Utskrift från www.yimby.se
....

Det är bra för miljön att bygga tätt

I Stockholms fria tidning publicerades den 10 januari ett debattinlägg från miljöpartisterna Mats E P Lindqvist och Cecilia Obermüller, som tar upp vikten av storstadsnära natur, och som också kritiserar stadens förtätningspolitik. Debattinlägget kan läsas här.

Då YIMBY menar att en förtätning inte är ett hinder, utan snarare ett krav, för en god tillgång till storstadsnära natur, har vi valt att skriva en replik, som kan läsas här.

Vårt svar är återgivet nedan i sin helhet.

I ett debattinlägg den 10 januari skriver miljöpartisterna Cecilia Obermüller och Mats EP Lindqvist om vikten av storstadsnära natur i Stockholm. Vi instämmer. För att få attraktiv natur med biologisk mångfald är det viktigt att natur får vara natur. Men det förutsätter även att stad får vara stad, vilket krävs för att skydda den äkta naturen. Det innebär att vi främst bygger på oanvänd mark i redan urbaniserade områden.

Allt fler vädjar om att bygga täta städer. Bland dem finns Nobels fredspristagare Al Gore, USA:s största miljöorganisation Sierra Club liksom Naturskyddsföreningen och Länsstyrelsens miljödirektör Lars Nyberg. Ju tätare vi bor desto mer plats får naturen. Täta städer minskar energiåtgången för uppvärmning. Om vi blandar bostäder med arbetsplatser och affärer, samtidigt som vi effektivt förtätar och binder samman stadsdelar, kan vi promenera och cykla oftare. Det minskar energi- och transportbehoven, vilket är bra för miljön.

Skribenterna tar upp exempel där man i Paris och Berlin skapat nya grönområden och frågar varför Stockholm inte följer deras exempel. Men här handlar det om städer som inte är jämförbara då de består av mycket stad, men lite natur. I Stockholm gäller det omvända. Vi har lite stad men mycket natur. Samt en stor del förorter som är varken eller, någonting som gör Stockholm internationellt unik – resultatet av en starkt styrd ideologi och ett starkt planmonopol. Det har lett till bilberoende, segregation och en innerstad som blir alltmer exklusiv, samt ett kulturliv som har svårt att hitta lokaler. Stockholm behöver förtätas och byggas samman, för att spara den äkta och orörda naturen.

Skribenterna menar att det inte finns någon byggbar mark kvar och att Stockholm och grannkommunerna växt samman. Men en flygbild visar att det finns mycket mark kvar. Det handlar istället om att insikten nåtts att det är ohållbart att låta staden breda ut sig över orörd natur som tidigare. Samma flygbild visar också att vi är isolerade från varandra. För att uppleva Stockholm och dess grannkommuner som ”sammanvuxna” måste man åka bil. Den som vill promenera, cykla eller åka kollektivt får problem.

Den utspridda staden är ett resultat av massbilismen och massbilismen krävs för att upprätthålla den. Det låter motsägelsefullt, men en miljövänlig promenadstad kräver att vi ibland bygger på vad som i dag är grönytor. Samtidigt finns det inget som hindrar en tätare stadsbyggnad som på sikt gör att vi kan lämna tillbaka i dag exploaterade ytor till naturen.

Vi delar synen att olika intressen måste vägas i stadsutvecklingen. Det är därför glädjande att man rör sig i en sådan riktning. Tidigare har staden setts som ett nödvändigt ont, en plats för människor som egentligen nog vill bo på landet. Men många vill inte vill bo i tysta sovstäder. Vi är många som vill kunna promenera till kaféer, restauranger, parker och affärer.

I artikeln kan vi läsa att ”Bara i Stockholm kan man påstå att grönområden utgör barriärer mellan stadsdelar”. Tyvärr kan skribenterna inte sin historia. Att grönytor kallas för barriärer beror på att de är aktivt planerade att vara just sådana. I Generalplan 1952 presenterades ”grannskapsplaneringen”. Där förordades en ”cellvis uppbyggnad” med grönstruktur som ”delar upp stadsbyggnaden”. Denna ideologi har satt djupa spår och finns med i planeringen till denna dag.

