Utskrift från www.yimby.se
....

YIMBY i Radio Stockholm om förtätning och grönområden

Kvarteret plankan på Södermalm, med Stockholms största innergård, är återigen aktuell för bebyggelse.



Förslaget på på- och tillbyggnader av den befintliga bebyggelsen är i stort sett bra. Vad gäller det nya huset på innergården är det inte en helt enkel fråga då YIMBY ser innergårdar som en mycket viktig del i den täta blandstad som vi efterfrågar. Samtidigt är det också så att det handlar om en mycket stor innergård varför det inte är orimligt att diskutera bebyggelsekompletteringar. Det kan dock finnas skäl att diskutera bebyggelsens placering och utformning.

Inte oväntat stöter förslaget på patrull. Hans Edler, som vi skrivit om tidigare här på YIMBY och som bor i kvarteret, kommenterar förslaget på bebyggelse i P4 Radio Stockholm.
Jag anser att tar man den här parken, då går man in och tar alla andra parker också för den här är mest olämpligast att bygga på. De ställer det här huset mot oss som bor här. Det är ungefär, vi upplever att de ställer upp kanoner mot alla barn och gamla härinne.

Att man som boende ska kunna ha synpunkter på ett byggprojekt i sitt kvarter ser YIMBY som självklart. Dock är argumentationen i det här fallet aningen magstark, inte minst då det planeras för studentlägenheter i projektet.

Hans Edler fortsätter:
Man ska kunna ha de här ytorna att kunna coola ner sig på, ladda psyket framförallt. Man kan inte bara ha trafik och människor omkring sig hela tiden.

Och i det ligger det naturligtvis en del, inte minst är det av dessa skäl som YIMBY ofta påtalar vikten av just gröna innergårdar. Samtidigt får man nog också räkna med att det finns både trafik och människor i närheten om man bor i Stockholms innerstad. Problemet är att Hans Edler här verkar mena att all form av bebyggelsekomplettering per automatik leder till en försämring av dessa värden. Så behöver det naturligtvis inte vara, inte minst då innergården kommer att genomgå en ordentlig upprustning i samband med projektet. Hans Edlers syn är inte den enda. Det finns också boende i kvarteret som tycker att förslaget är bra.

Radio Stockholm tar i sammanhanget också upp den generella diskussionen om förtätning i Stockholm där Kristina Alvendal, Stockholms stadsbyggnadsborgarråd, Hans Edler, samt södermalmsboende Theodor Adolfsson från Nätverket YIMBY får komma till tals.

Theodor Adolfsson säger:
Vi tycker att det måste till en diskussion om vad som menas med park. Många områden som kallas parkmark är bara mark som har blivit över när man har byggt

Och fortsätter:
Det är ofta en brist i stadens planering att man inte söker en dialog med de boende för att komma fram till en bra lösning utan kommer fram med ett projekt och sen låter de boende ta ställning.
På andra YIMBY-sidor

I Finland har man förstått det där med nationalstadsparker

I Sverige finns det en nationalstadspark. Vår nationalstadspark här i Stockholm. Tanken har hela tiden varit att det ska bildas fler, men så har det inte blivit. 

Åke Svensson, tidigare anställd på Stockholms gatukontor konstaterade i en artikel i början av 2008:

"Politikerna har i varje fall gjort hemläxan, det har inte blivit fler nationalstadsparker i landet, även om förslag funnits."

Det kan handla om saker som Sveriges dyraste gräsmatta, eller att parken i planeringen behandlas likt en leprasjuk som ska hållas på betryggande avstånd. Så fort staden närmar sig parken skapas det "buffertzoner", och bebyggelsen "trappas ner", trots att tillgänglig forskning visar att vi bör göra precis tvärtom.

Inte sällan finns det också en trafikled mellan människorna och parken, för att helt och hållet säkerställa att ingen för får sig att faktiskt använda nationalstadsparken. Det är fallet med planeringen av Norra Stationsområdet. I visionerna används ord som "europas mest spännande tillväxtregion". Likväl försvåras tillgången till nationalstadsparken för människorna i detta nya område så mycket som möjligt genom att bebyggelsen trappas ner och glesas ut när man närmar sig parken, vilket skapar ett otydligt och svårnavigerat stadsrum. Uppsalavägen blir, med sin behållna genomfartsledskaraktär, en kraftig barriär och kronan på verket av misslyckad planering.

