Siluetten framför allt

Det Västra City Folkpartiet vill bevara

Folkpartiet Stockholm skriver i en artikel på Newsmill den 19 november om sin syn på Stockholms tillväxt och utveckling, med den ganska talande rubriken "Inga fler skyskrapor i City". Tyvärr säger Folkpartiet i princip inte någonting med sin artikel, och den väcker snarare fler frågor än den besvarar. Artikelförfattarna passar även på att kritisera den vikande respekt eller förtroende som vissa politiker har för stadsmuseets arbete med att k-märka byggnader och miljöer i Stockholm - Quis custodiet ipsos custodes?

Vi inom nätverket YIMBY delar inte denna syn på Stockholm.

Vad baserar Folkpartiet sitt ställningstagande på? De tar i sin artikel upp en del gamla och vid det här laget väldigt slitna argument, som rivningarna av de gamla Klarakvarteren för ett halvsekel sedan. Men vad har norrmalmsregleringen gemensamt med dagens förslag att förtäta och bygga igen en del luckor som finns i centrala Stockholm? Eller förslagen att ersätta en del av dagens mindre lyckade byggnader med någonting som fungerar bättre ihop med stadsbilden och ger ökade värden för staden? YIMBY har föreslagit en slags "byggväxling" som ger staden möjlighet att återställa en del av stadsbilden och framhäva det som återstår av Stockholms gamla kärna. Du kan läsa mer om det här.

Klara-rivningarna är en svår fråga. Främst för att den bild många har av den händelsen är ganska ensidig och onyanserad. Detta beror på att "rivningsraseriet" som argument har ägts av konservativa och reaktionära krafter som har valt att lyfta fram sin syn på norrmalmsregleringen som ett exempel på hur vår gamla stadskärna förstördes. I vissa aspekter har de rätt. Levande kvartersstad försvann i samband med rivningarna. Och levande kvartersstad är någonting som vi inom YIMBY förespråkar.

Samtidigt utelämnar de konservativa krafterna vissa detaljer, som skulle göra det lättare att förstå drivkrafterna bakom norrmalmsregleringen. Då är det svårt att bilda sig en uppfattning om man inte själv har upplevt gamla Klara, vilket väldigt få av dagens stockholmare ärligt kan säga att de har gjort.

Ett argument som kan nyansera bilden av norrmalmsregleringen är att det var ett socialt projekt, med målsättningen att få bukt med problemen i stadsdelen. Många av människorna bodde hopträngda i små lägenheter utan rinnande vatten och var hänvisade till utedass på gården. Fattigdomen var utbredd, och det var vanligt med sjukdomar som berodde på sanitära olägenheter. I Gamla Klara fanns slum där ohälsa och kriminalitet frodades.

Att förbättra situationen för dessa människor krävde någonting radikalt. Att modernisera hela stadsdelen var inte genomförbart, utan det krävdes nya bostäder eftersom invånarna helt enkelt inte fick plats. En stor del av dem hade alltså tvingats att flytta även om alla hus fått stå kvar. Tyvärr genomfördes detta projekt utan någon som helst finess eller respekt för stadens kvaliteter. Man rev mer än vad som var nödvändigt, och byggde som ersättning isolerade förortsenklaver långt utanför staden. Den levande innerstaden ersattes med sovstäder.

Folkpartiet förespråkar omedvetet en liknande utveckling genom att kräva stopp för en hög exploateringsgrad i centrala Stockholm. Problemet är i den här frågan att Edholm, Gundar och Sjöstedt i grund och botten menar väl, och vill slippa se en upprepning av 1900-talets misstag. Det vill vi nog alla. Men deras idéer kan mycket väl få sådana konsekvenser, eftersom vi genom en ogenomtänkt och restriktiv bostadspolitik riskerar att skapa nya problemområden. Det är en fråga som man inom folkpartiets ledning måste reflektera över.