I artikeln konstateras att det i dag byggs tätare, men fristående, utan inbördes sammanhang. Här håller vi med. Det byggs fortfarande många isolerade bostadsområden i Stockholm, men få områden med tät blandstad.

Frågan blir då varför miljöpartiet kritiserar förtätningen. Är det inte utspridningen som är problemet? När vi tar del av uttalanden från miljöpartiet är kritiken hård när det byggs stad. Husen står för tätt och de är för höga. Kvarteren ska brytas sönder så att mer grönska ”får plats”. Byggnation på impedimentmark - det vill säga oanvända restytor – nära tunnelbanestationer kritiseras.

Här finns skäl till oro för miljövänner. YIMBY har visat miljöpartiet relationen mellan täta och glesa stadsmiljöer och grönytorna som blir kvar. Av svaren har vi förstått att man även här ser förtätningen som ett problem då det blir mindre yta natur per person i närområdet. Men miljövänlighet handlar inte om att ha en folktom skogsdunge utanför fönstret. En sann miljövän förstår det.

Alexander Ståhle visar i avhandlingen Compact sprawl att den upplevda tillgången till grönytor inte minskar med tät stadsbyggnad. Tvärtom ökar den. Boende på Östermalm anser sig ha närmare till grönytor än boende vid Järvafältet.

Vi vet genom diskussion, samtal och mejl att det finns många miljöpartister som inte delar den officiella linjen. Det finns miljöpartister bland YIMBY:s medlemmar. YIMBY och miljöpartiet borde kunna enas kring grundreglerna för hur staden ska byggas – miljövänligt och tätt.

Vi hoppas att miljöpartiet framöver gör oss sällskap som förespråkare av den miljövänliga staden.

Anders Gardebring • Nätverket YIMBY

Miljövänligt att bo tätt

Fler och fler miljöaktivister och miljöorganisationer vädjar till oss att bygga täta städer. Bland dem finns Nobels fredsprismottagare Al Gore och USAs största miljöorganisation Sierra Club. Även Länsstyrelsens miljödirektör Lars Nyberg vill att vi ska bo tätt enligt en artikel i SvD. Anledningarna är enkla att förstå.

Desto tätare vi bor desto mer plats får vi över för grönområden. Stor koncentration av byggnader minskar energiårgången för uppvärmning av hus. Men det räcker inte med att bygga tätt utan vi måste också bygga rätt. Experterna menar att man måste tänka på kollektivtrafiken redan från början när man bygger nya stadsdelar. Om vi också blandar bostäder, arbetsplatser och affärer i städerna kan vi i bästa fall promenera eller cykla till jobbet och affärerna. Detta kommer minska transportbehovet drastiskt och då sparar vi enorma mängder energi.


Treasure Island utanför San Francisco är ett av de mest seriösa försöken att bygga en ekologiskt hållbar stad.

Vetskapen om att vi måste bygga tätt har inte fullständigt slagit igenom i populärmedia ännu. Men det finns goda exempel såsom Illustrerad Vetenskap (nr 18/2008). Tidningen refererar till Rafael Pizzarro som undervisar i hållbar stadsplanering vid University of Sydney i Australien. Han anser att nyckeln till en ekostad är infrastrukturen såsom spillvatten och cykelvägar. Pizarro anser också att städer bör ha en viss storlek.

”Det är svårt att göra kollektivtrafiken lönsam om det bor mindre än 500 000 människor i en stad, men det är också det sätt vilket folk bor som avgör om en stad kan bli hållbar. Tätheten kan bli både för låg och för hög. Att bosätta en halv miljon människor i låga spridda förstadsbebyggelser är förfärligt. Detsamma gäller om man tränger ihop dem på mycket få kvadratkilometer. Balansen ligger runt 300 invånare per hektar. Så tätt kan vi mycket väl bo utan att känna oss trängda”
  menar Pizarro.

