Istället för Le Corbusier

Nyligen visades en intressant dokumentär om modernismen på Sveriges Television. Dokumentären tar upp modernismen, Bauhaus-skolan, Corbusiers märkliga idéer om stadsplanering och en hel del annat intressant som ger en god bakgrund till varför vårt samhälle idag i många delar ser ut som det gör. Dokumentären finns tillgänglig på SVT Play till 20 januari.

Slussen 1935. Ja, det var en gigantisk motorvägsramp mitt i city även då.

I april hölls en "manifestation för slussen", där bland annat Christopher O'Regan, som är historiker, höll ett tal. På nätet kan vi nu läsa denna ganska underhållande partsinlaga i debatten om Slussen. En inlaga med den karakteristiska rubriken "hur k-märker man en utsikt".

YIMBY är ett medborgarinitiativ, och vi anser att alla har rätt till sin egen åsikt om hur Stockholm - och i synnerhet Slussen - ska utvecklas, eftersom staden tillhör oss alla. Hög som låg.

Däremot verkar inte O'Regan själv tycka att det är en fråga för allt och alla. Inte av hans tal att döma. Ett tal som i sig är en helt underbar orgie i exempel på hur man genom så kallade "halmgubbeargument" predikar för de redan frälsta utan att använda ett enda logiskt eller konkret argument.

Talet är en lång harang som går ut på att de som inte delar O'Regans perspektiv är historielösa mörkermän. Det handlar alltså om det återkommande problemet i debatten om Stockholm. Det vill säga att det å ena sidan handlar om nostalgiker och människor som vill peka med hela handen och visa medborgarna vad som är "rätt", och å andra sidan de människor som har en mer pragmatisk inställning till hur staden ska fungera. Medborgarna, alltså.

De - eller rättare sagt vi - vill ha en stad att leva i, och inte ett statiskt reservat för ett fåtal.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Rör inte Corban säger skönhetsrådet.

I samband med bygget av citybanan diskuteras var de nya stationsnedgångarna ska placeras. Det mest fördelaktiga valet, och där instämmer vi i YIMBY, är att placera stationens huvudentré vid Vasagatan, med uppgångar även till Klarabergsviadukten. Problemet med denna lösning är att tidsramarna är pressade för citybananprojektet och alla avtal ännu inte är påskrivna.

En alternativ placering för ny uppgång är vid Klarabergsgatan, där det idag står det 50-talshus som kan ses på bilden ovanför. Från YIMBY tycker vi att det är extra intressant att en rivning av denna byggnad diskuteras, då vi föreslog detta i samband med vårt yttrande om västra city.
Syftet med en sådan rivning skulle, förrutom en eventuell stationsuppgång, vara att lyfta fram Klara Kyrka och de grönytor som finns där. Vad vi föreslår är en slags byggväxling, då det tidigare fanns planer på att anlägga en högre byggnad där Scandic hotells låghusdel idag ligger. I vårt yttrande skrev vi:

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

"Utvecklingen från det gamla slutna stadsplanesystemet till det nya öppna" - illustration ur den funktionalistiska debattboken acceptera

1931 publicerades debattboken acceptera av ett gäng radikala arkitekter. Boken var en programskrift och ett försvar för Stockholmsutställningen 1930, som hade introducerat funktionalismen i Sverige. Bokens författare, bl.a Uno Åhrén, Gunnar Asplund och Sven Markelius, kom att få ett enormt inflytande på 1900-talets svenska stadsplanering. Bokens grundtankar var hämtade från Le Corbusier och Bauhaus-skolan.

Åhrén och Markelius var tidigt involverade i Le Corbusiers funktionalistiska lobbyorganisation CIAM och propagerade kraftfullt för CIAMs idéer i Sverige. CIAMs grundtankar sammanfattades i Aten-chartan 1933 och innefattade radikal funktionsseparering (zonering), trafikseparering och gles husipark-bebyggelse.

Precis som Strindberg femtio år tidigare, i den välkända dikten Esplanadsystemet (som travesteras i rubriken), så menade acceptera-gänget att det var dags att acceptera den nya tiden och den nya stadsplaneringen. För att vara en propagandaskrift är texten i acceptera för det mesta mycket sansad och resonerande, vilket förmodligen är den diplomatiske Asplunds förtjänst.

Boken omfattar en mängd olika aspekter av arkitektur och design och innehåller faktiskt många kloka synpunkter. Intressant nog är den svagaste delen i argumentationen den som gäller det kanske viktigaste området, den övergripande stadsplaneringen. Detta trots att det var just på detta område som funktionalismen kom att få störst konsekvenser.