Det Västra City YIMBY vill se

Bland de argument som är mindre relevanta är ledartrojkans uttalade mål att värna stadens visuella identitet. Där hittar vi samtidigt Folkpartiets huvudargument mot skyskrapor i City. Premissen för detta ställningstagande är att stadsbilden är bra som den är, och därför ska ingenting som kan förändra den få byggas.

Hur staden hade sett ut idag om man resonerat så under tidigare sekler?

Det finns många exempel på byggnader som var kontroversiella när de byggdes, men som idag är en så naturlig del av stadsbilden att inte ens den mest reaktionära nostalgiker skulle drömma om att "återställa" den till sitt tidigare utseende. Stadshuset är ett exempel på en sådan byggnad. Även stadsbiblioteket var på sin tid ett omdebatterat projekt. Söker vi oss utanför Stockholm har vi ett bra exempel i Eiffeltornet i Paris.

Kan du tänka dig ett Stockholm utan sitt stadshus, eller ett Paris utan Eiffeltornet? I båda fallen talar vi om byggnader som är ikoniska för de städer de står i. Säg "Stockholm" och många tänker på just stadshuset med sitt karakteristiska höga torn och röda tegel. "Paris" är för de flesta synonymt med Eiffeltornet. Detta gäller även byggnader som Globen, Söder Torn och S:t Eriks torn, som alla kritiserades och bespottades innan de byggdes. Nu är de en naturlig del av stadsbilden. Eller gjorde vi fel som byggde dem? Är det kanske i första hand en fråga om mentalitet, snarare än byggena i sig?

Folkpartiet anser också att det är ett problem att politiker börjar "tappa respekten" för stadsmuseets k-märkning av byggnader och miljöer i Stockholm, och menar att man som politiker inte ska ifrågasätta stadsmuseets kompetens. Är det inte snarare tvärtom, att man som politiker måste göra avvägningar mellan olika intressen? Stadsmuseet är part i den här frågan, och fokuserar ensidigt på just arbetet med att skydda olika kulturmiljöer, det är ju deras jobb! Quis custodiet ipsos custodes – vem övervakar övervakaren, eller vem vaktar väktaren? En fråga som går ända tillbaka till antiken. Stadsmuseets tjänstemän är till skillnad från stadens politiker inte demokratiskt tillsatta, och därför måste deras arbete få granskas och ifrågasättas, annars är det fråga om tjänstemannastyre.

Inom Folkpartiet måste man inse att vi inte kan ge en enskild part i frågan fritt spelrum och sedan tvinga alla andra att rätta sig efter det. Företräder Folkpartiet stadens invånare i den här frågan? Eller har man valt att rätta sig efter önskemålen hos olika konservativa intressegrupper som utgår från sina egna önskemål och värderingar utan hänsyn till stadens behov av att få växa och utvecklas? Och ställde sig inte Folkpartiet bakom planerna på att riva stadsbibliotekets annex för att ge plats för Delphinium? Eller planerna på att riva Aspuddsbadet?

Stadens framtid är en fråga som tillhör alla Stockholmare. Inte bara tjänstemännen på stadsmuseet, eller debattörer och intressegrupper som skönhetsrådet, YIMBY eller Samfundet S:t Erik. Och eftersom det angår oss alla kan vi inte leta oss fördärvade efter lösningar som gör alla lika nöjda, vilket Folkpartiet tycks vara ute efter. Det är dömt att misslyckas, eftersom det leder till att ingen blir nöjd. Vi måste ta hänsyn till att det finns olika önskemål, och acceptera att det i en växande storstad byggs sådant som vissa stör sig på, medan andra uppskattar det. En levande stad behöver kontraster.

Ingen har föreslagit att vi ska riva stadens äldre bebyggelse för att ge plats åt le Corbusierska monsterskapelser i gråbetong. Vi kan bygga högt i City, om det finns skäl för det. Varje projekt är individuellt och därför är sammanhanget och gestaltningen av det nya Stockholm viktig. Att däremot bara säga "nej" leder ingenstans. Även om man som Folkpartiet försökt att linda in sitt kategoriska nej för att ge sken av att vara för en utveckling av staden. För det precis det de gör genom att säga att de vill utveckla staden till en internationell storstad, samtidigt som utseendet inte får förändras.

