Utskrift från www.yimby.se
....

Riksintressen på agendan


Svenska Dagbladet väljer att illustrera artikeln med en bild på Djurgården och Nordiska muséet. Ett minst sagt märkligt bildval med tanke på att inga höghus lär föreslås där.

Riksintressena, som vi har skrivit om tidigare här YIMBY, har börjat komma upp på den politiska agendan. Svenska Dagbladet skriver om en en arbetsgrupp inom centerpartiet som, enligt centerpartiets gruppledare Per Ankersjö, vill slopa riksintressena för kulturmiljövården i stadskärnorna.

Det är bra att frågan kommer upp på den politiska agendan. Snårigheten i plan- och bygglagen är tillsammans med riksintressen, miljöbalk, de många möjligheterna att överklaga, och en uppsjö av andra regelverk och normer att följa (varav åtskilliga, aktivt motarbetar möjligheterna att bygga tät blandstad) , ett snårigt och svåröverskådligt lapptäcke. Det här gör det onödigt svårt och dyrt att bygga i Sverige, vilket knappast underlättar när vi behöver lösa bostadsbrist och komma åt miljöproblematiken med våra glesa städer. Sverige har haft en kronisk underproduktion av bostäder under många år, och i Stockholm byggs bara hälften så många som skulle behövas. Det är uppenbart att vi har problem.

Det är här viktigt att poängtera några saker. Problemen med vår lagstiftning löper långt djupare än att det är svårt att, som Svenska Dagbladet väljer att rubriksätta sin artikel, bygga skyskrapor i våra städer. Den mentala bild människor ser när de tänker på riksintressen handlar ofta om vackra 1800-talshus och andra typer av genuint omtyckta miljöer. Men riksintressena tar ingen hänsyn till sådant. Riksintressena skyddar allt som finns som anses vara av "riksintresse". Om det är älskat eller avskytt har inget med saken att göra. Det kan således även innebära asfaltsverk, motorvägsramper eller betong-grå fasader och stora ytpakeringar. Vi har exempelvis på senare år sett flera fall där boende i rekordårens hus inte får göra om sina närmiljöer.

Get the Flash Player to see this player.


Fler exempel på problem finns, där riksintresset används som argument för att stoppa förskolor, för att fortsätta strössla ut bilberoende punkthusmattor eller för att låta folk frysa och energi slösas då miljonprogrammets hus inte får tilläggsisoleras.

Att YIMBY vill diskutera frågor som PBL, riksintressen och miljöbalken handlar inte om att vi vill avskaffa dem rakt av; men de behöver reformeras. Det går inte att fortsätta sopa under mattan att en lagstiftning med rötter i miljonprogrammets tidevarv (med överproduktion av bostäder) kommer att få mycket stora problem att hantera de stora utmaningar som vi idag står inför. Utmaningar som bostadsbrist och stora skaror ungdomar som är på väg ut på bostadsmarknaden. Utmaningar som galloperande boendekostnader och de miljöutmaningar vi står inför, där dagens lagstiftning ibland är direkt kontraproduktiv för att nå miljömål. Och sist men inte minst, det faktum att dagens lagstiftning är utformad i en tid då gles och bilberoende modernismsprawl var det hetaste som fanns.

Stadens tragedi

Idag delas Nobelprisen ut i Stockholm. Utöver prisen fastslagna i Alfred Nobels testamente finner vi även det relativt nytillkomna priset i Ekonomi, instiftat av Riksbanken till testamentörens minne. För er som inte skall ägna halva dagen åt att titta på festligheterna, klänningarna och inredning och arkitektur i blå hallen följer här ett litet inlägg om vad detta pris betyder för YIMBY. En av pristagarna detta år, Elinor Ostrom, som för övrigt snarare är statsvetare än ekonom, har i sin forskning berört frågor som är relevanta för staden och de problem som vi till synes dagligen står inför.


I många avseenden är staden en kollektiv nyttighet. Genom en agglomerering av olika verksamheter är staden mer än summan av sina olika element. Mötet mellan fler aktiviteter, varor, människor och tankar innebär att den urbana miljön är synnerligen väl lämpad för den sociala, ekonomiska och kulturella utvecklingen.

Detta möte är dock inte helt oproblematiskt. Speciellt när staden växer, innebär sammanfogandet av än fler aktivitet, varor, människor och tankar även en hel del externaliteter som på sikt skadar stadens kollektiva nyttigheter och/eller är allmänt problematiskt. När flera gör det som är bäst för dem själva skadar de samtidigt grunden för sina egna förutsättningar, den gren de sitter på. Det är detta som är stadens tragedi.

