Den 20:e juli publicerade Svenska Dagbladet en bra debattartikel om ett framtida nät av höghastighetståg i Sverige. Debattartikeln är ett upprop undertecknat av flera svenska lokalpolitiker som representerar det borgerliga blocket samt Socialdemokraterna. Att se en blocköverskridande konsensus av det slaget är väldigt ovanligt, och någonting som vi inom YIMBY ser som mycket glädjande. Höghastighetståg i Sverige är nämligen inte en politisk eller ideologisk fråga. Det är en viktig framtidsfråga som kan bli avgörande för Sveriges framtid som industrination.
Tyvärr ser det nu ut som om denna fråga kan komma att skjutas i sank.
Den diskussion som startades med det här uppropet börjar redan färgas av blockpolitik, okunskap och en utbredd oförståelse för Sveriges framtida behov och de förändringar vi måste tackla i framtiden. Därför tycker vi att det nu börjar bli dags att dra i nödbromsen för att se till att diskussionen inte spårar ur.
Uppropet följdes av en replik från Miljöpartiets Karin Svensson-Smith, där hon föreslår att vi istället för att bygga nya höghastighetsbanor ska bygga på delar av de befintliga Europavägarna. Svensson-Smiths resonemang är i sig ganska sunt. Hon vill i grund och botten att vi ska satsa på järnvägar, och det är därför glädjande att se att även hon vill hoppa på tåget. Men hon föreslår någonting som dels inte löser de problem som uppropet tog upp, och som dels skapar nya problem. Grundproblemet är att tågresorna i Sverige tar för lång tid för att bli ett riktigt bra alternativ till flyget. Att bygga spårvägar på de befintliga Europavägarna löser inte det problemet, eftersom de inte skulle klara de högre snittfarter på 300-400 km/h som är nödvändiga för att höghastighetståg ska fungera som det är tänkt. Och det innebär även att de väginvesteringar som redan har gjorts går om intet, och då framställer hon höghastighetståg som en konkurrent till bilen, och inte som ett alternativ. Vi anser att det är fel, eftersom vi inte vet hur framtiden ser ut för bilen som transportmedel – att fordon som drivs med petroleumbaserade bränslen kommer att försvinna på längre sikt är sannolikt, men samtidigt är det troligt att de kommer att ersättas av fordon som drivs med andra energikällor. Och då kommer vägarna att behövas.
Miljöpartiet menar väl i den här frågan, men Svensson-Smiths debattartikel riskerar att göra mer skada än nytta. Höghastighetståg är inte en fråga om att på kort sikt ersätta biltrafiken, utan att på lång sikt skapa ett alternativ till både flyg och bil. Det hoppas vi att man inom Miljöpartiet inser.
Karin Svensson-Smiths inlägg följdes av en replik från de pensionerade s-politikerna Roland Sundgren och Clas Lundberg. Tyvärr verkar deras debattartikel från början vara färgad av partipolitik och ideologier, samt oförståelse för vad frågan egentligen gäller. De gör gällande att vi inte ska satsa på ”svindyr” fransk teknik, utan i första hand satsa på svenska lösningar. Deras argument är att det redan idag är möjligt att köra i 350 km/h på de befintliga svenska banorna. Tyvärr visar deras argument att de inte är insatta i den här frågan. Dels för att det först och främst bara handlar om ett enstaka rekord som ligger på 303 km/h och inte på 350 km/h, som de gör gällande. Dels för att det sattes av ett specialanpassat Regina-tåg, som dessutom byggs av den kanadensiska tillverkaren Bombardier. Och dels för att rekordet sattes på just en av de få sträckor som redan idag tillåter riktigt höga hastigheter. Det franska rekordet ligger för övrigt på 574,8 km/h, vilket tydligt visar vilken skillnad det är mellan de olika systemen.
2007 slog ett specialbyggt TGV-tåg världesrekordet för tåg på räls genom att köra i 574,8km/h. Hastigheten i reguljär trafik för denna teknik kommer att bli 360km/h.
Det speciallbyggda TGV-tåget passerar under sin världsrekord-körning.
"Gröna tåget" slog hastighetsrekord på svensk räls 2008 genom att köra 303km/h.
Hastigheten i reguljär trafik för den kommersiella versionen av denna teknik är tänkt att bli 250km/h.
Sundgren och Lundbergs debattartikel innehåller en rad tankevurpor och missförstånd, som vid en närmare studie snarare stöder det ursprungliga uppropet. Varför? Främst för att enstaka rekord är ointressanta. Det är marschfarten som är viktig. Och även med riktigt snabba tåg kommer den att bli ganska låg så länge vi måste köra dem på våra krokiga gamla järnvägar som har anor från 1800-talet. Även ett Regina-tåg med en teoretisk toppfart på 350 km/h kommer då att tvingas att hålla 150-200 km/h på större delen av sträckan. Och då har vi fortfarande inte löst grundproblemet, nämligen att tågresor tar så lång tid att många kommer att välja flyget framför tåget. Och det finns som sagt inte heller någon svensk teknik eller kompetens på det här området. Frågan är om Sundgren och Lundberg har följt med i utvecklingen, eftersom de missat att Sverige inte har utvecklat några egna system sedan 1990-talet då X2000 togs i bruk?
