Kill your darlings?

Stockholms stads stadsbyggnadsborgarråd Kristina Alvendal skriver på Dagens DN Debatt en debattartikel där hon presenterar en strategi för att omvandla kontor i innerstaden till bostäder. Inititivet är naturligtvis utmärkt. Stockholm city är sedan cityomvandlingen starkt präglat av funktionsseparering i modernismens andra, med resultatet att city är en ödslig spökstad efter att affärerna har stängt. Det enda sättet som det problemet kan lösas på är att se till att fler människor rör sig i city under fler delar av dygnet. Alltså: Att bryta funktionssepareringen och tillföra bostäder.

Alvendal skriver:



Vi inom YIMBY kan inte annat än glädjas över en sådan sågning av modernismens stadsbyggnadsidéer från en politiker som Alvendal. En politiker som sitter vid makten och har stora möjligheter att påverka den framtida utvecklingen.

Det finns en överhängande risk att många av dessa lägenheter på grund av läget och dagens kvadratmeterpriser för kontor i city blir dyra. Samtidigt kan vi också konstatera att dyra lägenheter i city är bättre än inga lägenheter alls. Alvendals förslag kan hjälpa till att vitalisera folklivet i city, vilket är mycket välkommet, men det löser inte bostadsbristen i Stockholm. Men det är viktigt att den här typen av förslag inte ställs mot nybyggen i andra delar av staden. I Stockholm behöver vi göra både och. Stockholm är en stad som under mycket lång tid har byggts sönder.

YIMBY hoppas, om förslaget blir av, att det blir en blandning av bostads- och hyresrätter för att möjliggöra en blandning av människor i så stor utsträckning som möjligt.

Det kommer att ta tid att läka stadens sår. Därför är det synd att misstagen ofta görs om även i nya projekt. Utanför Stockholm byggs det fortfarande gott om lamell- och punkthus på ödsliga gärden (något som naturligtvis inte bara Stockholms stad ansvarar för) men även de mer centrala stadsutvecklingsområdena har problem. Hammarby sjöstad har så smått börjat att kompletteras med kontor, men är fortfarande för dominerat av bostäder. I Norra stationsområdet har antalet bostäder istället dragits ner, för att få plats med mer kontor. I Norra stationsområdet upprepar stadsplanerarna dessutom modernismens misstag genom att lägga bostäder i egna kvarter och andra verksamheter i andra. I Kista dominerar fortfarande kontoren i nyproduktionen trots ett uttalat mål om en ökad stadsmässighet. Bostadsprojekt börjar att synas, men de är än så länge alltför få. Det är alltid lättare att göra rätt från början än att justera senare.

Efterfrågan på kontor kommer att öka igen så snart konjunkturen vänder uppåt. Därför är det viktigt att i alla nya och existerande stadsutvecklingsområden konsekvent tänka blandat. Vi behöver inte fler bostadsområden eller arbetsområden. Vi behöver fler blandade stadsdelar.

Förslaget om att omvandla kontor i City är hursomhelst ett glädjande steg i rätt riktning. Kommunen har ett planmonopol. Det har historiskt sett ibland lett till problem, där ideologier har fått gå före byggandet av den stad som invånarna faktiskt vill ha. Men om det nu är så vår lagstiftning ser ut kan det också användas för att lyssna på invånarna, och se till att styra utvecklingen i en bättre riktning. Den möjligheten bör kommunerna utnyttja.

Uppdatering:  YIMBY kommenterar Alvendals utspel i DN.

Moderaterna i Stockholm har i en ny rapport kommit fram till ett antal intressanta och mycket välkomna synpunkter. Inom ramen för "politiker08" har man bjudit in medborgarna i Stockholm till en diskussion om stadsutvecklingsfrågorna. Det resultat som presenteras i rapporten visar att den typ av stadsutveckling som YIMBY förespråkar har haft starkt stöd bland arbetsgruppens 123 deltagare.