En lösning på marknadens problem har varit och är planering. Genom en offentlig planering kan externa effekter internaliseras i staden och infrastruktur som kommer alla till nytta kan finansieras och genomföras. Olyckligtvis har även planering sina avigsidor. Intressen och oligopol kan genom det offentliga se till sina intressen på andras bekostnad och i värsta fall kan planering leda till effekter som är vare sig bra för den enskilde eller för det allmänna. Ett exempel på detta är en offentlig finansiering av utglesning som är kostsamt och dåligt för miljön samtidigt som det river sönder stadsväven till en trasa, vilket på sikt kan störa agglomereringens positiva effekter.

Både planering och marknad måste dessutom förhålla sig till den fysiska realiteten, som aldrig är perfekt - staden är aldrig färdig - ur vare sig marknadens och planeringens perspektiv utan ger en spårbundenhet som kan uppfattas som både ett hinder men ger också stabilitet. Stabilitet kan vara bra till mycket, men när det blir ett självändamål och ett maktmedel för enskilda att bestämma över marknad och planering kan detta bli ett problem för många.

Elinor Ostroms forskningsresultat har visat att tragedin inte behöver vara så oundviklig som ekonomer tidigare trott och att det går att lösa gemensamma problem utan en Leviatha, Hobbes starka, centrala stat. Genom att aktörerna själva får vara med och förvalta en gemensam resurs kan dessa omdefinierat sitt egenintresse och nå bättre resultat än vad som kan förväntas uppnås med hjälp av marknaden eller den centrala staten. Ostroms empiriska forskning har oftast fokuserat på små samfällighet med ett visst mått av intressegemenskap men det viktigaste av allt är förmågan att kommunicera.

YIMBY-rörelsen kan och bör ses som ett praktiskt försök att komma närmare en optimal lösning på gemensamma och enskilda problem genom kommunikation och ett omdefinierat egenintresse som ser bortom Nimby-resonemang.

Riksintressen för kulturvården - En tickande bomb

Vi gör oss beredda att besöka en riksintressant...
Vi gör oss beredda att besöka en riksintressant...
 

Finns det någon del av komplexet runt Plan- och Bygglagen som kan beskrivas som en potentiell katastrof så är det Riksintressena för kulturvården. Ett antal antikvarier fick under 1980- och 90-talen beskriva vad som var "kulturmiljöer av riksintresse".

Beskrivningarna blev oftast vida och svårtolkade, men eftersom trycket mot stadskärnorna var lågt på den tiden ifrågasattes egentligen aldrig de definitioner som gjordes. Följden har blivit att vi idag måste handskas med en tickande bomb. Riksintressena hotar att stoppa upp förnyelsearbetet i Sveriges mest dynamiska stadskärnor, när livsfarliga ruiner klassas som ”riksintressanta kulturmiljöer”. Som man kan se på bilderna som hör till den här artikeln håller stadsutveckling på att förvandlas till ett kapitel i Alice i Underlandet.

...kulturmiljö. Vi kan njuta...
...kulturmiljö. Vi kan njuta...
 

I boken "Övergivna planer", som kommer ut runt den 20 november, har jag analyserat varför det blev på det här sättet. Mycket kort kan man säga att dagens PBL började konstrueras i slutet av 1960-talet när man ville uppnå en mycket stark centralstyrning av ekonomin och planeringen. Redan 1974 skrev Åke Norling, som sedan blev landshövding i Göteborgs län, att resultat egentligen höll på att bli en exceptionell detaljreglering. Trettiofem år senare häpnar man över hur likartade problemen ser ut:

...av omgivningen i de bekväma sofforna...
...av omgivningen i de bekväma sofforna...
 

Riksplanen ser ut att bli något helt annat än vad vi tänkte oss. När den proklamerades räknade många med att den skulle bli en plan för stora och störande industrianläggningar… Här i Bohuslän har man gått igenom alla gamla slott och kyrkor samt tänkt sig att länsstyrelsen skulle föreskriva utredning om riksplaneläggning av några meter mark kring varje objekt i syfte att bibehålla kuturminnesmärkena i god miljö...


...det har pågått rave-fester härinne...
...det har pågått rave-fester härinne...
 