Planerarna arbetar således aktivt med att skapa barriärer mellan staden och nationalstadsparken, vilket måste ses som uppséendeväckande. Anledningen, om man ser förbi formuleringarna i plandokumenten, verkar i slutändan utmynna i en sak: Att man inte ska se hus inifrån parkens utkanter. Att behandla parken likt en paria blir således viktigare än att tänka sig att den som vill slippa se hus kan gå ett par hundra meter in i parken. Det här är inget annat än tragiskt då Stockholm sitter på en fantastisk potential som inte utnyttjas.

I Finland finns det också nationalstadsparker. Inte en, utan fyra. Det är inte helt osökt att tänka sig att en av anledningarna till att man i Finland har fyra stycken är att man där, till skillnad från i Sverige, har förstått vad en nationalstadspark är. På den finländska miljöförvaltningens webbplats kan vi läsa:

"* En nationalstadspark skall ha en så enhetlig grönstruktur att det är möjligt att ta sig från en stadsdel till en annan genom den.

* Nationalstadsparken måste vara en del av stadsstrukturen, dvs. börja i stadskärnen eller omedelbar närhet av den."

Kanske är det dags för våra politiker och planerare att ta intryck av våra grannar i öster?

Värdet på våra parker måste öka

Landskapsarkitekten Ulrika Stigsdotter lyfter i en artikel i SvD fram en del tänkvärda saker om sambandet mellan grönska och människors hälsa. Stigsdotter är forskare på området, och kommer ursprungligen från SLU, lantbruksuniversitetet. Numera undervisar hon på Köpenhamns universitet.

I den här artikeln poängterar Stigsdotter hur viktigt det är med naturligt ljus i våra bostäder, och hon säger sig även oroas av trenden som går mot mer stenläggning och mindre grönska i människors trädgårdar. Stigsdotter ser ljus och grönska som viktiga för vår psykiska hälsa. Jag kan inte annat än hålla med.

Personligen är jag beroende av ljus i olika former. Jag tar hellre buss eller spårvagn än tunnelbana om tid finns, och den tid jag inte tillbringar nere på stan fördriver jag gärna ute i skogarna runt Stockholm. Dessutom är jag lyckligt lottad och bor i en hörnlägenhet med fönster i tre väderstreck.

För en människa med min livsstil är det lätt att se relevansen i Stigsdotters tankar och argument - eftersom jag lever ett hektiskt liv med späckat schema är jag väldigt mån om att både kroppen och knoppen ska må bra.

Stigsdotter tar upp vikten av att ha närhet till någon form av “grönt rum” i sin vardag. En trädgård, en park, eller kanske ett större grönområde. 300 meter till närmaste park, 1km till närmaste skog. Det låter rimligt. För min egen del handlar det om något tiotal meter till närmaste park, och ett par hundra meter till närmaste skog. Jag bor nämligen i Årsta, ett ABC-område med mycket grönska.

Här har vi dock ett av problemen med Stockholm. Tyvärr sätter vi i den frågan kvantitet före kvalitet. Staden är full av parker och grönområden med lågt värde. Det finns gott om gröna plättar i staden, men de flesta av dem är oanvändbara som just parker. Dels för att de är ogästvänliga, och illa planerade. Den “park” jag själv har så nära till ligger inklämd i korsningen Huddingevägen/Skagersvägen. Denna park är en bullrig plats där ingen människa skulle få för sig att försöka vila och ladda batterierna.

Detta är ett vanligt problem i Stockholm, som kommer sig just av att man inte förstår att en park kräver mer än en gräsplätt och några buskar för att få ett värde som park. Detta gör att många stockholmare saknar ett eget “grönt rum” som känns inbjudande. Våra dåliga parker blir snarare till transportsträckor, som man inte vill uppehålla sig i om man inte behöver. En sådan park är ett misslyckande som bara tar upp värdefull yta och upplevs som ett hinder eller en barriär av de som ska passera den.

