Om godtycklighet i stadsbyggnadspolitiken

Under måndagskvällens fullmäktigemöte fattades beslut om att bygga 119 hyreslägenheter (bland annat studentlägenheter) inom kvarteret plankan som vi har skrivit om tidigare här på YIMBY.

På- och tillbyggnaderna av den befintliga bebyggelsen som föreslås i plankan tycker vi i YIMBY är i stort sett bra. Vad gäller det nya runda hus som planeras på innergården är det inte en lika enkel fråga. Just innergårdarna är en mycket viktig del i den täta blandstad som vi strävar efter. Samtidigt är det också så att det handlar om en mycket stor innergård varför det inte är orimligt att diskutera bebyggelsekompletteringar. Alternativ som staden borde titta på är till exempel att göra den runda byggnaden smalare men högre för att ta mindre av gården i anspråk. Ett annat alternativ hade varit att bygga till en eller två nya flyglar snarare än en ny byggnad i mitten av gården. Det skulle i så fall skapa två nya innergårdar. (Den länkade bilden ska förstås inte ses som ett skarpt förslag utan illustrerar endast principen).

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Arkitektonisk misär i Solna signerad JM.

Svenska arkitekter dömer ut Stockholm i fråga om arkitektur och innovativt klimat. Med rätta, är min personliga reflektion. Både Malmö och Göteborg placerar sig högre när vi tittar på nyskapande och intressant arkitektur i städerna. Men varför?

I stor mån handlar det om ett systemfel. Eller vänta lite nu, bara ett? Nej, det handlar om flera systemfel.

I Stockholm byggs det som aldrig förr sedan miljonprogrammets dagar.

Stockholm är en stad med växtvärk. Tusentals människor flyttar - eller försöker flytta - in varje år. Många nya stockholmare föds varje år. Dessvärre byggs inte nya bostäder i samma takt och utbyggnaden av kollektivtrafiken släpar efter. Därför står vi med stora problem som bostadsbrist och infrastruktur som inte räcker till för stadens behov. Det finns två problem eller systemfel som vi måste ta tag i.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Tore Kullgren, styrelseledamot i YIMBY, skriver om nejsägandekulturen och bostads- och stadsbristen på Newsmill.

Läs hela artikeln på Newsmill.

På julafton publicerades en debattartikel på SvD Brännpunkt signerad av ett antal folkpartister. Bland annat Bonnie Bernström som gjort sig känd för att inte vilja se några nya daghem i sin stadsdel. Debattartikeln vill diskutera Stockholms utveckling, men verkar se staden som ett museum. Vi ska från YIMBY:s håll försöka att här ge vår syn på artikeln. Svaret blir något långt och spretigt men skrapar ändå bara på ytan av felen i argumentationen, en följd av den osammanhängande artikel som vi replikerar på.

Artikeln kan tolkas som en del i den positionering i stadsbyggnadsfrågorna som folkpartiet verkar har stakat ut inför valet 2010. Den korta analysen är att artikeln haltar betänkligt. Den är fullmatad med de retoriska tveksamheter och felsteg som är vanliga i den mer bevarandekonservativa fallangen i Stockholmsdebatten; kanske något förvånande med tanke på de namnkunniga skribenterna bakom inlägget.

Skribenterna kretsar i huvudsak kring den "självklara" hemskhet som en högre bebyggelse i centrala Stockholm innebär och ondgör sig över Stockholm Waterfront, eller som de själva skriver: "en förskräcklig gråblå koloss i stål och betong". Men i arkitektur finns inga absoluta sanningar. Alla Stockholmare ser inte Waterfront som förskräcklig, lika lite som alla gillar den. Men i den mån man kan se objektivt på arkitektur är Waterfront knappast en byggnad som Bilbao-muséet eller Oslos nya operahus. Ironiskt nog är Waterfront ett barn av Stockholms höjdskräck. När de bevarandekonservativa slår på stora trumman är utformning och funktion sekundärt. Det viktiga är att byggnaden inte syns. Men Waterfront har något som kommer göra den mer omtyckt än den gråa postsorteringsterminal som stod där tidigare: Ett levande bottenplan som blir en del av staden. Waterfront är ett stort uppsving för området vid centralen, men det hade kunnat bli bättre om kultursidorna hade ägnat en tanke eller två åt något annat än hur man bäst kunde stoppa eller gömma byggnaden.