300 invånare per hektar kan jämföras med Stockholms innerstad där det bor ca 65 invånare per hektar.


Kinas framtida miljöstad Dongtan har inte höghus då marken är mjuk. Men bebyggelsen är tät för att spara energi för transport och uppvärmning/avkylning av hus. En målsättning är att alla ska ha några minuters promenad till närmaste grönområde och kollektivtrafik.

I Sverige bor vi relativt glest. Bostäderna ligger ofta på ett ställe, arbetsplatserna på ett annat och affärerna på ett tredje. Medelsvensson slösar massor av tid, pengar och energi på att åka fram och tillbaka. Trots att vi i Sverige är relativt få invånare på en stor yta är bara 3 % av Sveriges skogar orörd natur. Detta mycket p.g.a. att vi bor glest och gjort oss beroende av biltransporter.


Natur är en av människan väsentligen opåverkad miljö i form av växter, djur, landformer o.s.v.  Naturskog är skog som inte har utsatts för mänsklig verksamhet på 100 år. 3 % av all skog i Sverige är naturskog och den finns främst i fjällområden. Om vi människor hade bott tätt hade vi haft mer natur kvar.

Men det finns ljus i mörkret. Resvane- och trängselskatteforskaren Greger Henriksson vid Lunds universitet och KTH har undersökt Stockholmarnas resvanor i sin avhandling Stockholmarnas resvanor – mellan trängselskatt och klimatdebatt. ”I Stockholm är det relativt lätt att skapa förutsättningar för en större del av befolkningen att resa miljövänligt. Närmare en halv miljon stockholmare utan egen bil har redan vardagliga resvanor med relativt liten miljöpåverkan. Deras vanor gynnas av tät stadsbebyggelse och väl utbyggd kollektivtrafik.”.

Vi på YIMBY som vill bo bland människor i täta livfulla städer och resa kollektivt tycker att experternas slutsatser om miljövänliga städer låter mycket bra! Fler och fler miljövänner aktiverar sig i YIMBY.

Men för andra är ämnet kontroversiellt. Större delen av Sveriges befolkning bor i glesa bostadsområden långt från arbetet och är mer eller mindre beroende av bilen. En stor del av Sveriges etablissemang hör till dem. Däribland många politiska ledare. Det finns också många ”miljövänner” som bor glest i skogsområden. Mer behöver inte sägas för att förstå att alla inte kommer att ha lika lätt att förlika sig med experternas råd att flytta till staden. Men vi har ändrat vanor i samhället förr och vi kan göra det igen. Många tror att vi förr eller senare kommer tvingas bo tätt. ”De som bor glest utan kollektivtrafik kommer inte att ha råd att bo kvar på grund av ökande energi- och bränslekostnader” skriver Landskapsarkitekten Alexander Ståhle i en artikel publicerad i SvD.

Men vi på YIMBY tycker att vi bör ligga steget före och bygga miljövänligt innan det är för sent. Det är därför mycket viktigt att vi alla hjälps åt för att visa på hur viktigt det är för miljön att vi bygger täta städer med god infrastruktur såsom kollektivtrafik. Det är också viktigt att vi påminner politiker om hur viktigt det är att vi bygger trivsamma bra städer. För om vi människor inte vill bo i staden, utan istället sprider ut oss i glesa förorter igen, så är miljösatsningarna förgäves.

Viktigt med naturupplevelser i stan

...Eller är det verkligen så viktigt? Kanske är det stadsupplevelsen som är viktig för den som valt att bo i en stad? Så är det i alla fall för min del. Jag älskar stadens urbana kvaliteer, med ett brett och djupt utbud av shopping, kultur och nöjen. Jag njuter av att vara nära andra människor som delar min passion för det staden har att erbjuda.

Samtidigt uppskattar jag naturen. Jag lägger en hel del tid på stigcykling, och jag tycker även att skogspromenader är riktigt trevliga. Jättebra för att ladda batterierna och samla tankarna, så att säga. Men jag föredrar att uppleva naturen i sin äkta form, och inte som en illusion eller simulering.

