Med bil till den glesa hållbara byn Gnarp

Svenska Dagbladets Elisabeth Andersson har sedan en tid tillbaka en artikelserie om Stockholms tillväxt och utveckling. Artikelserien tar upp många intressanta frågor. Tyvärr leder Anderssons personliga åsikter till en bitvis vinklad rapportering som snarare skulle höra hemma i krönikeform än förment objektiva artiklar. Som exempel kan nämnas den artikel som tar upp Länsstyrelsens kritik mot höga hus i Stockholms innerstad och som YIMBY sedemera kritiserade. Denna artikel visade sig dock senare vara vinklad, med citat ryckta ur sitt sammanhang och där bara den argumentation som verkar ha passat journalistens målsättning för artikeln valts ut. 

Det här är tyvärr inte första gången som Svenska Dagbladet har utmärkt sig med att ta ställning mot den för Stockholm aktuella förtätningen och det är inte utan en viss förvåning som YIMBY ser denna oseriösa hantering av en så viktig fråga. Stadsutvecklingen bör diskuteras, och alla sidor få komma till tals. Men diskussionen ska också föras på ett korrekt sätt och det minsta man borde kunna kräva av en påstått seriös nyhetsförmedlare som Svenska Dagbladet  är att man inte försöker förleda sina läsare.

Den senaste artikeln i Anderssons serie handlar om Karin Bradley, doktorand i miljörättvisa på KTH. Vad gäller denna artikel finns det dock skäl att anta att den är i huvudsak korrekt. Bradley har länge ställt sig kritisk till urbanismrörelsen. Men det är likväl intressant att konstatera att när en forskare får komma till tals så är det en forskare som avviker från den syn som idag är allmänt accepterad, men som istället passar in i den bild som SvD vill förmedla.

Artikelns rubrik är "tät stad inte alltid bäst", vilket naturligtvis är helt sant. Vad som är bäst måste ju utgå från vad man vill uppnå. Vill man till exempel uppnå ett högt bilberoende, segregation och större miljöpåverkan är täta städer naturligtvis inte bäst.

Kartin Bradley ifrågasätter den täta staden som den mest hållbara och miljöriktiga modellen för stadsutveckling:

"- Man anser att man har hittat svaret, och det är att återgå till den täta kvartersstaden. Men herregud, man kan ju bygga på andra sätt också, säger Karin Bradley som efterlyser fler och mer visionära sätt att tänka kring framtidens stad."

Vilka alternativa stadsformer vill då Bradley istället se? Det intressanta svaret är att hon inte vet:

"Själv gör hon inte anspråk på att sitta inne med lösningen för framtidens stad. Men i samarbete med arkitektkontoret Spridd, som nyligen fått medel från konststödsprogrammet Iaspis och Bildkonstnärsnämnden, ska hon utveckla stadsformer som kan utmana den täta kvartersstaden.

- Tanken är att visualisera konkreta alternativ, att skapa idéprojekt som kan fungera som inspiration. "

Det är en enkel strategi att kritisera något som de flesta är överens om ifall man vill få uppmärksamhet och framstå som radikal. Men om man saknar alternativ blir det just också bara det. Kritik för kritikens och uppmärksamhetens egen skull. Att komma med konstruktiva förslag är inte nödvändigt för att kunna kritisera, kritiserandet blir istället den bärande argumentationen. På YIMBY tycker vi absolut att idéer bör kritiseras och utvärderas. Det finns ingen anledning att sopa problem under mattan. Men en kritik utan substans, en kritik utan bättre alternativ, är svårt att uppleva som vare sig konstruktiv eller seriös.

I artikeln i Svenska Dagbladet påstås att:
"De senaste årtiondena har traditionell kvartersbebyggelse manglats ut på många orter i Sverige. Urbanitet har blivit ett ideal – och livet i en tät stadsmiljö framställs som det goda och hållbara livet."

