Hur tänkte Valeskog nu?

Stadsbyggnadskontoret har upprättat ett detaljplaneförslag som medger uppförandet av ett punkthus om 13 våningar samt tre lamellhus om 2-3 våningar. Detaljplaneförslaget rymmer ca 109 lägenheter som är riktade mot unga vuxna.

YIMBY ställer sig mycket positiva till att uppföra bostäder för unga vuxna vid Björketorpsvägen. Behovet av bostäder riktade till unga vuxna i Stockholm är mycket stort och kommer att fortsätta växa. Vi ser oerhört positivt på initiativet från

jagvillhabostad.nu

tillsammans med Stockholmshem och AQ arkitekter och hoppas att få se fler liknande projekt i framtiden.

 

Placeringen av den planerade bebyggelsen är utmärkt då den ligger mycket nära tunnelbanestationen Råcksta. Närhet till kollektivtrafik är viktigt vid alla nybyggnationer framförallt när de är ämnande för unga vuxna som inte är lika benägna att äga eller använda bil.

 

På sidan 7 i planbeskrivningen går att läsa:

"Stadsbyggnadskontoret anser att 71 parkeringsplatser är fullt tillräckligt då föreslagen bebyggelse ligger i kollektivnära läge, samt att boendet vänder sig till unga vuxna, som i stor utsträckning inte äger någon bil."

YIMBY ser positivt på att antalet parkeringsplatser har minskats med hänvisning till de planerade bostädernas målgrupp men tror också att det är fullt möjligt att sänka dessa ytterligare. Det faktiska parkeringstal på drygt 0,65 som 71 parkeringsplatser för 109 lägenheter innebär är avsevärt större än det faktiska bilinnehavet bland unga vuxna idag.

 

Om vi utgår från de siffror som finns tillgängliga i resvaneundersökningarna Riks-RVU och RES finns en del intressanta siffror i sammanhanget att tillgå.

 

Hushåll som disponerar bil i flerfamiljshus i Stockholm: 48%

 

Ungdomshushåll som disponerar bil: 38%

 

Ensamhushåll som disponerar bil: 37%

 

Ensamhushåll, icke förvärvsarbetande, som disponerar bil: 24%

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Hus i park(eringsplats)


Det debatteras ofta kring hur samarbetet mellan arkitekter, beställare och kommunpolitiker fungerar när det kommer till planutveckling. Det händer att man tittar på resultatet och undrar var felet i kedjan ligger.

Små beställare har väldigt svårt att konkurrera med de största företagen som till synes enbart projekterar mot egna kalkyler. Samtidigt utnyttjar inte alltid kommunerna planmonopolets makt och vi arkitekter är oftast bundna till beställarens önskemål. Fysiska exempel på problematiken är synliga bland Stockholms nya byggnader; en situation som vi, samhället, bör försöka rätta till.

Tre nya punkthus är precis nybyggda vid Hägerstensåsens tunnelbanestation. Tre punkthus som ser bekanta ut: exakt lika alla andra punkthus som Stockholm har byggt sedan 1930. Att år 2009 upprepa en redan funktionellt och volymmässigt kritiserad modell tyder på att något är fel inom planeringsutvecklingen.

För det första har de absolut inte något samband med området omkring. Tre punkthus placerade mitt i skogen, helt isolerade från varandra. Med alltför lång distans från gator och gångvägar anlagda endast för bostadsändamål.


För det andra satsar kommunen på mycket reklam för att visa de stora nyplanerade områdena i innerstaden. Men vartenda projekt, oavsett var det ligger och oavsett storlek, måste behandlas med samma hänsyn och noggrannhet. Det verkar finnas två olika måttstockar: en för innerstaden och en för ytterstaden. Medan övriga Europa försöker använda samma kriterier och omsorg för hela staden i sin planering, fortsätter Stockholm att utveckla förortsmodellen med endast bostäder.

Slutligen är detta projekt, likt många andra som håller på att byggas runt Stockholm, ett absolut slöseri av förstklassig mark. Man kan tro att det finns mycket mark i Stockholm med så mycket grönska, men med hänsyn till den hållbara staden har samhället inte råd att utveckla planer som omedvetet bygger på bilkörning. Det är offentliga transportmedel som skapar den enda lämpliga byggmarken för den hållbara staden, det vill säga tunnelbane-, tvärbane- och pendeltåglinjerna.

Enligt min åsikt är detta projekt ett exempel på en felaktig exploatering av en topptomt. Att inte exploatera befintlig mark optimalt är ekonomiskt, socialt och miljömässigt ohållbart. Tänk på hur många nya pendeltågstationer eller tunnelbanelinjer som har byggts under de sista åren och hur kommunerna har planerat marken runt stationerna.

Det verkar finnas ett gap mellan vad politiker säger och hur planerna ser ut rent fysiskt. Promenadstaden är en fin idé men den bör appliceras på rätt sätt. Det är vi humanistiska tekniker, både som privata arkitekter och som kår genom Sveriges Arkitekter, som bör vara aktiva i debatten för att öka förtroende för arkitekterna och därmed lära beställare att beställa rätt.

Jaime Torres

Är det möjligt att bygga socialt och ekologiskt hållbara hus i park?

