Rinkebystråket byggs om

Foto: Anders Gardebring

Förorter är miljöfientligare än stadskärnor. Två forskare har jämfört ett trettital städer i USA och konstaterar att om husen är ungefär lika gamla sprider man i grova tal 10-30 procent mer koldioxid om man bor i förorten än om man bor i stadscentrum. "Manhattan är en av de grönaste platserna i USA", säger författarna.

Spridningen är förstås enorm eftersom USA är så stort. I en del städer är det varmt, i andra är det kallt. Vissa stater, som California, har hårda miljöbestämmelser för uppvärmning och el medan andra har slappare. Vissa städer går över huvud taget inte att jämföra eftersom nästan alla nya energieffektiva hus ligger i periferin. Men tendensen är tydlig.

Inte bara så att innerstadsbor åker kollektivt korta resor medan förortsbor åker bil långa. Till och med uppvärmning och el tenderar att vara mindre skitiga i centrum. Det beror på att man, åtminstone i USA, tenderar att bo i stora hus i förorten medan lägenheter i centrum är mindre. Stadsbor är snålare med utrymmet, helt enkelt för att hyrorna är högre i centrum.

Författarna slutar sin uppsats med att uppmana miljörörelsen att ge upp sitt motstånd mot att bygga i centrala lägen av "miljöskäl". 

Bygger man inte där måste man bygga nån annanstans. Och det är sämre för miljön.

Jämförelsen gäller bara persontransporter, uppvärmning och el. En del debattörer har invänt mot slutsatserna och hävdat att mattransporter
drar väl så mycket energi, och att man i framtiden skulle kunna minimera dessa genom att odla mat på förorternas överdimensionerade gräsmattor. På så sätt, hävdar man, skulle det glesa byggandet bli mer miljövänligt än det täta.

Det är förstås möjligt, men det ter sig tveksamt att transport av ett par kilo mat per dag skulle vara lika viktigt som transport av 70 kilo människa. Men låt oss anta att vi istället för att odla maten i Grekland och Holland odlar den i Hökarängen. Visst skulle vi tjäna in en väldig massa koldioxidutsläpp på det.

Men problemet är att vi tjänar in nästan lika mycket genom att odla maten på Uppsalaslätten istället. Den som hävdar att transporten av mat de sista kilometrarna är så viktiga har bevisbördan för det.

Och så tillkommer ju det lilla problemet; Går det att odla all mat på gräsmattan utanför fönstret? Eller måste man i alla fall importera det mesta från omgivande landsbygd?

Stockholm stad har startat ett projekt som de kallar Kulturvision 2030. YIMBY har lämnat in förslag på hur stadsplaner och arkitektur kan utformas för att gynna kulturellt skapande i staden. Här följer några av dessa förslag.

Kulturen behöver lokaler och kunder

I New York berättas det om konstnärer och andra kulturutövare som en gång i tiden flydde från de dyra delarna av Manhattan till Greenwich Village där priserna var lägre. Men kulturen lockade till sig kapital och när markpriserna i ”The Village” blev för högt flyttade kulturverksamheterna till SoHo. När SoHo blev för dyrt flyttade de till Tribeca.

I Stockholm talar vi om Södermalm som ett tillhåll för många kulturutövare. Men ön är idag mycket dyr. Endast de mest kapitalstarka har råd att bo eller ha sin verksamhet på Södermalm. Det är dags för kulturen att flytta vidare. Men vart?


Innanför tullarna finns gott om folk och lokaler för verksamheter på bottenplan.


Utanför tullarna finns det få lokaler för verksamhet och förutsättningarna för att skapa ett rikt gatuliv är dålig.

I en nordlig stad som Stockholm behöver nästan all form av kulturell verksamhet någon form av lokaler. För att verksamheten ska gå runt ekonomiskt behövs även i de flesta fall konsumenter. Medan det finns gott om lokaler för verksamhet innanför tullarna så finns det i Stockholms förorter få lokaler för verksamhet och få livliga gator. Utanför tullarna dominerar villaområden och funktionalismens hus i park där gräsmattor isolerar husen från människorna på trottoarerna. Kulturverksamheterna duggar inte lika tätt i dessa förorter som i de täta stadsdelarna. Det finns gott om människor i Stockholm som vill skapa kultur. Men det finns få lokaler och livliga gator utanför tullarna. Utan lokal och utan kunder är det svårt att bära upp en kulturell verksamhet.

En stor del av kulturverksamheterna är alltså förpassade till den lilla innerstaden. Men den lilla kvarterstaden i innerstaden klarar inte av att tillgodose den stora efterfrågan av riktig stad. Efterfrågan för bostad i kvarterstaden är så pass mycket högre än tillgången att endast de mest kapitalstarka bostadsägarna eller de som stått i bostadskö längst tid har tillgång till innerstadens kulturverksamheter nära sin bostad. Kultur är på väg att bli en lyx i Stockholm som få har råd att unna sig.


De flesta former av kulturella verksamheter behöver någon form av lokaler.