Huruvida det är Elisabet Andersson eller Karin Bradley som påstår detta framgår inte, men det är likväl fel. Om det vore så väl skulle nätverket YIMBY inte behövas. Men sanningen är att det mesta som rullas ut fortfarande är punkthusmattor och villaområden. Det byggs mycket lite tät blandstad, och många av de projekt som påstås vara stad lyckas inte nå upp till de uppsatta visionerna.

"Karin Bradley konstaterar att det finns många fördelar med täta stadsmiljöer; i en tät bebyggelse skapas underlag för effektiv infrastruktur, och människor kan promenera till butiker och arbetsplatser. Samtidigt är hon kritisk till den konsensus som finns kring den täta staden som enda vägen till hållbar stadsutveckling.

- Det finns en tendens i Sverige att det bara är en diskurs åt gången, säger hon och tillägger att hon också tycker att den täta kvartersstaden idealiseras. "

Här utkristalliseras sig ett av problemen med Bradleys stadskritik. Hon konstaterar att det finns många fördelar med en tät stad, men ogillar den ändå, till synes för att det råder en koncensus om detta. Idéer bör förvisso alltid ifrågasättas och kritiseras. Men ifrågasättande för ifrågasättandets egen skull är varken konstruktivt eller utvecklande. Det blir bara akademiskt navelskåderi.

Det är fullt möjligt att det finns andra stadsformer än den täta staden som kan komma att utkristallisera sig. Men faktum är att den täta blandstaden idag är enormt efterfrågad, alldeles oavsett om Karin Bradley gillar detta eller ej. Det är inte hennes sak att avgöra hur vi ska vilja bo. Det misstaget gjorde modernisterna som experimenterade med en annan stadsform utan att ta reda på om befolkningen ville ha den. De förkastade den täthet som städer är, utvecklad under tusentals år, för utopiska visioner om det perfekta samhället. Vi har äntligen, efter nästan ett sekel, börjat att dra lärdomar av detta och gå vidare. Bradley är inte nöjd utan tycker att vi ska fortsätta experimentera. Ett sekel av misstag verkar inte vara nog. Det är inte utan att man undrar varför. Det råder idag en enorm stadsbrist. Bradley verkar vara av åsikten att allt som byggts de senaste decennierna är tät blandstad. Få saker kan vara mer osanna. Faktum är att vi inte ens idag, men en stor koncensus om blandstadens positiva värden hos politiker, forskare, planerare och andra, lyckas speciellt ofta.

Bradley säger i artikeln att att tät stadsbebyggelse kan drivas fram av exploatörer och byggherrar som vill ha största möjliga avkastning. Det rimmar ganska illa med hur det mesta som idag byggs faktiskt ser ut. Om byggherrarna verkligen tog till sig den längtan efter stad som idag finns kan man ju tycka att de skulle klara av att bygga stad, något som de förvånansvärt ofta misslyckas med. Men det intressanta i detta är också att Bradley både identifierar och erkänner att tät stadsbebyggelse kan ge en högre avkastning för byggherrarna. Alltså att det är attraktivt och efterfrågat och att bristen på den täta staden driver upp priserna. Men istället för att dra den logiska slutsatsen att vi behöver bygga mer stad för att komma tillrätta med denna ojämna prissättning så verkar Bradley vilja bevara status quo och låta staden vara enbart för den med tjock plånbok.

Bradley vill ifrågasätta den täta staden utifrån hållbarhetsaspekter. Bradley väljer här helt att bortse från de många positiva miljövärden som staden har, och pekar istället ut att "det stadsliv som hyllas går hand i hand med en konsumtionskultur som är allt annat än hållbar.".

"- Det som lyfts fram mycket är livet i innerstaden, säger hon och talar om en urbanitet där människor är ute och shoppar alternativt sitter på kafé."

