Sergels torg var aldrig tänkt som en idyll.
Det är nästan lite befriande att läsa det. Den som
säger det är Jörgen Kjaersgaard, arkitekten bakom Sergel Torgs - Plattans - svartvita ytbeläggning. Följdfrågan blir då - vad var tanken bakom Plattan, om den inte skulle vara en idyll? I efterhand skyller den nu 80-årige arkitekten på politikernas snålhet; istället för marmor och tunn belyst vattenfilm blev det betongplattor, vilka inte har underhållits på ett bra sätt. Men oavsett material - Plattan hade säkert kunna skapas av blålera eftersom syftet ändå inte var en idyll - kvarstår frågan: Vad var tanken bakom?
Ett vanligt svar är att Plattan skulle bli ett ‘folkets torg’. Då när den byggdes var det sextiotal. Det var en tid för revolution, bort med det gamla, in med det nya! Statarlängorna ställdes på höjden i Flemingberg och Hallonbergen, miljonprogrammen tröskade fram identiska bostadsområden med lägenheter stöpta i samma byggstandard. Det var framåtanda, solidaritet och arbetarnas samhälle! Arbetare behöver, som bekant, inga indivduella lägenheter eller bostadsområden. För arbetare spelar inte utseendet på husen någon roll, för hemmet är bara en oviktig detalj där sömn och reproduktion utförs. Det verkliga livet sker på arbetet, i det offentliga, i kollektivet. En arbetare är inte så mycket människa eller individ, som en enhet i den stora massan. The sum of all things.
Plattan skulle vara folkets torg. Jag kan tänka mig att dåtidens ansvariga - från regering till kommunalråd - tänkte sig hyllningsparader till folkhemsgudarna Myrdal, dans- och flagguppvisningar på första maj och ‘normativitet, konformitet, solidaritet’ som slagord. Trots allt så var vi ju Sverige - bäst i världen inte bara på allt, utan också socialism.
Oturligt nog verkade inte folk ta till sig folkets torg. Dumt nog verkade man inte vilja hylla sina landsfäder. Arbetarna visade sig vara inbilska och illojala och utan pli på sina ungar (vilket hade märkts redan tidigare;
Cue Club-kravallerna i Göteborg 1966,
Slaget om Hötorget i juni 1965 och samma år i augusti modskravallerna, också på Hötoget). Systemet ville sig inte riktigt, för istället för ett folkets torg blev Plattan en … ja, en icke-idyll.
Vilket förstås var torgets syfte. Jörgen Kjaersgaard säger ju, att “Sergels torg var aldrig tänkt som en idyll”. Däri fick han rätt, för mitt i stan - Stockholms absoluta centrum - finns en krater i marken. Om inte den svartvita ytbeläggningen och Edvin Öhrströms glasobelix ha gjort Sergels Torg känt, så gjorde Stefan Jarls kultförklarade film
‘Dom kallar oss mods’ resten. Kenta och Stoffe blev kanske Plattans motvilliga arketyper för vad för folk folkets torg kom att tillhöra. Ett folk som folkhemmets folk helst inte låtsades om; mods, alltså. Knarkare, hippies, ungdomsbrottslingar och opålitliga samhällsfarliga element med långt hår. Samhällets olycksbarn, bortsett från att samhället inte vill erkänna deras existens - eller hjälpa dem. Först i slutet på 70-talet började Plattan att ’städas upp’, kanske inte så mycket för att hjälpa pundarna till
‘Ett anständigt liv’, utan mer för att de skadade turismen. Och bilden av Sergels Torg som ett folkets torg. (Antagligen hade närheten till riksdagshuset en viss inverkan; Riksdagen låg, som bekant, i Kulturhuset fram till 1975).
Fast det blev ändå inte särskilt idylliskt. Vilket förstås är torgets syfte. Det
ska vara en oidyll, och har man gått över Plattan en kväll i slutet av november när regnet faller horisontellt på grund av de mellan husfasaderna koncentrerade höststormsstötarna, så har man inte en tanke på idyll. Vad jag inte riktigt hajar är dock varför vi ska hålla fast vid mardrömmen.
Modsen är döda eller numer förborgerligade husfädrer i förortens villaområden, i skuggan av de andra oidyllerna - Skärholmen, Hallonbergen, Hallunda, Vårby Gård. Betonglandet. Folkhemmet ligger i spastiska dödsryckningar, ett ideologiskt experiment som inte utföll som det var tänkt. Sverige blev inte ett Myrdalsunionen, inte ens ett nytt Kambodja. Sverige blev … ja - vad det alltid varit. Ett bra och dåligt land på många sätt, men ändå ett land som i vissa kretsar ses som ett paradis. Dock ett paradis utan överdrivet utmärkande arkitektur.
Men Plattan är kvar. Och tanken är kvar. Det skulle inte bli någon idyll. Men det blev inte heller en folkets arena (kom igen, den enda gången Plattan verkligen
är en folkets arena är när Sverige har vunnit ett krig … eh, ett VM i hockey). Så vad ska det bli istället - vad har vi kvar att testa?
Det må svida i skinnet på inbitna rödgardister, men Sveriges befolknings enda kvarvarande drivkraft vid sidan om nationell hybris, är - konsumtion. Industristaten är inte vad den varit. Stålverk 80-spöket skrämmer fortfarande. Stockholm är inte längre den alldeles självklara pärlan i moder Sveas blågula klänning (köpt på H&M, sydd av pakistanier i norra Bangladesh). Malmö, Göteborg, Västerås, Boden och andra städer konkurrerar om glittret. Det som driver utvecklingen framåt - vara det en
snurrande skånsk torso eller ett
magiskt slott i Norrland - är inte ‘ett folk, ett rike’. Det är galleriorna, köpcentren, visan om att ‘money makes the world go around’.
Stockholm behöver inte färre gallerior. Stockholm behöver fler. Gärna några som syns ovan jord också. Stockholm har annars en tendens att vilja gräva ner saker; spårvagnarna, till exempel. Men vad nytta gör fantastiska byggnadsverk om de är nedgrävda!? Tanken att Plattan ska vara en till 360 dagar om året mer eller mindre övergiven samlingsplats är inte bara korkad, utan direkt skadlig. Plattan är som ett svart hål, som suger åt sig allt framåtskridande momentum i Stockholms utveckling. Så fort något föreslås hamnar diskussionen förr eller senare först kring vad man ska göra med Slussen - och så, Plattan.
Det finns möjligheter att behålla samlingspunkten - och kommersialisera den. En möjlighet är att
inte gräva nedåt. Glasa in vad som behöver glasas in - och så, på torget som blir kvar, kan vi vifta med flaggorna när Sverige gör mål. Och vi kan vifta våra flaggor under en glaspyramid.
Jag tror att Johan Tobias Sergel skulle gilla idén, en Kheopspyramid av glas, mitt i stan. Det är i alla fall bättre än en krater.
