Utglesningen drar ner Stockholm

Är det möjligt att bygga socialt och ekologiskt hållbara hus i park?

Jag tog en promenad i Stockholms sydvästra förorter för att reda ut tillståndet i de områden vi kallar hus i park. I de äldre närförorterna som Midsommarkransen är livet ganska bra. Den gamla arbetarförortens hus i park från 40- och 50-talet ligger nära de äldre och mer levande kvarteren från sekelskiftet. Avståndet till innerstaden är tack vare 60-talets tunnelbaneutbyggnader överkomlig även om man inte äger bil. I Midsommarkransen finns också populära stadsparker som hör hemma i kvarterstaden såsom Svandammsparken.


Klassisk stadspark och kvartersbebyggelse i Midsommarkransen.

Man kan tydligt se att ju längre bort från innerstaden man kommer, desto mer dominerande blir hus i park och desto mindre välskötta blir trädgårdarna och husen. Jag tycker mig också se fler bilar på gatorna ju längre bort från innerstaden jag kommer. Ju mer jag går, desto längre blir avståndet till kulturen, arbetena och de sociala mötesplatserna i innerstaden.

Men områden med hus i park från 40- och 50-talet har sina fördelar. På somrarna när grönskan pryder gårdarna blir de vackra tycker jag. Det stora dråpslaget kommer när jag ser våra moderna områden med hus i park från 60-talet fram till idag. För dessa hus är inte hus i park. De är hus i parkeringsplats.


I 40- och 50-talets arbetarförorter sträckte sig berghällar och grönska ända till husknuten.

Just nu håller man på och bygger nya hus bredvid Hägerstens tunnelbanestation. Jag förväntade mig att få se mysiga kvartersgator med lite bykänsla mitt i den gamla arbetarförorten. Men istället fick jag se samma typ av bebyggelse som både högern och vänstern byggt i evigheter. En gigantisk parkeringsplats breder ut sig från tunnelbanestationen. Mitt bland dessa reser sig 3 punkthus. Här och där ser jag nyplanterad grönska vilket skymmer parkeringarna lite grann under våra få gröna månader. Jag ser att de har gjort en berså. Men det mesta jag ser är en kolossal parkeringsplats.


Bredvid Hägerstenåsens tunnelbanestation byggdes inga mysiga kvarters- eller gågator. Det blev istället Hus i Parkeringsplats.

När jag tittar på sydvästförortens årsringar ser jag att hus i parkeringsplatserna började byggas under 60-talet. I Bredäng breder sig gigantiska skivhus ut på 50 meters avstånd från varandra. Mellan flera av dessa hus finns inget annat än parkeringsplatser. Det första många av de boende ser när de drar upp gardinerna i gryningen är parkeringsöken. Men dessa områden har faktiskt några parkområden också. Värre har det blivit med åren. På framsidan av de nybyggda punkthusen nära Västertorps station finns bara parkeringsplatser.


Bredäng är kanske Hus i Parkeringsplatsens stora genombrott. Man kan tro att det inte skulle kunna bli värre…


...Men det blev det. Runt Västertorps tunnelbanestation kan man se nybyggda hus i parkeringsplats…


...nybyggda  hus i parkeringsplats...


...hus i parkeringsplats...


...och åter hus i parkeringsplats.

Det är tydligt att förortsborna inte upplever sig ha alternativ till bilen. De kan inte tillgodose alla behov inom promenadavstånd och kollektivtrafiken är för dålig. Sådant är livet i glesa förorter. När man bygger nytt anlägger man därför stora parkeringsplatser i stället för kvartersgator, parker och gågator. I dagens glesa bebyggelse är det glesare mellan husen men tätare mellan parkeringsöknarna. När förortsborna sedan åker till innerstan blir innerstadsborna ”passiva rökare” när de andas in bilavgaserna. Alternativt skulle man kunna bygga ut kollektivtrafiken. Men hur ska vi få råd med det när vi bor så glest? Vi bygger idag på sin höjd en spårvagnssträckning per decennium. Tunnelbanor har vi helt slutat bygga. De glesa förorterna i sydväst kommer få vänta länge på bättre kollektivtrafik.

Jag har under 3 år bott i en billig arbetarbostad från 40-talet som är ett hus i park. Nu när min privatekonomi förbättrats kommer jag flytta till en tätare bebyggelse. Men ska det vara hus i park så ska det vara hus i park. Inte hus i parkeringsplats. Fördelarna med hus i park tycker jag är de rymliga gröna gårdarna där de boende kan träffas för att grilla, låta barnen leka eller påta med trädgården. Men när de gröna somrarna är över blir områdena mörka och ödsliga. När man vill vara social och träffa vänner, resa till jobbet, gå på teater, bio eller liknande så blir avstånden ofta långa.