Vad vi behöver i Stockholm är främst fler fungerande gröna rum som alla känner sig välkomna i. Vissa kan vara offentliga, som parker, andra kan vara privata, som innergårdar för de boende i det egna kvarteret.

Detta innebär, motsägelsefullt nog, att en mindre del av stadens yta bör upplåtas för parker än idag! Vi kan med gott samvete bebygga många av de gröna fickor som ligger utmed stadens gator och vägar, eftersom de ändå inte fungerar som parker. Samtidigt måste vi lägga mer tid och resurser på att förbättra och förädla de parker som fungerar som sådana. Och vi måste arbeta för att skapa nya parker, där vi redan från början ser till att göra rätt. Vi bör alltså överge de modernistiska idéerna där vi skapar halvoffentliga gröna rum, och där vi blandar park och bebyggelse till någonting som inte fungerar, dvs “hus i park”-konceptet.

Kort sagt, för att skydda våra gröna rum måste vi bli bättre på att bygga riktig stad.

Är Ekoparken till för Stockholm eller sig själv?

På Gärdet anläggs just nu två provisoriska fotbollsplaner som skall fungera som temporära ersättare under tiden som Östermalms idrottsplats byggs om. När ombyggnaden av idrottsplatsen är klar är tanken att ytan skall återfå sin roll som en del av en av Stockholms största gräsmattor.

Förbundet för ekoparken skräder inte orden när man i dagens upplaga av Dagens Nyheter (ej online) kommenterar denna "hemska" användning av, inte parkmark utan vad som av idrottsförvaltningens fastighetsavdelning beskrivs som en "diverseyta".

Richard Murray, ordförande i förbundet för Ekoparken säger:
"Jag blev överraskad och förbannad när jag såg att arbetet med fotbollsplanerna startat".

Naturligtvis har man all rätt att bli förbannad över att det anläggs två tillfälliga fotbollsplaner på ett till stora delar ganska oanvänt enormt gräsgärde mitt i Stockholms innerstad. Frågan är om det är en proportionerlig reaktion. Bakgrunden tycks, enligt DN:s artikel, vara ett tillägg som vägverket vill skriva in i miljöbalken. Tillägget handlar om att tillfälliga intrång i parken skall vara tillåtna, förutsatt att ytan sedan återställs till originalskick. Detta är någonting som Yimby redan tidigare uttalat stöd för. Vidare anser vi också att de delar av lagstiftningen som påverkar vad man får bygga utanför parken helt bör slopas. Det är inte rimligt att ha en lagstiftning som förhindrar byggnation av ordentlig stad vid stora delar av Stockholms innersstads gränser, vilket är precis vad som idag sker. Detta är tydligt i exempelvis de ytterst modesta planerna för byggnationerna på det gamla gasverksområdet i Hjorthagen. Resultatet blir naturligtvis mer utglesning, och allvarlig miljöpåverkan med förlorade naturområden och ökade transportbehov som följd.

Förbundet för ekoparken ser dock ingen poäng med en sådan lag då man, enligt artikeln, anser det uppenbart att den nuvarande lagen ändå inte hindrar vare sig tillfälliga eller permanenta intrång.

Detta är ett häpnadsväckande påstående. De smått surrealistiska turerna kring bygget av Norra Länken, där 255 meter gräsmatta anlagd på 1960-talet utan en lagändring tillåts kosta 1,6 miljarder kronor, är ett färskt exempel på just problematiken med dagens lagstiftning. Att förbundet för ekoparken protesterar mot vägbyggen är dock i sak förståeligt. Det är en miljöorganisation (iaf på papperet, i realiteten är deras agerande miljömässigt kontraproduktivt vilket vi påtalat tidigare).

Men var kommer då fotbollsplanerna in? Här kan det knappast finnas några miljöskäl att hänvisa till, tvärtom. Det är ju klart bättre att det anläggs fotbollsplaner i staden, så att människor kan ta sig dit från sina hem via till exempel cykel eller kollektivtrafik, istället för utanför stan, där bilen snabbt blir det troligaste transportalternativet. Dessutom handlar det här om ett provisorium. Att återställa en yta på Gärdet är inte särskilt svårt. Det är bara att lämna området för sig själv några år så har det förvildat sig till samma nivå som resten av Gärdet.