Så var gör man då det?

Jo, det, gott folk, gör man faktiskt utanför staden, för det är där den äkta och någorlunda orörda naturen finns. Stockholm har många stora och fina grönområden. Många av dem är i princip är orörda av människan, bortsett från de stigar och vägar som folk rör sig på. Den största nackdelen med stadens naturområden är att de ligger ganska långt ut, och kan vara svåra att nå.

Så varför är det så?

Den främsta orsaken är att staden är så gles och osammanhängande. Stockholm behöver förtätas, både för att behålla sina urbana kvaliteter och för att föra människor och grönområden närmare varandra. Det finns visserligen mycket “grönt” i både innerstad och närförort, som hjälpt till att skapa den här illusionen av att vi lever i en väldigt grön storstad. Men de små grönområden som finns i centrala lägen är för små för att fungera. Ofta rör det sig om sk impediment, vilket på ren svenska innebär markplättar som inte är användbara för skogs- eller jordbruk. Restytor, alltså. Berghällar och grusgropar är vanliga impediment.

Och dessa gröna fläckar är ofta så små så att de inte i sig fungerar som de grönområden som vissa försöker få dem till att vara. De är små, de är många, och de är spridda över hela staden. Och de fyller ingen funktion.

Vad vi behöver göra är att bättre samla stad respektive grönområden var för sig, utan att de inkräktar på varandra. Vi måste sluta bygga nya bostadsområden mitt i de grönområden som finns kvar idag. Så fort man gör det så upphör grönområdet att fungera som ett sådant, och blir istället till just ett bostadsområde. Och det leder till att staden glesas ut ytterligare. Samtidigt måste vi bli mer villiga att offra de där små gröna plättarna för att bygga nytt på.

Ett grönområde (eller park) på tio hektar har ett mycket högre värde som grönområde än tio gröna plättar på en hektar vardera. Se bara på parker som Rålambshovsparken och Humlegården. Där finns mängder med människor när vädret är bra. Men det är inte lika vanligt med folk som ligger och solar på de små gräsmattorna som finns spridda runt om i staden. De erbjuder inte den sortens avkoppling som vi vill ha när vi besöker en park.

Så förtäta staden, men låt den verkliga naturen förbli orörd.

Är Ekoparken till för Stockholm eller sig själv?

På Gärdet anläggs just nu två provisoriska fotbollsplaner som skall fungera som temporära ersättare under tiden som Östermalms idrottsplats byggs om. När ombyggnaden av idrottsplatsen är klar är tanken att ytan skall återfå sin roll som en del av en av Stockholms största gräsmattor.

Förbundet för ekoparken skräder inte orden när man i dagens upplaga av Dagens Nyheter (ej online) kommenterar denna "hemska" användning av, inte parkmark utan vad som av idrottsförvaltningens fastighetsavdelning beskrivs som en "diverseyta".

Richard Murray, ordförande i förbundet för Ekoparken säger:
"Jag blev överraskad och förbannad när jag såg att arbetet med fotbollsplanerna startat".

Naturligtvis har man all rätt att bli förbannad över att det anläggs två tillfälliga fotbollsplaner på ett till stora delar ganska oanvänt enormt gräsgärde mitt i Stockholms innerstad. Frågan är om det är en proportionerlig reaktion. Bakgrunden tycks, enligt DN:s artikel, vara ett tillägg som vägverket vill skriva in i miljöbalken. Tillägget handlar om att tillfälliga intrång i parken skall vara tillåtna, förutsatt att ytan sedan återställs till originalskick. Detta är någonting som Yimby redan tidigare uttalat stöd för. Vidare anser vi också att de delar av lagstiftningen som påverkar vad man får bygga utanför parken helt bör slopas. Det är inte rimligt att ha en lagstiftning som förhindrar byggnation av ordentlig stad vid stora delar av Stockholms innersstads gränser, vilket är precis vad som idag sker. Detta är tydligt i exempelvis de ytterst modesta planerna för byggnationerna på det gamla gasverksområdet i Hjorthagen. Resultatet blir naturligtvis mer utglesning, och allvarlig miljöpåverkan med förlorade naturområden och ökade transportbehov som följd.