De flesta typer av kulturell verksamheter behöver tillgång till lokaler för rimligt pris. Lokalen bör också vara tillgänglig för verksamhetens kunder. I en kvartersstad med lokaler på bottenvåningen finns det gott om lokaler för kulturella utövare. Då kvarterstäderna innehåller många lokaler blir gatorna ofta välbesökta och livliga. Detta i sin tur gynnar de som har verksamhet i lokalerna då det ger fler kunder. Många lokaler för verksamhet innebär också att priset per kvadratmeter sjunker. Att få ned priset på bra lokaler är viktigt för kulturen som sällan är kapitalstark.

För att gynna verksamheter av olika slag bör vi också eftersträva att bygga blandstäder där man inte bara kan bo utan även exempelvis arbeta. På så sätt blir stadsdelen mer livlig under hela dagen. Detta i sin tur gynnar kulturella verksamheter som behöver kunder under större delen av dagen. YIMBY tror på mångfald. De bästa städerna är de städer som lyckas få olika typer av människor med olika erfarenheter att samarbeta. Detta gäller även för kulturskapande aktiviteter. För att få en lämplig mångfald av människor i en stadsdel kan man exempelvis skapa en bra balans mellan hyresrätter och bostadsrätter

En gång i tiden etablerade sig många kulturutövare innanför tullarna. Men nu har många av dem ingenstans att ta vägen. För att ge fler verksamma inom kultur en chans att få de lokaler de behöver till rimligt pris måste vi bygga ut innerstaden med mer tät blandstad som har gott om lokaler för verksamheter och livfulla gator.


Bilder säger mer än tusen ord

Bilder säger mer än tusen ord. Många människors uppfattning av en stad bygger på det man ser när man besöker staden eller bilder man ser i resemagasin och liknande. Några städer har utnyttjat detta genom att bygga och marknadsföra arkitektur som ger bilden av att staden är kulturell. En av de bästa exemplen på detta är Barcelona. Många människor ser Barcelona som en kulturell stad utan att ens ha någon stor erfarenhet av stadens kulturella inre. Trots detta har många bilden av att staden är kulturell tack vare stadens arkitektur. Detta goda rykte har lockat många kulturella utövare till staden.


Bild: Klaus Dolle

Stockholm bör använda sig av liknande metoder för att locka till sig människor som kan fylla staden med kultur. Lyckas man ge bilden av att en stad är kulturell så kan det leda till att stadens ”inre” också fylls med kultur. Idag är Stockholms moderna arkitektur återhållsam och den ger inte intrycket av att staden är kreativ eller kulturell. Den äldre stenstadsarkitekturen är ofta kreativ men den ger ingen bild av hur vi Stockholmare som lever idag är. De som byggde sekelskiftesarkitekturen lever inte idag. I Stockholm har arkitekturen under årtionden skapat funktionalistiska värden men de kulturella värdena är få. På denna punkt kan Stockholm bli mycket bättre. Bilder säger mer än tusen ord. Om det moderna samhällets arkitektur inte har kulturella värden i utseendet kommer det vara svårt att marknadsföra staden som kulturell.

Vi bör skapa modern arkitektur som visar att kulturen blomstrar i staden och sedan marknadsföra den väl. Detta skulle göra det lättare för staden att importera kultur och ge staden det goda rykte som staden enligt Kulturvision 2030 saknar idag.

Stadens sida för Kulturvision 2030 finns här

Hela YIMBY:s yttrande kan laddas ner här.
 
(DN, SvD)

I tisdags publicerade SvD brännpunkt ett inlägg i stadsbyggnadsdebatten från Anna Micro Vikstrand, fil dr i konstvetenskap med inriktning mot 1900-talsarkitektur.

I artikeln argumenterar Vikstrand mot att stadsmuseets nuvarande position som remissinstans i planärenden föreslås avvecklas, och kompetensen istället tas in som en del i planprocessen på Stockholms stadsbyggnadskontor. Argumentationen från Stockholms stad är att planärenden tar för lång tid.

Från Yimby's sida ser vi definitivt en poäng i att ha någon form av kontrollmekanism som kan slå vakt om vackra och uppskattade byggnader och platser. Det visar inte minst vår sentida historia som givit oss motorvägar genom innerstaden och rivna 1800-talspalats. Frågan är om stadsmuseet som remissinstans är den kontrollmekanismen. Vikstrand verkar tvärsäker på detta, men riktigt så enkelt är det inte.

Enligt Vikstrand står Stockholm, på grund av förslaget, "inför en uppenbar risk att förlora många kulturhistorisk intressanta byggnader".

Vikstrand skriver:

"Utredaren Göran Gahm säger till SvD att om SBK tog ett helhetsansvar även för de kulturhistoriska frågorna skulle man slippa en remissvända och därmed skulle planprocessen komma att kortas. Detta är helt fel.

Det är nämligen inte bara Stadsmuseet som får yttra sig utan det gör totalt ett tjugotal remissinstanser. Alla har samma tid på sig att behandla ärendet. Därför effektiviseras inte planprocessen för att den kulturhistoriska bedömningen görs inom SBK; däremot kanske byggtiden kortas lite om man kan riva alla befintliga hus i området."

Att riva alla befintliga hus i området är naturligtvis för det mesta, men inte alltid, ett problem.

I artikeln frågar sig Vikstrand vilka konsekvenser förslaget skulle få:

"För det första skulle det leda till en allvarlig urholkning av den demokratiska processen. I en demokrati ska alla intressen i största möjliga mån vägas samman. I och med detta förslag skulle SBK få en alltför stor makt över Stockholms planering."

