Utskrift från www.yimby.se
....

YIMBY i Södermalmsnytt om förtätning

I det senaste numret av Södermalmsnytt skrivs det om förtätningen av Södermalm.

Landskapsarkitekten Alexander Ståhle, som doktorerat på ämnet förtätning, intervjuas och pekar på några av de många positiva värden som en förtätning innebär exempelvis för miljön.

Södermalmsnytt skriver:

"För Alexander Ståhle är det en självklarhet att Stockholm ska förtätas och byggas inåt. Trenden att folk flyttar till storstäderna finns i hela världen och går inte att stoppa. Och det finns flera fördelar med bygga staden tätt: det är miljövänligt eftersom det sparar på mark och minskar behovet av transporter. Det är socialt och gör att folk kan bo nära varandra och leva det storstadsliv som så många gillar. Och det är ekonomiskt eftersom det skapar underlag för företagande. Som samhället utvecklas är det inte en fråga om Stockholm ska förtätas utan hur. De centrala delarna av Söder är väldigt tätbebyggda, men i stråket utanför Ringvägen till exempel kan man kanske bygga mer."

YIMBY kan bara nicka instämmande. Och här gäller det att kunna göra en åtskillnad. Samtidigt som det är viktigt att både behålla värdefulla och välanvända parker och torg, och också bygga nya, så är det viktigt att samtidigt kunna bygga nytt på oanvänd överbliven mark.

I artikeln får också Hans Edler, som nyligen anordnade en demonstration mot fler byggen på söder, komma till tals. Enligt Södermalmsnytt har Hans Edler räknad fram att parkmarken per invånare på söder har minskat med 40 procent sedan 1990-talet och antalet invånare har ökat med 30.000 personer.

Problemen med en sådan jämförelse är flera.

För det första säger en per capita-jämförelse naturligtvis ingenting om den faktiska ytan. Ökar befolkningen minskar per capita-tillgången. Minskar befolkningen så ökar per capita-tillgången, utan att en enda grönyta behöver tillskapas eller bebyggas. En ökad befolkning innebär också större möjligheter till kvalitativa grönytor. Jämförelsen problematiseras vidare av den nedvärdering av gröna ytor som har skett i Stockholm under lång tid, där man inte gör någon egentlig skillnad på en välskott park och en slyig och oanvänd gräsmatta mellan två vägar. Jämförelsen är ointressant då den inte gör någon sådan åtskillnad. Att oanvänd impedimentmark i redan urbaniserade områden får en funktion är någonting positivt. Vad Edler också undviker att nämna är att Stockholms befolkningsutveckling vände nedåt på 1970-talet, en nedgång som inte vändes förrän just på 1990-talet. Edler utgår således i sin jämförelse från en period då Stockholm hade genomgått en avfolkning under flera decennier.

Edler säger:

"Att förtäta Söder mer är rent vansinne. Politikerna spottar oss i ansiktet. Den här stadsdelen är färdigbyggd för länge sen. Sverige är ett stort land, Stockholm kan växa utåt, det går också att bygga nya städer."

Här ger Edler exempel på den felaktiga tron att en stad kan bli färdigbyggd. Men den enda stad som är färdigbyggd är den övergivna staden. Där det bor människor sker också förändring för att nya behov uppstår, gamla behov försvinner och för att staden utvecklas.
Att Stockholm ska växa utåt kan YIMBY bara instämma i, vilket sker i projekt som exempelvis Nordvästra Kungsholmen, Norra Stationsområdet, Liljeholmen, Hammarby Sjöstad, Norra Djurgårdsstaden med flera. Men att det finns plats "någon annanstans" är inte i sig ett argument mot att förtäta i den befintliga staden på lämpliga platser. Staden måste också växa inåt, då markutnyttjandet i många delar av Stockholm är mycket dåligt. Argumentet att "man kan bygga nya städer" måste ses som ganska märkligt. Varför bygga en ny stad när det redan finns städer som många vill flytta till? Varför exploatera i orörd natur och lägga mångmiljardbelopp på att bygga upp ny infrastruktur i en konstgjord stad utan ett upparbetat kulturarv, stadsliv och historia? Det finns ett fåtal exempel i världen där man gjort så. De är sällan lyckade.

