YIMBY lämnar in yttrande om Enskede-Årsta-Vantör - Örby 4:1 vid kv Framkallningen.

Lisa Deurell har skrivit en debattartikel på Archileaks med rubriken "Stadens nya kläder". Deurell menar bland annat att ett förändrat språkbruk skulle kunna förändra synen på staden och att i framtiden kommer de kvalitéer av luft och grönska som finns i ytterstaden få sitt erkännande. Yimby har skrivit en replik som publicerats på Archileaks hemsida under rubriken "Folk röstar med sina flyttlass". Repliken förjer även här:

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Promenadstad?

Finns det någon substans till Översiktsplanens hyllning till att skapa en promenadstad? Hur ser nyligen avslutade, pågående och planerade stadsdel ut?

Talet om att Stockholm ska utvecklas till en promenadstad är inte bara något som någon politiker har slängt ur sig som en soundbite; det är titeln på stadens officiella översiktsplan, antagen av kommunfullmäktiga i mars 2010. Dokumentet beskriver stadens uttalade strategier för att bli ”ett Stockholm i världsklass”. Redan i förordet talas det om hur planen ska skapa förutsättningar för att ”läka de sår som lämnats i stadens vävnad”. Det talas om att framtidens promenadstad inte ska stanna vid de historiska tullarna utan ska ”sträcka sig långt utanför dessa och aktivera hela Stockholm”.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

År 2015 kommer nära 7 000 personer att bo i Annedal, ett renodlat bostadsområde på tvärs mot ambitionen att utvidga innerstan. Bild: Jon Cederberg

Om en boutställning ska kunna kalla sig boutställning måste den ifrågasätta: hur kommer vi att bo och umgås i framtiden, vilka uttryck kommer arkitekturen att ta sig, hur infriar vi miljökraven, hur bygger vi städer för alla i en tid av växande samhällsklyftor?

"Utställningen" i Annedal besvarade knappt någon av dessa frågor. Så klart. För så länge det saknas 70 000 bostäder i Stockholm och det flyttar in två stombussar proppfulla med folk varje dag spelar det ingen roll hur stadsplanerna och lägenheterna ser ut, allt säljer ju ändå. Till alldeles makalösa priser dessutom – här, i Stockholms nordvästra avkrok, i ett före detta industriområde kringgärdat av bullrig infrastruktur, kostar en bostadsrätt drygt 40 000 kronor kvadratmetern.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Annetts Parfymeri, där min fru har köpt hårfärg och annat, har utförsäljning. De stänger. De klarar inte av de nya hyrorna när Hornstull rustas upp.

- Annetts Parfymeri är precis som jag vill att en butik ska vara, säger min fru.

Jag inleder en diskussion om Stockholms dysfunktionella struktur med Annetts Parfymeri. Och de är hur eniga som helst.

Stockholm har bara extremcentrala lägen, som bara märkeskedjor och stora aktörer klarar av - och så bakvatten. Det finns inga halvcentrala lägen som folk passerar men ändå inte är dyra. Allt är inriktat på att lyfta fram ett fåtal lägen och monopolisera dem. Och så låta resten vara öken.

Så det finns ingenstans Annetts Parfymeri kan flytta. Alltså måste de lägga ner verksamheten.



I innerstan är detta fenomen i någon mån naturligt. Den ligger på öar, och det är bara de gator som leder till broarna som kan vara fullgoda stråk. Men i innerstan - 1800-talsstaden - bor bara 15 procent av Stockholms invånare. Restan av stan skulle kunna vara helt annorlunda.

Men där har man till synes avsiktligt byggt upp stan på samma vis – eller värre. Antingen Centra. Eller också Öken.

Och i Centra har bara monopolen råd att etablera sig.

Stockholms struktur motarbetar inte bara småföretagare, den motarbetar också förnyelse och nya idéer.

Nya verksamheter, som arbetar utifrån en ny tanke, har sällan råd att skaffa sig de dyraste och finaste lägena från början. De måste ligga lite off. Men inte hur off som helst.

De är trots allt beroende av att nå sina användare - oavsett om de är kommersiella och har behov av kunder eller om de är mer kulturella eller sociala och opererar i en gåvoekonomi. Och i Stockholm finns det bara monopoliserade och därför dyra centra, och så öken.

Ingen människa har ärende ens till Fruängens centrum om man inte bor där, och ännu mindre ärende har man till en adress av typ Duvholmsgränd eller Karossvägen. Alltså finns ingenstans för nya verksamheter att etablera sig. Inga halvcentrala lägen där folk passerar på väg nån annanstans. Inga halvcentrala stråk med måttligt många människor.

Och därför har nya idéer svårt att uppstå i Stockholm. Och gör de det så sprids de inte.