Områden med hus i park- och hus i parkeringsplats är också socialt sårbara. Glesa områden har dåliga kommunikationer och få mötesplatser för människor. Därför är risken stor att segregerade grupper som hamnar i dessa områden blir avskurna från omvärlden. Än mer avskurna blir de om området omges av motorvägar och stora skogsområden. En del områden med hus i parkeringsplats besöks idag inte av medelklasstockholm men vi läser om dem i tidningen. När människor inte träffar varandra i verkligheten utan bara läser om varandra i tidningen så skapas fördomar. Jag har en stark tro på oss människor som livskraftiga varelser men vi har också våra nackdelar. Vi måste bygga samhällen där vi träffar varandra, annars får vi problem.

Hus i parkeringsplats är fortfarande den dominerande byggnadsformen. Frågan jag ställer mig är; går det att bygga moderna hus i park istället för hus i parkeringsplats? Kan man realisera tanken om att bygga större områden med hus i park med grön prakt utan att göra de boende socialt segregerade och beroende av bilen? Vad tror ni? Finns det hållbara alternativ till blandstadens kvarter?

Bild: Anders Gardebring

Stockholm har utsetts till Europas Miljöhuvudstad 2010 av Europeiska kommissionen. YIMBY tycker naturligtvis att det är oerhört kul att staden uppmärksammas för sitt miljöarbete. Stockholm har kommit en bit på väg i sitt miljöarbete, men mycket mer finns att göra.

I den reklamfilm för de olika städerna som deltog i finalen visas livliga stadsgator, gröna parker och fina grönområden:



En annan bild av Stockholm som många kanske också känner igen är denna:





Det är blandade reaktioner bland våra politiker. Få lyckas dock med att se helhetesbilden.

Yvonne Ruwaida (MP), oppositionsborgarråd i Stockholm stad säger i Svenska Dagbladet:

"Jag tycker det är roligt att de insatser som har gjort belönats, men det är bakvänt att personen som tar emot priset har bidragit till att nedrusta miljöarbetet. Man har till exempel minskat satsningen på cykelbanor och börjat exploatera grönområden, säger Yvonne Ruwaida till SvD.se."

Att satsningen på cykelbanor till synes har nedprioriterats är naturligtvis allvarligt. YIMBY påtalar i sitt remissvar till Regionplan 2010, liksom i vårt yttrande till Stockholms översiktsplan, att det måste tas ett helhetsgrepp över satsningarna på cykelbanor i Stockholm. Idag är cykelbanenätet splittrat och svåröverskådligt, och med mindre lyckade trafiksäkerhetsmässiga lösningar på sina ställen. Vi hoppas från YIMBY:s sida att ett sådant arbete påbörjas snarast.

Vad gäller exploatering i grönområden är det inte fullt lika enkelt som Ruwaida vill påvisa. Viss exploatering i områden som idag är oexploaterade måste ske. Detta för att Stockholm ska kunna bryta sig loss från bilberoende och segregation. Det behövs för att vi ska kunna skapa en stad som man kan promenera och åka kollektivt i, och där det aldrig är långt till ett kvalitativt grönområde. 

Att se varje kvarvarande oexploaterad yta som ett bevarandevärt grönområde är varken en miljöriktig eller konstruktiv politik. Samtidigt finns det många grönområden i Stockholm som är väl värda att skydda från exploatering.

Det gäller att prioritera riktiga grönområden framför överbliven impedimentmark och smala remsor av slyskog som framförallt blir barriärer mellan områden (och som i vissa fall aktivt planerats för att vara just sådana). Framförallt gäller det att kunna se helheten. Nyexploatering bör koncentreras till redan exploaterad yta. Men att enbart förtäta i redan ianspråkstagna områden innebär en stadsbyggd som fortsätter att bestå av isolerade öar. Det skapar inte underlag för en miljövänlig stad utan leder tvärtom till hög bilanvändning. Det gäller alltså att titta på var man kan skapa stora samband och goda möjligheter för tät stadsbyggd, med ett så litet ianspråkstagande av naturyta som möjligt.

Att miljöpartiet i Stockholms läns landsting förespråkar alternativ fördelad i den regionala utvecklingsplanen samtidigt som miljökonsekvensbeskrivningen för samma regionala utvecklingsplan visar på en uppsjö av sämre miljöaspekter och ökat bilanvändande med detta alternativ rimmar väldigt illa med miljöprofilen. Samtidigt förespråkar miljöpartiet i sitt remissvar till regionplanen en kraftig satsning på kollektivtrafik, vilket vi ser som mycket positivt. Här måste miljöpartiet välja; en effektiv och bra kollektivtrafik förutsätter en tät stadsbyggd, vilket regionplanen mycket tydligt påvisar. Det går inte att kräva mer kollektivtrafik och samtidigt förespråka en stadsbild som oundvikligen leder till minskad kollektivtrafik och ökad bilism.