När PBL-utredningarna vandrade vidare mot att bli lag under 1980-talet kvarstod motsättningarna mellan det kommunala självstyret och de starka men vagt definierade riksintressen som höll på att tas fram. I motiveringen till den nya PBL-lagen skrev Lagstiftaren att "En del remissinstanser befarar att statens inflytande blir alltför stort på grund av att riksintressena är otillräckligt preciserade i utredningens lagförslag… Sådana problem diskuteras emellertid fortgående, och enligt min uppfattning finns det goda förutsättningar att uppnå samstämmighet mellan berörda intressenter. Mot den här bakgrunden anser jag att farhågorna för ett alltför långtgående statligt inflytande är överdrivna."

...bokföringen glömdes kvar...
...bokföringen glömdes kvar...
 

Vi kan 23 år senare konstatera att motsättningen syns tydligare än någonsin när Länsstyrelsen går in och upphäver beslut som tagits av Byggnadsnämnden i Stockholm om att bygga balkonger på Polhemsgatan. När vi på allvar börjar tolka lagen blir resultatet en exceptionell detaljstyrning.

...ingen kulturmiljö är komplett utan ett solarium och en spis...
...ingen kulturmiljö är komplett utan ett solarium och en spis...
 

Bilderna från Eslöv, som är en del av den snabbväxande Malmöregionen, illustrerar utvecklingen. Det vi ser är en förfallen spritfabrik som lades ned 1957, och som sedan dess mest gjort sig känd för att ha haft en roll i en klassisk ekobrottshärva. Det skulle dröja ända till år 2007 innan en entreprenör tog sig an fastigheten på allvar. Den nye ägarens avsikt var att bevara väsentliga delar av fasaden, samtidigt som ett 16-våningshus byggdes på resten av tomten. Eslövs kommun var glada över planerna, och gav i stort sett omedelbart rivningslov. Arbetet med den nya detaljplanen skulle prioriteras.

...det är skönt att allt det här har räddats till eftervärlden...
...det är skönt att allt det här har räddats till eftervärlden...
 

Naturligtvis kunde inte de kulturvårdande myndigheterna acceptera den här utvecklingen. Efter en snabb utredning från länsmuseet stoppade Länsstyrelsen rivning varefter Eslövs kommunala självstyre upphävdes. Under mars-december 2008 överprövade Länsstyrelsen alla beslut som togs i kommunens byggnadsnämnd.

...dessutom anar vi redan en alternativ användning...
...dessutom anar vi redan en alternativ användning...
 

Det resoluta ingripandet stoppade rivningen och den riksintressanta kulturmiljö som vi ser på bilderna fick därmed tillfälle att leva vidare. Det finns idag inga planer formulerade för hur situationen ska lösas.

Som avslutning ska jag också citera hur Eslövs riksintressen har formulerats, vilket gör det lätt att förstå att situationen i princip är olöslig med dagens regelverk. Med den nonsensartade definition som ges nedan, är all bebyggelse i Eslöv som är uppförd fram till den 31 december 1999 uttryck för ett ”riksintressant kulturmiljö ("…annan bebyggelse som visar den fortsatta utvecklingen under 1900-talet"). Det ger ett tydligt perspektiv på hur besvärlig utvecklingen av industrimiljöer som Hjorthagen kan bli i framtiden:

...all världens rörläggarkongresser kan förläggas till Eslöv...
...all världens rörläggarkongresser kan förläggas till Eslöv...
 


Motivering:
Stadsmiljö - järnvägsstad - som visar järnvägens och industrialismens betydelse för den moderna tätortsutvecklingen, hur en hållplats på den rena landsbygden successivt utvecklades till planmässigt uppbyggt stationssamhälle och så småningom stad.

Uttryck för riksintresset:

Spår av vägsträckningar, markanvändning och bebyggelse från tiden före järnvägens tillkomst och det nya samhällets tidigaste skeden. Den successivt framvuxna rutnätsplanen med tomtstruktur, platsbildningar och gaturum. Bebyggelsen och dess täta, stadsmässiga, men relativt småskaliga karaktär. De kringbyggda kvarteren med bostäder och lokaler för handel och hantverk samt ekonomibyggnader och bakgårdar. Offentliga byggnader med bl.a. den nygotiska kyrkan (1891) som givit upphov till begreppet "Eslövsgotik" . Järnvägsmiljön med stationshuset från 1913, industribyggnader och andra till järnvägen knutna byggnader och anläggningar. Den lokala byggnadstraditionen med hus i företrädesvis rött och gult tegel. Inslag av parker och grönska. Det tidiga 1900-talets utvidgningsområden, med tidstypisk terränganpassad plan och villor på stora, grönskande tomter. Medborgarhuset, ritat av H Asplund, från 1957 och annan bebyggelse som visar den fortsatta utvecklingen under 1900-talet.