Skribenterna kritiserar också "något som kallas västra city" som "innebär att spårområdet kring Centralstationen däckas över och täcks av massiva huskroppar, inklusive en skyskrapa som ska bli över 100 meter hög". Oviljan mot planerna är tydlig. Men frågan är vad som är fel med att däcka över ett spårområde, idag en barriär. Och de "massiva huskroppar" som skribenterna talar om är idag något attraktivt. Den täta levande blandstaden, i både större och mindre skala, är efterfrågad av många. Skribenterna trivs troligen bättre i den äldre Stockholmska stenstadens skala och det är inget som vi ska förneka dem. Frågan är dock varför de vill förneka den som tycker om en tätare miljö den möjligheten? Är det en uppgift för ett parti som kallar sig liberalt att tala om för andra hur de ska vilja bo? Ovetande om det gör skribenterna här samma misstag som modernisterna gjorde.

Skribenterna verkar leva kvar i gamla gröna-vågen-"sanningar" när de skriver att "Centern var förr ett så kallat miljöparti. Numera kan stadshuscenterns företrädare knappt öppna munnen utan att agitera för fler och ännu högre skyskrapor i City."

Det är sant att skyskrapor inte automatiskt gör en stad miljövänligare. Men det är inte heller så att en högre och tätare bebyggelse är dålig för miljön. Den som är insatt i frågan, vilket skribenterna bevisligen inte är, vet att sanningen är den motsatta. Genom att bygga tätt skapar vi en miljövänlig stad med effektiv kollektivtrafik. Att vi behöver bygga tätare är något som forskare såväl som Naturskyddsföreningen och Nobels fredspristagare Al Gore propagerar för.

Den museala synen på Stockholm lyser igenom gång på gång. Waterfront är ett problem eftersom den stör vykortsvyn från söders höjder. För att finna stöd för sin tes citeras en kryssningsturist från Vancouver (en stad som ironiskt nog rankas som världens bästa att leva i) som besökte Stockholm i somras. Den som inte vill införa höjdförbud i Stockholm utpekas som "kulturlös" vars enda mål är att "sätta Stockholm på kartan". Fixeringen vid turismen och hur Stockholm rent visuellt ska bevaras som något musealt återkommer gång på gång. Men vem är det egentligen vår stad är till för? Besökande turister som ska få titta på en kuliss? Stockholms byggs för oss som bor och verkar här. Ingen annan. En stad som inte kan och får förnya sig går samma väg som Facit och SAAB och dör.

Skribenterna kan naturligtvis inte hålla sig borta från Klararivningarna. En vid det här laget så uttjatad argumentation att den helt har förlorat sitt värde. Ett retoriskt knep för att invagga läsaren i tron att dagens planer handlar om att riva bort Stockholm. Men Västra City handlar inte om att riva utan om att läka de sår i stadsväven som blev resultatet av stadsomvandlingarna. Påståendena om att en ny rivningsvåg skulle vara på gång fortsätter med påståenden som "Det är ingen naturlag att gamla vackra hus måste ersättas av nya fula med allt högre exploateringstal.". Det vore intressant om skribenterna kunde peka ut alla dessa hus som ska rivas. Senast en rivning uppmärksammades var det ju för övrigt Aspuddsbadet som revs, en rivning som ju som bekant folkpartiet inte motsatte sig. Eller är det möjligen så att rivningar i ytterstaden är oviktigt?

Centerpartiet i Stockholm replikerar idag (27 december) folkpartiets inlägg och det är tydligt att det finns en skiljelinje mellan de två borgerliga partierna. (Vågar vi hoppas på att även vänsterblocket ger sig in i diskussionen mer aktivt?). Medan folkpartiet framförallt pratar om hur vi ska kunna bevara det som redan finns inriktar sig centerpartiet i sin replik på hur vi kan utveckla och bygga en tät och miljövänlig stad. Speciellt ett stycke i repliken kan ses som extra intressant:

"När ett projekt i Stockholm utmanar dagens ”skyline” möts det omedelbart av ett organiserat massivt motstånd som får de flesta planer att gå om intet. Ofta anammas också detta motstånd av någon politisk aktör som ser sin chans att tillfälligt höja sin egen popularitet". Är detta anledningen till Folkpartiets nya inriktning?