Med andra ord är nya höghastighetsbanor en förutsättning för att Sundgren och Lundbergs idéer ska fungera i praktiken. Och vad blir då dyrast? Att utveckla ett eget system som vi kanske inte säljer utanför Sverige, eftersom vi måste konkurrera med fransmännen, tyskarna och japanerna, som ligger 50 år före oss i utvecklingen? Eller att köpa in ett färdigt system från något av de länder som har 50 års erfarenhet av att utveckla sådana lösningar?
Den senaste repliken, skriven av innovationsprofessorn Harry Frank och konsulten Anders Nordqvist innehöll däremot en del intressanta idéer och koncept för att elektrifiera vanliga bilvägar. Frågan är dock om den hör hemma i det här sammanhanget, eftersom inte heller den egentligen berör den grundläggande frågan, nämligen hur vi i Sverige ska ta fram ett riktigt snabbt och miljövänligt fortskaffningsmedel som blir ett fullgott alternativ till flyget.
Frank och Nordqvist föreslår i sin artikel att vi istället för att satsa på höghastighetsbanor borde bygga luftledningar över de större vägarna, och utveckla nya fordon baserade på gammal beprövad trådbussteknik.
Elektrifierade vägar är ett intressant koncept, men inte i den här debatten. Trådbussar som går att köra i 350 km/h och som tar lika många passagerare som ett fullsatt tåg är inte en realistisk tanke. Går sådana fordon att köra säkert på våra befintliga vägar om de måste samsas med långsammare trafik om utrymmet? En lösning vore att vi bygger separata infrastrukturer för sådana fordon. Men då blir frågan varför vi skulle göra det, eftersom det skulle innebära höghastighetsbanor för icke-tåg.
Frank och Nordqvist gör själva gällande att elvägar inte får ses som en konkurrent till järnvägar. Så frågan är egentligen varför deras artikel finns med som replik i den här debatten? Det handlar ju om just järnvägar. Elvägar kan gärna diskuteras vidare i andra sammanhang. Förmodligen kommer vi att få se fler sådana koncept i framtiden när tillgången på olja minskar.
Den här debatten gäller höghastighetståg som ett snabbt och miljövänligt alternativ till flyget. Och som vi inom YIMBY ser det är det bara en artikel som har substans och relevans, och det är det ursprungliga uppropet från våra lokalpolitiker. De övriga artiklarna missar målet eftersom de föreslår lösningar som antingen är föråldrade, impopulära eller ren science fiction. Det får debatten att spåra ur, så därför hoppas inom vi YIMBY att de alternativ som ska lyftas fram i den fortsatta diskussionen är realistiska och beprövade.
På dagens Brännpunkt i Svenska Dagbladet ställer sig flera politiker, inklusive Sten Nordin(m), finansborgarråd i Stockholm och Ulla Hamilton(m), miljö- och trafikborgarråd i Stockholm, bakom satsningen på höghastighetståg i Sverige.
YIMBY driver aktivt frågan om att Sverige bör satsa på höghastighetståg, inte minst för Stockholms möjligheter att kunna växa och utvecklas. Stockholm ligger långt norrut i Europa och vi ser det som en ödesfråga för Stockholm att regionen kopplas samman med det snabbt framväxande nätet av höghastighetståg i Europa. Trots detta har det varit väldigt tyst från politikerna i Stockholm om vikten av att satsa på nya tågförbindelser. Det är därför glädjande att se två ledande Stockholmspolitiker ställa sig bakom satsningarna. Att ledande moderatpolitiker i Stockholm tar tydlig ställning för satsningarna sätter ytterligare press på partikamraterna Fredrik Reinfeldt och Anders Borg, som hittills har visat sig ganska kallsinniga till planerna.
Skribenterna avslutar debattartikeln med att sätta ord på Sveriges senfärdighet:
"Vi har ingen tid att förlora. Målet måste vara att vi i Sverige ska kunna inviga vår första höghastighetsbana senast år 2025 – det vill säga nästan 45 år efter Europapremiären i Frankrike och lagom till att Japans höghastighetståg hunnit fylla 60. Bättre sent än aldrig."
YIMBY vill också gärna lyfta frågan om teknikval. Det är viktigt att inte bara titta på de lösningar som redan idag finns i skarp drift i vårt närområde utan också se på de tekniker som är på väg. Här finns exempelvis franska Alstoms AGV-teknik som gör hastigheter upp till 360km/h möjliga och tyska Transrapid vars teknik möjliggör hastigheter upp till 500km/h. YIMBY tar inte ställning i frågan om teknikval utan vill bara lyfta vikten av att titta på de tekniker som finns tillgängliga.
Idag kan man läsa om att det blir alltmer sällsynt att skolor har egna större skolgårdar. Istället måste många av skolbarnen söka sig till parker i närområdena.
