Norrmalmsregleringen i tre delar - Del 3 - Befolkningskollapsen

Generalplanen och befolkningsminskningen

Ett centralt drag i Norrmalmsregleringen som alltför sällan uppmärksammas är att den var en del av en större plan för utvecklingen av hela Stockholmsregionen under efterkrigstiden.

Därför är den 9 maj 1944 den verkliga startpunkten för regleringen. Då presenterade Yngve Larsson ett PM till stadskollegiet med titeln "Förslag till utredning angående en tidsbestämd generalplan för Stockholm".

I PMet skisserar Larsson all de faktorer som gör att staden efter kriget skulle behöva en genomgripande ny plan för att styra den framtida tillväxten. För det första förutser han ett mycket stort investeringsbehov när de trafiklösningar som hade diskuterats på 1930-talet till sist skulle genomföras. För det andra förutser han en fortsatt stark befolkningsökning, som ska mötas med hjälp av de nya funktionalistiska grannskapsidealen. För det tredje öppnades därmed möjligheteten att bygga ett nytt effektivt city på Norrmalm, när infrastukturen drogs fram. (13)

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Jane Jacobs, Victor Gruen och Stockholm.
 
I våras bad Vasakronan mig att titta på Norrmalmsregleringen. Det var en öppen fråga, av karaktären "finns det något mer att säga om det som hände och är det i så fall möjligt att se på det med andra värderingar/ögon".

Regleringen har blivit ett trauma i dagens stadsbyggnadsdebatt. Under namnet ”Klararivningarna” har den ju kommit att symbolisera allt ont som finns i världen och därmed också skapat starka blockeringar när området nu står inför en ny genomgripande förnyelse. Paradoxalt nog har dessutom allt det som byggdes under 1960- och 70-talen kommit att få en närmast sakral status.

För att analysera det som hände har jag förstås läst Thomas Halls och Anders Gullbergs standardverk. Men jag har också gått ned i de samtida källorna, vilket betyder att jag rullat kilometervis med mikrofilm av tidningar från 50- och 60-talen. Dessutom har jag grävt ned mig i ett av de mest fascinerande arkivmaterial jag arbetat med under hela mitt yrkesliv.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Montage: David Chipperfield Architects Gmbh

Den 22 april gick samrådstiden ut för uppförandet av Nobel Center. YIMBY Stockholm har lämnat in följande yttrande. Samrådshandlingarna finns att läsa här.

YIMBY ser det som positivt att ett samlat Nobelcentrum etableras och att det försummade kajområdet tillgängliggörs och utvecklas. Vi är däremot mycket tveksamma till den föreslagna arkitektoniska utformningen av byggnaden och till att tullhuset rivs. Vi föreslår därför att den föreslagna planen arbetas om i grunden och att alternativa lägen för centret utvärderas.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Just nu pågår samråd om planerna för fastigheterna Trollhättan 29, 30, 31, 32 och 33 runt Brunkebergstorg och Hamngatan/Regeringsgatan.
Området föreslås få om- och tillbyggnader och Swedbankhuset omvandlas till hotell.



» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Miljöpartisten Nicke Grundberg i Norrmalms stadsdelsnämnd föreslår i en skrivelse till stadsdelsnämnden att det bör göras en inventering av vilka hus på Norrmalm som man kan bygga på med bostäder. Grundberg pekar i skrivelsen ut kvarteren mellan Sveavägen-Kungsgatan-Norrlandsgatan-Hamngatan samt kvarteren mellan Olof Palmes gata-Sveavägen-Klarabergsgatan-Vasagatan.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Nu på torsdag den 26:e januari träffas vi för BIMBY (Beer In My Backyard) på T.G.I. Fridays i Kungsträdgården, på Hamngatan 19. Välkomna!