Dagens Nyheter ställer frågan om huruvida det inte är bra att nationalstadsparken används.
Richard Murray svarar:
"- Det finns ju redan en sportanläggning på Gärdet och här går man in på jungfrulig gräsmark. Ladugårdsgärde är närmast helig mark för många Stockholmare".

Murray missar här helt poängen. Sportanläggningen på Gärdet används redan. Om den inte gjorde det skulle staden knappast bemöda sig med att bekosta två nya temporära fotbollsplaner medan en annan idrottsplats byggs om. Att kalla en av människan nedhuggen och avröjd yta, som tidigare utgjorts av skog, för "jungfrulig gräsmark" blir mest bara märkligt. Om Gärdet idag hade bestått av skog, och någon skulle föreslå samma sak som kung Karl XIV Johan gjorde på sin tid skulle naturligtvis en del gå i taket både här och där. Detta är naturligtvis Richard Murray väl medveten om, varför påståendet knappast kan ses som något annat än ett billigt försök att ta emotionella poänger.
Att Ladugårdsgärdet ses som "närmast heligt" av många Stockholmare stämmer förvisso. Det är dock svårt att se hur det förhållandet skulle påverkas av ett par tillfälliga fotbollsplaner. Tvärtom är det snarare bra om Gärdet får lite mer liv och rörelse. Det kan jag som boende i närheten intyga att det finns behov av.

I slutändan handlar det om hur man ser på ekoparken. Är den en glasdocka som skall beundras på avstånd, men aldrig förändras, och helst inte ens användas? En park vars existens endast är till för sig själv? Eller är det en park för stadens invånare, en park som får utvecklas med sina invånare och användas av dem?

Yimby menar att ekoparkens mest centrala delar i egenskap av oanvänd och isolerad naturmark saknar existensberättigande. Det finns ingen mening med att behålla central mark på extremt attraktiva ytor i utmärkta kollektivtrafikslägen om inte syftet med parken är just att vara en resurs och en tillgång för stadens invånare. Idag präglas många av gränserna mellan park och stad av glest bebyggda och otillgängliga områden med obefintlig kollektivtrafik, ett direkt resultat av den olyckligt formulerade lagstiftningen. Just därför kämpar också Yimby för att den täta staden skall få byggas tätt intill parkens gräns. Först då kan parken komma till verklig gagn för stadens invånare och tjänstgöra som just en nationalstadspark och bli den fantastiska resurs som den har potentialen att vara.

Parker: Centralbadsparken & Bollhusparken

Centralbadets park och Bollhusparken är lyckade undantag från den stockholmska regeln att en park måste vara jättestor och folktom eller alternativt ett stycke mark som blivit över och som man inte vet vad man ska göra med annars. Här kan man få en stunds avkoppling från stadens larm och stoj på bara några kvadratmeter. Borde definitivt kopieras på många andra ställen i stan.


Bollhusparken


Centralbadets park

Men först borde Stockholm kanske gå i lära hos mer avancerade parkkulturer, t.ex. den spansk-moriska. Här nedan tre exempel från Granada, en stad berömd för sina småparker eller s.k. carmenes. Ofta ligger dessa inne på en bakgård, tillgängliga via en portal:

Exempel 1, foto Neversent.
Exempel 2, foto Tonidelong.
Exempel 3, foto Concha Rosillo.

Staden behöver fler och bättre parker

Stockholm är en stad som växer. Staden förtätas, invånarna blir fler. Och nu väljer allt fler barnfamiljer att bosätta sig i innerstan. Föräldrarna lockas av de många fördelar som finns med att bo tätt och urbant. Bra kollektivtrafik, minskat bilberoende, nära till ett stort utbud av kultur, nöjen, utbildning, shopping, och liknande. Och ofta ett rikare socialt liv, eftersom staden erbjuder gott om mötesplatser och utrymme för spontana möten.

