Yimby överens med Skönhetsrådet om Östermalmstorg

Det här är Nybohovsbacken i Stockholm, inte långt från Södermalm (klicka gärna för större bild).
Ett ganska typiskt svenskt modernistiskt planerat område med stora huslängor i betonggrå färg. Att de flesta boende i området inte tycker att betonggrått är världens roligaste "färg" torde vara uppenbart för de flesta.

Sagt och gjort, vi gör något åt det tyckte bostadsrättsföreningen reservoaren i området (huset utmärkt med röd pil). I god ordning sökte föreningen bygglov vilket blev beviljat i augusti 2007. Vid årsskiftet påbörjades arbetet.



Skillnaden blev markant.

Men se det skulle föreningen inte ha gjort. Tre grannar som tyckte att de visste bättre överklagade beslutet. Här skulle det minsann vara betonggrått. I väntan på slutligt beslut har nu ommålningsarbetena stoppats.

I tidningen City kan vi läsa:

"- De skulle ge ett väldigt lyft för området att bryta upp det här sovjetgråa nyanserna. Jag tycker redan att närområdet har blivit trevligare, säger föreningens ordförande Peter Durkfeldt."

Yimby kan inte annat än instämma.

Men grannen Annette Fahlsten, en av anmälarna tycker sig veta bättre:

"- Det handlar om att hålla ihop området som en arkitektonisk helhet så som det en gång var tänkt. I stället för att se på den grå betongen som trist förort tycker jag att man ska se kvaliteterna och vara stolt. Det är viktigt att se årsringarna i en stad."

Exakt vilka "kvaliteter" hos betonggrått det är man skall vara stolt över verkar Annette anta skall vara uppenbart, något som det dock för de flesta knappast är. Varför det är viktigt att se "årsringar" verkar också vara en självklarhet, liksom varför dessa uppenbarligen viktiga årsringar skulle försvinna för att en fasad byter färg. Att referera till hur området var tänkt är ett märkligt sätt att argumentera då områdena idag som bekant inte är vad de var tänkta att vara. De storstilade idéerna om den nya staden för den nya människan visade sig vara utopier som inte fungerade i verkligheten.

Annette:s inställning är en karbonkopia på det som vi brukar få höra från Skönhetsrådet och stadsmuseet, att behålla en betonggrå kulör är viktigare än att skapa trivsel för de som bor i ett område.

Inte oväntat får anmälarna stöd av just skönhetsrådet och stadsmuseet, som har motsatt sig färgvalet.

Skönhetsrådet har bara gott att säga:
"På avstånd ser bebyggelsen på berget snarast ut som en borg. I området framträder dock en trivsam boendemiljö". Stadsmuseet anser att området är "särskilt kulturhistoriskt värdefullt".

Jomenvisst:



Här ser vi återigen ett exempel på skönhetsrådet och stadsmuseets djupt omänskliga agerande där byggnader är viktigare än människor. Där betong är viktigare än hur människor mår.

Peter Durkfeldt säger:
"- Jag håller inte med om deras argument. Jag tycker att det är mer spännande att ha en levande stad, säger han."

Yimby kan bara hålla med. En levande stad som är till för de människor som bor i den, är långt mycket viktigare än ett fåtal elitisters inskränkta syn på staden som ett museum.

Bostadsrättsföreningen Reservoaren har Yimbys fullständiga stöd, och uppenbarligen även Stockholmarnas om man skall tro nätundersökningen på city.se som just nu visar att 91% tycker att huset skall få målas om.

Låt oss hoppas att länsstyrelsen låter det sunda förnuftet vinna över de tre sura grannarna.

Idag kunde vi läsa ännu ett av de många utvecklingsfientliga inläggen i "debatten" i Svenska Dagladet. Så mycket debatt är det förvisso inte eftersom Svenska Dagbladet inte släpper in vare sig debattartiklar (om de inte är rena repliker från höga politiker) eller journalistiska artiklar som frångår den Svenska Dagbladska doktrinen om att all förändring är farlig och att Stockholm gör bäst i att bevara sig in i framtiden.