En av de frågor som är mycket glädjande att se lyft från högsta politiska håll är vikten av blandade upplåtelseformer i nyproduktion. Till Svenska Dagbladet säger Kristina Alvendal:

"- Vi ska [också] försöka påverka byggherrarna att presentera projekt där hyres- och bostadsrätter blandas, vilket är fullt möjligt genom så kallad tredimensionell fastighetsbildning."

Detta är en mycket välkommen utveckling i en fråga som YIMBY har kritiserat vid ett flertal tillfällen. Olika upplåtelseformer drar åt sig olika typer av människor och vill man bygga blandstad måste man också därför blanda upplåtelseformerna. 

I rapporten tas också vikten av att få in mindre aktörer på byggmarknaden upp. Här tänker man sig att genom att markanvisa på rätt sätt gynna konkurrens och mångfald och på det sättet möjliggöra en prispress på nybyggnation. Även här kan YIMBY bara ge tummen upp. Att få in fler aktörer på byggmarknaden är nödvändigt för en mer varierad stadsbild och om vi ska kunna få en motkraft mot prefabpunkthus i vit nyfunkis utkastade på stendöda gärden några kilometer från närmaste köpcentrum.

I rapporten identifieras också uppförandet av just sådana punkthus som ett problem:

"- Vi funderar allvarligt på att införa ett "punkthusförbud". Punkthusen är det tydligaste exemplet på vad som skapar förortskaraktär. I stället ska vi sträva mot en levande kvartersstruktur med genomfartstrafik och verksamheter i bottenvåningarna."

Det ter sig uppenbart att moderaterna i Stockholm nu en gång för alla vill göra upp med förortens problematiska struktur som det finns långt större tillgång än efterfrågan av, samtidigt som bristen på stad är mycket stor. Det är också mycket glädjande att vikten av verksamheter i bottenplanen tas upp som en specifik fråga, liksom att man vill göra upp med trafiksepareringens problematik. YIMBY:s ståndpunkt är här tydlig. Det är bilarna som ska anpassa sig till staden och människorna i den, inte människorna och staden som ska anpassa sig till bilen. Trafikseparering, att låta bilen diktera villkoren för hela samhället, är en idé som samhället måste göra upp med.

Vi ser dock gärna ett förtydligande av vad som inbegriper sig i begreppet "punkthus" här. Dels kan en skyskrapa vara ett punkthus, som då kanske tar upp ett helt kvarter själv. Dels kan också punkthus fungera ganska bra som en delkomponent på sina ställen i en stadsmässig och tät bebyggelse. Det är de glesa planeringsidealen med bilberoende monofunktionella hus i "fria former" utan gatukontakt och lokalt butiksutbud som är det stora problemet. Om dessa sedan uppförs som lamell- skiv- eller punkthus spelar mindre roll.

Rapporten kommer också till slutsatsen att det bör anordnas fler tävlingar där byggherrar och arkitekter får komma med förslag på projekt som ska ge det bästa boendet till den lägsta kostnaden. Inom den ram som stadsutveckling idag sker låter det som en god idé, men från YIMBY hoppas vi att det också framöver kommer till en förändring i hur man jobbar med planläggning av områden. Istället för att låta ett arkitektkontor planera, och en byggherre bygga, ett helt område där man försöker att få det att se blandat ut, är det bättre att istället börja med att lägga ut en stadsplan, och sedan låta olika aktörer fylla denna stadsplan. Stockholm behöver en Lindhagenplan för 2000-talet.

Moderaterna föreslår också något som de kallar för "skyskrapebonus". Problemet är att den som vill bygga idag betalar "tomthyra" för det uppförda antalet kvadratmeter, inte för den markyta som tas i anspråk. Tomthyran för ett högt hus som tar upp få kvadratmeter markyta blir alltså lika hög som ett lågt hus som tar upp många kvadratmeter markyta. Det är således missvisande att kalla dagens system för tomthyra, snarare är det en straffskatt på miljövänligt tätt byggande, och en subvention av glest och lågt byggande. Att dagens system måste göras om är uppenbart. Det är inte hållbart att behålla dagens system i en verklighet som är präglad av stadsbrist och miljö- och klimatdebatt.

