Skribenter: Leonardo Frithunanthz H-C och Anders Gardebring
Några medborgare som har haft oturen att tvingas bosätta sig i några av de absolut mest attraktiva husen vid Stigbergsgatan på Söder
gråter ut i dagens Svenska dagbladet om att exploateringskontoret vill bygga en förskola i två plan på en yta som inte använts på 300 år.
Naturligtvis vill de boende inte ha några jobbiga ungar på sin bakgård så nu sätter de ut blåa band i fönster och trappuppgångar för att protestera mot hemskheterna.
Trots att platsen är avspärrad och inte använts på 300 år och det skall uppföras en ytterst modest tvåvåningsbyggnad så protesteras det naturligtvis.
"- Byggnaden är för stor och den passar inte in i den känsliga miljön."
Säger de boende.
"Om tomten bebyggs enligt planförslaget finns det en risk att stora kulturhistoriska värden spolieras. Sålunda avstyrkes planförslaget”, skriver Stockholms stadsmuseum i sitt yttrande."
Stadsmuséets inställning i frågan är onekligen intressant. Om det någonsin funnits något som är det minsta intressant på en plats får den aldrig någonsin i framtiden byggas. Stockholm skulle onekligen vara ganska öde om några hundra år med den inställningen...
Att skönhetsrådet säger nej förvånar knappast:
"Även Skönhetsrådet sparkar bakut. Den tänkta förskolans skala, placering och gestaltning är omöjlig att acceptera, skriver rådet i sitt yttrande. Man menar i stället att tomten, med ett annat förhållningssätt samt efter upprustning av mur och mark, skulle kunna bli en resurs både för barn och vuxna."
En resurs för barn och vuxna? Var det inte just en resurs för barnen det skulle bli, då det råder stor brist på förskoleplatser i området? Resurser för vuxna, i form av parkmark, råder det inte direkt brist på i området (röd cirkel är planområdet, bilderna är klickbara):
Det som behövs här är uppenbarligen resurser för barnen. De boende vid Stigbergsgatan verkar istället se det som sin högsta prioritet att låta staden bestå och förvalta det gamla snarare än att både förvalta det gamla och framtiden, barnen. Är Stockholm ett museum med enbart tjusiga byggnader och gamla parker som man ska betrakta men inte röra och där all förändring är av ondo? Har barnen plötsligt ingen plats i staden?
Är det bra att tvinga barnen att åka en lång sträcka till förskolan när det finns möjligheter till en sådan precis där de bor? På senare år har vi sett en babyboom (enligt SCB:s statistik). Många av dessa barn har fötts på Söder. Var skall de barnen vara när föräldrarna arbetar?
Någon annanstans?
Extra illa sticker det i ögonen då förtätningsmotståndarna brukar ta upp just barnen i sin klagolåt. Man påstår felaktigt att en stad som är stad, och inte "förort", skulle vara dålig för barnen. När förtätningen så uppenbart som här gynnar barnen ändrar man istället fokus och börjar prata kulturhistoriska värden.
Även tidningen City skriver om protesterna.
"- Att det är ett dagis gör det naturligtvis svårare att protestera mot. Vi har verkligen inget emot förskolor, men marken är ett riksintresse."
Bygg gärna dagis, men inte här...
Ibland kan man undra om det finns någonting innanför tullarna i Stockholm som inte är av riksintresse? Här handlar det heller som bekant inte om rivning utan uppförande av en ny byggnad, som anpassas till bebyggelsen i form och skala, så argumentet ter sig oerhört märkligt. Bonnie Bernström, aktiv i motståndet, menar alltså på fullt allvar att områdets värden skulle spolieras av denna byggnad.
Följande är den "mastodont" som staden vill uppföra:
Yimby anser att det är ett oerhört markslöseri att uppföra en tvåvåningsbyggnad på denna centrala plats. Istället bör en byggnad på ungefär fem våningar uppföras i samma skala och liknande arkitektur som byggnaden bredvid, då blir det plats både för förskola och dessutom tillförs några nya lägenheter i detta centrala läge, allt utan att några kulturhistoriska värden förstörs.
Den som själv vill ta sig en titt på
stadsbyggnadskontorets planer kan naturligtvis, som alltid, göra det på
deras hemsida.