Här följer ett längre utdrag, bilderna och fetstilen är original:





Det öppna stadsplanesystemet

Om vi måste kräva i hygieniskt hänseende likvärdiga bostäder för alla, blir den sämsta, ej den bästa bostaden normerande för stadsplanen. På så vis har kravet på tillgång till direkt solljus för alla bostäder kommit att sätta en helt ny prägel på moderna huslängor, vilkas riktning bestämmes med hänsyn till solen, i öster-väster om man har genomgående lägenheter, annars i norr-söder. Den förra hustypen har det företrädet, att den medger genomluftning av bostäderna och skänker dem en verkligt effektiv solsida.





Den fordrar emellertid genomgående lägenheter som drar med sig ringare husdjup och större fasadlängd samt färre lägenheter per trappa, varigenom systemet blir ekonomiskt underlägset det med längorna i norr-söder. Dessutom måste avståndet mellan längorna bli större, om solen under den mörkaste årstiden, då den som bäst behöves, skall tränga ned till bottenvåningarna. På grund av det mindre husdjupet blir även gatukostnaden större per enhet våningsyta.

Så länge byggnadsverksamheten måste inrikta sig huvudsakligen på att producera lägenheter av minsta typ och så länge produktionskostnaderna äro så höga, måste vi nog fortsätta med att bygga relativt djupa huslängor med sin riktning i norr-söder, såvida vi ej anser oss kunna offra ytterligare av bostadens bekvämlighet eller rymlighet för att som kompensation få södersol och möjligheten till genomluftning.








Den nya stadsbilden

Men ej blott kvarteret bör på detta sätt luckras upp för att varje lägenhet skall tillförsäkras sitt kvantum av luft och ljus. Bostaden måste få ett komplement i parker för äldre och lekplatser för barn som ytterligare uppluckrar hela stadsområdet.

Bygger man städer efter detta öppna byggnadssätt och samtidigt önskar utvinna lika mycket nyttig våningsyta av varje enhet markyta som i äldre stadspartier med deras slutna kvarter och trånga gator, måste hushöjden ökas liksom även avståndet mellan byggnaderna på ömse sidor om gata och gård.

Vi ser alltså, hur ett radikalt tillgodoseende av primära krav på bostadens kvalitet redan i stadsbilden förorsakar en fullständig nybildning och ett avvikande från traditionen. Men vi tror även, att det skall ge oss nya skönhetsvärden fast av en annan art än den barockens rumsbildande stadsplaneformationer skänkte.

Att det öppna stadsplanesystemet nu allt allmännare börjat accepteras, styrker oss i tron på det fåfänga i att motsätta sig ett radikalt och logiskt byggande.



- - - - -


Författarna argumenterar till synes övertygande för att primära krav på bostadens kvalitet och i hygieniskt hänseende likvärdiga bostäder för alla rent logiskt innebär att vi måste acceptera sterila rader av gles och utspridd bebyggelse. Tittar man närmare på resonemanget ser man dock att hela argumentationen bygger på att "direkt solljus i lägenheten" är överordnat alla andra hänsyn.

Ja, "direkt solljus i lägenheten" är faktist den enda anledningen som anges till varför man skulle behöva "ett öppet stadsplanesystem", även om man kan anta att det också underlättar biltrafik. Rinnande vatten, avlopp, värme, service, stadsliv - inget av detta förutsätter "ett öppet stadsplanesystem". Tvärtom verkar attraktiva bostäder snarare förutsätta att stadsplanesystemet inte är öppet.

Den avgörande frågan är alltså om "direkt solljus i lägenheten" verkligen är viktigare än alla andra tänkbara kvaliteter i boendet tillsammans. Idag, snart 80 år efter acceptera, så har vi svaret. "Direkt solljus i lägenheten" är inte viktigare än allt annat tillsammans. Det är inte ens det viktigaste av allt. För många är det inte ens viktigt. Alltså, för att besvara Strindbergs fråga: Nej, luft och ljus är inte tillräckligt!

Ibland misstänker jag att författarna till acceptera insåg detta redan 1931. Men de behövde ett gångbart argument för att förverkliga sina estetiska utopier och lyckades till slut faktiskt hitta ett - "direkt solljus i lägenheten".

På grund av funktionalismens genomslag (i samverkan med bygg- och bilindustrin) blev verkligen "den sämsta, ej den bästa bostaden normerande för stadsplanen". Precis som acceptera-gänget förutspått, men kanske inte riktigt på det sätt som de menat.

Många som idag arbetar professionellt med arkitektur och stadsplanering tror att funktionalismen försvann för länge sedan - "det där gjorde vi upp med på 70-talet", "kritiken kommer 40 år försent", "vi jobbar annorlunda nu".

Så är det tyvärr inte. De funktionalistiska dogmerna lever kvar som en "frusen ideologi", för att låna ett uttryck som dyker upp i teknikhistorikern Per Lundins uppmärksammade avhandling Bilsamhället (KTH 2008). Även Anders Hagsons avhandling Stads- och trafikplaneringens paradigm (CTH 2004) visar på ett plågsamt tydligt sätt att funktionalismens stadsfientliga ideologi lever vidare i det tysta.