Kristina Alvendal säger till Svenska Dagbladet:

"- Därför vill vi införa något som vi kallar för "skyskrapebonus". Det innebär att staden bjuder på tomträttsavgälden över en viss våning. I dag betalar byggherren för den totala bostadsarean. Om vi till exempel säger att allt över 15 våningar ger skyskrapebonus så betalar den som bygger ett 30-våningshus bara halv tomthyra."



Slutsatsen är välkommen, och visar att man även från politiskt håll nu har identifierat dagens system som ett problem. Det behöver dock diskuteras vidare hur ett sådant system ska utformas. Om man sätter en fast gräns vid exempelvis 15 våningar finns det en risk att många byggbolag fortsätter i invanda hjulspår på det flesta ställen. Intressanta alternativ som kan diskuteras är exempelvis att man endast betalar hyra för nyttjad markyta, oavsett det antal kvadratmeter man sedan uppför. Det skapar incitament för högre byggnader på attraktiva lägen. Sådana lägen brukar vara centrala lägen med god tillgång till kollektivtrafik. Ett annat alternativ är att göra skalan glidande, där de första våningsplanen har en högre kostnad, för att sedan minskas med varje våningsplan. Det skapar incitament för ett tätare byggande i alla byggprojekt.

I samband med detta vore det också önskvärt om moderaterna kunde göra en omsvängning i frågan om parkeringsnormen som man höjde till 1,0 för en tid sedan. Det är knappast realistiskt att bygga riktigt höga hus, om man måste bygga en parkeringsplats till varje lägenhet.

Centerpartiet ställer sig i ett pressmeddelande positiv till skyskrapebonusen:

"- Stockholms stad har idag ett avgiftssystem som motverkar höga hus. Skyskrapebonus kan vara ett sätt att få bukt med det problemet. Vi har i Centerpartiet arbetat med ett liknande förslag så jag välkomnar dagens utspel. Stockholm måste byggas tätt och högt för att klara klimatmålen. Genom högre hus kan vi dessutom spara värdefulla parker i staden. Till exempel vill vi bygga skyskrapor genom att överdäcka spårområdet och klarastrandsleden norr om centralen. Även Norra station bör få högre hus än vad som föreslagits idag."

Theres Lindberg (S), vice ordförande i stadsbyggnadsnämnden ställer sig dock, enligt Svenska Dagbladet, mer kallsinnig till förslaget:

"- Jag tycker uppriktigt sagt att det är ett fånigt förslag. Höjden på husen måste ju avgöras av var de ligger, och hur det påverkar stadsbilden och staden som helhet. M verkar vilja bygga höga husen för sakens skull och då riskerar man att göra om samma misstag som under miljonprogrammet, säger hon.

- Jag tycker att man måste resonera kring varje enskilt projekt och lösa i dialog hur man ska få ner byggkostnaderna, säger hon."

På en punkt har Theres Lindberg rätt, nämligen att det kan bli ett problem om man vill bygga husen högt för sakens skull, alltså att de blir politiska prestigeprojekt, snarare än resultatet av en naturlig stadsutveckling. YIMBY har dock svårt att se hur en generell avräkning av tomthyran för högre hus skulle leda till en sådan utveckling. Snarare är det ju så att det lätt blir politiska prestigeprojekt just när politiker ska bestämma var husen ska ligga, vilket Theres Lindberg indirekt säger när hon påtalar att husens höjd måste avgöras av var de ligger. Det finns naturligtvis platser i Stockholm där höga hus är olämpliga, men där sådana fungerar bör inte staden bromsa försök till att bygga högt, utan istället uppmuntra dem. Det är också lite tråkigt att diskussionen direkt fastnar i frågan om hushöjder, men i övrigt utelämnar de övriga punkter som programmet tar fram. Här ser vi gärna att socialdemokraterna, och övriga partier, utvecklar hur de ser på moderaternas förslag.
 
(City, SVT)

I dagens Svenska Dagbladet kan vi läsa ett intressant utspel av Stockholms stadsbyggnadsborgarråd Kristina Alvendal. I utspelet presenterar Alvendal en vision om en ny översiktsplan för Stockholm där inriktningen benämns som "Promenadstad".