Skönhet är nämligen någonting subjektivt.

Artikeln är också publicerad på Newsmill.

YIMBY ställer sig mycket positiva till planerna att däcka över spårområdet i city och läka samman det stora väg- och spårsår som idag dominerar mellan city och Kungsholmen. Projektet är en historisk möjlighet att tillskapa nya och eftersökta stadsmiljöer mitt i centrala Stockholm i ett område som idag i många delar är både otryggt och oattraktivt trots sitt oslagbara läge. YIMBY ställer sig positiva till en hög exploateringsgrad i området, framförallt på grund av dess centrala läge med oslagbar tillgång till kollektivtrafik, men också för att platsen rent visuellt med fördel kan markeras som Stockholms absoluta centrum.

Under många decennier har vi låtit vår stad sprida ut sig över allt större områden. Det är delvis därför vi idag har den trafikstörda plats som Västra City är. Nu har pendeln vänt och vi börjar bygga tätare igen. Västra City är en ny epok i stadens utveckling som bör ges en skala som stämmer överens med den europeiska storstad som Stockholm idag är på väg att bli. De miljömässiga fördelarna med att förtäta på denna Sveriges mest centrala plats är svårslagbara. Härifrån kan man nå hela Stockholm, och Sverige, med kollektivtrafik.

Yttrandet koncentrerar sig i huvudsak till det aktuella planområdet, men omnämner också vissa åtgärder utanför det avgränsade området för detta plansamråd.



» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Dagens Nyheter presenterar i sin huvudledare idag "Fem punkter för Stockholm". Det är välkommet att DN:s ledarsida, som tenderar att ofta vara konservativa nejsägare, vill utveckla sitt resonemang och istället för att säga vad man inte ska göra istället pekar på vad man ska göra.

Det hela börjar dock i moll, med vid det här laget ganska klassisk DN-retorik:

Att vi ska vårda de positiva värdena i vår stad håller nog de flesta med om. Inte heller kan de problem och utmaningar som Stockholm står inför lösas med symbolprojekt. Det är inte det som debatten handlar om. Istället handlar det om huruvida vi ängsligt ska titta tillbaka i tiden och tycka att det som kommer hädanefter bara kan bli sämre, eller om vi ska våga göra det som vi vågade förr, nämligen att bygga nya byggnader som får synas och som kan utveckla staden. Den nedvärderande och förlöjligande syn på intressant och spännande arkitektur som DN:s ledarsida här ger uttryck för känns mest som trött och oseriös. En stad utvecklas alltid. Frågan är inte om vi ska bygga, utan hur vi ska se till att det som byggs blir bra.

Det är hög tid att göra upp med ängsligheten och släppa Klara-traumat.

Att staden måste utvecklas, kan förtätas, och innerstaden växa är frågor som YIMBY ser som självklara. Det är också glädjande att just blandstaden identifieras som något positivt. YIMBY kan bara instämma! Frågan här är vad DN:s ledarredaktion menar med "vårdas". Den naturliga utveckling som en stad måste få ha är vårda staden. En stad som inte får utvecklas är en döende stad.

Det här är ganska självklara saker, och här kan vi bara hålla med. I en tät stad är torg och parker, liksom gröna innergårdar (och gärna gröna tak) mycket viktiga delar. Men det hänger också ihop. En tät stad måste ha bra stadsparker och välkomnande torg, precis som bra stadsparker och väkomnande torg behöver en tät stad.

Så länge trafiken inte får ta överhanden är den sällan ett problem. Tyvärr är det inte alltid så i dagens Stockholm. Det finns de som ser fler motorvägar som den enda lösningen och andra som vill se en helt bilfri innerstad. Lösningen behöver inte vara fullt så svart-vit. Man kommer långt genom att helt enkelt låta trafiken (som även inkluderar kollektivtrafikresenärer, cyklister och gångtrafikanter) anpassa sig till stadens och platsens villkor. Genom att få fler att gå, cykla eller åka kollektivt minskar trängseln på gatorna.