Ett stort problem i stadsbyggnadsdiskussionen i Stockholm är låsningen vid byggnadshöjder. YIMBY blir ofta beskyllda för att vara "skyskrapegalningar". Men faktum är att vi pratar avsevärt mindre om hushöjder än vad bevarandeorganisationer, konservativa politiker eller kultursidorna i Svenska Dagbladet gör. Där Folkpartiet, kultursidorna eller arkitekturskribenter gärna snöar in på "hemska höghus" och hur staden ska tyglas och kontrolleras pratar vi istället om stadsliv, blandning, levande städer, kollektivtrafik, miljö och klimat, cykling, integration, arkitektur och en massa andra frågor. För oss är idén att sätta en höjdgräns på en stad lika fel som att förbjuda boende i miljonprogrammet att måla om sina hus eller att bara bry sig om det som händer i innerstaden. Vi vill därför rikta en uppmaning till såväl skribenter som politiker och intresseorganisationer: Se hela staden. Släpp låsningen vid innerstad och hushöjder. Om bara 10% av den energi som ägnas åt att stoppa all förändring i innerstaden kunde läggas på frågor som bostadsbrist, bättre kollektivtrafik och krav på bättre arkitektur och stadsplanering istället för att försöka stoppa allt som sker utanför fönstret så skulle stadsbyggnadsdiskussionen vara mycket mer givande, och vår stad en bättre stad. Stockholm förs inte framåt genom att bevara, utan genom att utveckla.

Idag ska beslut fattas om de byggplaner som finns i kvartet Sädesärlan - där Engelbrektsskolan ligger. Som vi tidigare skrivit om finns det en högröstad opposition mot dessa planer på fler bostäder i ett utmärkt kollektivtrafikläge, fler butikslokaler som kommer de redan boende till del och en ny modern gymnastikhall till skolbarnen och idrottsföreningarna på Östermalm.

Motståndarna gör nu en media-push för att försöka stoppa planerna, med inlägg på bland annat politikerbloggen och på nyheter24.se.

Det är i stort sett samma argument som framförts tidigare, men nu med mer tyngd på att hela grundidén är baserad på korruption. Om det finns misstankar starka nog, så är det naturligtvis nödvändigt med en polisutredning. Vi frågar oss om polisanmälan har gjorts, vilket vi utgår från när man nu går ut i media.

Men den viktiga frågan att ställa sig är om det påverkar byggplanernas lämplighet  i sig. Beslut om byggprojekt bör alltid baseras på en god faktabaserad grund, inget annat. Om läraren vid skolan har haft sidoinkomster eller inte är irrellevant i sakfrågan att från politiskt håll avgöra byggplanernas lämplighet.

YIMBY lämnade in ett yttrande om planerna under samrådstiden, där vi också bemötte de flesta av de argument, flera felaktiga i sak, som motståndarna för fram.

Tyvärr återkommer dessa argument fortfarande. Bland annat påståendet att "halva skolgården försvinner". Enligt plandokumenten förfogar idag skolan över 5950m2, i den nya planen minskas detta till 4670m2. Det innebär en minskning med 21,6%. Samtidigt får skolbarnen tillgång till en ny modern inomhushall och en upprustning av skolgården. Andra argument som förs fram är att skolgården kommer att vara i "konstant skugga", vilket plandokumentens solstudier visar inte är fallet. Det protesteras även mot att barnen måste evakueras under byggtiden. Det är en förståelig oro, men till saken hör att skolbarnen måste evakueras ändå, eftersom Engelbrektsskolans ventilationssystem är slut och måste bytas ut.

YIMBY tar stark ställning för planerna, som vi ser som positiva både för de befintliga boende i området, för skolbarnen som får tillgång till bättre idrottslokaler och en upprustad skolgård, och för de nya boende som kommer att kunna bo på denna underutnyttjade yta i ett utmärkt kollektivtrafikläge.  

Det bör i sammanhanget påtalas att YIMBY inte är några allmänna förespråkare av byggande på skolgårdar. Men i det här fallet handlar det om ett så pass bra projekt att det lilla ianspråkstagande av yta det handlar om mer än väl vägs upp av fördelarna.