"I år slår Stockholm det nästan 50 år gamla befolkningsrekordet och redan år 2030 kommer en miljon människor att bo i kommunen. Därför behövs en ny översiktsplan för Stockholm med inriktning på en tätare, tryggare och miljövänligare stad.

Den nya visionen för Stockholm kallar jag för ”promenadstad”. Den 23 oktober fattas beslut om att gå vidare med en ny plan och få stockholmarnas synpunkter i ett brett samråd.

För snart 150 år sedan beslutades den så kallade Lindhagensplanen. Det var en djärv plan för att skapa en större kostym för det då lantligt betonade Stockholm.

Stadsplaneraren Albert Lindhagen stod bakom planen som gjorde det möjligt för staden att växa vidare och lade grunden till offentliga stråk som Ringvägen, Valhallavägen och Karlaplan.

Nu står Stockholm inför en ny historisk möjlighet att växa. Det kräver en ny översiktsplan som fokuserar på de kvaliteter som den täta och miljövänliga staden ger."

Utspelet är utifrån Yimbys idéer för Stockholm och dess utveckling naturligtvis alldeles lysande. Vi har flera gånger påtalat hur viktigt det är att sluta att tänka på Stockholm i öar och som enskilda projekt, och istället ta ett helhetsgrepp. Att ta fram en översiktsplan som skapar en plan för stadens utveckling för många år framöver. Albert Lindhagens översiktsplan för Stockholm från 1866 är ett bra exempel på tät och klassisk stadsplanering, med väl definierade stadsrum och stora gröna stadsparker, även om idéerna naturligtvis måste uppgraderas för dagens behov.

"Stockholms nya strategi för stadsbyggandet kallar jag för promenadstad. Det betyder att vi ska skapa många fler stadsmiljöer som bygger vidare på innerstaden men leder långt utanför tullarna.

Den täta stadens form är den mest attraktiva stadsmiljö vi idag känner till. För att möta den efterfrågan som finns måste vi helt enkelt bygga en mer tät stad.

Stockholms innerstad har på 30 år gått från att ha varit en avfolkningsbygd till en miljö så attraktiv att priser och bostadsköer skjutit så i höjden att alla som vill bo där inte får plats med dagens mått.

Slutsatsen är att innerstaden måste växa och bli större.

I promenadstaden ska det vara möjligt att gå i en sammanhängande stadsmiljö från till exempel Södermalm till Aspudden, Årstafältet och sedan tillbaka via Gullmarsplan."

Yimby kan bara instämma. Framförallt så måste fokuseringen på den befintliga innerstaden minska och istället få ge vika för en expanderad innerstad. Det finns inte så många platser kvar att bygga på innanför tullarna, men gott om plats att skapa nya stadsmiljöer utanför. Här är projekt som Nordvästra Kungsholmen ett bra exempel där man utvidgar innerstadens värden till nya områden.

"En sådan strategi för stadsbyggandet skapar inte bara en tryggare stad som saknar mörka barriärer utan kortar också transporter och skapar förutsättningar för mer kollektivtrafik. Bilens roll kan vara viktig, men den måste underordnas stadens villkor."

Om denna strategi också kan omsättas i handling vore det ett klart trendbrott från tidigare förd politik. Det återstår att se om det kan bli så. Hittills har vi fått se en höjd parkeringsnorm, höjda hastigheter och diskussioner om att ta bort cykelbanor. Trafikpolitiken i Stockholm, förd av företrädare för både blocken i många år, har satt sina tydliga spår i staden. Antalet svårt skadade i trafiken har nästan fördubblats i Stockholm sedan 1990, samtidigt som de minskat med drygt 70 procent i Göteborg. Diskussionen får inte handla om svart eller vitt, bilen eller gångtrafikanten, allt eller inget. Vad det handlar om är att bilarna måste anpassa sig till stadens villkor, inte att staden skall anpassa sig till bilens villkor. Hoppfulla tecken, som spårväg city, finns, även om man även där gör en del tveksamma trafikprioriteringar.