Vi på YIMBY ser den här frusna ideologin hela tiden när vi skärskådar nya planer. Uppbrutna kvarter, funktions- och trafikseparering, glest utströsslad husipark-bebyggelse. Ibland beroende på någon apokryfisk reglering, ibland beroende på krasst ekonomiskt tänkande, ibland beroende på orimliga överklaganden och ibland helt enkelt beroende på gammal vana.

Vi tycker det är jätteroligt att så många har insett funktionalismens grundläggande dysfunktionalitet och den sociala, ekonomiska och ekologiska förödelse som den glesa bilstaden medför. Vi är glada att så många istället säger sig förespråka den täta, levande och miljövänliga blandstaden och påstår sig vilja bygga attraktiva, integrerade och spännande stadskvarter. Men vi skulle bli ännu gladare om vi fick se handling bakom orden.

Det är dags att verkligen i grunden acceptera att modernistisk stadsplanering är ett gigantiskt fiasko. Det räcker med strösselplanering nu. Vi har en utglesad och söndertrasad stad att lappa ihop och ingen tid att förlora. Acceptera den föreliggande verkligheten och gör den bättre!

För en tid sedan plågade jag mig igenom ett antal böcker av och om Le Corbusier. Det är en märklig upplevelse att läsa Le Corbusier, han är pladdrigt vimsig, maniskt repetitiv, obehagligt hatisk och patetiskt sentimental, allt på en gång. Ja, det är som att hamna lite för nära en sådan där bisarr, aningen surt luktande tosse-gubbe som varje stadsbibliotek med självaktning håller sig med. Man hör det rättshaveristiska mässandet, argumentationen som hela tiden graviterar mot det psykotiska, de minutiösa utläggningarna av petitesser samtidigt som fundamentala problem obekymrat förbigås.

Le Corbusier var en snurrig liten man med ett heligt uppdrag: Att bygga det fullständigt ordnade och rationella maskinsamhället. Social och geometrisk harmoni gick enligt honom hand i hand. Geometrisk harmoni, det kunde till exempel vara Plan Voisin:



Plan Voisin

Plan Voisin är Corbus vision för centrala Paris, finansierad av biltillverkaren Voisin. Borta är de förhatliga "korridorgatorna", gränderna, gyttret. Själva Paris. Istället har vi fått en parkstad för obehindrad biltrafik. Som Jane Jacobs har påpekat finns stora likheter mellan Corbus utopi och Howards trädgårdsstad, trots att de ytligt sett är mycket olika. Corbu själv insåg detta. Han kallade sin stad för en vertikal trädgårdsstad.

Vid ett tillfälle drabbades han av tvivel på sin stadsplanering. I La Ville Radieuse (övers. Guiton, The Ideas of Le Corbusier) beskriver han sin vånda:

"My analyses, my calculations, and a powerful intuition had convinced me that I must set up a new scale for the city /.../ But how disturbed I was by the result! What anguished weeks I lived through! /.../ I was tortured by the thought that the great empty spaces of this imaginery city, everywhere dominated by the sky, would be so dead, so dull, that its inhabitants would be panic-stricken. /.../ It took me eight anxious years to discover the solution. It proceeded from the following question: what kind of life should a machine age man really lead? How can I fill every moment of his daily life [sic!] and, better, make these moments enjoyable? Still better, give this man a sense of personal freedom in this collective organism and the means of satisfying the personal initiatives resulting from this freedom? /.../ With these questions clearly formulated in my mind, I one day told myself: sports must be an everyday activity, and THEY MUST TAKE PLACE RIGHT OUTSIDE THE HOUSES."

Ridå! Corbu ritar världens kanske tråkigaste stad, inser överraskande nog att den är tråkig, grubblar i åtta långa år och kommer fram till att idrottsanläggningar är lösningen. Geniets vägar är onekligen outgrundliga. Corbus utopi är uppenbart totalitär och teknokratisk. Att läsa Corbu mot bakgrund av de disciplineringsprocesser som Foucault tematiserat är så plågsamt enkelt att många (bl.a. Foucault själv) dragit sig för att göra det, även om det finns undantag (t.ex. Sten Gromark, Fängslande arkitektur, 1987).

Hans favoritbok var naturligtvis Don Quijote (som han sägs ha klätt in i hud från sin hund Pinceau). Han ritade många rena, geometriskt harmoniska byggnader, blev allt mer bitter och simmade en dag ut i havet och försvann. Men hans geni lever kvar, i femkilos-pekböckerna (ni vet de där som är lite "filosofiska") på arkitekternas coffeetables, i konstmuseernas presentbutiker och i Peder Altons alltid lika djuplodande krönikor.

Bevingade ord:

"Never undress in your bedroom. It is not a clean thing to do and makes the room horribly untidy".
(Vers une architecture)