Förbundet för ekoparken ser dock ingen poäng med en sådan lag då man, enligt artikeln, anser det uppenbart att den nuvarande lagen ändå inte hindrar vare sig tillfälliga eller permanenta intrång.

Detta är ett häpnadsväckande påstående. De smått surrealistiska turerna kring bygget av Norra Länken, där 255 meter gräsmatta anlagd på 1960-talet utan en lagändring tillåts kosta 1,6 miljarder kronor, är ett färskt exempel på just problematiken med dagens lagstiftning. Att förbundet för ekoparken protesterar mot vägbyggen är dock i sak förståeligt. Det är en miljöorganisation (iaf på papperet, i realiteten är deras agerande miljömässigt kontraproduktivt vilket vi påtalat tidigare).

Men var kommer då fotbollsplanerna in? Här kan det knappast finnas några miljöskäl att hänvisa till, tvärtom. Det är ju klart bättre att det anläggs fotbollsplaner i staden, så att människor kan ta sig dit från sina hem via till exempel cykel eller kollektivtrafik, istället för utanför stan, där bilen snabbt blir det troligaste transportalternativet. Dessutom handlar det här om ett provisorium. Att återställa en yta på Gärdet är inte särskilt svårt. Det är bara att lämna området för sig själv några år så har det förvildat sig till samma nivå som resten av Gärdet.

Dagens Nyheter ställer frågan om huruvida det inte är bra att nationalstadsparken används.
Richard Murray svarar:
"- Det finns ju redan en sportanläggning på Gärdet och här går man in på jungfrulig gräsmark. Ladugårdsgärde är närmast helig mark för många Stockholmare".

Murray missar här helt poängen. Sportanläggningen på Gärdet används redan. Om den inte gjorde det skulle staden knappast bemöda sig med att bekosta två nya temporära fotbollsplaner medan en annan idrottsplats byggs om. Att kalla en av människan nedhuggen och avröjd yta, som tidigare utgjorts av skog, för "jungfrulig gräsmark" blir mest bara märkligt. Om Gärdet idag hade bestått av skog, och någon skulle föreslå samma sak som kung Karl XIV Johan gjorde på sin tid skulle naturligtvis en del gå i taket både här och där. Detta är naturligtvis Richard Murray väl medveten om, varför påståendet knappast kan ses som något annat än ett billigt försök att ta emotionella poänger.
Att Ladugårdsgärdet ses som "närmast heligt" av många Stockholmare stämmer förvisso. Det är dock svårt att se hur det förhållandet skulle påverkas av ett par tillfälliga fotbollsplaner. Tvärtom är det snarare bra om Gärdet får lite mer liv och rörelse. Det kan jag som boende i närheten intyga att det finns behov av.

I slutändan handlar det om hur man ser på ekoparken. Är den en glasdocka som skall beundras på avstånd, men aldrig förändras, och helst inte ens användas? En park vars existens endast är till för sig själv? Eller är det en park för stadens invånare, en park som får utvecklas med sina invånare och användas av dem?

Yimby menar att ekoparkens mest centrala delar i egenskap av oanvänd och isolerad naturmark saknar existensberättigande. Det finns ingen mening med att behålla central mark på extremt attraktiva ytor i utmärkta kollektivtrafikslägen om inte syftet med parken är just att vara en resurs och en tillgång för stadens invånare. Idag präglas många av gränserna mellan park och stad av glest bebyggda och otillgängliga områden med obefintlig kollektivtrafik, ett direkt resultat av den olyckligt formulerade lagstiftningen. Just därför kämpar också Yimby för att den täta staden skall få byggas tätt intill parkens gräns. Först då kan parken komma till verklig gagn för stadens invånare och tjänstgöra som just en nationalstadspark och bli den fantastiska resurs som den har potentialen att vara.

