Utskrift från www.yimby.se
....

Ännu en sovande förortsenklav är född

Arkitekturskribenten Mark Isitt skriver om det nya bostadsområdet Annedal.
Tidigare publicerad i Dagens Nyheter


År 2015 kommer nära 7 000 personer att bo i Annedal, ett renodlat bostadsområde på tvärs mot ambitionen att utvidga innerstan. Bild: Jon Cederberg

Om en boutställning ska kunna kalla sig boutställning
måste den ifrågasätta: hur kommer vi att bo och umgås i framtiden, vilka uttryck kommer arkitekturen att ta sig, hur infriar vi miljökraven, hur bygger vi städer för alla i en tid av växande samhällsklyftor?

"Utställningen" i Annedal besvarade knappt någon av dessa frågor. Så klart. För så länge det saknas 70 000 bostäder i Stockholm och det flyttar in två stombussar proppfulla med folk varje dag spelar det ingen roll hur stadsplanerna och lägenheterna ser ut, allt säljer ju ändå. Till alldeles makalösa priser dessutom – här, i Stockholms nordvästra avkrok, i ett före detta industriområde kringgärdat av bullrig infrastruktur, kostar en bostadsrätt drygt 40 000 kronor kvadratmetern.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Vår stad

Det här är sista delen av Yimbys studiecirkel om Vykort från Utopia, men diskussionen fortsätter säkert, på ett eller annat sätt...



Frågan den här boken leder fram till är förstås hur vår stad ska byggas. Den gigantiska anläggning efterkrigstiden byggt kan inte hantera den befolkningstillväxt Stockholm haft sedan ett kvarts sekel tillbaka och som inte visar några tecken på att mattas. Morgondagens Stockholm måste helt enkelt se annorlunda ut.


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

På väg mot Utopia

*EXTRA* Läs Ola Anderssons debattartikel i DN *EXTRA*

Yimbys studiecirkel om Vykort från Utopia fortsätter...

"Projekt till bostadsområde" - illustration ur acceptera (1931)
Den modernistiska arkitekturen kunde skapa bilder av moderniteten som speglade tiden. Men det modernistiska stadsbyggnadsprojektets försök att skapa en ny, en gång för alla bestämd, form för själva moderniteten var på förhand dömt att misslyckas. /.../ Modernismens dröm om den en gång för alla färdigbyggda staden är oförenlig med själva moderniteten.


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Fallet Stockholm

Yimbys studiecirkel om Vykort från Utopia fortsätter...



 

Stockholm är ett maktcentrum i en från början öde trakt med ett närmast kolonialt förhållande till sin omgivning. Stadens förhållande till Sverige är allt annat än konfliktfritt. Snarare än att vara en självklar del av kulturen i det land det styr över, har Stockholm alltid varit besatt av hur det uppfattas utifrån. Viljan att manifestera sig inför sin omvärld har tagit sig drastiskta uttryck i de epoker då resurser har funnits.


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Medborgarnas stad och maktens anläggningar

Yimbys studiecirkel om Vykort från Utopia fortsätter...


 

Ingen anläggning kan åstadkomma en värdig eller fungerande miljö för det urbana livet. Anläggningen kan aldrig skapa det utrymme för det oförutsägbara som endast en urban struktur kan rymma. Perfekta, färdiga områden där ingenting oförutsett inträffar finns bara i de planerardrömmar som styr vår tids stadsplanering.


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Utopier och arkitekter

Yimbys studiecirkel om Vykort från Utopia fortsätter...



Den modernistiska stadsplaneringens nackdelar är välkända. I Stockholm har den skapat problem som segregation och skyhöga priser på bostäder och lokaler i innerstaden. Trots detta styrs vår stadsplanering fortfarande av modernismens sätt att se på staden. Sedan mitten av sextiotalet har vi försökt ta oss ur modernismens uppkörda hjulspår, utan framgång. Vi fortsätter att bygga en stad som inte alls motsvarar våra behov. Därför har det varit nödvändigt att skriva den här boken.



» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Luft och ljus - är inte det tillräckligt?