YIMBY hoppas att politikerna vågar ta ett beslut baserat på stadens väl och inte ryggar tillbaka för att en liten minoritet vill stoppa projektet. Vi hoppas, men är inte helt säkra med tanke på hur det brukar gå efter en mediablitz som denna...
 

Jan Jörnmark, docent i Ekonomisk historia, medverkade i förra veckan i en debattartikel om Plan-och bygglagen i Göteborgsposten. Jan skriver här ett inlägg för YIMBY.se på samma tema. Bilderna som illustrerar inlägget är från Bobergs gasklockor i Hjorthagen och har publicerats i Jan Jörnmarks bok "Övergivna platser 2".
Se gärna också Jan:s artikel för YIMBY Göteborg samt hans egen hemsida.

Uppdatering: Jagvillhabostad.nu uppmärksammar blogginlägget här.


I samarbete med Fastighetsägarna Göteborg har jag precis skrivit klart Övergivna Planer, som är en fotobok om Plan- och Bygglagstiftningen. Boken analyserar hur lagstiftningen växte fram under 1970- och 80-talen, och ger sedan en serie exempel på hur den fördröjt eller omöjliggjort olika byggprojekt i Göteborgs- och Malmötrakten. På många sätt hänger boken ihop med en studie jag gjorde av Stockholms bostadsrättsmarknad för några år sedan, för det var då jag började förstå vilka konflikter som höll på att skapas mellan städernas förtätningstendenser och vår nuvarande PBL. När medierna uppmärksammade studien lade de tyngdpunkten på att ”bostadsrättsomvandlingen ledde till fler konflikter”, och det var i grunden en riktig tolkning av det jag kom fram till. Men orsaken ligger i inte i bostadsrätterna i sig, utan snarare i att PBL inte är konstruerad för att klara en så pass kraftfull stadstillväxt som den vi har idag.

Vi kan se tre tydliga epoker i efterkrigstidens planering. Den första pågick mellan 1945 och 1970 och kulminerade under miljonprogramstiden. Under den andra perioden, som inleddes runt 1970 försvagades tillväxten och exploateringstrycket. En tredje period inleds under 80-talet, när en stadsbaserad tillväxt åter sköt fart. Ironiskt nog började PBL, som skapades för att hantera långsam tillväxt, fungera precis när omvandlingstrycket ökade.


Men rötterna finns i 1940-talet. När den svenska hyresregleringen infördes 1942 skapades snabbt en ”bostadsbrist” som gjorde att man tvingades inrikta resurserna mot snabba planeringsprocesser för att kunna bygga nya bostadsområden i tidigare orörd terräng. I ytterkanter som Vällingby eller Farsta var det möjligt att snabbt exploatera tusentals lägenheter per år. Perioden kröntes av Tensta/Rinkeby, där det sedan var tänkt att byggkranarna skulle köra vidare i riktning mot Hanstaskogen, där ”Järva City” för 160 000 invånare skulle byggas.

Men de riktigt stora problemen fanns i innerstäderna. De frysta hyrorna och beslut om zonexpropriering ledde till eftersatt underhåll och utdraget förfall. Här planerade man istället för en extrem trafiktillgänglighet och ”sanering” genom storskaligt varuhus- och kontorsbyggande. Städerna spreds ut, och befolkningen innanför Stockholms tullar minskade med drygt 45 procent mellan 1945-75. De konstlat låga hyrorna gjorde dessutom att få människor flyttade, vilket ledde till att befolkningen åldrades i snabb takt. I mitten av 1970-talet fanns det nästan tre gånger så många pensionärer som unga i åldern 0-20 år i den allt mer glesbefolkade innerstaden.

Allting började förändras under 1970-talet. I inledningen av decenniet bromsades den ekonomiska tillväxten och nästan omedelbart visade det sig att man hade enorma uthyrningsproblem i de nya ”miljonprogramsområden” som precis hade byggts. Samtidigt byggdes motorvägslederna ut, och i Stockholmsregionen startade en snabb villaledd tillväxt i många kranskommuner. Handeln sökte sig snabbt ut mot de nya lederna och befolkningskoncentrationerna.