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Det Västra City Folkpartiet vill bevara

Folkpartiet Stockholm skriver i en artikel på Newsmill den 19 november om sin syn på Stockholms tillväxt och utveckling, med den ganska talande rubriken "Inga fler skyskrapor i City". Tyvärr säger Folkpartiet i princip inte någonting med sin artikel, och den väcker snarare fler frågor än den besvarar. Artikelförfattarna passar även på att kritisera den vikande respekt eller förtroende som vissa politiker har för stadsmuseets arbete med att k-märka byggnader och miljöer i Stockholm - Quis custodiet ipsos custodes?

Vi inom nätverket YIMBY delar inte denna syn på Stockholm.

Vad baserar Folkpartiet sitt ställningstagande på? De tar i sin artikel upp en del gamla och vid det här laget väldigt slitna argument, som rivningarna av de gamla Klarakvarteren för ett halvsekel sedan. Men vad har norrmalmsregleringen gemensamt med dagens förslag att förtäta och bygga igen en del luckor som finns i centrala Stockholm? Eller förslagen att ersätta en del av dagens mindre lyckade byggnader med någonting som fungerar bättre ihop med stadsbilden och ger ökade värden för staden? YIMBY har föreslagit en slags "byggväxling" som ger staden möjlighet att återställa en del av stadsbilden och framhäva det som återstår av Stockholms gamla kärna. Du kan läsa mer om det här.

Klara-rivningarna är en svår fråga. Främst för att den bild många har av den händelsen är ganska ensidig och onyanserad. Detta beror på att "rivningsraseriet" som argument har ägts av konservativa och reaktionära krafter som har valt att lyfta fram sin syn på norrmalmsregleringen som ett exempel på hur vår gamla stadskärna förstördes. I vissa aspekter har de rätt. Levande kvartersstad försvann i samband med rivningarna. Och levande kvartersstad är någonting som vi inom YIMBY förespråkar.

Samtidigt utelämnar de konservativa krafterna vissa detaljer, som skulle göra det lättare att förstå drivkrafterna bakom norrmalmsregleringen. Då är det svårt att bilda sig en uppfattning om man inte själv har upplevt gamla Klara, vilket väldigt få av dagens stockholmare ärligt kan säga att de har gjort.

Ett argument som kan nyansera bilden av norrmalmsregleringen är att det var ett socialt projekt, med målsättningen att få bukt med problemen i stadsdelen. Många av människorna bodde hopträngda i små lägenheter utan rinnande vatten och var hänvisade till utedass på gården. Fattigdomen var utbredd, och det var vanligt med sjukdomar som berodde på sanitära olägenheter. I Gamla Klara fanns slum där ohälsa och kriminalitet frodades.

Att förbättra situationen för dessa människor krävde någonting radikalt. Att modernisera hela stadsdelen var inte genomförbart, utan det krävdes nya bostäder eftersom invånarna helt enkelt inte fick plats. En stor del av dem hade alltså tvingats att flytta även om alla hus fått stå kvar. Tyvärr genomfördes detta projekt utan någon som helst finess eller respekt för stadens kvaliteter. Man rev mer än vad som var nödvändigt, och byggde som ersättning isolerade förortsenklaver långt utanför staden. Den levande innerstaden ersattes med sovstäder.

Folkpartiet förespråkar omedvetet en liknande utveckling genom att kräva stopp för en hög exploateringsgrad i centrala Stockholm. Problemet är i den här frågan att Edholm, Gundar och Sjöstedt i grund och botten menar väl, och vill slippa se en upprepning av 1900-talets misstag. Det vill vi nog alla. Men deras idéer kan mycket väl få sådana konsekvenser, eftersom vi genom en ogenomtänkt och restriktiv bostadspolitik riskerar att skapa nya problemområden. Det är en fråga som man inom folkpartiets ledning måste reflektera över.


Det Västra City YIMBY vill se

Bland de argument som är mindre relevanta är ledartrojkans uttalade mål att värna stadens visuella identitet. Där hittar vi samtidigt Folkpartiets huvudargument mot skyskrapor i City. Premissen för detta ställningstagande är att stadsbilden är bra som den är, och därför ska ingenting som kan förändra den få byggas.