Att Vikstrand vill behålla stadsmuseets maktposition är förståeligt från hennes synvinkel som konstvetare, samtidigt är det för oss stadsvänner som har läst många planförslag uppenbart att SBK idag knappast har så mycket makt. Planförslag blir regelmässigt nedfilade, anpassade och allt glesare och osynligare för varje remissrunda. Det klassiska scenariot är att stadsbyggnadskontoret står på ena sidan och vill bygga något ganska modest. På andra sidan står stadsmuseet, skönhetsråd, samfundet S:t Erik, ekoparkens vänner, miljöorganisationer (som helt missat att förstå att de ofta skadar miljön genom att motsätta sig förtätning), lokalt motstånd, stadsfientlig lagstiftning, och inte sällan också länsstyrelsen och andra remissinstanser som skall skydda olika former av intressen. Inte med det sagt att SBK:s förslag alltid är bra, men maktfördelningen är kanske inte fullt så stark på SBK:s sida som Vikstrand vill ge intryck av.

Om Vikstrand i sanning oroar sig för demokratifrågorna är det väl snarare befolkningens röst man bör lyssna på, snarare än en samling tyckande experter? Vilka miljöer uppskattar medborgarna, och ser som viktiga att bevara, och vilka miljöer vill man att staden skall ändra på?

Det är lätt att tro att stadsmuseet är en garant för den klassiska vykortsbilden av Stockholm. Ett trivsamt och levande Stockholm, som får utvecklas i samklang med existerande miljöer. Som läsare får du kanske bilder av pittoreska miljöer i gamla stan, eller en stenlagd böljande bakgata på söder med pastellfärgade husfasader mot gatan.

Inget kunde vara mer fel.

Det var länge sedan som stadsmuseet klassade klart alla "klassiska" byggnader i Stockholm. Dessa åtnjuter idag en mycket hög skyddsklassning och det är ytterst sällsynt att sådana byggnader rivs eller förvanskas i någon större grad. Att som byggare ens föreslå något sådant är förenat med klara risker, som t.ex negativ mediaexponering. Inte heller från stadens sida är man intresserad av en sådan utveckling.

I brist på bättre saker att göra har stadsmuseet således fortsatt framåt i tid och idag klassat i princip allting som är äldre än 25-30 år i både innerstaden och förorterna.

I stadsmuseets ytterstadsprojekt har man gett sig på att klassificera många av våra förorter utifrån antikvariska aspekter.

Om Rinkeby kan vi t.ex. läsa:
"Trafiksystemet är på tidstypiskt 1960-talsmanér utformat så att bilister och fotgängare helt skiljs åt. Gångvägarna leds på broar över de nedsänkta bilgatorna. Dessa broar är ett viktigt stadsbildsmotiv utmed Rinkebys gator, och de skulle enligt Igor Dergalin anspela på Venedig med broar och kanaler.
[...]
I planeringen introducerades bandstadsprincipen i Stockholm. Bebyggelsen grupperades i tre parallella öst-västliga bälten, med högre hus i norr, lägre i söder och med ett centralt bälte med centrumfunktioner och gemensamma anläggningar."

Tensta beskrivs bland annat med dessa ord:

"Svenska Bostäders område med loftgångshus utmed Tensta Allé präglas av 1960-talets strävan att skapa monumentala gaturum där rytm, likformighet och massverkan ger karaktären – här kompletterat av den nedsänkta bilgatan och de upphöjda gångbroarna. Även HSB:s stora bostadsområde uppe vid E:18 har en medveten monumentalitet.
[...]
Husens sparsmakade utformning gör detaljerna desto viktigare för intrycket. Även relativt små förändringar riskerar att få negativa konsekvenser för arkitekturen. Ett exempel på detta är den breda inklädnad i korrugerad plåt som i början av 2000-talet ersatte husens ursprungliga och ytterst smäckra taklister."

I sammanställningen för Husby kan vi läsa:



"Flera bostadshus har byggts på med en våning vilket har påverkat byggnadernas karaktär i en för de kulturhistoriska värdena negativ riktning."



Vi får också se "Ett fint exempel på den offentliga konsten i Husby":



Ur ett antikvariskt perspektiv är stadsmuseets bedömningar naturligtvis helt korrekta. Att ett område präglas av enformig arkitektur och gråa fasadfärger, har ödsliga och osäkra gångstråk som många undviker kvällstid, och lider av andra typer av problem som en följd av sin utformning är naturligtvis inte stadsmuseets uppgift att ta ställning till.

Frågan måste därför bli denna: När övertrumfar värdet av en förändring de antikvariska aspekterna? Vad skall vi ta mest hänsyn till; miljön, människors trivsel, trygghet och möjlighet att förbättra sin närmiljö så att den blir trivsammare och tryggare, eller att området måste se ut som det alltid har gjort? Svaret borde vara givet, att måla en grå fasad i en varm kulör eller att tilläggsisolera de energiläckande husen från miljonprogrammets dagar borde vara för staden självklara saker. Inte kan väl de antikvariska aspekterna i sådana fall tillåtas väga över?