Jag tog en promenad i Stockholms sydvästra förorter för att reda ut tillståndet i de områden vi kallar hus i park. I de äldre närförorterna som Midsommarkransen är livet ganska bra. Den gamla arbetarförortens hus i park från 40- och 50-talet ligger nära de äldre och mer levande kvarteren från sekelskiftet. Avståndet till innerstaden är tack vare 60-talets tunnelbaneutbyggnader överkomlig även om man inte äger bil. I Midsommarkransen finns också populära stadsparker som hör hemma i kvarterstaden såsom Svandammsparken.


Klassisk stadspark och kvartersbebyggelse i Midsommarkransen.

Man kan tydligt se att ju längre bort från innerstaden man kommer, desto mer dominerande blir hus i park och desto mindre välskötta blir trädgårdarna och husen. Jag tycker mig också se fler bilar på gatorna ju längre bort från innerstaden jag kommer. Ju mer jag går, desto längre blir avståndet till kulturen, arbetena och de sociala mötesplatserna i innerstaden.

Men områden med hus i park från 40- och 50-talet har sina fördelar. På somrarna när grönskan pryder gårdarna blir de vackra tycker jag. Det stora dråpslaget kommer när jag ser våra moderna områden med hus i park från 60-talet fram till idag. För dessa hus är inte hus i park. De är hus i parkeringsplats.


I 40- och 50-talets arbetarförorter sträckte sig berghällar och grönska ända till husknuten.

Just nu håller man på och bygger nya hus bredvid Hägerstens tunnelbanestation. Jag förväntade mig att få se mysiga kvartersgator med lite bykänsla mitt i den gamla arbetarförorten. Men istället fick jag se samma typ av bebyggelse som både högern och vänstern byggt i evigheter. En gigantisk parkeringsplats breder ut sig från tunnelbanestationen. Mitt bland dessa reser sig 3 punkthus. Här och där ser jag nyplanterad grönska vilket skymmer parkeringarna lite grann under våra få gröna månader. Jag ser att de har gjort en berså. Men det mesta jag ser är en kolossal parkeringsplats.


Bredvid Hägerstenåsens tunnelbanestation byggdes inga mysiga kvarters- eller gågator. Det blev istället Hus i Parkeringsplats.

När jag tittar på sydvästförortens årsringar ser jag att hus i parkeringsplatserna började byggas under 60-talet. I Bredäng breder sig gigantiska skivhus ut på 50 meters avstånd från varandra. Mellan flera av dessa hus finns inget annat än parkeringsplatser. Det första många av de boende ser när de drar upp gardinerna i gryningen är parkeringsöken. Men dessa områden har faktiskt några parkområden också. Värre har det blivit med åren. På framsidan av de nybyggda punkthusen nära Västertorps station finns bara parkeringsplatser.


Bredäng är kanske Hus i Parkeringsplatsens stora genombrott. Man kan tro att det inte skulle kunna bli värre…


...Men det blev det. Runt Västertorps tunnelbanestation kan man se nybyggda hus i parkeringsplats…


...nybyggda  hus i parkeringsplats...


...hus i parkeringsplats...


...och åter hus i parkeringsplats.

Det är tydligt att förortsborna inte upplever sig ha alternativ till bilen. De kan inte tillgodose alla behov inom promenadavstånd och kollektivtrafiken är för dålig. Sådant är livet i glesa förorter. När man bygger nytt anlägger man därför stora parkeringsplatser i stället för kvartersgator, parker och gågator. I dagens glesa bebyggelse är det glesare mellan husen men tätare mellan parkeringsöknarna. När förortsborna sedan åker till innerstan blir innerstadsborna ”passiva rökare” när de andas in bilavgaserna. Alternativt skulle man kunna bygga ut kollektivtrafiken. Men hur ska vi få råd med det när vi bor så glest? Vi bygger idag på sin höjd en spårvagnssträckning per decennium. Tunnelbanor har vi helt slutat bygga. De glesa förorterna i sydväst kommer få vänta länge på bättre kollektivtrafik.

Jag har under 3 år bott i en billig arbetarbostad från 40-talet som är ett hus i park. Nu när min privatekonomi förbättrats kommer jag flytta till en tätare bebyggelse. Men ska det vara hus i park så ska det vara hus i park. Inte hus i parkeringsplats. Fördelarna med hus i park tycker jag är de rymliga gröna gårdarna där de boende kan träffas för att grilla, låta barnen leka eller påta med trädgården. Men när de gröna somrarna är över blir områdena mörka och ödsliga. När man vill vara social och träffa vänner, resa till jobbet, gå på teater, bio eller liknande så blir avstånden ofta långa.

Områden med hus i park- och hus i parkeringsplats är också socialt sårbara. Glesa områden har dåliga kommunikationer och få mötesplatser för människor. Därför är risken stor att segregerade grupper som hamnar i dessa områden blir avskurna från omvärlden. Än mer avskurna blir de om området omges av motorvägar och stora skogsområden. En del områden med hus i parkeringsplats besöks idag inte av medelklasstockholm men vi läser om dem i tidningen. När människor inte träffar varandra i verkligheten utan bara läser om varandra i tidningen så skapas fördomar. Jag har en stark tro på oss människor som livskraftiga varelser men vi har också våra nackdelar. Vi måste bygga samhällen där vi träffar varandra, annars får vi problem.

Hus i parkeringsplats är fortfarande den dominerande byggnadsformen. Frågan jag ställer mig är; går det att bygga moderna hus i park istället för hus i parkeringsplats? Kan man realisera tanken om att bygga större områden med hus i park med grön prakt utan att göra de boende socialt segregerade och beroende av bilen? Vad tror ni? Finns det hållbara alternativ till blandstadens kvarter?