"Utvecklingen från det gamla slutna stadsplanesystemet till det nya öppna" - illustration ur den funktionalistiska debattboken acceptera

1931 publicerades debattboken acceptera av ett gäng radikala arkitekter. Boken var en programskrift och ett försvar för Stockholmsutställningen 1930, som hade introducerat funktionalismen i Sverige. Bokens författare, bl.a Uno Åhrén, Gunnar Asplund och Sven Markelius, kom att få ett enormt inflytande på 1900-talets svenska stadsplanering. Bokens grundtankar var hämtade från Le Corbusier och Bauhaus-skolan.

Åhrén och Markelius var tidigt involverade i Le Corbusiers funktionalistiska lobbyorganisation CIAM och propagerade kraftfullt för CIAMs idéer i Sverige. CIAMs grundtankar sammanfattades i Aten-chartan 1933 och innefattade radikal funktionsseparering (zonering), trafikseparering och gles husipark-bebyggelse.

Precis som Strindberg femtio år tidigare, i den välkända dikten Esplanadsystemet (som travesteras i rubriken), så menade acceptera-gänget att det var dags att acceptera den nya tiden och den nya stadsplaneringen. För att vara en propagandaskrift är texten i acceptera för det mesta mycket sansad och resonerande, vilket förmodligen är den diplomatiske Asplunds förtjänst.

Boken omfattar en mängd olika aspekter av arkitektur och design och innehåller faktiskt många kloka synpunkter. Intressant nog är den svagaste delen i argumentationen den som gäller det kanske viktigaste området, den övergripande stadsplaneringen. Detta trots att det var just på detta område som funktionalismen kom att få störst konsekvenser.

Här följer ett längre utdrag, bilderna och fetstilen är original:





Det öppna stadsplanesystemet

Om vi måste kräva i hygieniskt hänseende likvärdiga bostäder för alla, blir den sämsta, ej den bästa bostaden normerande för stadsplanen. På så vis har kravet på tillgång till direkt solljus för alla bostäder kommit att sätta en helt ny prägel på moderna huslängor, vilkas riktning bestämmes med hänsyn till solen, i öster-väster om man har genomgående lägenheter, annars i norr-söder. Den förra hustypen har det företrädet, att den medger genomluftning av bostäderna och skänker dem en verkligt effektiv solsida.






Den fordrar emellertid genomgående lägenheter som drar med sig ringare husdjup och större fasadlängd samt färre lägenheter per trappa, varigenom systemet blir ekonomiskt underlägset det med längorna i norr-söder. Dessutom måste avståndet mellan längorna bli större, om solen under den mörkaste årstiden, då den som bäst behöves, skall tränga ned till bottenvåningarna. På grund av det mindre husdjupet blir även gatukostnaden större per enhet våningsyta.

Så länge byggnadsverksamheten måste inrikta sig huvudsakligen på att producera lägenheter av minsta typ och så länge produktionskostnaderna äro så höga, måste vi nog fortsätta med att bygga relativt djupa huslängor med sin riktning i norr-söder, såvida vi ej anser oss kunna offra ytterligare av bostadens bekvämlighet eller rymlighet för att som kompensation få södersol och möjligheten till genomluftning.









Den nya stadsbilden

Men ej blott kvarteret bör på detta sätt luckras upp för att varje lägenhet skall tillförsäkras sitt kvantum av luft och ljus. Bostaden måste få ett komplement i parker för äldre och lekplatser för barn som ytterligare uppluckrar hela stadsområdet.

Bygger man städer efter detta öppna byggnadssätt och samtidigt önskar utvinna lika mycket nyttig våningsyta av varje enhet markyta som i äldre stadspartier med deras slutna kvarter och trånga gator, måste hushöjden ökas liksom även avståndet mellan byggnaderna på ömse sidor om gata och gård.

Vi ser alltså, hur ett radikalt tillgodoseende av primära krav på bostadens kvalitet redan i stadsbilden förorsakar en fullständig nybildning och ett avvikande från traditionen. Men vi tror även, att det skall ge oss nya skönhetsvärden fast av en annan art än den barockens rumsbildande stadsplaneformationer skänkte.