Så är det nu tyvärr inte. Yimby skrev i mars om miljonprogramshus i Bredäng som Svenska Bostäder renoverade. Fönster byts ut och fasaden tilläggsisoleras. Men bara på kortsidorna. Långsidorna får man inte röra:

"- Stadsmuseet säger att det här är ett tidstypiskt miljonprogramsområde, där man inte vill förändra fasadens uttryck. Vi kom överens om att vi fick isolera gavlarna. Så där kan man säga att säga att våra olika mål går isär, säger Lars Skoglund, ombyggnadschef vid Svenska Bostäder."

Här blir alltså bevarandet inte bara ett hot mot en förnyelse och upprustning, det leder dessutom till större miljöpåverkan och högre uppvärmningskostnader, vilket naturligtvis drabbar de boende via hyran.

I maj skrev vi om Nybohovsbacken, där man i en av bostadsrättföreningarna tagit beslut i god demokratisk ordning att måla om fasaden på ett av husen.



Tre grannar bestämde sig dock för att överklaga bygglovet. Medhåll fick de, såklart, av både skönhetsrådet och stadsmuseet.

Ett annat exempel, lite mer centralt, är Salénhuset mitt i city:



Om detta har stadsmuseet följande att säga:

"Stadsmuseet har 2006-2007 inventerat Salénhuset och grönklassat kvarteret, vilket innebär att byggnaden är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. I värderingen anges att anläggningen utgör en betydelsefull representant för 1970-talets ideal inom stadsbyggandet och har ett samhällshistoriskt värde."

Här väljer dock staden, glädjande nog, att gå vidare med byggplaner. Varför 70-talskåkar i city får byggas om, men inte i förorten, förtäljer inte historien.

Åter till Vikstrands debattinlägg:

"För det andra är det en uppenbar risk att man kommer att bygga bort Stockholms särart. Stockholm är en stor turiststad. De utländska besökarna kommer för att vi har en mycket vacker stad med relativ homogen bebyggelse som är omgiven av vatten."

Frågan blir naturligtvis, vilken särart är det som Vikstrand avser? Centralbron?

"Om byggtakten ökar och med den antalet rivningar finns en uppenbar risk att Stockholm bara blir en storstad i mängden. I stället bör man se de befintliga hus som finns i områden som ska förnyas som en tillgång och inte som en belastning."

Vikstrand gör här det så vanliga felet att anta att nybyggnation per automatik måste leda till stora rivningar. Det mesta som byggs i Stockholm nu är i form av förtätningar. Det som trots allt rivs är oftast låga industribaracker i korrugerad plåt och liknande byggnader. Mer robusta konstruktioner kan ofta sparas, och så sker också ofta. I det andra stycket har hon däremot naturligtvis en poäng. Dock måste de befintliga husen naturligtvis vara användbara  och kunna fungera i sitt nya sammanhang.

"Man bör inte vara alltför fokuserad på att bygga nytt utan utgå mer från vad som redan finns."

Vikstrand är alltså fil dr i konstvetenskap med inriktning mot 1900-talsarkitektur. Frågan är hur mycket Vikstrand hade haft att doktorera om ifall hennes inställning till staden hade fått råda på 1800-talet? När man bygger ut staden måste man naturligtvis utgå från en helhet. Skapa nya värden, och samtidigt på ett bra sätt införliva de värden som redan finns. Att ensidigt se byggprojekt utifrån vad som redan finns är naturligtvis ingen framkomlig väg.

Vikstrand fortsätter:

"Det gamla gasverksområdet i Hjorthagen är ett bra exempel. Området är fyllt av vackra tegelhus, många ritade av Ferdinand Boberg, en av Sveriges främsta arkitekter. De två gasklockorna skulle bli utmärkta som konserthall respektive museum.

Många av de andra husen skulle kunna byggas om till hotell och restauranger. Området skulle kunna bli en verklig kulturmagnet för både regionens invånare och långväga turister.

Om man istället river många hus och bygger nya bostäder kommer området att förlora sin själ och bara bli ett bostadsområde i mängden."

Genom att sätta samman tegelhusen och gasklockorna med resonemanget om rivningar försöker sig här Vikstrand på en retorisk fint. Att gasklockorna och tegelbyggnaderna kan komma att rivas. Det är en halmgubbe. Det finns inga som helst planer på att riva gasklockorna eller de gamla tegelbyggnaderna. Tvärtom. De skall införlivas med den nya bebyggelsen i Hjorthagen och ges nya funktioner. Olika former av kulturverksamheter har nämnts som möjligheter.

Vikstrand avslutar:

"Den tredje anledningen till att Stadsmuseet bör behålla den antikvariska kontrollen över stadens planering är att Klararivningarna under 60- och 70-talen fortfarande är ett oläkt sår för de flesta stockholmare."

Som vi tydligt har påvisat är stadsmuseet knappast någon garant för att vi skall slippa ödslig betongarkitektur. Tvärtom är de en garant för att såren från 60- och 70-talet får fortsätta att vara oläkta.

"Om förslaget att SBK ska få fria händer att själva bestämma vad som kan rivas är risken uppenbar att vi om några år har förlorat så mycket värdefull äldre bebyggelse att vi får ett nytt ”Klaratrauma”.""