Falska miljövänner och nationalstadsparken

I Stockholm är nationalstadsparken helig. Så till den grad helig att idén om att gräva upp 155 meter av den för att bygga en vägtunnel till Norra Länken, sedan fylla igen när man är klar och återställa till originalskick inte är att tänka på.

För att tillfredsställa "miljövänner" så borrar man istället en tunnel under parken. En tunnel som kommer att kosta 1,5 miljarder kronor. Det är 100.000 kronor per centimeter(!) Om man istället fick bygga tunneln ovanifrån skulle kostnaderna minska med 0,8 till 1,2 miljarder kronor. Skattebetalarna får alltså punga ut med uppemot 1,2 miljarder kronor extra (det är 1200 miljoner kronor det), cirka 10 procent av kostnaden för hela bygget, för att 155 meter av nationalstadsparken inte får vara byggarbetsplats under ett par års tid.

På annan plats kan man läsa att 20 snabbtåg med kapacitet att köra i 250km/h (och alltså en god konkurrent till flyget) nu köps in av SJ för en kostnad av två miljarder kronor.
Man får mycket snabbtåg för ett par år med 155 meter uppgrävd nationalstadspark.

Var vill jag då komma med detta? Jo detta: när nationalstadsparken kommer in, går vettet ut. "Miljövänner" opponerar sig till tänderna så fort någonting som kan störa nationalstadsparken kommer upp. Men naturområden i andra delar av landet bryr man sig inte lika mycket om. Att det byggs nya villa- och låghusområden i Storstockholm, som på riktigt tar bort naturområden och leder till ökad biltrafik, hör man sällan något om. Men dessa naturområden är ju inte i nationalstadsparken och är alltså, konstigt nog, mycket mindre värda. Det verkar också ofta finnas en illusion om att villaområden och trevåningshus är miljövänligare än innerstaden.
Men det återkommer vi till senare.

Ingen annanstans i Sverige skulle man kunna driva igenom en tunnel till priset av en miljon per centimeter för att 155 meter naturområde skall få vara ostört, men i Stockholm går det.

Så fort en byggnad skall byggas i Stockholm kommer det upp. Nationalstadsparken.
Byggs husen i nationalstadsparken?
Nej. De kanske syns från den.

Och det är tydligen, av någon outgrundlig anledning, väldigt allvarligt. Att man kan se hus inifrån en park belägen i Sveriges huvudstad är tydligen helt otänkbart. Att det i artikeln jag länkar till, där det klagas på att hus syns ifrån parken, samtidigt refereras till New York, och alltså Central Park, är onekligen en ganska roande koppling:

Det är nog inte helt oskäligt att gissa att en del av de där husen syns inifrån parken.

Central park är en fantastisk park. Den myllrar av liv. Den används. Människor har gläde och nytta av den. Just för att många bor i närheten och därför har möjlighet att nyttja den. Att man kan se hus inifrån den verkar inte bekomma människorna som besöker den. Själv tycker jag tvärtom att det förstärker känslan av det fantastiska att ha en så stor park mitt inne i en så stor stad.
Står man däremot inne i nationalstadsparken vet man inte om man är i Stockholm eller i Bengtsfors, så var exakt ligger det speciella med nationalstadsparken? För en stadspark är det då inte i någon annan bemärkelse än att den ligger i närheten av staden, men knappast i den (stad får som bekant inte byggas i närheten, bara småhus). Vad är nyttan med en nationalstadspark, om man ändå måste ta bilen till den?

Men det handlar om mer än upplevelse. Det handlar om att den nuvarande inställningen till parken hos miljörörelsen, paradoxalt nog, är miljöfarlig. Det blir uppenbart om man klarar av att lyfta blicken lite och se helheten.

Vilken sorts bebyggelse är miljövänlig? Låt oss jämföra två extremer:
Skyskraporna på manhattan eller en stuga i en skog på landet.
Här kommer många, utan att tänka efter, svara med att stugan är det mest miljövänliga boendet.

Men då har de fel.

