Städer är en funktion av mänsklig aktivitet

Jag har varit intresserad av arkitektur och samhällsplanering så länge jag kan minnas och de sista decennierna har jag haft förmånen att kunna forska och skriva böcker och rapporter om dessa fängslande ämnen.

Under alla de här åren har jag fascinerats av att svensk arkitekur- och samhällbyggnadsdebatt liksom pågår i luften. Det har alltid saknats en analys av de ekonomiska förutsättningarna för byggandet, vilket gör att debatten blir en skendiskussion. Mest formas den till en serie viskningar och rop där olika aktörer önskar sig diverse saker som aldrig kan uppfyllas.

Eftersom diskussion inte utgår från de förutsättningar som finns, saknar den dessutom ett verkligt historiskt sammanhang. Analysen av efterkrigstiden, när större delen av de svenska städerna nybyggdes, inskränker sig till fraser om "rekordår", "folkhem" och "välfärd". Någon problematisering av begreppen finns sällan, utan är snarare en längtan till ett förgånget Shangri-La, när Hasse Tellemar fanns i etern och Tage Erlander regerade folkhemmet.

Stadsbyggnad är en svår konst, och på vägen till Brunnsparken i Göteborg...

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Idag skriver Magnus Orest och Anders Gardebring från YIMBY ett inlägg i slussendebatten  i Svenska Dagbladet:

Slussen är en  fantastisk plats. Land möter insjö och hav, stadsdelar möter varandra, och här strålar bussar, båtar, tåg och människor samman. Slussen är en mötesplats i Stockholms hjärta, en roll som är större än Slussen i sig. Och genom stadens hjärta löper den stora kroppspulsådern, tunnelbanan. Det är viktigt att bevara och stärka den rollen, även om det innebär en lösning som ser annorlunda ut än idag.

Lika viktigt är det att Slussen byggs för alla, och inte ett fåtal. Vi behöver en lösning som är anpassad för dagens och framtidens stockholmare, de människor som av olika anledningar passerar eller uppehåller sig vid Slussen. En del för att njuta av vyerna. Men de flesta för att de använder Slussen som mötes- eller omstigningsplats. För dem behövs bra samband mellan stadsdelarna, i form av broar och stråk. Samband som har tagits med i de officiella förslagen, men som saknas både i dagens lösning och i många av de alternativa förslagen.

Slussen ansågs när den byggdes på 1930-talet vara ett arkitektoniskt mästerverk, och mycket väl anpassad efter sin tids behov. Nu behöver vi en lösning som är anpassad för dagens och framtidens behov, inte gårdagens. Dagens Slussen hanterar inte dåtidens hårda trafik, som nu istället går via Essingeleden, Västerbron och Centralbron. Av den anledningen finns det inga rationella skäl för ett nybyggt bevarande, som Jöran Lindvall föreslår (19/1), att skapa en kopia av en redan överflödig trafikplats i stadens hjärta. Vi behöver en plats för människor.

Idag är Slussen i sämre skick än de flesta inser. Betongen vittrar sönder, och delar av konstruktionen har rasat ner på Saltsjöbanans perrong, lyckligtvis utan att skada någon. Men hur länge kommer vi att ha sådan tur?

Det är viktigt att vi kommer till skott med byggandet av det nya Slussen, så att vi kan ge den gamla konstruktionen ett mer värdigt slut än den sotdöd som annars hotar. Slussen kommer att rasa om ingenting görs. Och det går inte att hejda den utvecklingen med mindre än att hela konstruktionen rivs och ersätts av någonting nytt.

Vi måste påbörja arbetet med det nya Slussen snarast. Oavsett hur vi gör kommer det att medföra flera års byggtid med störningar i trafiken och närmiljön. Men det är det priset vi betalar. Vi har inte längre lyxen att utreda och se över nya förslag i all oändlighet. Vi har inte längre tid att utreda alternativa förslag som ”Ny syn på Slussen” (26/1), vilka bland annat går ut på att tunnelbanan och biltrafiken grävs ner i tunnlar, med oacceptabla störningar i kollektivtrafiken som följd. Varför inte ge sådana idéer en plats i framtida projekt, när Citybanan är klar och situationen vid Slussen inte längre är akut?

Slussen är ett projekt för framtiden. Och framtiden börjar nu.

Svenska dagbladet hade för ett par dagar sedan en artikel med Martin Rörby från skönhetsrådet. Rubriken till artikeln har SvD satt till "Nyckeln till stadens skönhet", något som torde vara ytterst tveksamt.