Denna gång är det Eva Eriksson, fil. dr. i konstvetenskap och arkitekturhistoriker som har levererat ett värdekonservativt alster, som dessutom innehåller rena faktafel. Man kan naturligtvis fråga sig varför Svenska Dagbladet anser det viktigt att just Eva Eriksson får komma till tals, titeln "arkitekturhistoriker" innebär inte per automatik att man vet hur städer bör utvecklas, snarare indikerar titeln att man är duktig på att beskriva städers historia. Men det är väl inte enkom med historia som den idag levande staden kan utvecklas?

Eva inleder artikeln med att beklaga sig över att Turning Torso innehåller "extremt exklusiva lägenheter". Det må så vara. Det är dock svårt att se varför detta skulle vara ett argument. Det finns uppenbarligen folk som vill bo i dem. Om jag bodde i Malmö och hade råd (vilket jag inte har) skulle jag definitivt bosätta mig där. Tänk vilken fantastisk utsikt! Det faktum att jag inte har råd innebär inte att jag för den skull tycker att den inte borde ha byggts. Det byggs också lägenheter som inte är "extremt exklusiva". Den här typen av argumentation är ohederlig då den spelar på något så billigt och banalt som avundsjuka.

Eva fortsätter att klaga på att det byggdes på det glada 80-talet. Menar Eva alltså att allt måste byggas när det är lågkonjunktur? I så fall kommer det inte hända så mycket.

"Visioner kan ha sina poänger, men de tar sällan med i beräkningen att hus åldras eller att det händer saker med projekt när de ska anpassas till krassa kalkyler. Minns ni möjligen det höga slanka torn som skulle byggas vid Medborgarplatsen för att sätta Söder på kartan under 80-talet? Och hur glada blir ni av det knubbiga torn som står där idag? Här hjälpte det inte ens med en världsberömd arkitekt som Henning Larsen."

Ja. Hus åldras. Empire State Building i USA byggdes 1930-1931 och det vet vi ju alla hur fruktansvärd denna byggnad är...

Sedan blir det märkligt. För att vara arkitekturhistoriker (vad fil. dr. i konstvetenskap har med saken att göra framgår inte) är Eva märkligt dåligt påläst.
Söder Torn, eller "Haglunds pinne" som den ofta kallas, ritades från början av just Henning Larsen. Det var i ursprungsplanen en smäcker skyskrapa på 40 våningar. Men skönhetsrådet och klåfingriga politiker kompromissade om Larsens vision och kvar blev en 20 vånings-pinne. Ingen skyskrapa, bara ett höghus. Naturligtvis fallerade i samband med detta också fullständigt arkitektens vision. Larsen hoppade av i protest och vill idag inte kännas vid tornet. Söder Torn är inte ett resultat av Henning Larsens arbete utan av politisk kohandel och just den konservatism som Eva är ett exempel på. Att Eva inte känner till detta är ytterst märkligt.

Eva fortsätter att beklaga sig över att Stockholm anses konservativt och musealt av många. Yimby hör till dessa. Att Eva, i egenskap av arkitekturhistoriker, inte kan se detta är också märkligt. Med sin sakkunskap borde hon märka att arvet efter Asplund och Ragnar Östberg (Stockholms stadshus) inte har förvaltats alltför väl. De svenska arkitekter som idag gör bra ifrån sig får alltsom oftast uppföra sina intressantare skapelser i andra städer eller utomlands. I Stockholm skall vi till varje pris bevara oss in i framtiden.

Naturligtvis klagas det också över att man ibland kan vilja att hus skall sticka ut. Det här är en mycket märklig inställning som fått fotfäste hos vissa i Stockholm. Att det är någonting automatiskt dåligt om hus syns. Om man finner hus intressanta, annorlunda eller vackra. Nya byggnader skall helst inte synas.