Den kommitté som höll på att ta fram en ny planlagstiftning tillsattes 1968, men i samband med krisen fick arbetet en delvis ny inriktning. I hög grad försökte man nu begränsa konkurrensen från de nya bosättnings- och handelsformerna. Prioritet ett var helt enkelt hur man skulle fylla de tomma hyreshusområdena och innerstädernas sanering sågs som ett potentiellt hot, eftersom det här fanns gott om konkurrenskraftiga smålägenheter. Effekterna var paradoxala, och i Stockholm inledde Svenska Bostäder sitt stora ombyggnadsprojekt som gick ut på att kraftigt reducera antalet ettor och tvåor i de gamla hyreshusen i innerstaden. De statligt subventionerade ROT-lånen ledde till att liknande projekt även genomfördes i andra större städer, och i allmänhet reducerades antalet lägenheter med 30-40% i de ombyggda fastigheterna och områdena.

Men utvecklingen tog snabbt en helt annan vändning än den man förväntat sig. Opinionen mot det som kallades lyxsaneringar ledde till Mullvadsprotesterna 1978, men var också en av grogrunderna för den tilltagande vågen av bostadsrättsombildningar. Den utveckling som sedan följde är rent häpnadsväckande. Mellan 1970 och 2007 ökade antalet bostadsrätter i Stockholm från 41 000 till 167 000, och deras del av marknaden gick från 13% till 44%. I innerstaden är andelen numera uppe i cirka 60%.

Omvandlingen ledde inte bara till att de boende fick kontroll över ombyggnadsplanerna. Dessutom ledde den till en mycket snabb värdetillväxt, eftersom marknaden för bostadsrätter avreglerades 1969. När Svenska Bostäder år 1972 löste in kvarteret Pyramiden på Södermalm var priset 343 kronor per kvadratmeter. Idag säljs lägenheterna i området för 40-50 000 kronor/m2. Möjligheten att bo centralt samtidigt som man deltog i en massiv värdeökningsprocess gjorde åter innerstadsboendet attraktivt under 1980- och 90-talen. Samtidigt föryngrades och tätnade befolkningen i de gamla hyreslägenheterna, för det krävs oftast två personer i ekonomiskt aktiv ålder för att klara både månadsavgifter och räntebetalningar. Befolkningen innanför tullarna bottnade runt 1980 på cirka 240 000 personer. Idag bor det åter cirka  300 000 personer i centrum, och det finns fler ungdomar än pensionärer.


Den snabba värdeökningen och den köpstarka befolkningen har gjort att underlaget för restauranger, handel med mera expanderat. Dessutom har det blivit intressant att ägna sig åt storstadsturism i den allt mer spännande och täta staden. Som en naturlig effekt av allt detta har investeringarna i innerstaden växt kraftigt under 1990- och 2000-talen. I det som för tre decennier sedan var en avfolkad stad fylld av pensionärer, trängs idag nya hotell, gallerior och bostadsrättsprojekt. Konflikter och överklaganden är helt naturliga delar av den växande staden, eftersom den trevliga men ack så doftande och ljudliga restaurangen helst bör ligger i grannfastighetens källarplan. På samma sätt framstår det för många som självklart att rätten till orörd utsikt följde med i samband med lägenhetsköpet. Med en allt tätare, resursstark och medievan befolkning finns det ingen anledning att tro att den här typen av problem skulle minska framöver.

Men konflikterna behöver inte bli ett ohanterligt problem om det finns en lagstiftning som kan hantera dem. Bekymret med PBL är att den skapades under perioden när tillväxten försvagades och den är i allra högsta grad en produkt av den tiden. Att underlätta byggande i städer var minst av allt ett mål, vilket reflekteras av normerna runt buller och trafik. De idag så välkända riksintressena är ett annat exempel på förändringen. Orsaken till att ”rikszonerna” introducerades i mitten på 1960-talet var att politikerna ansåg att det starka industriella expansionstrycket behövde kanaliseras mot vissa centralt bestämda områden. När tillväxten minskade på 70-talet inriktades istället riksintressebegreppet mot natur och kultur, och eftersom ”slow growth” ideologin var stark även på ledande politiskt håll var det inte många som ifrågasatte den nya inriktningen. Hela PBL genomsyrades av förenklade bevarandeideal och tankar om att olika intressen skulle kunna vägas samman i ”objektiva” planeringsprocesser. Konkurrens- och förnyelseproblematik fick betydligt mindre utrymme.