Att det öppna stadsplanesystemet nu allt allmännare börjat accepteras, styrker oss i tron på det fåfänga i att motsätta sig ett radikalt och logiskt byggande.



- - - - -


Författarna argumenterar till synes övertygande för att primära krav på bostadens kvalitet och i hygieniskt hänseende likvärdiga bostäder för alla rent logiskt innebär att vi måste acceptera sterila rader av gles och utspridd bebyggelse. Tittar man närmare på resonemanget ser man dock att hela argumentationen bygger på att "direkt solljus i lägenheten" är överordnat alla andra hänsyn.

Ja, "direkt solljus i lägenheten" är faktist den enda anledningen som anges till varför man skulle behöva "ett öppet stadsplanesystem", även om man kan anta att det också underlättar biltrafik. Rinnande vatten, avlopp, värme, service, stadsliv - inget av detta förutsätter "ett öppet stadsplanesystem". Tvärtom verkar attraktiva bostäder snarare förutsätta att stadsplanesystemet inte är öppet.

Den avgörande frågan är alltså om "direkt solljus i lägenheten" verkligen är viktigare än alla andra tänkbara kvaliteter i boendet tillsammans. Idag, snart 80 år efter acceptera, så har vi svaret. "Direkt solljus i lägenheten" är inte viktigare än allt annat tillsammans. Det är inte ens det viktigaste av allt. För många är det inte ens viktigt. Alltså, för att besvara Strindbergs fråga: Nej, luft och ljus är inte tillräckligt!

Ibland misstänker jag att författarna till acceptera insåg detta redan 1931. Men de behövde ett gångbart argument för att förverkliga sina estetiska utopier och lyckades till slut faktiskt hitta ett - "direkt solljus i lägenheten".

På grund av funktionalismens genomslag (i samverkan med bygg- och bilindustrin) blev verkligen "den sämsta, ej den bästa bostaden normerande för stadsplanen". Precis som acceptera-gänget förutspått, men kanske inte riktigt på det sätt som de menat.

Många som idag arbetar professionellt med arkitektur och stadsplanering tror att funktionalismen försvann för länge sedan - "det där gjorde vi upp med på 70-talet", "kritiken kommer 40 år försent", "vi jobbar annorlunda nu".

Så är det tyvärr inte. De funktionalistiska dogmerna lever kvar som en "frusen ideologi", för att låna ett uttryck som dyker upp i teknikhistorikern Per Lundins uppmärksammade avhandling Bilsamhället (KTH 2008). Även Anders Hagsons avhandling Stads- och trafikplaneringens paradigm (CTH 2004) visar på ett plågsamt tydligt sätt att funktionalismens stadsfientliga ideologi lever vidare i det tysta.

Vi på YIMBY ser den här frusna ideologin hela tiden när vi skärskådar nya planer. Uppbrutna kvarter, funktions- och trafikseparering, glest utströsslad husipark-bebyggelse. Ibland beroende på någon apokryfisk reglering, ibland beroende på krasst ekonomiskt tänkande, ibland beroende på orimliga överklaganden och ibland helt enkelt beroende på gammal vana.

Vi tycker det är jätteroligt att så många har insett funktionalismens grundläggande dysfunktionalitet och den sociala, ekonomiska och ekologiska förödelse som den glesa bilstaden medför. Vi är glada att så många istället säger sig förespråka den täta, levande och miljövänliga blandstaden och påstår sig vilja bygga attraktiva, integrerade och spännande stadskvarter. Men vi skulle bli ännu gladare om vi fick se handling bakom orden.

Det är dags att verkligen i grunden acceptera att modernistisk stadsplanering är ett gigantiskt fiasko. Det räcker med strösselplanering nu. Vi har en utglesad och söndertrasad stad att lappa ihop och ingen tid att förlora. Acceptera den föreliggande verkligheten och gör den bättre!