Edler avslutar:

"Att lämna ett kulturarv vidare till nästa generation är inte egoistiskt."

Att uppförandet av nya byggnader automatiskt skulle förstöra vårt kulturarv saknar täckning. Kulturarvet är stadens samlade historia. Att konservera staden i en given form vid ett givet årtal är om något att inte lämna ett kulturarv till nästa generation. Det enda vi då efterlämnar oss är ett mausoleum.

Även Erika Nettelbladt, medlem i YIMBY, och själv boende på Södermalm, får komma till tals. Erika säger:

"En storstad kan väl inte vara färdig, den måste leva och förändras. Och förtätning behöver inte betyda att man tar av grönområden. Att säga att en stad är färdigbyggd när man själv redan har ett förstahandskontrakt eller en bostadsrätt där är förmätet. En stad lever, rör sig och växer. Alla säger bygg gärna men inte här. Vi behöver lyfta blicken lite. Bostadsbristen är ett problem och unga kan inte flytta hemifrån."

Södermalmsnytt skriver:

"Därmed inte sagt att hon tycker att man ska bygga igen populära parker. Det finns fortfarande områden på Söder som är glesa, mörka och otrygga. Längs Ringvägen vid Tanto är ett exempel där Erika Nettelbladt tycker att mer liv skulle vara en fördel.

- Man borde också kunna ta av områden som bara är gjorda för bilar. Hela norra delen av Söder är helt förstörd av alla billeder. Visionen för innerstan borde vara att man kan leva här utan bil. Ändå planeras det för en parkeringsplats för varje nybyggd lägenhet.

Erika Nettelbladt tycker att många stockholmare verkar rädda för förändring. Det som byggs ser alltid likadant ut med vit puts. Hon är positiv till djärvare byggprojekt som märks och sticker ut.

- Jag gillar när det händer saker i stadsbilden."

YIMBY i ABC-nyheternas fredagsreportage om Nimbyism

I ABC-nyheternas fredagsreportage tas fenomenet Nimbyism upp. Gustav Svärd från YIMBY får ge vår syn på frågan.

Get the Flash Player to see this player.

Krönika: Sålänge vi har modernistisk smakdiktatur kommer nimbyismen att bestå

Ända sen Starcevo-kulturen för 6500 år sen har vi gillat att dekorera våra saker. Inte av några funktionella skäl utan bara för att det är trevligt. Arabiska slingerornament av mosaik, kinesiska lövsågerier, balkongräcken av snirkligt gjutjärn, blomstermålningar på Moraklockor, tornspiran på Chrysler Building - det tycks vara en helt universell eller allmänmänsklig impuls. Utom i en krets, arkitektskrået efter 1950.

Catharina Sternudds avhandling Bilder av småstaden. Om estetisk värdering av en stadstyp, handlar om skillnader mellan folklig smak och arkitekters smak. Folk gillar detaljer på hus och utrustar hus med detaljer så mycket de kan. Arkitekter verkar avsky dem. Men mer än så – folks smak ses som mindervärdig, vulgär och sentimental, och av detta skäl värd att utrotas. Den Rätta Vägen är inte bara utglesning, funktionsseparering och enklavbyggerier, det är också den som har formulerats av Mies van der Rohe: Less is more, eller på svenska ungefär ”ju torftigare desto bättre”.

Därför är det nästan omöjligt att hitta detaljer på byggnader efter 1950. Jo, förresten, efter 1975 vågade vissa arkitekter, stödda av den tidens våldsamma protester mot modernt stadsbyggande, leka lite med formen – resultat ser vi t.ex. vid Oxtorget. Men de fick genast kollegerna på sig, och efter 2000 är det s.k. nyfunkis som gäller, när uttrycken inte är ännu mer kvadratiska och renskalade.