"Strategin med promenadstad är ett brott mot den stadsplanering som under stora delar av förra seklet ökat avstånden i Stockholm. Ända fram till 1980-talet byggdes perifera områden som förutsätter kraftig biltrafik för att fungera."

Sådan områden byggs tyvärr fortfarande. Punkthus långt ut, nya villamattor. Stadens egen Vision för Järva 2030 pryds av ett förvisso arkitektoniskt intressant, men ändock typiskt o-urbant bostadsområde:



Det finns nog anledning att påminna våra politiker om vad en tät blandstad egentligen är.

"Då var Stockholm världsledande i den så kallade grannskapsplaneringen, som innebar att det byggdes små öar av bostadsområden med barriärer i form av trafikleder eller skogsområden. Från dessa skiljdes arbetsplatser, och alla trafikslag separerades från varandra.

Med facit i hand kan vi idag konstatera att denna planering misslyckats."

Ett politiskt öppet erkännande av den modernistiska planeringens misslyckande är mycket välkommet. Vi hoppas att detta är förankrat hos alla partier i alliansen, och skulle naturligtvis också glädjas åt om övriga partier i stadshuset anslöt sig. På riksnivå är socialdemokraternas bostadspolitiska rapport intressant läsning.

"Resultatet har blivit områden som är döda under stora delar av dygnet och som saknar naturliga kontaktytor människor emellan. Följden är otrygghet, vantrivsel och segregering.

Men möjligheterna att skapa en bättre fungerande stad är också mycket stora.

Med en ny översiktsplan som fokuserar på att fylla i otrygga tomrum och ge hela Stockholm mer innerstadskaraktär kan såren läkas. Den nya planen ska knyta an till arvet efter Lindhagen och ge Stockholm förutsättningarna att än en gång växa för framtiden.

Jag hoppas på många synpunkter i samrådet från stockholmarna och på ett brett stöd för att fortsätta byggandet av promenadstaden Stockholm."

Stöd för visionen är lätt att ge. Men det gäller också att visionen får bli mer än en vision, och omformas i realpolitik och i just en riktig stadsplan som sedan faktiskt följs. Myterna, missförstånden och motståndet mot staden finns fortfarande hos många. Här ligger ett stort arbete hos politiker och planerare att sakligt skilja fakta från myt, och att involvera Stockholmarna i processen på ett givande sätt.
 
Visionen om blandstaden har vunnit en framgång. Nu gäller det att göra det till mer än en vision.

På Kulturhuset pågår just nu utställningen "Stockholm bygger". Dels finns det videoskärmar där man kan se olika planerade byggnadsprojekt, men det stora dragplåstret är en 44 kvadratmeter stor modell över Stockholm där ett antal av de olika stadsutvecklingsprojekt som nu pågår i Stockholmsregionen kan beskådas.



De idag byggda kvarteren är färglagda och de som planeras vita, tanken är, enligt en artikel i Dagens Nyheter, att modellen skall uppdateras efter hand allteftersom planerade projekt står färdiga.

Dagens Nyheter citerar Finansborgarråd Sten Nordin:

"Stockholm är inne i en fantastisk tillväxt. Det sjuder av optimism. Det fanns en gång i tiden när man sa att Stockholm vuxit färdigt, sa Sten Nordin, men menar att inget kunde vara mer felaktigt. "

Yimby kan naturligtvis bara instämma i att en stad aldrig växer färdigt, en felaktig inställning som länge närts av både politiker, allmänhet, institutioner och remissinstanser. Den bilden verkar dock, glädjande nog, alltmer vara på väg att ändras, i alla fall hos våra politiker. Huruvida Stockholm befinner sig i en fantastisk tillväxt och sjuder av optimism kan väl däremot diskuteras. Det mesta som planeras är fortfarande väldigt småskaligt och lider fortfarande av många av modernismens sviter där saker som hög exploateringsnivå, tydlig skillnad på privata och offentliga rum och stadsstruktur istället för utkastade punkthus på gräsmattor alltför ofta lyser med sin frånvaro. De arkitektoniska utsvävningarna hålls också tydligt på mattan med olika variationer av det välkända nyfinkistemat. Här finns mycket att göra både vad gäller idéer och inställning hos politiker, arkitekter, byggbolag och planerare, men också i lagstiftning, bland annat behöver plan och bygglagen reformeras så att den premierar stad, istället för dagens situation då det knappat går att bygga stad om PBL skall följas.