 

...den riksintressanta kulturmiljön har allt man kan begära: palmer...
...den riksintressanta kulturmiljön har allt man kan begära: palmer...
 
...högteknologi...
...högteknologi...
 
...och ett eget tegelbaserat ekologiskt system...
...och ett eget tegelbaserat ekologiskt system...
 

Systemfel i stadsplaneringen


Plan Voisin

Hur krymper man de extremt utspridda, trafikdrivande städer vi har idag? Och hur undviker man ens att de blir ännu mer trafikdrivande? Vilka institutioner/regler/lagar behövs för få stopp på utglesningen och vända den till kontraktion?

Vi har ju bl.a. den perversa situationen att många människor vill bo centralt och klimatsmart men får inte. Centralt och tätt byggs nästan inte, trots att det är populärt att bo så. Istället byggs perifert och glest. Och trots att alla talar så väl om den täta blandade promenadstaden har inte mycket ändrats. Det byggs fortfarande mer glest än tätt. Alltså helt i strid mot både efterfrågan och den långsiktiga miljöhänsynens krav. Här finns uppenbart ett systemfel eller kanske flera.

Förslag på vad systemfelet/n består i är:

Det första systemfelet är att det för exploatören är lönsamt att bygga just perifert för då uppnår man maximal markvärdestegring. Det är samhällsekonomiskt vansinne - det är dubbelt så dyrt att bygga glest som att bygga tätt, om man räknar in infrastrukturen (Göteborgs stadsbyggnadskontor: Utbyggnadsekonomisk utredning 1978) - men skattebetalarna betalar mellanskillnaden.

Det andra systemfelet är att kommunerna tar mångdubbelt mer för byggrätter i centrum än för byggrätter i periferin, trots de högre kommunalekonomiska kostnaderna i periferin. Det blir därför olönsamt för byggbolagen att bygga i centrum. Här är det tydligen så att politikerna har lämnat över ansvaret på sektorsblinda tjänstemän som var och en försöker få just sin kassa att gå med vinst.

Det tredje systemfelet är att man undviker att skapa ny central mark. Man duttar lite här och lite där med nya hus, men skapar inte nytt potentiellt centrum genom stora stadsplaner à la Albert Lindhagen på 1860-talet. Det uppfattas nämligen som ett föråldrat sätt att planera, trots att den sortens planer gav mycket mer attraktiv stad än de som 1900-talets enklavplanering har klarat av.



Det fjärde systemfelet är att man inte bygger stad som produktiv gemenskap. Man bygger bostäder som konsumtionsenheter och familistiska idyller, ytterst med engelska herresäten som förebild. Staden som produktionsenhet har behov av närhet för att lösa sina logistiska problem, bostaden som idyll har behov av att stänga ute världen genom att man skapar enklaver.

Det femte systemfelet är förstås det som Anders Hagson på Chalmers talar om. Att man ser det som så viktigt att trafiken går fort. Med påföljd att man bygger stora trafikleder som gör det ännu mer attraktivt att exploatera i periferin - så att slutresultatet blir att alla lägger ner mer tid på transport än de gjorde innan trafikleden fanns där.

Finns något intresse av att reformera dessa systemfel? Hittills har vi inte sett till något. Men man kanske kunde fråga de ansvariga?

Känner du för övrigt till något annat systemfel som jag har glömt? Kommentera gärna.

YIMBY i Almedalen - Måndag

Jonas Frejd från YIMBY njuter av solen och lyssnar på tal.
Jonas Frejd från YIMBY njuter av solen och lyssnar på tal.
 
Bostadspolitisk debatt med ungdomsförbunden hos jagvillhabostad.nu. Jakop Dalunde från Grön ungdom pratade bland annat om att vi måste bygga tätare och högre.
Bostadspolitisk debatt med ungdomsförbunden hos jagvillhabostad.nu. Jakop Dalunde från Grön ungdom pratade bland annat om att vi måste bygga tätare och högre.
 
Diskussion om PBL med Jan Jörnmark (som tidigare har skritiv om PBL här på YIMBY) med representanter från Moderaterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet.
Diskussion om PBL med Jan Jörnmark (som tidigare har skritiv om PBL här på YIMBY) med representanter från Moderaterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet.
 
