DN skriver i dag om
Sveriges dyraste gräsmatta.
100.000 kronor per centimeter kostar den.
När nationalstadsparkens gräns drogs upp 1994 hamnade den gräsmatta som finns vid Wenner-Gren på insidan. Gräsmattan kan nu komma att kosta skattebetalarna
1,6 miljarder kronor. För en gräsmatta(!). Naturligtvis är det fullständigt absurt. Om dessa pengar användes på annat håll, till exempel på innerstads-spårväg skulle det leda till avsevärda förbättringar av luften i Stockholms innerstad. Istället håller Ekoparken,
som överklagat flera gånger, krampaktigt fast vid denna gräsmatta.
Åke Svensson, tidigare anställd på stadens gatukontor och vägverket säger:
"Politikerna har i varje fall gjort hemläxan, det har inte blivit fler nationalstadsparker i landet, även om förslag funnits."
Och det är ju förståeligt med den absurda skyddsnivå som parken idag åtnjuter. Nationalstadsparken är en tillgång för Stockholm, men den får inte bli en belastning. Utbyggnad av stadsmiljön i Stockholm överklagas rutinmässigt eftersom det anses att hus inte får synas inifrån parken. Ett ganska märkligt påstående för något som kallas för en national
stadspark, likväl har de som hävdar argumentet visst stöd i lagen.
Och som här, att en gräsmatta, som man som bekant enkelt kan plantera om, får kosta 1,6 miljarder kronor, är naturligtvis inte hållbart i längden om Stockholm inte skall bli ruinerat.
Att gräsmattan inte anlades förrän på 1960-talet gör att situationen närmast kan beskrivas som surrealistisk. Nationalstadsparken är just en park. Den är ett resultat av mänsklig aktivitet, inte en av människan orörd urskog.
Det är dags att våra beslutsfattare ser över möjligheterna att ändra lagstiftningen kring nationalstadsparken. Primärt bör två saker ses över.
1. Allra viktigast är att Stockholm får vara stad utanför nationalstadsparkens gränser. Att argumentera mot byggnation av bostäder, kontor och andra byggnader utanför nationalstadsparken med "utsikts-argumentet" har ingen som helst relevans på områdets faktiska miljövärden utan är endast ett åsiktsargument som tillåter en liten röststark minoritet att hålla Stockholms utveckling gisslan. Däremot har argumentationen negativa
faktiska miljökonsekvenser på regionens övergripande miljösituation då Stockholm istället måste breda ut sig.
2. Naturvärden i parken som enkelt kan återställas efter avslutat arbete utan att bestående skador uppstår måste få tillåtas. Det är inte acceptabelt att 155 meter gräsmatta får kosta över en miljard, när gräsmattan mycket enkelt kan återställas efter avslutat arbete.
Norra Länken är en fråga som det finns både positiva och negativa effekter av. Negativt är att den kan öka möjligheterna för snabb transport med bil till yttre områden vilket ökar risken för stadens vidare utspridning. Positivt är samtidigt att tung trafik styrs ner under jord vilket kan göra om till exempel Valhallavägen från genomfartsled till stadsgata i större utsträckning. Stora motorleder hör inte hemma i stadsmiljö. De lokala miljöförhållandena i Stockholms innerstad förbättras medan det ur en större synvinkel kan bli en försämrad miljöbild om den totala trafiken ökar. Därför anser Yimby att en satsning på Norra länken måste pareras med ordentliga satsningar på kollektivtrafik.