Familjebostäder presenterar på sin hemsida resultatet av en tävling som de anordnat i samarbete med Stockholms stadsbyggnadskontor. Syftet med tävlingen har varit att ta fram typhus för hyresrättsproduktion där en nybyggd 3:a max får kosta 8500-9000 kronor i månadshyra.

På Familjebostäders hemsida står att läsa:

"- En förutsättning för att vi ska kunna ha låga hyror är att vi pressar produktionskostnaderna, säger Per Eriksson, projektledare på Familjebostäder. Syftet med tävlingen är att para vår egen erfarenhet med entreprenörernas kunskap för att hitta nya sätt att producera bostäder till lägre pris."

YIMBY välkomnar familjebostäders initiativ till att skapa billigare hyresrätter, något som Stockholm är i stort behov av. Att familjebostäder aktivt driver på för att få ner kostnaderna i nyproduktionen är naturligtvis utmärkt.

Men där måste vi tyvärr också sätta stopp för vårt beröm. För det är med stor förvåning som vi ser att familjebostäder vill upprepa samma misstag som man redan har gjort gång på gång, och inte ens i tävlingsunderlaget gör någon som helst ansats att försöka bygga det som kunderna vill ha, nämligen stad.

De tävlande har kunnat lämna bidrag inom tre kategorier av hus: Punkthus, lamellhus och T-hus. Med andra ord, samma typ av socialt, ekologiskt och ekonomiskt problematisk bebyggelse som har strösslats ut i våra förorter sedan början av förra seklet. Det är talande att samtliga tre vinnares skisser presenterar bilparkeringar i förgrunden till sina  byggnader, allt i enlighet med den rådande långvariga trenden med hus-i-parkeringsplats. Att det är frågan om typhus innebär dessutom att misstagen kommer att serieproduceras, vilket gör det hela extra allvarligt.

YIMBY påstår inte att alla människor vill bo i urbana miljöer. Men situationen som vi har idag, där nästan ingen stad alls har byggts sedan 1930-talet, har skapat en situation där tillgången på förort är långt större än efterfrågan medan tillgången på tät stad är långt mindre än efterfrågan. Samtidigt fortsätter byggbolag och stadsbyggnadskontor att producera och godkänna förortsmässig bebyggelse i avsevärt större utsträckning än stadsmässig sådan till dags dato. Det är inte utan att man frågar sig vad det är som är så obegripligt svårt med att bygga stadsmässigt. Vi vet ju att familjebostäder kan om de vill.

Husen ska i huvudsak uppföras som förtätningar inom befintliga områden, framförallt i söderort, bland annat i Stureby och Högdalen. YIMBY välkomnar i allmänhet förtätningar då markutnyttjandet i Stockholm är bitvis mycket lågt, men att förtäta med mer punkthus bland punkthus, och mer lamellhus bland lamellhus är problematiskt. Problemet ligger i att de värden som de boende brukar peka på som det mest positiva i sitt område, tillgången till grönska, tas i anspråk utan att några nya värden tillförs. Det är inte speciellt konstigt att det blir protester, mediadrev och överklaganden när de boende får se grönskan utanför fönstret ersatt av ännu ett punkthus.

Här gäller det att kunna tänka om. Istället för att fortsätta att bygga ännu mer punkthus bland punkthusen så går det att tillföra nya värden till dessa områden. Genom att bygga längsmed gator och vägar med stadsmässig bebyggelse tas mindre grönytor i anspråk samtidigt som nya värden, såsom ökat lokalt butiksutbud och ökad trygghet längsmed upplysta och väldefinierade stråk, kommer de redan boende till del.


Det tragiska är att familjebostäder inte behöver tänka om. Efterfrågan på billiga hyresrätter är i Stockholm så stort att de utan problem kommer att hyra ut allt som de bygger, oavsett utformning. Men det är ingen ursäkt för att låta bli att bygga det som kunderna vill ha. Ett hus blir faktiskt inte dyrare bara för att man låter bli att lägga ett par meter gräsmatta mellan huset och gatan. Att bemöda sig med att stoppa in en bottenplanslokal här och var skapar dessutom ökad trygghet och attraktivitet, och borde idag med möjligheten till tredimensionell fastighetsbildning inte vara ett problem. Kanske är det dags för staden att bry sig mindre om parkeringsnormer och mer om lokalnormer?

Det finns också anledning för familjebostäder att ta sig en funderare inför framtiden. När Stockholm väl vågar släppa sargen och komma in i matchen, och börjar bygga stad igen kommer dessa fastigheter att bli svåra att hyra ut. Precis det är vad som skedde med många av de nybyggda flerbostadshusen i miljonprogrammet på 1970-talet.

(Media: DN)