Några fria händer skall förvisso SBK inte få, men Vikstrand har här en poäng. Att helt släppa över besluten till byggbolagen och tjänstemän på SBK är knappast en framkomlig väg. Tyvärr fyller inte här heller stadsmuseet någon roll i att skapa en trivsam och omtyckt stad, då de endast ser just till de antikvariska värdena. En grå betongvägg från miljonprogrammet skiljer sig där inte nämnvärt från bebyggelsen i gamla stan. Den organisation som skulle ha potential att ha en sådan roll är naturligtvis skönhetsrådet. Men även de sällar sig tråkigt nog till betongvurmarna. Ett reformerat och demokratiserat skönhetsråd som inte går i stadsmuseets ledband kanske är den framkomliga vägen?

I och med planerna på att bygga några intressanta (men tyvärr urbant fattiga) och höga flerbostadshus (16-17 våningar) i Bredäng och att det var några som hade protesterat mot planerna och kallat det för ”en katastrof”, ”bygg inte här”, "Gräsplättarna behövs verkligen" eller "Folk promenerar där och har picknick" så beslöt jag mig för att fortsätta vandringen från i vintras. Då var sista anhalten Mälarhöjden och nästa station i riktning söderut heter, just ja, Bredäng.

Som tur var hade jag vädret på min sida den här gången till skillnad från vinterblåsten senast då det begav sig. Jag kom till Bredäng tidigt på kvällen, det var fortfarande ganska varmt och solen sken så starkt så att man emellanåt fick kisa kraftigt. Med tanke på att det var så fint väder tänkte jag att det skulle finnas många barn utomhus. Barn som kanske skulle befinna sig på den stora gräsplätten och leka av sig, det är trots allt sommarlov och de har en stor gräsplätt.

Nix.



Det ni ser framför er är den stora gräsplätten där man planerar att bygga husen. Den är ganska stor som ni kan se och den ligger framför ett högt flerbostadshus som ni snart kommer att se.

Jag står nu på perrongen till tunnelbanestationen som ligger på en viadukt över Bredängs Allé och utmed Stora Sällskapets Väg.

Jag beslöt mig för att ta mig ned till gräsplätten. Följ med mig på min vandring dit.




För att komma hit till gångvägen som går längs med Bredängs Allé måste man först korsa en ganska stor parkeringsplats och nämnda allé. Närmaste övergångsställen ligger 200 m nedåt vägen eller 100 m uppåt på andra sidan viadukten (bakom min rygg). Till höger skymtar gräsplätten.

Ok, då får jag väl ta mig ned…




Jag i färd med att ta mig ned. Där syns gräsplättens mittpunkt där hålvägarna korsar varandra.




Gräsplättens mittpunkt som utnyttjas väldigt väl som ”rekreationsområde”, man undrar till vilken rekreation… Ja, det är skräp som ni kan se.




Vy mot norr och tunnelbaneviadukten från gräsplätten. Ja, det är skräp än en gång och nu här strax till vänster. Var är alla människorna? Var är alla som säger sig nyttja den som rekreationsområde? Var är de som värnar om gräsplätten? Var är de lekande barnen? Var är fotbollarna? Var är picknick-korgarna? Det här är en väldigt behaglig sommarkväll den 1 juli 2008!




Samma riktning. Här kan man se gångvägen som går under viadukten.




Vy mot öster och Bredängs Centrum.




Vy mot söder.




Vy mot väster.




Busshållplatsen, i bakgrunden syns centrumbyggnaden med den nya skyltningen




Bredängs Centrum bild #1




Bredängs Centrum bild #2




Bredängs Centrum bild #3




Bredängs Allé under tunnelbaneviadukten.




Norra delen av Bredäng sedd från perrongen.


De boende har här tillgång till en stor gräsmatta, men den nyttjas inte (trots att vissa påstår det). Inte ens under en behaglig högsommardag med strålande sol. Var finner vi människorna? I Centrum. I "betongen". I de förhållandevis urbana ytor som vissa menar är "farligt", "tråkigt" eller en "katastrof" när de ställs mot den outnyttjade gräsmattan. Varför är människorna där? För att det finns något att göra. Det finns ett syfte. Människor passerar, det finns butiker och caféer.
Gräsmattor finns det hur många som helst av i Bredäng. De flesta lika outnyttjade som denna.

Stockholm är en stad som växer. Staden förtätas, invånarna blir fler. Och nu väljer allt fler barnfamiljer att bosätta sig i innerstan. Föräldrarna lockas av de många fördelar som finns med att bo tätt och urbant. Bra kollektivtrafik, minskat bilberoende, nära till ett stort utbud av kultur, nöjen, utbildning, shopping, och liknande. Och ofta ett rikare socialt liv, eftersom staden erbjuder gott om mötesplatser och utrymme för spontana möten.

Med den urbana livsstilens alla fördelar följer inte helt oväntat också vissa nackdelar. Innerstan är av flera orsaker en sämre uppväxtmiljö för barn än förorten eller landet. Luften i innerstan är sämre pga den högre koncentrationen av motorfordon. Trafiken utgör i sig en fara för barn. Naturliga lekplatser saknas. Och grönområdena är, inte helt oväntat, färre än utanför stan. Ofta klagas det på att innerstan är dåligt anpassad för barn och barnfamiljer. Många småbarnsföräldrar anser att staden inte tar hänsyn till barnens behov när man planerar för nya bostäder i innerstan. (Samtidigt vore det kanske bra om de föräldrar som klagar på bristen på barnvänlighet reflekterade lite över sitt eget beteende, då de själva väljer att bosätta sig i områden som inte är barnvänliga - vems behov är det då som sätts först?)