Det här kan vid en första anblick te sig trevligt. Men frågan är hur spännande och intressant en stad blir om allt ska passas in i en trång mall. Kiosker och andra tillfälliga handels- kultur- eller mötesplatser tillför också positiva värden genom det oväntade, det annorlunda och det inte fullt så tillrättalagda. En stads kvalitet mäts inte bara i snygghet, även om de flesta av oss nog tycker om när det är städat på gatorna. Men det brokiga och annorlunda är något som hör en storstad till. Det är viktigt att komma ihåg.

Staden är inte en utställningsmonter i ett museum.

Tyvärr är det svårt att komma ifrån känslan av att Dagens Nyheters ledarredaktion fortfarande sitter kvar med en Skansensyn på Stockholm, en stad vars bästa tid redan har varit.

Men det fnns också utmärkta, och välkomna, ställningstaganden i ledaren. Bland annat tas svårigheten att få tag på en hyresrätt upp, en fråga som våra politiker behöver ta på mycket stort allvar. De lösningar som DN:s ledare presenterar är frågor som YIMBY inte tar ställning till, men vi hoppas att alla politiker placerar denna fråga högt på sin agenda, oavsett vilken lösning de förespråkar.


Här går det bara att applådera. Stockholms trafikplanering utgår fortfarande i hög grad från bilisten, även i cykelplaneringen. Cyklisterna får ofta nöja sig med halvmesyrer och ibland trafiklösningar som är direkt livsfarliga.

Återigen är det bara att applådera. Det är hög tid att spårvagnen åter får en plats även i innerstaden. Utbyggnaden av spårväg city är på gång, och det höjs också röster för att göra om linje 4, en av europas mest belastade busslinjer med över 60.000 passagerare per dag, till spårväg. Det innebär dock inte att tunnelbanan är färdigbyggd. Både stadsspårvägar, tvärbanor och tunnelbanan behöver byggas ut i ett växande Stockholm.
 
Andra bloggare om DN:s ledare.

Staffan Björkman skriver på DN:s kulturdebatt om Anders Wahlgrens dokumentär från 1992, "Staden i mitt hjärta" (finns tyvärr inte online men gick nyligen i repris på SVT) som handlar om klararivningarna och det som blev resultatet av dessa.

Staden i mitt hjärta är en dokumentär som nog hos de flesta som ser den ger upphov till både förfäran och ledsamhet över de många arkitekturskatter som försvann när Norrmalmsregleringen drevs igenom. Levande stadsgator ersattes av parkeringshus och kontorshus med tillstängda bottenplan. Dokumentären är en nedstämd, nostalgisk och romantiserad tillbakablick på det Stockholm som en gång var.

Staffan Björkman skriver:




Att nya Anglais skulle vara lika vackert som gamla är kanske inte fullt lika självklart som Björkman vill påskina, och de flesta borde kunna vara överens om att det var synd att så många historiska och vackra byggnader revs. Men samtidigt har Björkman rätt i att ett nostalgiskt återskapande av gamla klara knappast är en bra väg framåt.



Och här träffar Björkman helt rätt. Vägen framåt för city är just att bit för bit styra upp de misstag som gjordes, inte att göra om misstaget en gång till genom att återigen riva bort hela stadsdelar.

Tyvärr har klararivningarna under lång tid paradoxalt nog stoppat just denna nödvändiga utveckling. Ombyggnader, rivningar och nybyggen har varit så känsligt att staden har varit låst i ett vacuum i flera decennier.

Det börjar dock så smått att skönjas en ljusning och vi i YIMBY ser hoppfullt på framtiden för City.

Stockholms stads stadsbyggnadsborgarråd Kristina Alvendal skriver på Dagens DN Debatt en debattartikel där hon presenterar en strategi för att omvandla kontor i innerstaden till bostäder. Inititivet är naturligtvis utmärkt. Stockholm city är sedan cityomvandlingen starkt präglat av funktionsseparering i modernismens andra, med resultatet att city är en ödslig spökstad efter att affärerna har stängt. Det enda sättet som det problemet kan lösas på är att se till att fler människor rör sig i city under fler delar av dygnet. Alltså: Att bryta funktionssepareringen och tillföra bostäder.