Men det betyder också att den som idag ska planera för tillväxt och förtätning i Stockholm, Göteborg eller Malmö har en nästan omöjlig utmaning att handskas med. Lagstiftningen gör det nödvändigt att väga in mängder av mer eller mindre mätbara faktorer och opinioner, och i höstas kommenterade Inger Holmqvist, som är plandirektör i Stockholm, plan- och bygglagens pågående sammanbrott på ett tydligt sätt:

"Samhällsbyggnaden styrs av ett regelverk som inte går att förstå sig på. Lösningen är inte att ständigt tillsätta nya utredningar. Det behövs en haverikommission. Jag fasar för att sitta på en middag och få frågor från en bordsgranne som funderar över att bygga på sommarstugetomten, för sanningen är att jag inte alltid kan besvara ens de enkla frågorna. Det beror på att lagstiftningen är så snårig och svåröverskådlig att inte ens vi som jobbar med den finner den förutsägbar och genomskinlig. Och när besluten inte kan göras begripliga, då har vi ett demokratiskt problem."

Hennes bekymmer är väl motiverade, för med större befolkningstäthet kommer som vi redan konstaterat överklagandeprocesserna att fortsätta att öka.

Och dessutom måste planeraren och politikern ta hänsyn till länsstyrelsen, som beslutar om riksintressena. Dessa täcker naturligtvis stora delar av de gamla kärnornas yta, och i Stockholm innefattar Riksintresset hela Innerstaden med Djurgården, Gröndal, Gamla Enskede, Olovslund, Pungpinan, Norra och Södra Ängby, Ålstensgatan, LM-staden, Årsta Centrum, Vällingby-Råcksta och Skogskyrkogården. Länsstyrelsen krävde i maj 2008 dessutom att fler aspekter av riksintresset skulle utvecklas i stadens översiktsplan:

”Stadens parkanläggningar och grönska, viktiga byggnader och miljöer som representerar 1800- och 1900-talens stadsbyggande, bl.a. nya typer av offentliga byggnader, kommunaltekniska anläggningar, spår av industristaden, handels och näringslivets byggnader, nöjeslivets och rekreationslivets byggnader m.m. Stockholms särdrag som anpassningen till naturen, stadens front mot vattnet, vyer, årsringar, stenstadens yttre gräns, stadens siluett m.m. Byggnader och miljöer med anknytning till konstnärliga verk och historiska personer.”

Listan på byggnader som inte får påverkas menligt med tanke på riksintresse kan bli lång och olikartad utifrån bedömarens olika intressen. Den sista punkten i listan får mig osökt att tänka på Ulf Lundells ”Rom i regnet”, och jag inser omedelbart hur viktigt ett orört Zinkensdamm är för alla oss 50- och 60-talister.

Och slutresultatet blir det vanliga – en ökad utspridning.

Två kapitel ur Övergivna Planer kan läsas via denna länk.
http://www.fastighetsagarna.se/web/overgivnaplaner.aspx

Mod och vilja är något som borde gå hand i hand i stadsplanering. Men är det så verkligheten ser ut?

Nej, enligt mig gör den inte det. Dagens stadsplanering domineras av brist på vilja och mod.  Viljan finns uttalad, och det är positivt, men tyvärr så finns inte det uttalade modet än.

Vad är det för mod som krävs för att kunna åstadkomma den urbana staden?  Jag tror att det bland annat krävs mod att låta nimbyismen få stå tillbaka. Nimbyismen har fått råda och diktera villkoren under en väldigt lång tid, - alldeles för lång. Med detta sagt så menar jag inte att man helt och hållet ska förkasta andras argument. Men tyvärr råder det en obalans i argumentationen i dagens stadsplanering. Det är bland annat denna obalans som behöver åtgärdas. Och det bland annat i form av mod och vilja.

Önskvärt vore om våra politiker och stadsplanerare gjorde slag i saken och offentligt gick ut och talade om de negativa effekter förändringsmotståndet har lett, och fortsätter att leda till, för staden och dess invånare. Till detta krävs mod och vilja.