YIMBY konstaterar i sitt remissvar till utvecklingsplanen följande:

"Som vi påtalade redan i inledningen förespråkar YIMBY alternativ Tät. Inom så gott som samtliga områden som avser miljö såsom energieffektivitet, kollektivtrafik, skydd av grönområden, koldioxidutsläpp, strandskydd med mera så utkristaliserar sig alternativ Tät som en mycket tydlig vinnare. Att alternativet dessutom går bättre samman med en mängd andra positiva aspekter som t.ex. integration och attraktivitet ger än mer underlag för att välja alternativ Tät.

I Miljökonsekvensbeskrivningen beskrivs dagens bebyggelsesituation i Stockholm med att 45% av befolkningen bor i regioncentrum, 25% i inre förort och 30% i yttre förort. Med alternativ fördelad skulle detta förhållande kraftigt försämras med en fördelning av 25% i regioncentrum, 30% i inre förort och 45% i yttre förort. En sådan fördelning vore ur miljösynpunkt djupt olämplig och närmar sig alltmer den amerikanska bilstaden i sin utformning. Är det enorma och glesa småhusområden, mängder av flerfiliga motorvägar, stora problem med luftföroreningar och en skövling av alla kvarvarande grönytor som är målet för Stockholms utveckling så är det rätt väg att gå, annars inte.

Alternativ tät är klart bättre med en fördelning av 45% i regioncentrum, 30% i inre förort och 25% i yttre förort. Värt att notera här är dock att förhållandena endast ytterst marginelt förbättras jämfört med dagens situation. Det är inte tillräckligt då Stockholm redan idag har stora problem med utspridning och urban sprawl.

Även vad gäller nyproduktionen av bostäder finner vi alternativ Fördelad oacceptabel. Att lägga 47% av nyproduktionen i småhus i en region som växer så kraftigt som Stockholm är inte realistiskt. De markytor som skulle behöva tas i anspråk för boende och ny infrastruktur skulle bli enorma. Likaså skulle miljöpåverkan i en sådan utveckling bli oacceptabel. Här är alternativ Tät med 78% i flerbostadshus och 22% i småhus ett avsevärt mer realistiskt alternativ.

I båda strukturalternativen räknar man med att kollektivtrafikens andel av resandet kommer att minska. Från 42% till 38% i alternativ tät och ner till 35% i alternativ fördelad.

Att andelen kollektivtrafiksresenärer per capita beräknas minska är oacceptabelt. Utvecklingen i den växande storstadsregionen Stockholm måste istället gå i den andra riktningen med en ökande andel av kollektivtrafikresenärer. Här måste krafttag tas och inriktningen i utvecklingen ändras så att ett sådant mål kan uppnås."

YIMBY drar den logiska slutsatsen av detta, nämligen att alternativ tät är rätt riktning att gå, men att det inte räcker. Vi förespråkar således än ännu tydligare inriktning på tät stadsbyggnad.


Resultatet av stadsutglesning (alternativ Fördelad i RUFS 2010). Bild: Eniro


Resultatet av tät blandstad. Bild: Wikipedia.

Svenska Dagbladet skriver:

"Stockholm får priset trots att partikelhalterna på sorgebarnsgatan Hornsgatan fortfarande bryter mot EU:s miljönormer.

- Där behövs åtgärder, men jag hoppas att Moderaterna kan se att det här kan bli en nystart för att börja satsa mer på miljöpolitiken i Stockholm, säger Yvonne Ruwaida.

Ulla Hamilton tycker att utmärkelsen är ett fantastiskt kvitto på Stockholms miljöarbete och slår ifrån sig Ruwaidas kritik.

- Det är väldigt tråkigt att hon är magsur i en sådan här situation. Det här är något alla partier har delaktighet i, för miljöarbetet är något som har pågått i 30 år. "

Även här får vi se exempel på politiskt spel men inte så mycket insikt över helhetsbilden. Arbetet med en förbättring av situationen vid Hornsgatan pågår, men vi får se var det landar. Att bygget av citybanan äntligen har kommit igång är naturligtvis lysande (detta arbete har dock pågått länge och där har företrädare för båda blocken varit både drivande och stoppande).