Med den urbana livsstilens alla fördelar följer inte helt oväntat också vissa nackdelar. Innerstan är av flera orsaker en sämre uppväxtmiljö för barn än förorten eller landet. Luften i innerstan är sämre pga den högre koncentrationen av motorfordon. Trafiken utgör i sig en fara för barn. Naturliga lekplatser saknas. Och grönområdena är, inte helt oväntat, färre än utanför stan. Ofta klagas det på att innerstan är dåligt anpassad för barn och barnfamiljer. Många småbarnsföräldrar anser att staden inte tar hänsyn till barnens behov när man planerar för nya bostäder i innerstan. (Samtidigt vore det kanske bra om de föräldrar som klagar på bristen på barnvänlighet reflekterade lite över sitt eget beteende, då de själva väljer att bosätta sig i områden som inte är barnvänliga - vems behov är det då som sätts först?)

Här vill jag dock höja ett varningens finger, och göra dig som läser detta uppmärksam på att vi alla måste vara konsekventa i den här frågan!

Den struktur och planering som många småbarnsföräldrar efterfrågar finns redan. Den finns i förorterna, alltså den miljö som dessa föräldrar valt bort till förmån för innerstaden. Förorterna är av naturen mer barnvänliga, oavsett om de har planerats med barnvänlighet i åtanke eller ej. Några av fördelarna med förorterna är att det där finns mer grönska och större ytor för barnens aktiviteter. Den mindre koncentrationen av människor gör att trafiken blir mindre, vilket gör miljön säkrare för barn, och att luften blir bättre. Men precis som med innerstaden går fördelarna hand i hand med olika nackdelar.



Förorterna erbjuder av sin natur ett sämre utbud av nöjen, shopping, kultur, kollektivtrafik och utbildning. Detta beror på det sämre befolkningsunderlaget, det bor för få människor i förorterna för att sådant ska bära sig. Därför skiljer sig förorten så markant från staden i sin struktur. I förorten koncentreras mycket av utbudet till de mest centrala delarna (dvs förortscentra), medan det i staden är mer jämnt fördelat och utspritt i olika kvarter. Du kan öppna ett café nästan var som helst i Stockholms innerstad, och ändå ha ett hyfsat underlag av kunder i närheten. Det går inte att göra i förorten, pga den lägre koncentrationen av människor.

Och det är just detta samband som många av dagens småbarnsföräldrar inte tar hänsyn till. Visst skulle det gå att anpassa innerstan så att den blev mer barnvänlig. Men genom att göra det flyttar vi bara in förorten i innerstan, och det leder i sin tur till att underlaget för den urbana livsstilens kvalitéer försvinner, med minskat utbud av det som en gång lockade barnfamiljerna till att bosätta sig i innerstan, eller stanna kvar när de fick barn. När det är dags för barn så innebär det vissa förändringar och anpassningar i livet, man kan tyvärr inte kräva att omvärlden ska anpassa sig så att man kan behålla sin tidigare livsstil. Det går alltid ut över någon annan.

Å andra sidan så håller jag med om att vissa av Stockholms problem bör åtgärdas. Jag ser vissa av dem som onödiga och i grund och botten ganska lätta att lösa. Staden går faktiskt att göra mycket mer barnvänlig, utan att förvandla den till en stor förort.

OK, hur då?

Jag skulle vilja börja med att ta en titt på stadens parker. Stockholm behöver fler och bättre parker. De är för få, och de är för dåliga. Observera dock att jag nu inte talar om att staden behöver fler grönområden, sådana har vi gott om i Stockholm. Enligt min åsikt har vi t o m för många.

Problemet är att man i Stockholm gärna förväxlar de spridda gröna plättarna med parker. Detta trots att dessa plättar antingen ligger otillgängligt till eller helt enkelt inte är inbjudande, vilket i slutänden leder till samma sak, nämligen att de inte används. Samma sak med de kvarlämnade skogsområden som finns här och var i stan (främst utanför tullarna, dock), som vissa förväxlar med parker. Inte heller de används i någon större omfattning, eftersom de ligger där människor inte rör sig, och därför att många människor upplever otrygghet i dem. Sådana områden är som gjorda för rån och överfallsvåldtäkter.