Här vill jag dock höja ett varningens finger, och göra dig som läser detta uppmärksam på att vi alla måste vara konsekventa i den här frågan!

Den struktur och planering som många småbarnsföräldrar efterfrågar finns redan. Den finns i förorterna, alltså den miljö som dessa föräldrar valt bort till förmån för innerstaden. Förorterna är av naturen mer barnvänliga, oavsett om de har planerats med barnvänlighet i åtanke eller ej. Några av fördelarna med förorterna är att det där finns mer grönska och större ytor för barnens aktiviteter. Den mindre koncentrationen av människor gör att trafiken blir mindre, vilket gör miljön säkrare för barn, och att luften blir bättre. Men precis som med innerstaden går fördelarna hand i hand med olika nackdelar.



Förorterna erbjuder av sin natur ett sämre utbud av nöjen, shopping, kultur, kollektivtrafik och utbildning. Detta beror på det sämre befolkningsunderlaget, det bor för få människor i förorterna för att sådant ska bära sig. Därför skiljer sig förorten så markant från staden i sin struktur. I förorten koncentreras mycket av utbudet till de mest centrala delarna (dvs förortscentra), medan det i staden är mer jämnt fördelat och utspritt i olika kvarter. Du kan öppna ett café nästan var som helst i Stockholms innerstad, och ändå ha ett hyfsat underlag av kunder i närheten. Det går inte att göra i förorten, pga den lägre koncentrationen av människor.

Och det är just detta samband som många av dagens småbarnsföräldrar inte tar hänsyn till. Visst skulle det gå att anpassa innerstan så att den blev mer barnvänlig. Men genom att göra det flyttar vi bara in förorten i innerstan, och det leder i sin tur till att underlaget för den urbana livsstilens kvalitéer försvinner, med minskat utbud av det som en gång lockade barnfamiljerna till att bosätta sig i innerstan, eller stanna kvar när de fick barn. När det är dags för barn så innebär det vissa förändringar och anpassningar i livet, man kan tyvärr inte kräva att omvärlden ska anpassa sig så att man kan behålla sin tidigare livsstil. Det går alltid ut över någon annan.

Å andra sidan så håller jag med om att vissa av Stockholms problem bör åtgärdas. Jag ser vissa av dem som onödiga och i grund och botten ganska lätta att lösa. Staden går faktiskt att göra mycket mer barnvänlig, utan att förvandla den till en stor förort.

OK, hur då?

Jag skulle vilja börja med att ta en titt på stadens parker. Stockholm behöver fler och bättre parker. De är för få, och de är för dåliga. Observera dock att jag nu inte talar om att staden behöver fler grönområden, sådana har vi gott om i Stockholm. Enligt min åsikt har vi t o m för många.

Problemet är att man i Stockholm gärna förväxlar de spridda gröna plättarna med parker. Detta trots att dessa plättar antingen ligger otillgängligt till eller helt enkelt inte är inbjudande, vilket i slutänden leder till samma sak, nämligen att de inte används. Samma sak med de kvarlämnade skogsområden som finns här och var i stan (främst utanför tullarna, dock), som vissa förväxlar med parker. Inte heller de används i någon större omfattning, eftersom de ligger där människor inte rör sig, och därför att många människor upplever otrygghet i dem. Sådana områden är som gjorda för rån och överfallsvåldtäkter.

Om vi skulle ändra vår inställning till stadens grönska tror jag att vi i ett svep skulle kunna göra staden mycket mer inbjudande för både barn och vuxna, utan att behöva tumma på dess urbana kvaliteer.

Först och främst bör vi minska på de gröna plättar som inte har något existensberättigande (som inte används alltså), trots vad den lokala parkmaffian kommer att säga i sina skrivelser. Mönstret kommer att se ut som följande - någon talar om att bebygga en viss grön plätt, eftersom det bara är en gräsmatta med ett par buskage, som ingen människa vistas på. När det blir känt så kommer grannarna att organisera sig för att “rädda” sin “park”. Helt plötsligt kommer den att bli väldigt värdefull för de omkringboende, trots att de aldrig satt sin fot i den under tiden de bott i området. Man saknar ju inte kon förrän båset är tomt, som det heter. Blir det stopp för byggplanerna återgår allt till det vanliga, plätten förblir lika öde som den en gång var, och grannarna noterar inte ens dess existens.

Går planerna däremot igenom kommer allt att ha blåst över på några månader efter att bygget är klart. Ingen saknar plätten eftersom ingen uppskattade den när den fanns. Efter några år är det inte ens någon som minns den.

Jag har en sådan plätt utanför mitt eget vardagsrumsfönster, på andra sidan gatan. Som mest har jag kanske sett en eller ett par människor sitta och sola och ta igen sig i dess gräs. Men oftast är den tom, eftersom den ligger så till att den inte känns inbjudande. Den är öppen ut mot en gata (som tack vare vårt tidigare trafiklandstingsråd nu blir en genomfartsled), och ramas in av en korsande gata. Dock är detta en gräsplätt med potential, som skulle kunna bli till en liten park.