Den sittande majoriteten har höjt parkeringsnormen, vilket knappast ligger i linje med bra miljöarbete. Att sätta en politisk miniminivå för det antal parkeringsplatser som måste uppföras rimmar illa med att ge Stockholm ett miljöpris. Att den satta nivån dessutom ligger långt över faktiskt bilinnehav i Stockholm gör det hela än mer orimligt. Samtidigt har moderaterna i Stockholm allt tydligare tagit ställning för den täta staden, vilket är mycket välkommet. Men det gäller att återigen se helhetsbilden och förstå skillnaden på hur man löser trafikfrågan i en tät stad ställt mot glesa förorter och villaområden. För att alliansen i stadshuset ska kunna föra en seriös stadsbyggnadspolitik måste den politiskt styrda parkeringsnormen avskaffas.

De borttagna förmånerna för miljöbilar har också visat ett mindre lyckat utfall, där vi nu som ett direkt resultat av detta har gått från att vara ledande i Sverige till att nu tillhöra bottenligan. Vi måste styra om mycket trafik till kollektivtrafik. Men en del biltrafik kommer alltid att behövas, och staden bör uppmuntra dem som väljer ett miljövänligt alternativ.

Trots planeringen av stadsutvecklingsområden som Norra Station, Nordvästra Kungsholmen, Kista med flera strösslas det också fortfarande ut mänger av punkthus(som få efterfrågar) i skogar och på gärden runtomkring Stockholm. Här behöver staden också ta till ett krafttag för att se till att en mer urban och tät stadsbyggnadsfilosofi också ger ett faktiskt utslag i att bevarandevärda naturområden skyddas från exploatering. Den täta, levande och attraktiva blandstaden förutsätter också en god tillgång till riktig natur.

Att priset kanske inte är riktigt förtjänat visar sig när miljökommissionären Stavros Dimas enligt Dagens Nyheter på prisutdelningsceremonin i Bryssel betonade att det är just i städerna miljöproblemen finns. Det går tvärt emot all vedertagen vetenskaplig kunskap. Varje Stockholmare släpper i snitt ut 50% mindre växthusgaser än snittet i Sverige. Ett sådant uttalande från en miljökommisionär kan inte ses som annat än ytterst anmärkningsvärt, och mycket oroande.

(DN, City)

En ny översiktsplan för Stockholm har varit ute på samråd. YIMBY presenterar här några av de synpunkter som vi framfört i vårt yttrande.

I översiktsplanen identifieras Stockholm som en fantastisk stad, med en blandning av storstadens puls, och närheten till naturen. Vi finner det glädjande att man nu också ser staden som något positivt. Något som är bra, och som bör bejakas och utvecklas. Det är en välkommen förändring ifrån en stadsbyggnadsideologi som under lång tid har dominerats av en stadsfientlig inställning där staden mer har setts som ett nödvändigt ont än som en positiv kraft i samhället. Tyvärr har stadsutvecklingen under de senaste årtiondena ofta setts som endast två krafter, bevarande av ”grönytor” (oavsett kvalitet och lokalisering, där man har bevarat i stort sett oanvänd impedimentmark men samtidigt byggt i värdefulla naturområden) ställt mot uppförandet av funktioner (bostäder, handelsplatser, arbetsplatser, infrastruktur). Men stadsutveckling handlar inte om bostadsområden och köplador längsmed motorvägar, utan om samband, sammanhang, integration och blandning. Att man i översiktsplanen går i en riktning av ökad förståelse om dessa förhållanden kan vi inte se som annat än ytterst positivt.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Nätverket YIMBY har fått ta del av samrådsunderlag för remiss från Regionplane- och trafikkontoret om den regionala utvecklingsplanen för Stockholm 2010 – RUFS 2010. Remissvaret har utarbetats av en arbetsgrupp inom nätverket.

YIMBY vill att Stockholmsregionen skall utvecklas på ett miljömässigt och socialt hållbart sätt som skapar möten, möjligheter, utveckling, attraktivitet och integration. Som vår viktigaste uppgift ser vi att få till stånd en förändring i hur vi bygger våra samhällen. Vi vill se en omställning från ett byggande som handlar om glesa bostadsöar som isolerar människor till att handla om att bygga en levande och blandad stadsmiljö med plats för alla. Många delar i RUFS berör våra områden, medan andra delar av RUFS inte gör det. Vi har i huvudsak begränsat våra synpunkter till frågor som rör fysisk stadsutveckling, miljö, integration och hur Stockholmsregionen skall fortsätta att utvecklas som en attraktiv storstadsregion.

