Det var i slutet av 80-talet som jag mer på allvar började intressera mig för arkitektur. Den största anledningen var att jag upptäckte att det började dyka upp fler och fler exempel på att ny arkitektur inte längre alltid måste vara ännu en ointressant avskalad låda.
Ibland blev den nya postmoderna arkitekturen riktigt bra. Framför allt när tanken var att den skulle passa ihop med äldre arkitektur, som t.ex. dessa två exempel från
Gamla Väster i Malmö:
Men det var inte alltid som den nya postmoderna arkitekturen blev helt övertygande. Som här på Östra Förstadsgatan i Malmö. På ena sidan ett hus från 1907 ritat av A. Lindvall, intill ett hus som försöker anpassa sig till det intilliggande. Mycket av kritiken mot postmodernismen gick vid den här tiden, omkring 1990, just ut på att de nya byggnaderna på långa vägar inte nådde upp till orginalens arkitektoniska kvalité:
En av dom bästa böckerna som jag läste i början av 90-talet var
"
Modern Arkitektur - Funktionalismens uppgång och fall" av Christer Bodén, utgiven 1989 och uppdaterad 1991. Boken beskriver modernismens internationella genombrott och hur den senare kom att ifrågasättas. Men det intressantaste var ändå efterordet ”Postskriptum”, skrivet hösten 1991, två år efter bokens första upplaga. Där skriver han:
”Trots alla genomlidna bekymmer för funktionalismen tyder idag flera tecken på att vi kan komma att få uppleva en renässans för en mer humaniserad upplaga av denna nu snart sekelgamla arkitekturtradition”.
”Hoppas han har fel” tänkte jag, då 1992. Men någonstans kände jag att han förmodligen skulle få rätt. Och han fick rätt. Vilket vi alla har märkt. Mer än väl!
Han höjer också ett varningens finger:
”Om denna ”nyfunktionalistiska” tendens, verkligen skulle breda ut sig i större skala finns det dock uppenbar risk att vi inte i tillräckligt hög grad dragit lärdom av den historiska läxan. Dvs: att vi på nytt förirrrar oss in i samma kreativitetsförlamande teknokratiska återvändsgränd, där vi ju faktiskt – med så förödande konsekvenser – hamnade sist”.
Kanske är det den återvändsgränden vi befinner oss i nu - 2009? På många håll, inte minst här i bloggosfären, hörs fler och fler röster som ropar efter alternativ till ”nyfunkisen”, en märkbar skillnad på bara de senaste 1 till 2 åren.
Som exempel på ”nyfunktionalistisk” arkitektur med inspiration från 20-talets modernism har han med en bild på en museibyggnad från 1985 i Frankfurt ritad av Richard Meier. Ett av de tidigaste exemplen på nyfunkis:
http://www.angewandtekunst-frankfurt.de/deutsch/02_profil.html
En annan bok som jag läst mer nyligen är "Modern Architecture" av Jonathan Glancey utgiven 1998 och uppdaterad 2007.
I kapitlet om postmodernismen skriver han så här:
"It also produced its own reaction. By the early 1990s, young architects the world over were returning to a clean-cut Neomodernism, if this lacked the energy and crusading spirit of the white architecture of the 1920s, it was some sort of attempt to sweep the boards clean and to start again after two decades of mostly silly, cardboard cut-out design”.
Nymodernismen hade kommit till som en reaktion på postmodernismen i början på 1990-talet. Men nu, nästan 20 år senare, borde det inte vara färdigreagerat på postmodernismen? Varför måste så många nya hus se ut som på
en känd bo-utställning i Stuttgart 1927?