Stadsplanerare och politiker måste ha viljan och modet att låta människor som strävar efter den urbana staden få komma till tals på ett bättre sätt än vad som sker idag. Visst gör de det på sätt och vis, - alla kan vi säga vår mening genom att vara med på samrådsmöten, skicka in yttranden osv. Problemet är dock att modet inte finns där för att hålla tillbaka den okonstruktiva nimbyismens argument. Det är lättare att redan i planeringsstadiet låta nimbyismen råda så slipper man eventuellt få ett byggprojekt överklagat. Det är också lättare att gå omkring i invanda modernistiska tankemönster än att slå näven i bordet för att få till en förändring bort från dem. Till detta krävs mod och vilja.

De flesta av oss vet nog att det är lätt att säga att man har viljan att göra något, men i verkligheten så gör man något annat. Du vill gå på bio, men lägger dig i soffan och tittar på TV istället. Du vill något, men gör något annat. Inget konstigt eller fel med det i det dagliga livet. I stadsplanering däremot så kan det bli galet och förödande för stadens utveckling. Det finns många exempel på det. Exempelvis så säger stadsplanerare och politiker att man vill bygga stad och nya stadsdelar, men i verkligheten så bygger man nya isolerade områden, - man gör något annat. 

Detta sätt att föra en stadsplanering som går ut på att säga en sak och göra en annan sak gagnar inte någon av stadens nuvarande eller kommande invånare. Effekterna får vi dras med under en väldigt lång tid. Skadorna kan i vissa fall vara så gott som omöjliga att reparera. Våra sämst planerade förorter är exempel på det. Motorvägsbarriärer som är mycket kostsamma att åtgärda. Tomtebodaområdet; ett stort ingenmansland så gott som mitt i staden. En enorm urban utvecklingspotential som det skulle kosta väldigt mycket pengar att realisera. Här krävs det ett enormt mod och en enorm vilja för åtgärda misslyckandet. Listan kan göras lång över områden som ur ett urbant och mänskligt perspektiv är misslyckade.

Ofta får vi läsa att nu planeras det för en ny stadsdel någonstans i Stockholm med omnejd, men i många fall så säger man en sak och gör en annan. En stadsdel måste bland annat vara en sömlöst integrerad del med den övriga staden.  Denna sömlöshet är väldigt viktig för stadens utveckling och för stadens innevånare.

Stadsbyggnadskontoret har en definition av stadsdel, som enligt mig inte säger särskilt mycket:

"Namnsatt delområde i stad."

Jag tror att det är viktigt om den urbana staden ska få ha en framtid att ordet stadsdel definieras på ett mer tydligt sätt. Vad ska ingå i stadsdelen? X antal % bostäder och X antal % kommersiella lokaler? Sömlöst integrerat med den övriga staden? Stråk? Flöden av människor? Hel/halv-offentliga rum? Arbete och boende blandat? Frågorna är många. En tydligare definition borde ligga till grund i en muntlig och skriftlig diskussion för hur staden ska utvecklas nu och i framtiden. Hur man sedan väljer att gestalta denna stadsdel är helt subjektivt, - vad är snyggt och vad är fult? Inget jag tänker ta upp i denna bloggpost. Det finns otaliga exempel på där man pratar om stadsdelar, men när man tittar närmare på planerna så ser man att det handlar om isolerade områden. I Solna exempelvis pratar man om 5 nya stadsdelar. Dessa är:
 

• Järvastaden
• Ulriksdal
• Frösunda
• Arenastaden
• Solna City

Problemet här är att dessa ”stadsdelar” inte är integrerade med varandra och således är det nya områden man planerar för. I dagsläget finns det inga uttalade planer på att integrera dessa områden med varandra och det är återigen ett bevis på att den uttalade viljan att bygga stadsdelar är en sak och verkligheten något annat. På bilden syns det klart och tydligt att sambanden inte finns. E18 finns där som en barriär och järnvägen finns där som en barriär. Järnväg genom stadsbilden är inget nytt och i detta fall skulle man kunna integrera Järvastaden, Ulriksdal, Frösunda och Arenastaden med varandra och låta järnvägen vara en integrerad del av staden.  Problemet som återstår är dock E18 som är ett lysande exempel på dålig stadsplanering redan från början.