I detta kan det finns viss grund att ge Bradley rätt i att det som stad ofta "säljs in" med är just ganska förenklade och, om man så vill, banala bilder på shopping och caféliv. Men bara för att byggbolag och politiker vill förmedla denna bild innebär det inte att den är sann. Sanningen är att staden handlar om så mycket annat. Kultur, möten, samvaro, idéer och inte minst det faktum att vi människor är flockdjur som gillar att ha människor omkring oss. Sedan kan man onekligen fråga sig om det leder till mer miljöpåverkan att dricka kaffe på en uteservering än hemma bakom köksbordet i förorten. Och är det verkligen bättre att ta bilen till Kungens kurva, än att handla i butiken på hörnet? För handla måste man, oavsett om butiken ligger nära eller långt bort.

Faktum är att cafékulturen lever och frodas även i förorten när den får chans att göra det. Rinkeby torg är ett utmärkt exempel. Bradley verkar mena att det är fel att skapa miljöer som folk tycker om. YIMBY menar att det inte är hennes sak att bestämma det.

Låt oss för en sekund studera om Karin Bradley lever som hon lär. Om hon nu ser staden som ett problem, hur bor hon själv? Hon bor i Hjorthagen. På bekvämt promenadavstånd från den stads- och cafékultur som hon tydligen inte vill ha något att göra med. Det finns all anledning att hålla sig kritisk till den som vill säga åt andra vad de ska tycka, men sedan inte gör det själv.

"- Många miljonprogramsförorter som exempelvis Tensta är ju också väldigt tättbefolkade, och de har sin urbanitet. Där finns också ett folkliv. Men folk kanske sitter mer ute på bänkar och pratar istället för att handla, säger hon och tillägger att det bara är innerstadens urbanitet som framställs som eftersträvansvärd."

Säger Bradley, som själv valt att bosätta sig i innerstaden.

En urban miljö kräver en viss fysisk täthet (det handlar inte bara om befolkningstäthet), stråk och blandning, saker som i allt väsentligt är frånvarande i de flesta av våra modernistiska stadsstrukturer. Urbanitet kan inte, som Bradley vill antyda, vara vadsomhelst. Bradleys romantiserade beskrivning av förorten är också ganska långt från verkligheten. Människor konsumerar upp den lön de har. Om den som bor i förorten konsumerar mindre beror det på att den har mindre att konsumera för. Inte på hur långt det är mellan husen.
 
Bradley fortsätter med sin förortsidyllisering:

"Samtidigt påpekar hon att livet i den täta innerstaden kan innebära mer miljöbelastande resor än livet i den glesare förorten. Tillvaron i innerstaden bygger på att man kan resa därifrån, exempelvis till ett lantställe.

- En barnfamilj är knappast kvar inne i Vasastan hela sommaren, säger hon och tillägger att den som har tillgång till grönytor och badplats kanske känner ett mindre behov av att resa bort. "

Bradley gör misstaget att koppla samman stadens form med önskemålet om att resa bort. De flesta människor tycker om att resa. Om man sedan reser eller inte hänger i huvudsak samman med om man har den ekonomiska möjligheten att göra det. Inte med hur ens närmiljö ser ut. Det är inte så att människor tappar lusten att resa bara för att det finns stora gräsmattor mellan husen. Storstäder som New York och London tillhör Svenskarnas favoritresmål. Med Bradleys sätt att resonera kan vi alltså vända på steken och påstå att mer tät stad skulle minska viljan att resa. Det gör det dock inte mer sant. Precis som att olika människor tycker om olika levnadsmiljöer tycker också olika människor om olika resmål.

Våra vardagsresor och sättet vi bor på påverkar miljön i en mycket stor grad.


YIMBY gillar fakta. Så här ser fakta ut.

Något av det bästa vi kan göra för miljön är att skapa en stad som belastar miljön så lite som möjligt. Där miljövänlighet inte bara handlar om medvetna val, utan blir en naturlig del av det dagliga livet. Där miljövänligt inte upplevs som något jobbigt utan tvärtom som något bra. Det är en fantastiskt möjlighet som den täta staden kan erbjuda oss.