Om vi skulle ändra vår inställning till stadens grönska tror jag att vi i ett svep skulle kunna göra staden mycket mer inbjudande för både barn och vuxna, utan att behöva tumma på dess urbana kvaliteer.

Först och främst bör vi minska på de gröna plättar som inte har något existensberättigande (som inte används alltså), trots vad den lokala parkmaffian kommer att säga i sina skrivelser. Mönstret kommer att se ut som följande - någon talar om att bebygga en viss grön plätt, eftersom det bara är en gräsmatta med ett par buskage, som ingen människa vistas på. När det blir känt så kommer grannarna att organisera sig för att “rädda” sin “park”. Helt plötsligt kommer den att bli väldigt värdefull för de omkringboende, trots att de aldrig satt sin fot i den under tiden de bott i området. Man saknar ju inte kon förrän båset är tomt, som det heter. Blir det stopp för byggplanerna återgår allt till det vanliga, plätten förblir lika öde som den en gång var, och grannarna noterar inte ens dess existens.

Går planerna däremot igenom kommer allt att ha blåst över på några månader efter att bygget är klart. Ingen saknar plätten eftersom ingen uppskattade den när den fanns. Efter några år är det inte ens någon som minns den.

Jag har en sådan plätt utanför mitt eget vardagsrumsfönster, på andra sidan gatan. Som mest har jag kanske sett en eller ett par människor sitta och sola och ta igen sig i dess gräs. Men oftast är den tom, eftersom den ligger så till att den inte känns inbjudande. Den är öppen ut mot en gata (som tack vare vårt tidigare trafiklandstingsråd nu blir en genomfartsled), och ramas in av en korsande gata. Dock är detta en gräsplätt med potential, som skulle kunna bli till en liten park.

Men gräs och buskage gör inte en park. En park måste byggas och planeras. Och för att den ska få liv måste den ha ett visst utbud av service. Kiosker, serveringar, och liknande utbud brukar efterfrågas. Utbudet drar till sig människor, och många människor i rörelse gör att man känner sig trygg, och minskar risken för rån och överfall, som annars brukar ske just på de avsides plättar där det är lite folk i rörelse. Här har vi dessutom en bra och barnvänlig miljö, där föräldrarna vet var de har sina kottar, och inte behöver oroa sig för att de ska ge sig ut på rymmen, hamna i dåligt sällskap, eller springa ut i trafiken.

Tyvärr är det ont om sådana parker i Stockholm. Vi har gott om gröna plättar som ingen använder. Nu är det dags att vi börjar förädla dessa, antingen till tomter där stadens nya invånare kan bo, eller till parker där stadens människor kan ta igen sig och ladda batterierna.

Relaterade artiklar: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD

Vården av stadens parker eftersatt

I en artikel i Dagens Nyheter konstateras att stan inte blommar som förr. Det här är något som Yimby tidigare har tagit upp vid flera tillfällen där vi efterfrågar en ökad kvalitet i stadens parker. Stockholms stad saknar numera en stadsträdgårdsmästare och skötseln av träd, blommor och gångvägar i parker är ofta uppdelade mellan olika aktörer, vilket gör det svårt att skapa en överblick.

Trafikkontorets trädexpert Björn Embrén säger till Dagens Nyheter:
"- Merparten av stadens 12.000 träd planterades mellan 1880- och 1930-talet. Varje år måste vi byta ut omkring 200 av dem eftersom de är gamla, skadade eller döda. Några pengar till nyplanteringar finns tyvärr inte, trots att staden hela tiden växer"

Inom Yimby hoppas vi på en förbättring av situationen. Vikten av grönska i staden, både i formen av grönskande alléer och i stadsparker är stor och att underhållet och nyetablering av sådana i nya områden under mycket lång tid har eftersatts är djupt olyckligt.