Siri och Danielle från Jagvillhabostad.nu
Siri och Danielle från Jagvillhabostad.nu
 
Anders från YIMBY diskuterar P-normer och annat med Kristina Alvendal(m)
Anders från YIMBY diskuterar P-normer och annat med Kristina Alvendal(m)
 

YIMBY i Almedalen


Bild: Wikipedia

YIMBY kommer i år att finnas på plats i Almedalen. Vi samarbetar med jagvillhabostad.nu (ett partipolitiskt obundet nätverk för unga bostadssökande) och kommer att finnas på plats hos dem under söndag och måndag på Donnersgatan, nära kårhuset Rindi.

söndag den 28/6 kommer vi att tillsammans med jagvillhabostad.nu och miljonkulturell ungdom att diskutera varför så många bostadsbyggen överklagas, om byggsamråd måste vara tråkiga och jobbiga, och hur fler kan involveras i demokratiska processer. Diskussionen hålls i formen av informella samtal och vi börjar klockan 14.

måndag den 29/6 klockan 17:00 diskuteras vad som händer när regler och normer krockar med visioner och mål. Alla tre storstadsregionerna har exempelvis regler för hur många parkeringsplatser som måste byggas i anslutning till nya bostäder - samtidigt som städerna också vill förtäta och minska bilberoendet. Vad smäller högst? Hur kan konflikterande intressen jämkas? Deltar gör HSB Riksförbund, YIMBY och Kristina Alvendal (M) (stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm).
Diskussionerna börjar redan klockan 15:00 där Jan Jörnmark tillsammans med representanter från moderaterna, vänsterpartiet och centerpartiet diskuterar problemen med plan- och bygglagen.

YIMBY finns på plats i Almedalen från idag lördag till på onsdag den 1 juli.
Här kan du komma i kontakt med oss.

Fortsatt underproduktion av bostäder

Dagens Nyheter rapporterar om den fortsatta bostadsbristen i Stockholm. Stockholms län behöver för att hantera befolkningsutvecklingen bygga ungefär 12.000 lägenheter varje år. Men den mängden lägenheter har bara producerats under två av de senaste tio åren, 2006 och 2007. Enligt länsstyrelsen kommer det år 2009 endast att påbörjas cirka 6000 lägenheter, samma siffra som för 2008. Bostadsbristen i Stockholm kommer således inte bara att finnas kvar, utan också förvärras.

Det är framförallt byggandet av småhus och bostadsrätter som nu skjuts upp, medan nybyggnationerna av hyresrätter inte har minskat lika mycket. Enligt Henrik Weston, utredare på länsstyrelsen, är efterfrågan på hyresrätter fortsatt stor.

Jagvillhabostad.nu uppmärksammar också frågan och påtalar dessutom vikten av hyreslägenheter för unga. YIMBY delar oron. 56.000 unga stockholmare saknar idag egen bostad och de kommande åren kommer stora årskullar från slutet av 1980- och början av 1990-talet att vilja flytta hemifrån. Var ska de ta vägen? Det är, som jagvillhabostad.nu konstaterar, skarpt läge.

Det finns naturligtvis ett flertal parametrar som bidrar till den låga takten i bostadsbyggandet, men den ekonomiska krisen håller inte som förklaringsmodell eftersom den låga takten, med undantag för två år, hållit i sig de senaste tio åren.

Ett enormt problem som behöver behöver lyftas upp på en ny politisk nivå är plan- och bygglagen (PBL) som, vilket Jan Jörnmark skrev om här på YIMBY häromdagen, mest verkar syfta till att förhindra nybyggnation snarare än uppmuntra den. PBL, och andra regelverk, skapar idag ett sammelsurium av regler som inte ens politiker och planerare själva fullt ut kan överblicka. Det sätt som samrådsprocessen och överklaganden idag hanteras på är dessutom ett stort demokratiskt problem där det ofta inte är allmänintressen som vinner, utan istället den som skriker högst och orkar bråka mest. PBL behöver en haverikommission.

Ett annat problem som förhindrar byggandet, och som är speciellt allvarligt när det gäller byggen som är kostnadskritiska (exempelvis hyresrätter för unga), är den parkeringsnorm som idag finns i Stockholm. Innerstadens hushåll har idag i genomsnitt 0,40-0,48 bilar per hushåll. I ytterstaden varierar antalet mellan 0,53 och 0,84. Men för varje bostad som produceras kräver Stockholm att det produceras minst 1,0 parkeringsplats. Alltså en aktiv politik för att öka bilinnehavet. Huruvida byggaren eller de som ska bosätta sig i huset är intresserade av en sådan spelar ingen roll. I vissa fall kan normen förhandlas ner något, men detta är på inget sätt en sjävklarhet och det kräver dessutom erfarenhet och goda kunskaper om lagar och regler.