Alvendal skriver:



Vi inom YIMBY kan inte annat än glädjas över en sådan sågning av modernismens stadsbyggnadsidéer från en politiker som Alvendal. En politiker som sitter vid makten och har stora möjligheter att påverka den framtida utvecklingen.

Det finns en överhängande risk att många av dessa lägenheter på grund av läget och dagens kvadratmeterpriser för kontor i city blir dyra. Samtidigt kan vi också konstatera att dyra lägenheter i city är bättre än inga lägenheter alls. Alvendals förslag kan hjälpa till att vitalisera folklivet i city, vilket är mycket välkommet, men det löser inte bostadsbristen i Stockholm. Men det är viktigt att den här typen av förslag inte ställs mot nybyggen i andra delar av staden. I Stockholm behöver vi göra både och. Stockholm är en stad som under mycket lång tid har byggts sönder.

YIMBY hoppas, om förslaget blir av, att det blir en blandning av bostads- och hyresrätter för att möjliggöra en blandning av människor i så stor utsträckning som möjligt.

Det kommer att ta tid att läka stadens sår. Därför är det synd att misstagen ofta görs om även i nya projekt. Utanför Stockholm byggs det fortfarande gott om lamell- och punkthus på ödsliga gärden (något som naturligtvis inte bara Stockholms stad ansvarar för) men även de mer centrala stadsutvecklingsområdena har problem. Hammarby sjöstad har så smått börjat att kompletteras med kontor, men är fortfarande för dominerat av bostäder. I Norra stationsområdet har antalet bostäder istället dragits ner, för att få plats med mer kontor. I Norra stationsområdet upprepar stadsplanerarna dessutom modernismens misstag genom att lägga bostäder i egna kvarter och andra verksamheter i andra. I Kista dominerar fortfarande kontoren i nyproduktionen trots ett uttalat mål om en ökad stadsmässighet. Bostadsprojekt börjar att synas, men de är än så länge alltför få. Det är alltid lättare att göra rätt från början än att justera senare.

Efterfrågan på kontor kommer att öka igen så snart konjunkturen vänder uppåt. Därför är det viktigt att i alla nya och existerande stadsutvecklingsområden konsekvent tänka blandat. Vi behöver inte fler bostadsområden eller arbetsområden. Vi behöver fler blandade stadsdelar.

Förslaget om att omvandla kontor i City är hursomhelst ett glädjande steg i rätt riktning. Kommunen har ett planmonopol. Det har historiskt sett ibland lett till problem, där ideologier har fått gå före byggandet av den stad som invånarna faktiskt vill ha. Men om det nu är så vår lagstiftning ser ut kan det också användas för att lyssna på invånarna, och se till att styra utvecklingen i en bättre riktning. Den möjligheten bör kommunerna utnyttja.

Uppdatering:  YIMBY kommenterar Alvendals utspel i DN.

Svenska Dagbladet rapporterar att länsstyrelsen nu avkräver Stockholms stad ett svar på hur man avser att "värna innerstadens låga siluett" framöver. Detta sedan flera politiker har uttryckt stöd för högre bebyggelse i innerstaden och flera projekt med relativt hög bebyggelse har presenterats.

SvD skriver:

"- Stockholms stad har inte förtroende att själv hantera sin stad eftersom den är av riksintresse, säger Carl-Gustaf Hagander, landssekreterare på länsstyrelsen, som enligt lag ska upphäva planer som innebär att riksintresset påtagligt skadas.

Han menar att Stockholms stad redan rör sig i ett gränsland, i och med bygget av hotell-och kongressanläggningen Stockholm Waterfront vid Klara sjö.

- Där närmar man sig gränsen för påtaglig skada på riksintresset, säger Carl-Gustaf Hagander.

