en kostnad av två miljarder kronor.
Man får mycket snabbtåg för ett par år med 155 meter uppgrävd nationalstadspark.

Var vill jag då komma med detta? Jo detta: när nationalstadsparken kommer in, går vettet ut. "Miljövänner" opponerar sig till tänderna så fort någonting som kan störa nationalstadsparken kommer upp. Men naturområden i andra delar av landet bryr man sig inte lika mycket om. Att det byggs nya villa- och låghusområden i Storstockholm, som på riktigt tar bort naturområden och leder till ökad biltrafik, hör man sällan något om. Men dessa naturområden är ju inte i nationalstadsparken och är alltså, konstigt nog, mycket mindre värda. Det verkar också ofta finnas en illusion om att villaområden och trevåningshus är miljövänligare än innerstaden.
Men det återkommer vi till senare.

Ingen annanstans i Sverige skulle man kunna driva igenom en tunnel till priset av en miljon per centimeter för att 155 meter naturområde skall få vara ostört, men i Stockholm går det.

Så fort en byggnad skall byggas i Stockholm kommer det upp. Nationalstadsparken.
Byggs husen i nationalstadsparken?
Nej. De kanske syns från den.

Och det är tydligen, av någon outgrundlig anledning, väldigt allvarligt. Att man kan se hus inifrån en park belägen i Sveriges huvudstad är tydligen helt otänkbart. Att det i artikeln jag länkar till, där det klagas på att hus syns ifrån parken, samtidigt refereras till New York, och alltså Central Park, är onekligen en ganska roande koppling:

Det är nog inte helt oskäligt att gissa att en del av de där husen syns inifrån parken.

Central park är en fantastisk park. Den myllrar av liv. Den används. Människor har gläde och nytta av den. Just för att många bor i närheten och därför har möjlighet att nyttja den. Att man kan se hus inifrån den verkar inte bekomma människorna som besöker den. Själv tycker jag tvärtom att det förstärker känslan av det fantastiska att ha en så stor park mitt inne i en så stor stad.
Står man däremot inne i nationalstadsparken vet man inte om man är i Stockholm eller i Bengtsfors, så var exakt ligger det speciella med nationalstadsparken? För en stadspark är det då inte i någon annan bemärkelse än att den ligger i närheten av staden, men knappast i den (stad får som bekant inte byggas i närheten, bara småhus). Vad är nyttan med en nationalstadspark, om man ändå måste ta bilen till den?

Men det handlar om mer än upplevelse. Det handlar om att den nuvarande inställningen till parken hos miljörörelsen, paradoxalt nog, är miljöfarlig. Det blir uppenbart om man klarar av att lyfta blicken lite och se helheten.

Vilken sorts bebyggelse är miljövänlig? Låt oss jämföra två extremer:
Skyskraporna på manhattan eller en stuga i en skog på landet.
Här kommer många, utan att tänka efter, svara med att stugan är det mest miljövänliga boendet.

Men då har de fel.

Problemet uppstår när du plockar problemet ur sitt lokala sammanhang och ser helheten.
Vad händer om du placerar de 1,5 miljoner människor som idag bor på ön Manhattan (New York har som bekant fler invånare men New York är mer än Manhattan) i stugor på landet?
Ja du får en väldig massa stugor på ett väldigt stort område med mängder av bilvägar, biltransporter, köpcentrum och trafikplatser. Det fungerar inte att bygga kollektivtrafik, det fungerar knappt ens att bygga tåglinjer. Fjärrvärme kan du glömma och du får gräva upp långt mycket mer mark, och spendera långt mycket mer pengar, för att få ner vatten, avlopp, el, telefon/bredband och all den infrastruktur som den moderna människan vill ha.
Att bo i en stuga på landet är, ur ett rent resursperspektiv, ett oerhört slöseri.

Stockholm består (om vi förenklar lite) av en tredjedel vatten, en tredjedel nationalstadspark och en tredjedel yta som det går att bygga på (utan att ta mark från nationalstadsparken). Vad händer då om vi inte ens får nyttja denna tredjedel som vi har kvar ordentligt? Om vi fortsätter att dutta ut små glest utspridda femvåningshus (eller ännu lägre nära nationalstadsparkens gräns) på den lilla yta vi har kvar?

Vi får sprawl. Den dominerande stadsbyggnadsformen i Stockholm det senaste halvseklet. Sprawl som leder till just de problem jag nämnde ovan. Det försvårar kollektivtrafikssatsningar, det tar onödigt mycket yta i anspråk, leder till att färre kan skaffa fjärrvärme, det blir större värmeförluster (värme går som sagt uppåt och ut genom tak) och leder självklart till en väldig massa biltrafik och lastbilstransporter.

Miljövänligt? Inte ett dugg.

Men, säger någon, man kan väl bygga nya stadsområden, på nya platser?
Ja. Visst kan man det. Men då uppstår ett antal följdfrågor.
För det första, varför satsa mångmiljardbelopp på att bygga upp en helt ny infrastruktur när vi redan har en som vi kan bygga ut? Det är långt billigare att bygga ut en tunnelbana med några stationer till, än att bygga en ny från början.
För det andra, vad säger att människor vill bosätta sig i en sådan ny, konstruerad stad? Människor söker sig till Stockholm för de människor, arbetsmarknad och inarbetade och välutvecklade kulturliv som finns här och som har anor sedan många hundra år tillbaka. Det är här människor vill bo, så det är här vi skall bygga.
För det tredje. Varför är naturen i nationalstadsparken mer värd att bli "utsikts-skyddad" än naturmark på annan plats? Svaret är att det är den inte.

Kontentan blir att om vi skall bygga miljövänligt så måste vi kunna bygga stad. I Stockholm. Att stora delar av miljörörelsen (det finns undantag men de är få) inte har förstått detta är beklämmande och man firar onekligen nya pyrrhus-segrar varje gång ett exploateringsprojekt stoppas eller amputeras med motiveringen att det syns från nationalstadsparken.

Det är dags att avkräva dessa så kallade miljövänner svar på dessa frågor. Hur har de egentligen tänkt sig att Stockholm skall kunna utvecklas i miljövänlig riktning med denna inställning?
Biltrafikens andel av transporterna i Stockholm är idag på väg uppåt och det är en ökning som enligt beräkningar kommer att fortsätta. Det är någonting som vi måste bryta, och det enda sättet vi kan bryta det på är att skapa förutsättningar för effektiva transporter, alltså kollektivtrafik. Och för att bygga kollektivtrafik måste du ha en stad att bygga den i.
»
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8612 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

@yimbysthlm på Twitter