Svenskan beskriver Rörby som "allmänhetens förlängda arm" vilket väl får ses som en rätt märklig beskrivning av verkligheten. Skönhetsrådet är ingen demokratiskt tillsatt sammanslutning. Rådet består av en liten grupp av "proffstyckare" som anses ha en bättre koll på vad som är "vackert" än andra Stockholmare. Ett slags elitistiskt kulturråd för arkitektur som består av 16 personer och som remissinstans har en mycket stor makt över arkitekturen i miljonstaden Stockholm. Vad är det som säger att skönhetsrådets åsikter om vad som är vackert är viktigare än andra Stockholmare? I många undersökningar och i bostadspriserna kan vi tydligt se att Stockholmarna vill bo i den täta och urbana kvartersstaden, men skönhetsrådet agerar bromskloss mot detta. På vilket sätt gagnar det Stockholm?

Vilka åsikter måste man ha för att passa in i skönhetsrådet?

Vad är skönhet? Vari ligger nyttan av att låta ett litet elitistiskt råd sätta sig över Stockholmarnas åsikter i frågan om vad som är vackert och vad som inte är det? På vilket sätt kan skönhetsrådet ha lyckats med att skapa skönhet när Stockholm fortsätter på den inslagna vägen med "sprawl" och ineffektiva och miljömässigt olämpliga glesa bostadsområden med den allenarådande nyfunkisen som arkitektoniskt monopol?

Bör Stockholms utveckling baseras kring en liten odemokratisk grupp av proffstyckare? Borde vi inte istället börja fråga Stockholmarna hur de vill bo och vilken stad de vill ha? Om Stockholm skall kunna utvecklas till en dynamisk och pulserande storstad måste vi få bort elitismen och toppstyrningen kring Stockholms utveckling och istället låta staden utvecklas på egen hand utifrån behoven hos de människor som bor och arbetar här.

Martin Rörby säger i artikeln:
"- En stad måste kunna förnyas, men samtidigt måste man ha insikt nog att inte riva de hus som man borde låta stå, säger han."

Detta är ett vanligt argument men i grunden felaktigt. Stockholms förnyelse handlar inte om att riva det som finns. Stockholms förnyelse handlar om att våga blanda och bygga nytt och bra när man bygger nytt. Att utnyttja marken effektivt och att bygga sådant som folk vill bo i. Den krampartade bilden av anpassning till omkringliggande bebyggelse måste vi våga släppa. En stad kan aldrig bli spännande och dynamisk så länge allt måste vara likadant som det som redan finns.

Att svenska dagbladet kallar Rörby för "den nya generationen Stockholmare" trots att han är 43 år gammal är också ett intressant ordval. Om Rörby med sina 43 år tillhör den nya generationen i skönhetsrådet, hur ser då resten ut? Varför inte lyssna mer på yngre människor, de som faktiskt kommer att flytta in i de byggprojekt som man idag planerar?

Skönhetsrådet heter egentligen "rådet till skydd för Stockholms skönhet" och det säger egentligen mer om rådet. Skydd. Man skall skydda staden från nya intryck och nya idéer. Det som en gång var är automatiskt bättre än det som vi bygger idag. Vår bästa tid ligger tydligen bakom oss.

Rådet tillkom redan efter rivningarna vid förra sekelskiftet med syftet att skydda gammal och bevaransvärd bebyggelse. Idag är detta inte längre ett problem. Det råder en bred koncensus om att den klassiska stenstaden med sina vackra byggnader är mycket bevarandevärd och skönhetsrådet har utifrån sitt ursprungliga uppdrag därför spelat ut sin roll. Idag är man mer av en bromskloss som hindrar stadens fortsatta utveckling och förädling och frågan man måste ställa sig är om det egentligen längre behövs?

Andra som har bloggat angående artikeln:
Det är dags att lägga ner Skönhetsrådet
Öppet brev till skönhetsrådet

En åsikt som man ofta möts av när man propagerar för att vi i Stockholm borde börja tänka mer stadsmässigt och bygga högre och mer spännande är att Stockholm faktiskt ändå är en ganska liten stad och att det inte går att bygga så här.

För oss som har varit ute och rest och sett andra städer i Europa är detta påstående så uppenbart felaktigt, dels för att även små städer bygger spännande och högt, men framförallt för att Stockholm inte alls är en liten stad.

Men för många kanske det inte är så uppenbart.

Låt oss titta på några städer i Europa:
Haag, Frankfurt, Bilbao, Vilnius, Rotterdam, Luxemburg och Stockholm.
Vilken stad tror du har största befolkningen?
Här kommer facit:



(Siffror från Wikipedia)

Så. Stockholm är alltså den största av städerna i vår lilla övning.

Låt oss då titta på lite bilder på dessa städer, över kända och/eller intressanta byggnader:















Vad hände med Stockholm egentligen?