YIMBY har studerat de två strukturalternativ som har presenterats, Fördelad respektive Tät. Utvärderingen av alternativen visar mycket tydligt att RUFS 2010:s uppsatta mål uppfylls avsevärt bättre i alternativ Tät än i alternativ Fördelad. Alternativ Fördelad leder istället till en förvärrad situation jämfört med idag, och går dessutom rakt emot det som nätverket arbetar för. Mot bakgrund av detta vill YIMBY starkt rekommendera alternativ Tät. Alternativ tät räcker dock inte för att möta Stockholms utmaningar med transporter, integration, befolkningsökning, miljö och attraktivitet.

I båda strukturalternativen räknar man med att kollektivtrafikens andel av resandet kommer att minska. Från 42% till 38% i alternativ tät och ner till 35% i alternativ fördelad. Utvecklingen måste tvärtom gå mot en ökad andel kollektivtrafikresenärer.
Det är viktigt att här poängtera den planeringsideologiska förändring som måste till när en stad växer från att vara en stor småstad till att bli en riktig storstad. Storstäders trafikproblem kan inte lösas enbart med vägar, tvärtom måste andelen som reser kollektivt öka i takt med att regionens befolkning och täthet ökar. En sådan utveckling skall inte ses som ett problem, utan en möjlighet. För en genomgång av de infrastrukturprojekt som vi ser som nödvändiga, se remissvaret.

YIMBY anser att med den förväntat höga befolkningsökningen fram till 2030 inom Stockholms län och framförallt Stockholms stad så bör också byggandet av både bostads- och hyresrätter fokuseras till en expansion av Stockholms innerstad samt till de föreslagna regionkärnorna. Fokus bör ligga på att knyta samman dagens innerstad med närförorter och regionkärnor, med den täta rutnätsstaden som förebild.

För att motverka urban sprawl (stadsutglesning) som i dagsläget är Stockholms stadsbyggnads kanske största utmaning bör den klassiska rutnätsstaden användas som förebild, detta är en viktig del i att bekämpa dagens problem såsom social-, ekonomisk-, etnisk- och kulturell segregation samt miljöaspekten. Alternativ Tät har en god grundtanke men är likväl inte tillräckligt tät för att kunna ta itu med de tidigare nämnda problemen.

I både utvecklingsalternativen Låg och Hög är andelen nybyggda bostäder för låg i Stockholms kommun sett gentemot länets övriga kommuner.

Vi människor är alla olika. En del är kreativa, andra är effektiva. En del är drivande andra är analytiska. De allra flesta av oss har en kombination av flera egenskaper. Då vi är olika har vi också olika behov. En del människor har ett behov av att vara sociala. Dessa människor kanske föredrar livliga stadsdelar med många restauranger och caféer längs med gatorna. Andra har behov av att vara kreativa. Dessa människor vill ofta ha variation i sin stadsdel. De önskar sig stadsdelar där varje gata, park och torg har ett unikt utseende och inte är lik någon annan.

Ordet team kan uttydas som ”Together Each Achieve More”. I Sverige brukar vi tala om att ett plus ett blir tre. Hur man bygger väl fungerande team har länge debatterats. Men vad alla parter tycks vara överrens om är att man ska se olikheter som en resurs. Det bästa samarbetet mellan människor får man när man blandar människor med olika egenskaper. Vi ska lära oss att uppskatta de människor som har andra egenskaper än sig själv. Det vi behöver i Stockholm är därför stadsdelar som innehåller sådan hög och mångfaldig kvalitet att den attraherar så många grupper av människor som möjligt.

Vi måste bygga stadsdelar med sådan kvalitet att den lockar flera grupper av människor. Alla människor bryr sig inte om utseendet på våra byggnader. Men bygger vi stadsdelar med endast fyrkantiga hus med putsade fasader så kommer de inte att locka till sig de kreativa människor som behöver röra sig i varierade miljöer. Bygger vi områden med endast ”tremetersgräsmattor” mellan hus och gator kommer de inte att locka till sig de sociala invånarna som behöver livliga gator med många mötesplatser såsom kaféer och restauranger. Bygger vi inte bra utformade stadsparker kommer stadsdelarna inte att locka till sig de grupper av människor som behöver exempelvis rekreation. Bygger vi inte stadsmässiga gator med lokaler längs med gatorna så kommer inte entreprenörer som behöver bra lokaler för handel till stadsdelen.

Segregationen i Stockholm är stor. Å ena sidan finns Botkyrka där 50,2 % av kommunens invånare har en utländsk bakgrund och å andra sidan finns grannkommunen i norr, Ekerö, där befolkningen med utländsk bakgrund motsvarar 1,1 % av hela kommunens invånarantal.

YIMBY anser att med en beräknad hög befolkningsökning på uppemot 600.000 invånare fram till 2030 inom Stockholms län där en stor del av befolkningsökningen troligen kommer att utgöras av människor från övriga Sverige och världen, så är det viktigt att man tar itu med dessa stora strukturella skillnader.