Men gräs och buskage gör inte en park. En park måste byggas och planeras. Och för att den ska få liv måste den ha ett visst utbud av service. Kiosker, serveringar, och liknande utbud brukar efterfrågas. Utbudet drar till sig människor, och många människor i rörelse gör att man känner sig trygg, och minskar risken för rån och överfall, som annars brukar ske just på de avsides plättar där det är lite folk i rörelse. Här har vi dessutom en bra och barnvänlig miljö, där föräldrarna vet var de har sina kottar, och inte behöver oroa sig för att de ska ge sig ut på rymmen, hamna i dåligt sällskap, eller springa ut i trafiken.

Tyvärr är det ont om sådana parker i Stockholm. Vi har gott om gröna plättar som ingen använder. Nu är det dags att vi börjar förädla dessa, antingen till tomter där stadens nya invånare kan bo, eller till parker där stadens människor kan ta igen sig och ladda batterierna.

Relaterade artiklar: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

Det finns sedan en tid tillbaka planer på en stor ombyggnad av Mörby Centrum.
Centrumet som uppfördes på 60-talet har successivt byggts om och till. Miljön är splittrad och området saknar bland annat ett torg.

Nu har man kommit fram till att det behövs göras större grepp och utlyste i vintras en arkitekttävling. De uttalade målen med tävlingen är lovvärda och intressanta. Centrumet skall byggas ut och bli mer stadsmässigt med bostäder, kontor och andra verksamheter. Det finns också angivet att det i uppdraget skall finnas med en högre, uppstickande byggnad.

En vinnare har utsetts bland de 37 förslag som lämnades in, "solvind", ritat av den Parisboende arkitekten Erik Guidice.



Höghuset är onekligen ett mycket intressant, och ytterst välkommet, tillskott till Stockholmsområdet. Om man klarar av att för en gångs skull uppföra det som faktiskt föreslås, och låta arkitektens vision leva vidare, så kan det här bli en verklig nytändning för hela området
Detta är onekligen det arkitektoniskt intressantaste i Stockholmsregionen på länge.

Protester från människor och organisationer som egentligen inte tycker om städer hörs redan, men alla försök att göra Mörby Centrum mer stadsmässigt uppmuntras från Yimbys sida.

Det är därför som vi med oro tar del av utformningen av resten av förslaget.



Den nya bostadsbebyggelsen (de fyra punkthusen nedtill till höger) beskrivs med följande ordalydelse i förslaget:

"Den nya bostadsbebyggelsen utgörs av fyra punkthus som smälter in i parken och bildar en spännande[sic!] siluett utmed Golfbanevägen"



Med vackra ord kan man få vilken funktionalistiskt planerad förort som helst att låta spännande. Det gör inte att det för den skull blir en trivsam miljö för människor. Det är också intressant att man på typiskt manér mer koncentrerar sig på att skapa en "siluett" och något som ser bra ut på avstånd, än att skapa bra förhållanden för de som faktiskt skall bo och verka på platsen. Att ta hänsyn till att det ser bra ut på avstånd är en viktig parameter men man får inte glömma det lokala perspektivet. Det har man definitivt gjort här.

Inte heller ser markmiljön vid det framtida centrum speciellt spännande ut:



Ödsligt, kalt, stora öppna och oanvända ytor. Menlösa gräsmattor. Ett förortscentrum. Här åker du förbi som bilist på sin höjd. Vad mannen på bilden har på platsen att göra förtäljer inte historien. Kanske hittar han inte till parkeringsplatsen? Stadsmässighet är, trots tävlingens uttalade kravställning, någonting som här är fullständigt frånvarande.

Juryn är (med rätta menar vi) mycket nöjda med höghuset. Samtidigt menar man att mer arbete behöver göras med bostadshusen. Tyvärr inte på det sätt som man skulle kunna önska. På Danderyds hemsida kan man läsa:

"Bostadshusen är bra placerade i parken[sic2!] men enligt juryn inte övertygande i sin utformning."

Återigen. Form är det enda som det tas ställning till. Nog så viktigt, men oavsett form kan man inte ignorera områdets utformning. Målet här verkar vara att cementera förortscentrumet som just ett förortscentrum. Det fina talet om stadskvaliteter rinner, som så ofta, ut i sanden.

Det uttalade målet inför tävlingen har faktiskt varit att skapa mer stadsmässighet. Mötesplatser för människor. Människor fungerar som de gör, det är ingenting som utopiska visioner från ett par generationer av funktionalistiskt indoktrinerade stadsplanerare kommer att ändra på. Människor undviker stora öppna och ödsliga ytor som saknar funktion. Vi känner oss otrygga där, alldeles oavsett hur fina gräsmattorna är. Människor undviker att passera stråk som går invid dessa funktionslösa gräsmattor, alldeles oavsett hur fina buskarna intill är. Det är inte för lite gräsmattor och ljus som Mörby centrum lider brist på. Det är stadsmässighet och intima och väl definierade stadsrum som det behövs mer av.

Planen missar i marknivå på alla punkter. Den klarar inte av att överhuvudtaget skapa ett enda stadsrum. Inte heller klarar den av att integrera butiks- och bostadsytor med varandra. Bostäderna kastas ut i terrängen en bit ifrån centrumet. Stadsgator där boende, handlande och arbetande människor kan mötas i ett publikt utrymme existerar överhuvudtaget inte. Trots att det är just så som stadskvaliteter uppkommer.