Tyvärr har planeringen av nya områden under lång tid skötts slentrianmässigt där man ursäktar usel stadsplanering med att det finns en menlös gräsmatta (som ingen använder) framför huset som på sin höjd klipps några gånger om året. Yimby menar att kvaliteten på stadens grönområden är viktigare än kvantiteten, vilket stöds av forskning. Undersökningar visar att de boende i innerstadens täta kvarter med stadsparker upplever sig ha bättre tillgång till, och också i högre grad nyttjar, sina grönytor än boende i funktionalistiskt planerade förorter. Det visar på vikten av god planering, som tar avstamp i hur människor rör sig i staden istället för att krampaktigt hålla sig kvar vid dogmatiska planeringsidéer som för länge sedan visat sig inte fungera.

Dåligt underhållna grönområden på platser där människor inte befinner sig saknar berättigande i staden, medan väl underhållna parker och andra grönytor som anordnas i staden där människor rör sig har ett mycket stort värde för invånarnas välbefinnande. Grönområden har alltför länge i Stockholm definierats som "kvarlämnad natur" när de i själva verket behöver planeras som vilken annan variabel som helst i stadens utveckling.

Yimby vill se mer av väl underhållna och planerade stadsparker inordnade i stadens mönster, mer trädplanterade alléer, mer grönskande innergårdar, och mindre av menlösa gräsmattor och kvarlämnade sly- och slaskområden. Kort sagt: Bygg tät stad, men låt en del av den täta staden vara gröna ytor, omgivna av bebyggelse.

Även situationen för nationalstadsparken måste förbättras. Alltför många områden runt parken definieras idag av nedgångna och lågutnyttjade områden som många drar sig för att ta sig förbi, enkom för att tolkningen av lagstiftningen om parken säger att man inte får bygga stad intill parkens gräns. Detta måste ändras. Meningen med en stadspark kan inte vara att man skall behöva åka bil för att komma till den. Staden måste få sluta där parken börjar, annars är det ingen stadspark.

Stadsbyggnadsborgarråd Mikael Söderlund säger i DN-artikeln:
"Vi jobbar med ett nytt förslag för att få till en bättre organisation. Framför allt vill vi få tillbaka den riktiga stadsträdgårdsmästaren och en samlad parkförvaltning som ska lyda under trafikkontoret, säger han."

Det låter i alla fall som ett steg i rätt riktning.

Döda gröna ytor tillför inte staden nånting

En gräsmatta på en rivningstomt och ett stort grönområde utan egentligt användingsområde som Årstafältet i Stockholm har en sak gemensamt. Det har ingen funktion i en stads mänskliga liv. De fungerar kanske som syreproducenter och reningsverk för luften, men det brukar behövas träd för att det ska bli riktigt bra. Ett grönområde i en stad måste vara planerat som en del av staden. Som något som knyter ihop människor. Inte som det ofta är idag, där grönområden segregerar människor och förhindrar möten. Gräsmattan på den tomma tomten blir ett ställe där skräp samlas och ett område som Årstafältet blir en avskiljare, en gräns mellan stadsdelar och människor.

Central Park i New York är ett jättelikt grönområde och fungerar förenande. Detta därför att parken är planerad för människors behov och för att underlätta möten och aktiviteter. Slottskogen i Göteborg ett annat bra exempel. Årstafältet och Järvafältet i Stockholm, däremot, är rena motsatsen till Central park och Slottskogen. Likaså den gröna sträng som skiljer Rinkeby från Bromsten. Det är naturbarriärer som är segregerande istället för användbara.

Därför vore det bra om sådana områden bebyggdes, men de ska bebyggas med riktig stadsbebyggelse med gator och kvarter som i Stockholms innerstad. Inte med punktus och fristående längor som i Årsta eller med stora kolosser som i Östberga. För den typen av stadsdelar har dålig funktion i socialt hänseende.
«
»
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8635 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

Baugruppen - dags att bli inspirerade av Berlin?
7 Maj 08:24 av Assortlist Assortlist
Hjälp! Jag håller på att bli en Nimby!
8 Oktober 2020 19:07 av Trevor Bower
Politikerveckan Järva
8 Oktober 2020 19:06 av Trevor Bower
Gratis illustrationsprogram?
11 Mars 2020 04:44 av Huai Chuan

@yimbysthlm på Twitter