Hur staden hade sett ut idag om man resonerat så under tidigare sekler?

Det finns många exempel på byggnader som var kontroversiella när de byggdes, men som idag är en så naturlig del av stadsbilden att inte ens den mest reaktionära nostalgiker skulle drömma om att "återställa" den till sitt tidigare utseende. Stadshuset är ett exempel på en sådan byggnad. Även stadsbiblioteket var på sin tid ett omdebatterat projekt. Söker vi oss utanför Stockholm har vi ett bra exempel i Eiffeltornet i Paris.

Kan du tänka dig ett Stockholm utan sitt stadshus, eller ett Paris utan Eiffeltornet? I båda fallen talar vi om byggnader som är ikoniska för de städer de står i. Säg "Stockholm" och många tänker på just stadshuset med sitt karakteristiska höga torn och röda tegel. "Paris" är för de flesta synonymt med Eiffeltornet. Detta gäller även byggnader som Globen, Söder Torn och S:t Eriks torn, som alla kritiserades och bespottades innan de byggdes. Nu är de en naturlig del av stadsbilden. Eller gjorde vi fel som byggde dem? Är det kanske i första hand en fråga om mentalitet, snarare än byggena i sig?

Folkpartiet anser också att det är ett problem att politiker börjar "tappa respekten" för stadsmuseets k-märkning av byggnader och miljöer i Stockholm, och menar att man som politiker inte ska ifrågasätta stadsmuseets kompetens. Är det inte snarare tvärtom, att man som politiker måste göra avvägningar mellan olika intressen? Stadsmuseet är part i den här frågan, och fokuserar ensidigt på just arbetet med att skydda olika kulturmiljöer, det är ju deras jobb! Quis custodiet ipsos custodes – vem övervakar övervakaren, eller vem vaktar väktaren? En fråga som går ända tillbaka till antiken. Stadsmuseets tjänstemän är till skillnad från stadens politiker inte demokratiskt tillsatta, och därför måste deras arbete få granskas och ifrågasättas, annars är det fråga om tjänstemannastyre.

Inom Folkpartiet måste man inse att vi inte kan ge en enskild part i frågan fritt spelrum och sedan tvinga alla andra att rätta sig efter det. Företräder Folkpartiet stadens invånare i den här frågan? Eller har man valt att rätta sig efter önskemålen hos olika konservativa intressegrupper som utgår från sina egna önskemål och värderingar utan hänsyn till stadens behov av att få växa och utvecklas? Och ställde sig inte Folkpartiet bakom planerna på att riva stadsbibliotekets annex för att ge plats för Delphinium? Eller planerna på att riva Aspuddsbadet?

Stadens framtid är en fråga som tillhör alla Stockholmare. Inte bara tjänstemännen på stadsmuseet, eller debattörer och intressegrupper som skönhetsrådet, YIMBY eller Samfundet S:t Erik. Och eftersom det angår oss alla kan vi inte leta oss fördärvade efter lösningar som gör alla lika nöjda, vilket Folkpartiet tycks vara ute efter. Det är dömt att misslyckas, eftersom det leder till att ingen blir nöjd. Vi måste ta hänsyn till att det finns olika önskemål, och acceptera att det i en växande storstad byggs sådant som vissa stör sig på, medan andra uppskattar det. En levande stad behöver kontraster.

Ingen har föreslagit att vi ska riva stadens äldre bebyggelse för att ge plats åt le Corbusierska monsterskapelser i gråbetong. Vi kan bygga högt i City, om det finns skäl för det. Varje projekt är individuellt och därför är sammanhanget och gestaltningen av det nya Stockholm viktig. Att däremot bara säga "nej" leder ingenstans. Även om man som Folkpartiet försökt att linda in sitt kategoriska nej för att ge sken av att vara för en utveckling av staden. För det precis det de gör genom att säga att de vill utveckla staden till en internationell storstad, samtidigt som utseendet inte får förändras.

Skönhet är nämligen någonting subjektivt.

Artikeln är också publicerad på Newsmill.