Det finns givetvis materiella skäl till situationen. Byggherrar vill helst inte kosta på sina byggnader ett öre i onödan, och då kan det vara bra att ha en yrkeskår som levererar argument för att slippa. Men det finns mer i det. Vore det bara en fråga om att värna om beställarens ekonomiska intressen skulle det antagligen finnas dissidenter; men sådana hörs sällan av.

Folk som har försökt förklara saken har liknat den vid tre andra fenomen.

En del har jämfört med den romantiska konstnärsmyten. Det är ett värde i sig att avskilja sig från majoritetens smak, det får en att känna sig utvald.

Andra har jämfört med stalinismen. Även där var det fråga om akademiker som ansåg sig veta vad som var bäst för folk och därför ansåg att de hade rätt att tvinga på folk sina besynnerligheter.

Ytterligare andra har jämfört med religiösa sekter och bland annat hänvisat till de tidiga modernisternas besynnerliga umgänge.

Oavsett vad handlar det förstås om samma fenomen - en bourdieuansk strävan från ett akademiskt kotteri att pinka revir för att markera sig mot omvärlden. Det hela påminner om 70-talets akademiska maoister som alla av nån anledning gick klädda i manchesterkostymer från Mahjong. De kanske inte alla gillade den stilen, men hade de avvikit hade de kanske mobbats av kolleger som även de var rädda att bli mobbade om de var för annorlunda, och därför ylade med.

Det finns förstås en stor tragik i detta. Inte bara för de arkitekter som kanske gillar nåt annat än kuber. Inte bara för stadsmiljön som hade mått bättre av att vara mindre likformig. Utan för att arkitektskråets puritanska moralism skapar ett universellt motstånd mot nybyggande över huvud taget. Det behöver bara glunkas om att det ska byggas ett hus på ens tvärgata förrän alla skriker: ”Nej inte mer av den skiten”. De behöver inte ens titta på ritningarna, det behövs inte. Det är alltid samma ensidiga funktioner, samma torftiga former, samma Gubben Noak med ett pekfinger när man hellre skulle vilja höra en intrikat samba eller – gud förbjude! – en tango! Fast det skulle naturligtvis arkitektskråets puritanska moraltanter genast döma ut som både liderligt och sentimentalt.

Ändå tror jag att folkmajoritetens detaljglädje måste få komma till uttryck i det som byggs för att vi ska få tillbaka något av den spontana entusiasm över Stockholms utveckling som fanns för hundra år sen. Den tidens arkitekter föraktade inte folkmajoritetens smak. Därför möttes de inte heller av misstänksamhet och motstånd. Folk gillar inte mästrande moraltanter och unkna ortodoxier. Inte heller gillar de experter som tror att de äger stan. Däremot finns alltid en respekt för kunnande, underförstått att det används för att skapa det som efterfrågas.

Nej, jag vill inte förbjuda modernistiska byggnader. För det första går det inte, ungefär 80% är redan av den sorten. För det andra är jag alltid skeptisk till förbud. Men visst skulle det behövas ett moratorium, om inte annat just för att det finns alltför mycket av det? Är det inte ungefär som med förorter vs innerstad – att det som det finns för lite av borde uppmuntras, och det som det finns övernog av borde bromsas en aning?

Och framför allt borde vi en gång för alla kväsa arkitektskråets sekteristiska mentalitet - exempelvis genom att på alla sätt uppmuntra de arkitekter som försöker frigöra sig från diktaturen. När de blir av med den skulle t.o.m. modernismen bli bättre – av den enkla anledningen att ängslig upprepning i syfte att inte stöta sig med auktoriteter blir tråkig i längden.

Och ännu tråkigare blir det om auktoriteten är så förbjudande som Mies van der Rohe.
»
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8629 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

Politikerveckan Järva
8 Oktober 19:06 av Trevor Bower
Gratis illustrationsprogram?
11 Mars 04:44 av Huai Chuan
Tumba Centrum
1 Mars 18:38 av Mårten Landström

@yimbysthlm på Twitter