Problemet uppstår när du plockar problemet ur sitt lokala sammanhang och ser helheten.
Vad händer om du placerar de 1,5 miljoner människor som idag bor på ön Manhattan (New York har som bekant fler invånare men New York är mer än Manhattan) i stugor på landet?
Ja du får en väldig massa stugor på ett väldigt stort område med mängder av bilvägar, biltransporter, köpcentrum och trafikplatser. Det fungerar inte att bygga kollektivtrafik, det fungerar knappt ens att bygga tåglinjer. Fjärrvärme kan du glömma och du får gräva upp långt mycket mer mark, och spendera långt mycket mer pengar, för att få ner vatten, avlopp, el, telefon/bredband och all den infrastruktur som den moderna människan vill ha.
Att bo i en stuga på landet är, ur ett rent resursperspektiv, ett oerhört slöseri.

Stockholm består (om vi förenklar lite) av en tredjedel vatten, en tredjedel nationalstadspark och en tredjedel yta som det går att bygga på (utan att ta mark från nationalstadsparken). Vad händer då om vi inte ens får nyttja denna tredjedel som vi har kvar ordentligt? Om vi fortsätter att dutta ut små glest utspridda femvåningshus (eller ännu lägre nära nationalstadsparkens gräns) på den lilla yta vi har kvar?

Vi får sprawl. Den dominerande stadsbyggnadsformen i Stockholm det senaste halvseklet. Sprawl som leder till just de problem jag nämnde ovan. Det försvårar kollektivtrafikssatsningar, det tar onödigt mycket yta i anspråk, leder till att färre kan skaffa fjärrvärme, det blir större värmeförluster (värme går som sagt uppåt och ut genom tak) och leder självklart till en väldig massa biltrafik och lastbilstransporter.

Miljövänligt? Inte ett dugg.

Men, säger någon, man kan väl bygga nya stadsområden, på nya platser?
Ja. Visst kan man det. Men då uppstår ett antal följdfrågor.
För det första, varför satsa mångmiljardbelopp på att bygga upp en helt ny infrastruktur när vi redan har en som vi kan bygga ut? Det är långt billigare att bygga ut en tunnelbana med några stationer till, än att bygga en ny från början.
För det andra, vad säger att människor vill bosätta sig i en sådan ny, konstruerad stad? Människor söker sig till Stockholm för de människor, arbetsmarknad och inarbetade och välutvecklade kulturliv som finns här och som har anor sedan många hundra år tillbaka. Det är här människor vill bo, så det är här vi skall bygga.
För det tredje. Varför är naturen i nationalstadsparken mer värd att bli "utsikts-skyddad" än naturmark på annan plats? Svaret är att det är den inte.

Kontentan blir att om vi skall bygga miljövänligt så måste vi kunna bygga stad. I Stockholm. Att stora delar av miljörörelsen (det finns undantag men de är få) inte har förstått detta är beklämmande och man firar onekligen nya pyrrhus-segrar varje gång ett exploateringsprojekt stoppas eller amputeras med motiveringen att det syns från nationalstadsparken.

Det är dags att avkräva dessa så kallade miljövänner svar på dessa frågor. Hur har de egentligen tänkt sig att Stockholm skall kunna utvecklas i miljövänlig riktning med denna inställning?
Biltrafikens andel av transporterna i Stockholm är idag på väg uppåt och det är en ökning som enligt beräkningar kommer att fortsätta. Det är någonting som vi måste bryta, och det enda sättet vi kan bryta det på är att skapa förutsättningar för effektiva transporter, alltså kollektivtrafik. Och för att bygga kollektivtrafik måste du ha en stad att bygga den i.
»
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8636 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

Spamanvändare?
15 December 2021 13:42 av Erik Westberg
Gratis illustrationsprogram?
11 Mars 2020 04:44 av Huai Chuan
Tumba Centrum
1 Mars 2020 18:38 av Mårten Landström
Samråd om lägenheter längs Bredängsvägen
1 Mars 2020 18:26 av Mårten Landström

@yimbysthlm på Twitter