Pruitt Igoe och modernismens död

Arkitekturhistorikern Charles Jencks menar att ”Den modernistiska arkitekturens död kan dateras till den 15 juli 1972, kl 15.32 när det ökända komplexet Pruitt Igoe tilldelades en nådastöt med hjälp av en massiv dynamitladdning. Det hade vandaliserats gång på gång, och trots att miljoner dollar hade pumpats in för att hålla det vid liv så var tiden nu ändå inne för att göra slut på dess lidande. Tveklöst borde ruinerna sparas, så att vi hade ett levande minne av detta enorma misstag i planering och arkitektur.”



Ruinerna efter Pruitt finns kvar, och när jag gjorde ett besök i Saint Louis häromsistens passade jag på att besöka den märkliga platsen. Det byggdes 33 elvavåningshus med nästan 3000 lägenheter här under åren 1951-1954, men nu återstår bara mängder av sprängd betong som göms under täta lager av frodig snårskog. Här dog den stadsplanering och bostadspolitik som Jane Jacobs hade börjat kritisera 1960. Eftersom vi svenskar kopierade alla amerikanernas misstag med ett decenniums eftersläpning är det värt att fundera över vad som hände. Dessutom kämpar våra innerstäder fortfarande med att hantera det arv som blev kvar från åren mellan 1940-1970.


Politiken som skapade Pruitt Igoe inleddes 1937 när president Roosevelt anslog pengar för att skapa allmännyttiga bostadsföretag. Runt om i USA startades det snabbt kommunala bolag som till slut hade byggt minst en miljon lägenheter i storslagna funktionalistiska längor. År 1949 anslog kongressen ännu mer pengar, så att bolagen skulle kunna genomföra storskalig sanering i innerstäderna. I norra Saint Louis fanns områden som var både tätbefolkade och slumliknande och Pruitt Igoe blev ett av de första moderniseringsprojekten. 

Stadsdelen byggdes för en marknad som skulle bestå av medel- och arbetarklass, men problemet var att innerstaden redan börjat tappa den befolkningen. Bilism och skattesubventioner gjorde att utflyttningen till nya villaområden gick i allt snabbare takt. Fenomenet döptes till ”white flight” och det ändlösa motorvägssamhället kantades snart av stiliga köpcentrum och nybyggda fabriks- och kontorsanläggningar.

De federala pengarna för slumsanering skulle bli svaret på innerstadens tillbakagång men massrivningarna gjorde bara att problemen förvärrades, när den naturliga utvecklingen av fullt fungerande områden stoppades. De nya jätteområdena homogeniserades rasmässigt genom ”The White Flight”, och när även den svarta medelklassen började röra sig mot villaförorterna (”Black Flight”) förvärrades den sociala polariseringen. Pruitt Igoe blev ett reservat för arbetslösa män och ensamstående mödrar. De amerikanska städerna fylldes av en bisarr blandning av superfunktionalistiska och vandaliserade bostadskomplex och hotell- och kontorsskyskrapor som lämnats öde när innerstadskrisen kulminerade. Mixen kompletterades av döda industribyggnader och järnvägsområden.


Efter sprängningen av Pruitt Igoe började hela processen köras baklänges igen och sedan dess har hundratusentals kommunala lägenheter rivits i USA. Däremot har många stadskärnor vitaliserats sedan 1970-talet genom spontana utvecklingsprocesser, som tagit sin utgångspunkt i den gamla bebyggelsen. Från början var det låga hyror som drog mot innerstäderna, men det sista decenniet har det också varit möjligt att få kommunala subventioner för att bygga om förfallna skyskrapor till lägenheter. I Saint Louis och Detroit har den här marknaden växt kraftigt det sista decenniet, men de snabba investeringarna ledde också till att den amerikanska finansbubblan underblåstes. Bilderna kommer från en ett projekt som kollapsade våren 2008.


Kort sagt känner man igen sig i mycket av den amerikanska utvecklingen, och det blir dessutom tydligt hur svårt det är att bryta negativa utvecklingslinjer. De koncept som subventionerades på 1950- och 2000-talet hade både svagheter som inte förutsågs från början. 1970-talets rivningar gav inte heller några enkla lösningar. Stadsutveckling är utdragna och sammansatta processer som tar tid, och i jakten efter snabba lösningar uppvisar vi dessutom ofta en rent häpnadsväckande ovilja att lära oss från historien.