Ett stort hinder för att förbättra relationerna mellan olika grupper i samhället handlar om osäkerhet och rädsla inför det okända, liksom olika former av fördomar. Därför är det viktigt att skapa en miljö vars fysiska utformning strävar efter att få människor att mötas. Det glesa stadsbyggnadsideal som dominerat under 1900-talet är oerhört kontraproduktivt för att uppnå en sådan utveckling.

Arbetsmarknaden och skolan måste bli mer tolerant och aktivt motarbeta rasism, både hos barn och vuxna. Att utseende, kultur, ras, för- eller efternamn är ”fel” är företeelser som måste bekämpas. Stockholm är idag en växande storstad, och som sådan har vi inte råd med en diskriminerande arbetsmarknad- och utbildningsväsende. Människor skall känna sig lockade till, och välkomna i Stockholm. En diskriminerande arbetsmarknad är inte bara problematisk ur ett integrationsperspektiv, utan är också skadlig för regionens utveckling.
 
De olika högre lärosätena måste kunna hävda sig bra internationellt för att locka till sig mer uppmärksamhet, studenter och även finansiering. Det leder i sin tur till att Stockholm kan bli mer attraktiv som studentstad. Men en av saker som krävs för att det skall kunna ske är att man bygger fler studentbostäder. Studentbostäderna bör gestaltas i stadsmiljöer med blandade funktioner och blandad arkitektur. Blandade funktioner skapar flöden som i sin tur skapar mer gatuliv vilket bidrar till en ökad trygghetskänsla och mer psykologisk stimulans. Det ser vi som något som gynnar studenter. Studentbostäder bör byggas nära universitet och högskolor och vid goda kollektivtrafikslägen. Stockholms län lider av ett oerhört underskott på studentbostäder. Så länge det finns ett sådant underskott så kommer många studenter tvingas att tacka nej till utbildningar här och välja högskoleutbildningar i andra delar av landet eller världen. Stockholms län har inte råd med något sådant. De långsiktiga konsekvenserna kan bli alltför kännbara. En sådan icke önskvärd effekt är en s.k. ”Brain Drain”.

En god och välfungerande sjukvård är ett grundkrav för att storstadsregionen Stockholm  skall fortsätta vara en attraktiv plats att bo och leva på. Det är också viktigt att vårdpersonalen kontinuerligt håller sig utbildad inom det senaste inom medicinsk utveckling. Här är det viktigt att vårda och utveckla ett gott samarbete mellan sjukhus, universitet och forskningsinstitut.

Även sjukhusmiljöer bör i större grad än idag bli en del av den blandade staden. Sjukhusen bör integreras och bli en del av staden med tillgång till mer närservice som apotek, restauranger och livsmedelsaffärer.

Inom så gott som samtliga områden; regionens konkurrenskraft, bättre energieffektivitet, bättre kollektivtrafik, skydd av grönområden, minskade koldioxidutsläpp, strandskydd, integration med mera så utkristaliserar sig alternativ Tät som en mycket tydlig vinnare.

I Miljökonsekvensbeskrivningen beskrivs dagens bebyggelsesituation i Stockholm med att 45% av befolkningen bor i regioncentrum, 25% i inre förort och 30% i yttre förort. Med alternativ fördelad skulle detta förhållande kraftigt försämras med en fördelning av 25% i regioncentrum, 30% i inre förort och 45% i yttre förort. En sådan fördelning vore ur miljösynpunkt djupt olämplig och närmar sig alltmer den amerikanska bilstaden i sin utformning. Är det enorma och glesa småhusområden, mängder av flerfiliga motorvägar, stora problem med luftföroreningar och en skövling av alla kvarvarande grönytor som är målet för Stockholms utveckling så är det rätt väg att gå, annars inte.

Alternativ tät är klart bättre med en fördelning av 45% i regioncentrum, 30% i inre förort och 25% i yttre förort. Värt att notera här är dock att förhållandena endast ytterst marginelt förbättras jämfört med dagens situation. Det är inte tillräckligt då Stockholm redan idag har stora problem med utspridning och urban sprawl.

Även vad gäller nyproduktionen av bostäder finner vi alternativ Fördelad oacceptabel. Att lägga 47% av nyproduktionen i småhus i en region som växer så kraftigt som Stockholm är inte realistiskt. De markytor som skulle behöva tas i anspråk för boende och ny infrastruktur skulle bli enorma. Likaså skulle miljöpåverkan i en sådan utveckling bli oacceptabel. Här är alternativ Tät med 78% i flerbostadshus och 22% i småhus ett avsevärt mer realistiskt alternativ.

Läs hela vårt remissvar (12 sidor) här.