Nymodernismen – därför fick vi den

Det var i slutet av 80-talet som jag mer på allvar började intressera mig för arkitektur. Den största anledningen var att jag upptäckte att det började dyka upp fler och fler exempel på att ny arkitektur inte längre alltid måste vara ännu en ointressant avskalad låda.

Ibland blev den nya postmoderna arkitekturen riktigt bra. Framför allt när tanken var att den skulle passa ihop med äldre arkitektur, som t.ex. dessa två exempel från Gamla Väster i Malmö:



Men det var inte alltid som den nya postmoderna arkitekturen blev helt övertygande. Som här på Östra Förstadsgatan i Malmö. På ena sidan ett hus från 1907 ritat av A. Lindvall, intill ett hus som försöker anpassa sig till det intilliggande. Mycket av kritiken mot postmodernismen gick vid den här tiden, omkring 1990, just ut på att de nya byggnaderna på långa vägar inte nådde upp till orginalens arkitektoniska kvalité:



En av dom bästa böckerna som jag läste i början av 90-talet var
"Modern Arkitektur - Funktionalismens uppgång och fall" av Christer Bodén, utgiven 1989 och uppdaterad 1991. Boken beskriver modernismens internationella genombrott och hur den senare kom att ifrågasättas. Men det intressantaste var ändå efterordet ”Postskriptum”, skrivet hösten 1991, två år efter bokens första upplaga. Där skriver han:

”Trots alla genomlidna bekymmer för funktionalismen tyder idag flera tecken på att vi kan komma att få uppleva en renässans för en mer humaniserad upplaga av denna nu snart sekelgamla arkitekturtradition”.

”Hoppas han har fel” tänkte jag, då 1992. Men någonstans kände jag att han förmodligen skulle få rätt. Och han fick rätt. Vilket vi alla har märkt. Mer än väl!

Han höjer också ett varningens finger:

”Om denna ”nyfunktionalistiska” tendens, verkligen skulle breda ut sig i större skala finns det dock uppenbar risk  att vi inte i tillräckligt hög grad dragit lärdom av den historiska läxan. Dvs: att vi på nytt förirrrar oss in i samma kreativitetsförlamande teknokratiska återvändsgränd, där vi ju faktiskt – med så förödande konsekvenser – hamnade sist”.

Kanske är det den återvändsgränden vi befinner oss i nu - 2009? På många håll, inte minst här i bloggosfären, hörs fler och fler röster som ropar efter alternativ till ”nyfunkisen”, en märkbar skillnad på bara de senaste 1 till 2 åren.

Som exempel på ”nyfunktionalistisk” arkitektur med inspiration från 20-talets modernism har han med en bild på en museibyggnad från 1985 i Frankfurt ritad av Richard Meier. Ett av de tidigaste exemplen på nyfunkis:


http://www.angewandtekunst-frankfurt.de/deutsch/02_profil.html

En annan bok som jag läst mer nyligen är "Modern Architecture" av Jonathan Glancey utgiven 1998 och uppdaterad 2007.

I kapitlet om postmodernismen skriver han så här:

"It also produced its own reaction. By the early 1990s, young architects the world over were returning to a clean-cut Neomodernism, if this lacked the energy and crusading spirit of the white architecture of the 1920s, it was some sort of attempt to sweep the boards clean and to start again after two decades of mostly silly, cardboard cut-out design”.

Nymodernismen hade kommit till som en reaktion på postmodernismen i början på 1990-talet. Men nu, nästan 20 år senare, borde det inte vara färdigreagerat på postmodernismen? Varför måste så många nya hus se ut som på en känd bo-utställning i Stuttgart 1927?
«
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8629 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

Hjälp! Jag håller på att bli en Nimby!
8 Oktober 2020 19:07 av Trevor Bower
Politikerveckan Järva
8 Oktober 2020 19:06 av Trevor Bower
Gratis illustrationsprogram?
11 Mars 2020 04:44 av Huai Chuan
Tumba Centrum
1 Mars 2020 18:38 av Mårten Landström
Samråd om lägenheter längs Bredängsvägen
1 Mars 2020 18:26 av Mårten Landström

@yimbysthlm på Twitter