YIMBY tycker att det är märkligt att en stad som stolt proklamerar att man blivit vald till Europas miljöhuvudstad 2010, och där ledande politiker proklamerar utmärkta visioner om promenadstaden, samtidigt kräver att det ska produceras minst en parkeringsplats för varje hushåll. Att bygga en p-plats i garage kostar i dag upp till 400 000 kronor per plats. YIMBY har svårt att förstå varför den som inte vill ha en parkeringsplats ska tvingas betala för en. Det är hög tid att avskaffa parkeringsnormen.

Ett tredje problem som staden behöver ta tag i är låghusbonusen. Dagens system för tomträttsavgälder innebär att den som vill uppföra en byggnad betalar för den sammanlagda producerade golvytan i byggnaden, snarare än den yta i markplan som används. Ingen avräkning sker med fler våningsplan, trots ökade kostnader för byggaren.

Detta är ett mycket starkt politiskt  ekonomisk styrmedel för att stimulera låg och utspridd bebyggelse med bland annat höjda kostnader för infrastruktur, försämrat markutnyttjande och större miljöpåverkan som följd.
Moderaterna har föreslagit en "skyskrapebonus". YIMBY ser idén som ett stort steg i rätt riktning, men ser helst att den utvecklas så att den kommer alla byggprojekt till del. På samma sätt som att markutnyttjandet blir bättre om man bygger 40 istället för 20 våningar blir det också bättre om man bygger 7 istället för 4.

Sammanlagt finns det många problem att hantera, och YIMBY vill uppmana bostadssökande, allmänhet, politiker och andra aktörer att höja rösten för att möjliggöra en lösning på bostadsbristen.

Perspektiv på Stockholm: planering, förtätning och protester

Jan Jörnmark, docent i Ekonomisk historia, medverkade i förra veckan i en debattartikel om Plan-och bygglagen i Göteborgsposten. Jan skriver här ett inlägg för YIMBY.se på samma tema. Bilderna som illustrerar inlägget är från Bobergs gasklockor i Hjorthagen och har publicerats i Jan Jörnmarks bok "Övergivna platser 2".
Se gärna också Jan:s
artikel för YIMBY Göteborg samt hans egen hemsida.

Uppdatering: Jagvillhabostad.nu uppmärksammar blogginlägget här.


I samarbete med Fastighetsägarna Göteborg har jag precis skrivit klart Övergivna Planer, som är en fotobok om Plan- och Bygglagstiftningen. Boken analyserar hur lagstiftningen växte fram under 1970- och 80-talen, och ger sedan en serie exempel på hur den fördröjt eller omöjliggjort olika byggprojekt i Göteborgs- och Malmötrakten. På många sätt hänger boken ihop med en studie jag gjorde av Stockholms bostadsrättsmarknad för några år sedan, för det var då jag började förstå vilka konflikter som höll på att skapas mellan städernas förtätningstendenser och vår nuvarande PBL. När medierna uppmärksammade studien lade de tyngdpunkten på att ”bostadsrättsomvandlingen ledde till fler konflikter”, och det var i grunden en riktig tolkning av det jag kom fram till. Men orsaken ligger i inte i bostadsrätterna i sig, utan snarare i att PBL inte är konstruerad för att klara en så pass kraftfull stadstillväxt som den vi har idag.

Vi kan se tre tydliga epoker i efterkrigstidens planering. Den första pågick mellan 1945 och 1970 och kulminerade under miljonprogramstiden. Under den andra perioden, som inleddes runt 1970 försvagades tillväxten och exploateringstrycket. En tredje period inleds under 80-talet, när en stadsbaserad tillväxt åter sköt fart. Ironiskt nog började PBL, som skapades för att hantera långsam tillväxt, fungera precis när omvandlingstrycket ökade.


Men rötterna finns i 1940-talet. När den svenska hyresregleringen infördes 1942 skapades snabbt en ”bostadsbrist” som gjorde att man tvingades inrikta resurserna mot snabba planeringsprocesser för att kunna bygga nya bostadsområden i tidigare orörd terräng. I ytterkanter som Vällingby eller Farsta var det möjligt att snabbt exploatera tusentals lägenheter per år. Perioden kröntes av Tensta/Rinkeby, där det sedan var tänkt att byggkranarna skulle köra vidare i riktning mot Hanstaskogen, där ”Järva City” för 160 000 invånare skulle byggas.