Ett stort tack till alla som arbetat fram remissvaret och till alla som kommit med synpunkter och idéer.

Begreppet blandstad är någonting som vi ofta pratar om här på Yimby. Men vad är det egentligen? För en del är det oklart, för andra är det självklart. Men inte minst våra politiker verkar ibland ha svårt att se vad det handlar om, där visioner och översiktsplaner ofta pratar om blandstad, men resultatet alltsom oftast ändå blir monofunktionella bilberoende bostadsområden med "utblickar" och menlösa gräsmattor så långt ögat når.

Eftersom det är ett centralt begrepp i stadsplaneringsdiskussionen, inte minst i det här forumet, kan det kanske vara bra att försöka förtydliga det. En blandstad är enkelt uttryckt en urban miljö med en hög grad av blandning. De typer av blandning som vanligtvis avses är följande:

Funktionell blandning: Grundläggande funktioner (bostäder, handel, kontor, nöjesliv etc.) är inte geografiskt separerade utan återfinns i samma byggnader, eller åtminstone i samma kvarter. För att uppnå funktionell blandning krävs det ett underlag i form av lämpliga lokalytor. Finns det inga eller få lokalytor finns det heller inget underlag för funktionell blandning. För att kommersiella verksamheter ska överleva krävs också vanligtvis en hög genomströmning av potentiella kunder. För att uppnå funktionsblandning är följaktligen trafikplanering avgörande.

Social blandning: Olika grupper av människor (åldersgrupper, inkomstgrupper, sociokulturella grupper etc.) är inte geografiskt separerade utan återfinns i samma byggnader, eller åtminstone i samma kvarter. Att blanda upplåtelseformer kan vara ett sätt att uppnå social blandning, om det innebär att prisnivåerna i området blir mer varierade. Det avgörande är att det finns en blandning av billiga och dyra lägenheter. Det är en förutsättning för att social blandning ska uppstå. Det kan dock uppnås på många olika sätt. Även boendeformer och lägenhetsstorlekar ska vanligtvis vara varierade för att social blandning ska vara möjlig.

Estetisk blandning: Byggnaderna inom ett område varierar stilmässigt, höjdmässigt, materialmässigt etc. Ju fler hus varje kvarter innehåller och ju fler arkitekter och byggbolag som delat på uppdragen desto större blir vanligtvis den arkitektoniska blandningen. Områden som byggs i ett svep, under kort tid och av få arkitekter och byggbolag, blir vanligtvis mindre varierade.

Dessa olika former av blandning har naturligtvis effekter på varandra och hänger nära samman. En högre estetisk blandning kan t.ex. påverka den sociala blandningen som i sin tur påverkar den funktionella blandningen osv. Att ge en exakt definition på hur stor blandning som är nödvändig för att en urban miljö ska definieras som blandstad är alltså svårt. Det borde dock gå att ange minimikrav på exempelvis förhållandet handelsyta/kontorsyta/bostadsyta, variationsgrad på prisnivå och lägenhetsyta, variationsgrad på våningsantal, antal fastigheter/tomt etc.

Täthet är en annan efterfrågad stadsbyggnadskvalitet som dock inte ingår definitionsmässigt i begreppet blandstad. Med hög "täthet" kan avses olika saker. De vanligaste sätten att mäta täthet är antingen genom exploateringstalet, vilket är relationen mellan fastighetsytan och tomtytan (en tomt som är helt täckt av ett envåningshus har ett exploateringstal på 1), eller genom befolkningstätheten, dvs. antal boende per hektar. För det mesta avser man dock ett mer allmänt intryck av urban densitet, som inte behöver vara direkt kopplat till exploateringstal eller befolkningstäthet. Traditionell kvartersstad ger t.ex. ofta intryck av en högre täthet än husipark, även om exploateringstalet och befolkningstätheten kan vara desamma. Blandstadens mix av funktioner och sociala grupper ökar dock generellt förutsättningarna för en hög täthet eftersom antalet människor som av olika anledningar uppehåller sig i området ökar. Blandstaden kommer i det avseendet att vara såväl tätare som mer levande än funktionsseparerade områden.

I de visioner som presenteras för Stockholm, och i de styrande politikernas uttalanden och vokabulär finns numera ofta en medvetenhet om dessa samband, vilket är glädjande. Den stora utmaningen är dock att omsätta de goda föresatserna i praktisk verklighet. Där kan säkerligen forum som detta göra en icke obetydlig insats genom att höja medvetandenivån i stadsplaneringsfrågorna och därigenom förbättra diskussionsklimatet.

Följande debattinlägg är infört i marsnumret av Situation Sthlm:

Stockholm är en stad med skriande bostadsbrist, segregation och tusentals hemlösa.