Folkpartiets gruppledare i fullmäktige och i kommunstyrelsen i Danderyd har sina egna tankar klara om projektet:

"- Att få Mörby centrum att fungera som ett mellanstort centrum är prioriterat för folkpartiet i Danderyd. Därför säger vi ja till ytterligare tre punkthus vid Golfvägen där många nya lägenheter kan byggas."

Hur Folkpartiet menar att några punkthus utkastade på en gräsmatta skall få centrumet att "fungera" förtäljer inte historien.

"- Folkpartiet har alltid bejakat att vi skall kunna bygga mer i Danderyd, i motsats till de partier som alltid i val går till val på att ”Danderyd är färdigbyggt” och sedan gör tvärtom – eftersom fler människor vill bo i vår fina kommun.
Men 29-våningshus?
 - Det är jag kritisk till. Orsaken är att det är ett enda företag som vill ha kontor där, inga bostäder."

Det här är en intressant argumentation. Först kritiserar man andra partier för att de inte vill bygga. För att i meningen efter inte själv vilja bygga. Med den enda motivationen att man vill bygga kontor ute i förorten. Nej det går ju inte för sig. Funktionsblandning och stadsmässighet, hur skulle det se ut? Fler punkthus utkastade på ödsliga gräsmattor verkar vara "framgångsreceptet".

Detta är inte ett samrådsförslag men det går naturligtvis ändå bra att maila Danderyds stadsbyggnadskontor på stadsbyggnad@danderyd.se. På sätt och vis är det som viktigast att påverka nu, innan förslaget har börjat att realiseras alltför mycket.

Det här är Nybohovsbacken i Stockholm, inte långt från Södermalm (klicka gärna för större bild).
Ett ganska typiskt svenskt modernistiskt planerat område med stora huslängor i betonggrå färg. Att de flesta boende i området inte tycker att betonggrått är världens roligaste "färg" torde vara uppenbart för de flesta.

Sagt och gjort, vi gör något åt det tyckte bostadsrättsföreningen reservoaren i området (huset utmärkt med röd pil). I god ordning sökte föreningen bygglov vilket blev beviljat i augusti 2007. Vid årsskiftet påbörjades arbetet.



Skillnaden blev markant.

Men se det skulle föreningen inte ha gjort. Tre grannar som tyckte att de visste bättre överklagade beslutet. Här skulle det minsann vara betonggrått. I väntan på slutligt beslut har nu ommålningsarbetena stoppats.

I tidningen City kan vi läsa:

"- De skulle ge ett väldigt lyft för området att bryta upp det här sovjetgråa nyanserna. Jag tycker redan att närområdet har blivit trevligare, säger föreningens ordförande Peter Durkfeldt."

Yimby kan inte annat än instämma.

Men grannen Annette Fahlsten, en av anmälarna tycker sig veta bättre:

"- Det handlar om att hålla ihop området som en arkitektonisk helhet så som det en gång var tänkt. I stället för att se på den grå betongen som trist förort tycker jag att man ska se kvaliteterna och vara stolt. Det är viktigt att se årsringarna i en stad."

Exakt vilka "kvaliteter" hos betonggrått det är man skall vara stolt över verkar Annette anta skall vara uppenbart, något som det dock för de flesta knappast är. Varför det är viktigt att se "årsringar" verkar också vara en självklarhet, liksom varför dessa uppenbarligen viktiga årsringar skulle försvinna för att en fasad byter färg. Att referera till hur området var tänkt är ett märkligt sätt att argumentera då områdena idag som bekant inte är vad de var tänkta att vara. De storstilade idéerna om den nya staden för den nya människan visade sig vara utopier som inte fungerade i verkligheten.

Annette:s inställning är en karbonkopia på det som vi brukar få höra från Skönhetsrådet och stadsmuseet, att behålla en betonggrå kulör är viktigare än att skapa trivsel för de som bor i ett område.

Inte oväntat får anmälarna stöd av just skönhetsrådet och stadsmuseet, som har motsatt sig färgvalet.

Skönhetsrådet har bara gott att säga:
"På avstånd ser bebyggelsen på berget snarast ut som en borg. I området framträder dock en trivsam boendemiljö". Stadsmuseet anser att området är "särskilt kulturhistoriskt värdefullt".

Jomenvisst:



Här ser vi återigen ett exempel på skönhetsrådet och stadsmuseets djupt omänskliga agerande där byggnader är viktigare än människor. Där betong är viktigare än hur människor mår.

Peter Durkfeldt säger:
"- Jag håller inte med om deras argument. Jag tycker att det är mer spännande att ha en levande stad, säger han."

Yimby kan bara hålla med. En levande stad som är till för de människor som bor i den, är långt mycket viktigare än ett fåtal elitisters inskränkta syn på staden som ett museum.

Bostadsrättsföreningen Reservoaren har Yimbys fullständiga stöd, och uppenbarligen även Stockholmarnas om man skall tro nätundersökningen på city.se som just nu visar att 91% tycker att huset skall få målas om.

Låt oss hoppas att länsstyrelsen låter det sunda förnuftet vinna över de tre sura grannarna.