Den 15 september tar Kristinia Alvendal över som stadsbyggnads- och fastighetsborgarråd efter Mikael Söderlund. I en annan artikel i Dagens Nyheter berättar hon lite om sina tankar och idéer för Stockholm:

"- Min vision är att vi inte pratar så mycket om innerstad, ytterstad och förort, utan om staden som helhet. Stockholm är en storstad tack vare att vi har ytterstad och förorter."

Det kan ses som både positivt och negativt. Positivt framförallt då det kan ge nytt fokus på det stora arbete som finns med att utveckla våra förorter i den flerkärnighet som finns med i planeringen för framtidens Stockholm. Negativt om det tappar fokus på staden som idé och att man då riskerar att fortsätta bygga på ett bevisligen problematiskt vis. Men till saken hör att det inte finns så mycket platser kvar att förtäta på i den befintliga innerstaden, därför blir det ofrånkomligt att flytta blicken lite längre ut och jobba vidare där. Den stora utmaningen är nu att läka ihop staden till en fungerande helhet med levande stadsstråk och en expanderad innerstad som får växa samman med förorterna.


Dagens Nyheter skriver:

"- Det var länge sedan vi fick en märkesbyggnad, och det är lite tråkigt. Vi har ju Globen, men det var ju länge sedan, sa Kristina Alvendal.
På höjden kan hon också tänka sig att bygga, men vill inte närmre gå in på några av planerna förrän hon tagit över rollen på riktigt."

Här kan Yimby inte annat än ge en rungande applåd. Bravo! Låt oss bara hoppas att visionen också realiseras i riktiga projekt. Det är hög tid att Stockholm får nya byggnader som vågar stå för sig själva. Framförallt så måste den typen av byggnader avproblematiseras. Spännande arkitektur och byggnader som vågar synas är en tillgång, inte ett problem. Den stora tillväxten kommer att ske i nya stadsutvecklingsområden, så klassiska argument som "innerstadens siluett" bör här inte heller kunna användas.

I artikeln kommer också Mikael Söderlund till tals:

"- Vi måste sluta att problematisera att folk vill flytta till Stockholm. Det är någonting positivt."

Återigen kan Yimby bara instämma. Att Stockholm växer och utvecklas är inte bara positivt. Det är nödvändigt för att Stockholm skall kunna konkurrera med andra storstadsregioner som t.ex. Öresund och Berlin.

Söderlund säger också:

"- Vi har lämnat modernismen bakom oss och det där med att man ska ha ett bostadskvarter här och ett köpcentrum där, separerat från varandra. Nu bygger vi en klassisk integrerad stad."

Att få det så tydligt formulerat direkt från stadsbyggnadsborgarrådet är naturligtvis mycket positivt och glädjande, och vi hoppas att Krisina Alvendal följer vidare i detta spår. Att Stockholm under Mikael Söderlunds ledning ändrat riktning i en del frågor är helt klart. Förslag på byggnationer har blivit stadsmässigare, flera högre hus har föreslagits och stadshuset har vågat sätta ner foten på ett helt nytt sätt. Allt detta är en mycket glädjande utveckling. Tyvärr lever och frodas dock modernismen fortfarande på sina håll. Framförallt i den av samma politiska majoritet höjda parkeringsnormen och det tidigare hårdnackade motståndet mot spårvägar, vilket går stick i stäv med de visioner som man från stadshuset säger sig vilja uppnå. I spårvagnsfrågan har man ju nu glädjande nog helvänt.  Frågan är om vi kan hoppas på en mer verklighetsanknuten parkeringsnorm i nybyggda stadsmiljöer framöver också?