Varför man kallar ett nytt område för en ny stadsdel är mycket märkligt. Vad det beror på tror jag har att göra med okunskap. En okunskap om hur man bygger stad. En kunskap som fanns men som tyvärr gick förlorad någonstans på vägen. Jag tror även att man är fast i gamla tankebanor. Tankebanor som härrör från det modernistiska tankesättet när det gäller att bygga och planera stad.  För att en förändring ska kunna ske när det gäller invanda mönster och tankebanor måste en vilja till förändring naturligtvis finnas med. Det måste till andra tankebanor när det gäller staden och dess framtida utveckling. Dessa tankebanor borde ligga i linje med 2000-talets krav på miljövänlig planering. Miljövänlig och tät stad är ett av nyckelorden.
Jag tycker även att arkitekter behöver visa ett större mod och en större vilja än vad de visar idag. Att skissa på nyfunkis och 70-tals lådor är ett uttryck för en brist på vilja och mod.

För att ta ett exempel, så krävdes det nog ett stort mod och vilja för att planera in glaspyramiden i Louvren, Paris. Det flesta av oss vet vilket ramaskri det blev när planerna presenterades, men viljan och modet fanns där. Resten är historia.
 
 

Fler bra exempel där mod och vilja går hand i hand enligt mig. Gammalt och nytt sida vid sida.





Exempel där modet och viljan brister:


En bild från den planerade Arenastaden ute i Solna.

Här har man totalt gått ifrån modet och viljan att skapa något som är till gagn för människan. Istället låter man det modernistiska tankesättet blomma ut till fullo för att skapa denna direkt människofientliga miljö. Man har inte ens brytt sig om att visualisera denna bild en solig sommardag, som annars brukar vara vanligt. Det är höst, kallt, stelt och ickeinbjudande.


Ett planerat nybygge vid Östermalmstorg

Avslutningsvis så tar jag upp ett högaktuellt projekt, nämligen Årstafältet. Det uttalade målet var att bygga stad och det vinnande förslaget liknar i viss mån stad. Där det brister är hos beställaren.

Juryn är inte nöjd med allt i förslaget. De anser i sitt utlåtande att parken med sina funktionsöar är intressant, men bara antyder en lösning. De skriver också att Östberga söder om fältet inte är tillräckligt integrerat.

Visst är detta ett förslag som det ska jobbas vidare med men ett varningens finger måste höjas. Problemet som jag ser det är att inom de flesta utlysningar, - vare sig det gäller en tävling eller något annat, finns det definierade förutsättningar. Når du inte upp till de förutsättningarna så har du liten chans att vinna. Det borde vara så att ett vinnande förslag naturligtvis når upp till den i förväg uppsatta definitionen. Det som sker efter att vinnaren har blivit utsedd är att förslaget omarbetas, förändras, osv.

Hade modet och viljan funnits där redan från början så hade det varit naturligt att säga ifrån ”Vi är inte nöjda med detta förslag. Det stämmer inte överens med kravspecifikationen för detta byggprojekt” Faran med att vänta tills efter startskottet har gått är att det kan bli problematiskt att åtgärda det som måste åtgärdas. Risken finns istället att Årstafältet bantas ner till ännu en isolerad enklav. Betänk att motståndet mot förändring har ett starkt fotfäste i Stockholm(hela Sverige) och i det perspektivet så ställs det än mer högre krav på att kunna och vilja visa mod och viljestyrka.

Våga ställa krav på arkitekterna. Våga ha modet och viljan att säga ifrån. Vi har inte råd att schabbla bort byggprojekt efter byggprojekt för att det fallerar på mod och vilja.
Denna artikel avslutas med några ord från vinnaren i Årstafältet:

”Erik Giudice är medveten om att mycket kommer an på kvaliteten på de enskilda bidragen. Det gäller, menar han, att på något vis lägga ribban högt genom att bara tillåta intressant arkitektur i området.

- I Frankrike är det ofta ett krav att byggnader ska föregås av en tävling. Det brukar innebära att nivån sätts högt. Det kan vara ett sätt att gå tillväga. Men riktigt hur man ska skriva in detta i planen återstår att se, säger Erik Giudice.”

Det märks att Erik Giudice är van att jobba där ribban ligger högt, och det är något som stadsplanerare i Stockholm inte är vana med. Han säger mellan raderna att; för att få denna nya stadsdel att fungera som jag tänkt, då måste det till en arkitektur av internationell klass.

Stockholm behöver åter få in arkitektur av internationell klass och Stockholm behöver återigen sätta sitt namn på den internationella arkitekturkartan.
Spotta i näven och sätt fart. Och glöm inte bort modet och viljan på vägen.