Dags att ta befolkningstillväxten på allvar

• Förbifart Stockholm
• Tvärbanan från Alvik till Solna och Kista
• Modernisering av Saltsjöbanan till tvärbanestandard med dragning till Slussen och hopkoppling med befintlig tvärbana till Hammarby sjöstad
• Utökad spårkapacitet mellan Tomteboda och Kalhäll för att få full effekt av citybanan
• Dubbelspår på roslagsbanan
• Åtgärder för att få bort flaskhalsar på Nynäsbanan och mellan Södertälje hamn och centrum.
• E20 Norra länken
• E18 mellan Hjulsta och Kista
• Sex körfält på E4 mellan Södertälje och Hallunda
• Väg 259 (Södertörnsleden)
• Ytterligare omkring "30 angelägna vägprojekt" som inte vidare specificeras.
   

Stockholmsregionen står inför en stor utmaning med en redan idag högt belastad infrastruktur kombinerat med en stor inflyttning och höga nativitetstal. Regionen står också, om någon tilltro ska sättas till förslagen till Region- och översiktsplan, inför ett tätare byggande i framtiden, vilket går helt i linje med den syn på stadsutveckling som YIMBY har.

Det är därför glädjande att man nu från stadens sida har en målsättning att ta tag i den eftersatta infrastrukturen i Stockholmsregionen.

YIMBY ser med glädje att tvärbanans utbyggnad finns med i de prioriterade satsningarna, liksom att Roslagsbanan får dubbelspår.
Vi gläds också åt den ökade spårkapaciteten mellan Kalhäll och Tomteboda, något som vi efterfrågade i vårt remissvar till RUFS 2010.
Likaså efterfrågade i vårt remissvar dubbelspår på Nynäsbanan, något som iaf delvis finns med i dagens utspel.

Det är dock tråkigt att man i dagens utspel återigen gör misstaget att se spår- och vägtrafik som två från varandra isolerade företéelser. Platsbristen i kollektivtrafiken ska lösas med mer kollektivtrafik, och platsbristen på vägarna ska lösas med mer biltrafik, alltså fler och större vägar.

YIMBY är inte motståndare till byggandet av nya vägar. De är en del av nödvändiga infrastrukturinvesteringar i en växande region. Däremot är det problematiskt att man från stadens sida inte förmår att se de nödvändiga strukturella omställningar i trafikplaneringen som måste ske när en stad blir tätare samtidigt som dess befolkning ökar. Lösningen på överfulla vägar i täta städer är sällan att bygga nya motorvägar. De fylls snabbt på med ny trafik och kan i vissa fall till och med förvärra trafiksituationen. Detta är till exempel fallet med förbifart Stockholm om man ska tro de utredningar som gjorts.

Nya vägar kommer att behövas när regionen växer. Men några trängselproblem löser de inte annat än på kort sikt. Lösningen på trängselproblematiken är istället att lyfta över fler resande  till den effektivare kollektivtrafiken. Då frigörs också plats på våra vägar för den som inte kan använda kollektivtrafiken. Det gäller att kunna se på infrastrukturen i termer av åtkomst snarare än kapacitet för ett visst trafikslag. Det finns inget egenvärde i att få plats med så många bilar som möjligt över ett visst trafiksnitt.

I miljökonsekvensbeskrivningen till Regionplan 2010 visas på en ökad biltrafik, och en minskad kollektivtrafik, per capita i Stockholmsregionen.
Det är en utveckling som behöver pareras. Inte bara av miljöskäl, utan också för att möjliggöra ett tätare och mer urbant boende.

YIMBY anser att dagens mycket störningskänsliga läge för vägtrafiken över Saltsjö-Mälarsnittet är ohållbart och att det inte gynnar en växande storstad. Det är emellertid viktigt att ny vägkapacitet över nämnda snitt inte bidrar till en kontraproduktiv stadsutglesning som på sikt kan öka transportbehovet än mer och därmed ytterligare förvärra trängselproblematiken. De effekter som den föreslagna förbifart Stockholm kan få i fråga om stadsutglesning och förvärrade trängselproblem på sikt måste därför noga utredas så att leden inte visar sig bli kontraproduktiv. De utredningar som idag finns visar tyvärr just på sådana effekter och på allvarliga trängselproblem om förbifarten byggs på det sätt som nu är föreslaget. Detta behöver tas på allvar. Så sker inte idag, och det är anmärkningsvärt att politikerna springer vidare med ursprungsplanerna, till synes utan en tanke på att syna denna problematik. Man kan fråga sig vad utredningar spelar för roll, om de inte tas i beaktande när beslut sedan fattas.

Men det mest anmärkningsvärda i dagens utspel är att ingenting nämns om vare sig Spårväg Syd eller en utbyggnad av Stockholms tunnelbana.
I debattartikeln konstateras:

"De samhällsekonomiska kostnaderna för förseningar på grund av trängseln i Stockholmsområdet har beräknats till 6–7 miljarder kronor per år."

Den som någon gång åkt gröna linjen under rusningstid känner väl till magnituden av problemet. Tågen är fulla och går redan så ofta de kan. SL:s förslag om färre sittplatser i tunnelbanan kan bara ge en kort respit. Behovet av en utbyggnad av Stockholms tunnelbanenät borde vara högprioriterat, men omnämns inte ens.

Vi har svårt att förstå varför.


Tunnelbanan. Populär. Och överfull.

En "rekordsatsning" på infrastruktur i Stockholm, som sträcker sig över 12 år, borde med all logisk slutledning också innebära en satsning på tunnelbanan. Om 12 år kommer det att vara över tre decennier sedan den sista större utbyggnaden av Stockholms tunnelbana gjordes, samtidigt som befolkningen har ökat, och fortsätter att öka snabbt.

Ett illustrativt exempel av de enorma trafikmängder som tunnelbanan sväljer kan läsas i Dagens Nyheter som redovisar att en nedstängning av tunnelbanan mellan Slussen och T-centralen skulle kräva en buss var åttonde sekund i rusningstrafik.

En utbyggnad av tunnelbanan måste prioriteras. Om pengarna inte finns är det dags att våra politiker tar sig en funderare kring var pengarna gör mest nytta.