Men de riktigt stora problemen fanns i innerstäderna. De frysta hyrorna och beslut om zonexpropriering ledde till eftersatt underhåll och utdraget förfall. Här planerade man istället för en extrem trafiktillgänglighet och ”sanering” genom storskaligt varuhus- och kontorsbyggande. Städerna spreds ut, och befolkningen innanför Stockholms tullar minskade med drygt 45 procent mellan 1945-75. De konstlat låga hyrorna gjorde dessutom att få människor flyttade, vilket ledde till att befolkningen åldrades i snabb takt. I mitten av 1970-talet fanns det nästan tre gånger så många pensionärer som unga i åldern 0-20 år i den allt mer glesbefolkade innerstaden.

Allting började förändras under 1970-talet. I inledningen av decenniet bromsades den ekonomiska tillväxten och nästan omedelbart visade det sig att man hade enorma uthyrningsproblem i de nya ”miljonprogramsområden” som precis hade byggts. Samtidigt byggdes motorvägslederna ut, och i Stockholmsregionen startade en snabb villaledd tillväxt i många kranskommuner. Handeln sökte sig snabbt ut mot de nya lederna och befolkningskoncentrationerna.


Den kommitté som höll på att ta fram en ny planlagstiftning tillsattes 1968, men i samband med krisen fick arbetet en delvis ny inriktning. I hög grad försökte man nu begränsa konkurrensen från de nya bosättnings- och handelsformerna. Prioritet ett var helt enkelt hur man skulle fylla de tomma hyreshusområdena och innerstädernas sanering sågs som ett potentiellt hot, eftersom det här fanns gott om konkurrenskraftiga smålägenheter. Effekterna var paradoxala, och i Stockholm inledde Svenska Bostäder sitt stora ombyggnadsprojekt som gick ut på att kraftigt reducera antalet ettor och tvåor i de gamla hyreshusen i innerstaden. De statligt subventionerade ROT-lånen ledde till att liknande projekt även genomfördes i andra större städer, och i allmänhet reducerades antalet lägenheter med 30-40% i de ombyggda fastigheterna och områdena.

Men utvecklingen tog snabbt en helt annan vändning än den man förväntat sig. Opinionen mot det som kallades lyxsaneringar ledde till Mullvadsprotesterna 1978, men var också en av grogrunderna för den tilltagande vågen av bostadsrättsombildningar. Den utveckling som sedan följde är rent häpnadsväckande. Mellan 1970 och 2007 ökade antalet bostadsrätter i Stockholm från 41 000 till 167 000, och deras del av marknaden gick från 13% till 44%. I innerstaden är andelen numera uppe i cirka 60%.

Omvandlingen ledde inte bara till att de boende fick kontroll över ombyggnadsplanerna. Dessutom ledde den till en mycket snabb värdetillväxt, eftersom marknaden för bostadsrätter avreglerades 1969. När Svenska Bostäder år 1972 löste in kvarteret Pyramiden på Södermalm var priset 343 kronor per kvadratmeter. Idag säljs lägenheterna i området för 40-50 000 kronor/m2. Möjligheten att bo centralt samtidigt som man deltog i en massiv värdeökningsprocess gjorde åter innerstadsboendet attraktivt under 1980- och 90-talen. Samtidigt föryngrades och tätnade befolkningen i de gamla hyreslägenheterna, för det krävs oftast två personer i ekonomiskt aktiv ålder för att klara både månadsavgifter och räntebetalningar. Befolkningen innanför tullarna bottnade runt 1980 på cirka 240 000 personer. Idag bor det åter cirka  300 000 personer i centrum, och det finns fler ungdomar än pensionärer.


Den snabba värdeökningen och den köpstarka befolkningen har gjort att underlaget för restauranger, handel med mera expanderat. Dessutom har det blivit intressant att ägna sig åt storstadsturism i den allt mer spännande och täta staden. Som en naturlig effekt av allt detta har investeringarna i innerstaden växt kraftigt under 1990- och 2000-talen. I det som för tre decennier sedan var en avfolkad stad fylld av pensionärer, trängs idag nya hotell, gallerior och bostadsrättsprojekt. Konflikter och överklaganden är helt naturliga delar av den växande staden, eftersom den trevliga men ack så doftande och ljudliga restaurangen helst bör ligger i grannfastighetens källarplan. På samma sätt framstår det för många som självklart att rätten till orörd utsikt följde med i samband med lägenhetsköpet. Med en allt tätare, resursstark och medievan befolkning finns det ingen anledning att tro att den här typen av problem skulle minska framöver.