Nätverket Yimby är ett nystartat nätverk som vill att staden skall få växa till en storstad med plats för alla människor. Inte som idag, bara för ett fåtal.

Bostadsbristen, både för den som bor i andra hand, på en soffa, eller för den som inte har någonstans alls att bo, är ett allvarligt problem i Stockholm. Ett annat stort problem är den inställning till nybyggnationer, förändring och "obekväma" verksamheter som alltför många Stockholmare har. Allting som inte är omedelbart positivt utifrån en snäv personlig synvinkel nära där "jag" bor orsakar protester, överklaganden och förhalanden i åratal. Många gånger stoppas det helt. Att det föreslagna ofta är positivt för Stockholm och stadens utveckling i ett större perspektiv glöms ofta bort.

Vi vill se fler bostäder i en blandad stad. Blandade funktioner, även sociala och andra verksamheter som måste få finnas i en stad som Stockholm. Men även blandade upplåtelseformer för bostäder inom samma områden. Det leder till minskad segregation jämfört med dagens rena borätts-, hyres- eller kontorsområden. En tät och blandad stad med många människor leder även till att färre slår bakut när det föreslås olika typer av sociala hjälpverksamheter då en blandning av mäniskor med olika bakgrund är någonting som man är van vid.

I områden som byggs i den funktionalistiska stil som i stort sett gällt de senaste 50 åren, med uppbrutna isolerade bostadsenklaver utspridda i skogen, opponerar sig boende i området direkt mot samhällsviktiga funktioner som inte direkt ökar värdet på deras bostäder. Områden som dessa blir dessutom kalla, döda sovstäder. Och i staden får bara de med god ekonomi plats vilket gör att många inte heller är välkomna där.

I Stockholm stads "Vision 2030" räknas med en inflyttning av uppemot 600 000 människor till Stockholmsregionen. Med tanke på att det redan råder en stor bostadsbrist med bostadsköer på flera år och att vi dessutom har många hemlösa (vars problem Stockholms beslutsfattare inte verkar kunna lösa) så hyser vi en stor oro för Stockholms framtida utveckling. Kommer vi tvingas bygga ett nytt miljonprogram? Med ännu fler omänskliga, fientliga och segregerade miljöer som följd. Dessa nya miljonprogram skulle vara lika olämpliga för sociala institutioner och möjligheter att få komma in i samhällsgemenskapen igen som dagens problemförorter.

Yimby vill att Stockholm återigen börjar bygga blandade stadsmiljöer. Vi måste lägga de impopulära stadsbyggnadsprinciper som fortfarande till stor del dominerar arkitektur, stadsbyggnadsplanering och de flesta nyproducerade områden bakom oss. Att man överhuvudtaget bygger "bostadsområden" är ett grundläggande feltänk. Vi måste fortsätta bygga stad, att man slutade med det är för oss helt obegripligt. En äkta stad har blandning som stomme, vare sig det handlar om bostadsformer, arkitekturstilar eller olika sorters invånare. En blandad storstad har en tolerans och en acceptans för olika kulturer, bakgrunder och livssituationer, något som man aldrig kan uppnå i isolerade och glesa bostadsområden.

En annan viktig del av en stad är en väl fungerande och miljövänlig kollektivtrafik som är till för alla. Då dagens trafiklösningar nästan enbart är till för bilburna så exkluderar man en stor del av befolkningen som av olika skäl inte kan eller vill åka bil. Rådande trafiklösningar spär på polariseringen i "vi" och "dem", de som har råd och de som inte har det. Det är ingen hållbar stadsutveckling, vare sig det handlar om Stockholm eller någon annan stad. Att sedan trafikleder skapar barriärer som bekräftar och förstärker uteslutningen och isoleringen i samhället visar på att problemen med ett helt bilberoende samhälle inte endast är ett rent miljöproblem. Kollektivtrafiken är och ska vara till för alla.

Yimby vill att staden tar tag i problematiken med hemlöshet. Instegsboenden har stoppats av ideologiska skäl med argumentet att inga "andra klassens boenden" skall finnas. Detta tycker vi är verklighetsfrånvänt och omänskligt då alternativet ofta blir att bo på gatan. Vi måste gemensamt i samhället kunna hjälpa den som vill bli hjälpt och instegsboenden som ett första steg mot en helt egen lägenhet har visat sig fungera bra. Att det inte satsas mer på dessa utan att människor istället tvingas köa utanför natthärbärgen, där man ofta inte har tillgång till ett eget rum (om man ens får plats), är ovärdigt ett rikt samhälle som Sverige.

Anders Gardebring
Leonardo Frithunanthz
Gustav Svärd