Enligt Petter Åkerblom, landskapsarkitekt som forskar kring barnens utemiljö, är skolgårdarna närmast att betrakta som utrotningshotade. Han berättar också att markerna används istället till bl.a. uppförandet av nya parkeringshus (!).
För oss i YIMBY är det närmast chockerande att man väljer att prioritera bilar framför våra egna barn, framtiden. Att parkeringshus skulle vara mer angeläget än skolgårdar för våra lekande barn hade vi ingen aning om. Ska barnen leka på parkeringsplatser? Är det bättre? Vi ser istället att man använder de anvisade markerna till just skolgårdar och att man istället satsar på kollektivtrafik såsom hållplatser och cykelbanor för en renare och mer barnvänlig miljö och framtid.
I Svenska Dagbladet kan man läsa om att skolorna behöver rustas för miljarder. Det är skolor som håller på att vittra sönder och samman där tak läcker och ventilationen är så dålig, allt det här skapar en grogrund för mögel och andra skadliga partiklar som utgör en allvarlig fara för elever och personal.
Vi talar om Sveriges största arbetsplats med 1,4 miljoner barn och 235 000 anställda.
Nu har höstterminen börjat för majoriteten av skolbarnen och det är nog många av dem som har våndats inför det, inte bara p.g.a. rädsla för t.ex. mobbning utan också för den fysiska miljön. Claes Eriksson, huvudsekreterare i Rådet för arkitektur, form och design ska i september presentera en rapport om skolmiljön. Han är bekymrad och menar att situationen är allvarlig.
"– Vuxna människor skulle knappast acceptera att deras arbetsplatser såg ut så som många skolor gör. Men barn ska tydligen bara acceptera läget. Det är en märklig inställning, inte minst eftersom vi har skolplikt och eleverna är tvingade att gå i skolan."
Och ja, jag kan bara hålla med Claes. Det är tragiskt. Tydligen får barn finna sig i det som många vuxna aldrig någonsin skulle acceptera.
Svenska Dagbladet skriver att idag är det ett tiotal myndigheter som på ett eller annat sätt är inblandade i skolmiljön.
Och då kan man undra, är det här ett fall av "ju fler kockar desto sämre soppa"? I så fall, vilken soppa!
Claes Eriksson säger:
"- Ingen tar frågan om gestaltningen av den fysiska miljön på riktigt allvar och det gör att den ofta faller mellan stolarna. I England, Finland, Danmark och Norge har man på ett helt annat sätt tagit tag i de här problemen och lyft upp dem till en gemensam nationell nivå. Det skulle vi också behöva göra."
Vi måste bli mer ödmjuka och våga inse att vi inte längre är "#1" inom många områden och att vi måste ta intryck från länder som löser frågorna bättre än oss.
Enligt en annan undersökning som gjorts av Boverket och Energimyndigheten på 131 skolor och förskolor konstaterar man att i nästan tre av fyra skolor är luftproblemen så elakartade att "personal och elever får besvär med till exempel trötthet, huvudvärk och heshet".
Legionellabakterier riskerar att spridas i flera av de granskade skolorna. Legionärssjuka är en mycket farlig sjukdom som kan leda till döden om den inte behandlas i tid.
Magnus Persson, utredare vid Boverket säger följande om det:
"- I flera skolor har de vattensystem som leder till onödigt hög risk för legionellaspridning. Det kan handla om avkapade och igenpluggade rör med ljummet vatten eller låga temperaturer i varmvattenberedare där bakterier kan växa till."
Nikolaj Tolstoy, chef för Boverkets bygg- och förvaltningsenhet menar att problemet med att åtgärda allt det här är att det saknas medel varpå Magnus Bengtsson kontrar med följande:
"- Man glömmer bort att det medför stora dolda kostnader om man låter skolorna förfalla. Vandaliseringen ökar och undersökningar visar att elevernas studieresultat försämras. Därför borde man se underhållet av skolorna som en investering i framtiden snarare än som en kostnad."
Och jag tror att det är här som problemet ligger. Man ser på tok för kortsiktigt i allt och ser i allt som "kostnader" när man istället bör tänka "investeringar". Man ser kortsiktigt och glömmer bort framtida resultat av investeringar, att om vi satsar på att rusta upp skolorna så kan allt fler elever trivas bättre vilket i sin tur leder till att allt fler kan prestera bättre som i sin tur gör att fler och fler kan vidareutbilda sig och bidra till vårt samhälle. Samtidigt, om fler och fler anställda mår bättre så kan de bli mer produktiva i att hjälpa barnen och då kan dessa personer rentav leva längre(!).
Samma resonemang kan man applicera på boendeproblematiken där 650 000 lägenheter från miljonprogrammets dagar håller på att... ja, just ja, vittra sönder och samman. Låter det bekant?
350 000 av nämnda lägenheter är i så pass dåligt skick att de behöver renoveras inom 5 år.
Samma politiska mentalitet kan också ses i frågan om de svenska järnvägarnas allvarliga situation som häromdagen berördes igen, denna gång i Aftonbladet.
Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 9599 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.
OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.
Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.
Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.
YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer. Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.
YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.
YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.