Men konflikterna behöver inte bli ett ohanterligt problem om det finns en lagstiftning som kan hantera dem. Bekymret med PBL är att den skapades under perioden när tillväxten försvagades och den är i allra högsta grad en produkt av den tiden. Att underlätta byggande i städer var minst av allt ett mål, vilket reflekteras av normerna runt buller och trafik. De idag så välkända riksintressena är ett annat exempel på förändringen. Orsaken till att ”rikszonerna” introducerades i mitten på 1960-talet var att politikerna ansåg att det starka industriella expansionstrycket behövde kanaliseras mot vissa centralt bestämda områden. När tillväxten minskade på 70-talet inriktades istället riksintressebegreppet mot natur och kultur, och eftersom ”slow growth” ideologin var stark även på ledande politiskt håll var det inte många som ifrågasatte den nya inriktningen. Hela PBL genomsyrades av förenklade bevarandeideal och tankar om att olika intressen skulle kunna vägas samman i ”objektiva” planeringsprocesser. Konkurrens- och förnyelseproblematik fick betydligt mindre utrymme.


Men det betyder också att den som idag ska planera för tillväxt och förtätning i Stockholm, Göteborg eller Malmö har en nästan omöjlig utmaning att handskas med. Lagstiftningen gör det nödvändigt att väga in mängder av mer eller mindre mätbara faktorer och opinioner, och i höstas kommenterade Inger Holmqvist, som är plandirektör i Stockholm, plan- och bygglagens pågående sammanbrott på ett tydligt sätt:

"Samhällsbyggnaden styrs av ett regelverk som inte går att förstå sig på. Lösningen är inte att ständigt tillsätta nya utredningar. Det behövs en haverikommission. Jag fasar för att sitta på en middag och få frågor från en bordsgranne som funderar över att bygga på sommarstugetomten, för sanningen är att jag inte alltid kan besvara ens de enkla frågorna. Det beror på att lagstiftningen är så snårig och svåröverskådlig att inte ens vi som jobbar med den finner den förutsägbar och genomskinlig. Och när besluten inte kan göras begripliga, då har vi ett demokratiskt problem."

Hennes bekymmer är väl motiverade, för med större befolkningstäthet kommer som vi redan konstaterat överklagandeprocesserna att fortsätta att öka.

Och dessutom måste planeraren och politikern ta hänsyn till länsstyrelsen, som beslutar om riksintressena. Dessa täcker naturligtvis stora delar av de gamla kärnornas yta, och i Stockholm innefattar Riksintresset hela Innerstaden med Djurgården, Gröndal, Gamla Enskede, Olovslund, Pungpinan, Norra och Södra Ängby, Ålstensgatan, LM-staden, Årsta Centrum, Vällingby-Råcksta och Skogskyrkogården. Länsstyrelsen krävde i maj 2008 dessutom att fler aspekter av riksintresset skulle utvecklas i stadens översiktsplan:

”Stadens parkanläggningar och grönska, viktiga byggnader och miljöer som representerar 1800- och 1900-talens stadsbyggande, bl.a. nya typer av offentliga byggnader, kommunaltekniska anläggningar, spår av industristaden, handels och näringslivets byggnader, nöjeslivets och rekreationslivets byggnader m.m. Stockholms särdrag som anpassningen till naturen, stadens front mot vattnet, vyer, årsringar, stenstadens yttre gräns, stadens siluett m.m. Byggnader och miljöer med anknytning till konstnärliga verk och historiska personer.”

Listan på byggnader som inte får påverkas menligt med tanke på riksintresse kan bli lång och olikartad utifrån bedömarens olika intressen. Den sista punkten i listan får mig osökt att tänka på Ulf Lundells ”Rom i regnet”, och jag inser omedelbart hur viktigt ett orört Zinkensdamm är för alla oss 50- och 60-talister.

Och slutresultatet blir det vanliga – en ökad utspridning.

Två kapitel ur Övergivna Planer kan läsas via denna länk.
http://www.fastighetsagarna.se/web/overgivnaplaner.aspx
«
»
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8635 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

Hjälp! Jag håller på att bli en Nimby!
8 Oktober 2020 19:07 av Trevor Bower
Politikerveckan Järva
8 Oktober 2020 19:06 av Trevor Bower
Gratis illustrationsprogram?
11 Mars 2020 04:44 av Huai Chuan
Tumba Centrum
1 Mars 2020 18:38 av Mårten Landström
Samråd om lägenheter längs Bredängsvägen
1 Mars 2020 18:26 av Mårten Landström

@yimbysthlm på Twitter