Enligt Riksantikvarieämbetet har Stockholms innerstad riksintressanta karaktärsdrag bland annat i ”fronten mot vattenrummen och den begränsade hushöjden”.

- Det är ett stort förändringstryck i Stockholm. Vi behöver bli tydligare, säger Carl-Gustaf Hagander och förklarar att länsstyrelsen bland annat ska formulera sig kring frågor som rör fronten mot vattnet, riktlinjer och höghusplaner.

Han betonar att det inte handlar om att frysa Stockholms stadsbild. Men länsstyrelsen efterlyser en tydlig strategi från Stockholms stadsbyggnadskontor som visar hur staden ser på kulturhistoriskt värdefulla miljöer och innerstadens silhuett.

- Enligt lagen ska det framgå hur kommunen värnar riksintresset."

Här finns det skäl att påpeka några faktorer. För det första är det naturligtvis bra om staden kan formulera en större tanke kring var och hur man bör placera högre bebyggelse för att skapa en god stadsbild. YIMBY har sedan tidigare pekat ut City, Norra stationsområdet och Värtahamnen som lämpliga platser för just sådan. City därför att det redan finns högre bebyggelse där, och för att stadsbilden redan har frångått den klassiska stenstaden. Norra stationsområdet och Värtan för att det är helt nya stadsutvecklingsområden, där mindre hänsyn behöver tas till befintliga byggnader.

Men ett värnande av riksintresset Stockholms stad blir problematiskt om det tillåts resultera i en frysning av stadsbilden. Det riksintresse som länsstyrelsen idag är satt att värna är ett resultat av just en förändringsprocess över lång tid. En förändringsprocess som avspeglar Stockholm och stadens invånare och behov. Få skulle idag vilja riva Stockholm stadshus, men faktum är att diskussionerna var hätska när det skulle uppföras. Om diskussionen om riksintresset hade kommmit på 1920-talet kan man fråga sig om stadshuset ens hade byggts. Ett värnande av riksintresset får således inte tillåtas bli en stoppkloss mot förändring. Staden är en levande organism, inte ett mausoleum. Ett värnande av viktiga värden både kan och måste gå hand i hand med stadens utveckling.
 
"Riksintresset" är ett ofta använt argument i diskussioner om stadsutvecklingen på många platser i Sverige och i Stockholm. Det anses ofta som att det som ska värnas i riksintressena är självklara objektiva sanningar som inte kan förändras. Så är naturligtvis inte fallet. Riksintressen är i förlängningen resultatet av politiska beslut, precis som planregler, byggnormer och allt annat som styr hur staden kan och får utvecklas. Med detta menas naturligtvis inte att alla riksintressen kan, eller bör, upphävas. Men det finns alltid anledningar att titta på och ibland omvärdera de riksintressen som finns.

Verkar det klokt att ha som riksintresse att stoppa Stockholms utveckling? YIMBY tycker inte det.

Dagens Nyheter har idag två stora uppslag (också på webben här) om de många förtätningar, främst genom påbyggnader på befintliga hus, som pågår och planeras i city.

DN skriver:

"I skuggan av de stora arkitekturdebatterna om Slussen och Stadsbiblioteket pågår just nu en omvälvning av stadskärnan som Stockholm inte varit i närheten av sedan 60-talet. City blir sakta men säkert några våningar högre.

På gatunivå kan det vara lika skrämmande ödsligt som tidigare. En vandring längs Jakobsgatan i södra Klara gör ingen munter på dagtid och skrämmer många på kvällstid. Men ser man uppåt märker man att Klarakvarteren vaknat ur traumat från 1960-talets rivningar. För det är där uppe det händer. Den gällande, genomgripande modellen för förtätning av Stockholm är att bygga våningslager ovanpå de befintliga husen. Arkitekterna kallar de nya våningarna årsringar."

Det här är en utveckling som YIMBY välkomnar. Det är precis detta som bör vara vår lärdom från det trauma som följde efter de stora rivningarna i klarakvarteren. Att bygga om och till, istället för att riva upp allt med rötterna på nytt. Ibland behövs större grepp, som Klara postterminal, men en stad består av blandning och blandning uppnår vi inte om vi river allt gammalt en gång till.

Att city under många år har haft problem torde ingen kunna sticka under stol med. Därför är också stadens uttalade målsättning att förtäta i city, liksom att öppna upp idag stängda bottenplan för handel och andra verksamheter, mycket välkommen.

DN fortsätter:

"Politiker och många stadsplanerare älskar att referera till Manhattan när nya områden ska planeras. Säg det stadsbyggnadsborgarråd som inte vill manifestera sig själv med ett högt hus eller en märkesbyggnad. Och just att bygga höga hus har fått politiker, arkitekter och allmänhet att debattera som vore stadsplanering svart eller vit: Ohejdad exploatering på marknadens villkor eller bevarande av Stockholms rådande siluett till varje pris. Debatten har haft samma höga ton ända sedan Stockholms första torn - Stadshuset, Kungstornen eller tornen vid St Eriksplan - byggdes för runt hundra år sedan."

Det är glädjande att se en historisk tillbakablick i artikeln i DN, för det är viktigt att komma ihåg: Nybyggen i Stockholm har länge varit debatterade och ifrågasatta. Debatten är inte ett problem, den är en tillgång, som både lyfter fram problem, men också lösningar på dessa. Problem får vi när debatten blir skev, vilket skedde efter rivningarna i Klara. Under decennier har vi bara hört en röst. Rösten som säger nej. Men stadens utveckling och behov handlar inte om något så enkelt som att säga nej till all förändring. Inte heller handlar det om att säga ja till all förändring. Det handlar om att blåsa liv i debatten igen, och också att inse att debatten aldrig kan hamna i vare sig en position som tillåter vadsomhelst, eller i en position som inte tillåter någonting alls. Det är precis det här som är bakgrunden till att YIMBY finns. Att diskutera stadens positiva värden, och att få fram dessa värden till beslutsfattare och opinionsbildare.

Hela artikeln finns att läsa här.

Missa inte heller Peder Altons utmärkta krönika där han, helt riktigt, konstaterar att med de pågående och planerade förändringarna i city "finns chansen att city kan få en riktig stadskänsla".

Förändringen är redan synlig i delar av city, hittills med ett ganska gott utfall.

I en faktaruta till artikeln (också på webben här) nämnds också nätverket YIMBY, tillsammans med andra aktörer som New Beauty Council, skönhetsrådet och stadsbyggnadskontoret.


Vasagatan (Illustration:Reflex Arkitekter)

Till artikeln är en nätdiskussion också kopplad, som tyvärr redan verkar vara stängd efter blott två inlägg. Båda kommentarerna visar på bristande förståelse i stadsfrågorna, där signaturen "Ann-Charlotte", förvisso helt korrekt, menar att staden behöver växa utåt. Men samtidigt menar hon också att man genom detta kan konservera city och inte förändra något där. Så fungerar naturligtvis inte en stad. Och för city:s del vore det djupt olyckligt då det finns flera områden med ett stort behov av förändring. Argumentationen att man ska bevara för bevarandets egen skull håller naturligtvis inte.

Den andra kommentaren kommer från Camilla Persson som refererar till oss inom YIMBY med dessa ord:

"Det har varit byggyra sista åren. HÖGRE ropar stekarna i YIMBY (YesInMyBackyard), bort med gröna fläckar, ropar desamma. Och visst har de sina poänger, som vi tar till oss. Men de borde också inse att en stad måste få förändras långsamt för att det ska bli bra. Akta grönområdena, vi behöver trädens svalka."

Camilla är välkommen att besöka yimby.se och se vilka vi faktiskt är. Snart 3500 personer från hela stockholmsområdet, som gång på gång pratar om vikten av välfungerande parker, trädplanterade alléer och gröna innergårdar i staden, men som samtidigt inte ser ett problem med att bebygga oanvända impedimentytor. För det gäller att kunna göra en skillnad mellan väl fungerande parker och oanvända gräsmattor intill en trafikled.


Regeringsgatan