Eva fortsätter att missa målet när hon beklagar sig över att det som nu planeras inte är resultatet av konkreta behov och exemplifierar med stadsbibliotekets utbyggnad. Att bibliotekets samlingar inte får plats i den gamla byggnaden och att verksamheten behöver expandera just på grund av ökande platsbehov verkar helt ha gått Eva förbi.

Eva skriver:
"Traditionellt har man alltid byggt märkesbyggnader, sägs det nu. Det är förvisso sant. En elit kring kyrka och hov har genom historien format bestående monumentala byggnader i städerna. I modern tid har andra aktörer tagit över."

Det är naturligtvis smått komiskt hur Eva försöker vända diskussionen om att handla om att det är en liten elit som vill bygga när verkligheten är att det är en liten, oerhört kulturkonservativ, elit (som arkitekturhistoriker och fil. doktorer i konstvetenskap exempelvis) som till varje pris vill förhindra att staden utvecklas. Det är idag konservativa små grupper som skönhetsrådet och samfundet sankt Erik som till varje pris försöker att stoppa Stockholms fortsatta utveckling medan de boende mest panikartat försöker att hitta en lägenhet...

Med Evas logik bör vi för övrigt riva alla kyrkor och slott i Stockholm, de är ju uppenbarligen inget att ha.

Eva fortsätter:
"Det finns många platser som kan lyftas och berikas med nya byggnader av hög klass inom Stockholms gränser, främst utanför innerstaden."

Och ger ännu ett exempel på den kultursnobbism som så ofta kommer fram. "Låt pöbeln bo någon annanstans, ett par mil utanför stan, bara vi slipper det". Eva tillhör den alltför vanliga kategorin av "tyckare" som tror att Stockholms innerstad för all framtid måste definieras av de gamla tullarna. Tur för oss som skall bo här, och inte bara studera stadens historia, så håller ju detta nu på att förändras. Hammarby sjöstad knyts snart ihop med innerstaden (hyffsat iaf), Kungsholmen exploateras vidare, planerna för Norra Stationsområdet, Norra Djurgårdsstaden och Värtan  växer så sakteliga fram. Det som är innerstad kommer (om man bygger som folk faktiskt vill bo) att växa, och där bör vi definitivt låta modern arkitektur få göra sitt avtryck.

Det är märkligt att Svenska Dagbladet ännu en gång tar in en så dåligt underbyggd och faktuellt  felaktig artikel. Det är inte första gången, och knappast heller den sista. Än märkligare är att det trots alla dessa negativt inställda artiklar inte setts en enda artikel (bortsett från Mikael Söderlunds egen replik) som är genuint positiv till utveckling och förnyelse av Stockholm. Den ideologiska slagsida som SvD har blir alltmer tydlig för varje artikel om Stockholms utveckling (eller brist därav) som förs in.

Evas argumentation är dåligt underbyggd, saknar konkreta argument och klarar inte av att dölja vad det egentligen handlar om.

Eva är en NIMBY.

I SvD Kultur läste jag en bra och intressant intervju med Peter Cook, arkitekt och visionär, den sorts människa som vi skulle behöva fler av här i Sverige. Cook anser, precis som jag och många andra, att det som numera kallas för arkitektur i Sverige är en sorglig skugga av sitt forna och kreativa jag. Men Cook har i viss mån fel. Den arkitektoniska stagnationen i Sverige beror på att utvecklingsprocessen har tagits som gisslan av bakåtsträvare och individer som personligen skulle förlora på att utvecklingen går framåt.

Han har helt rätt i sin iaktagelse att svensk arkitektur har gått i stå, och att det som byggs saknar kreativitet och framtidstro. Men det gäller som sagt enbart det som byggs, och inte de förslag och idéer som förs fram på den svenska arkitekturscenen. Det finns gott om idéer och visioner, inte minst för Stockholm, som ju gör anspråk på att vara Skandinaviens “huvudstad”.

YIMBY har kommit med ett förslag till utveckling av den gamla industritomten Hjorthagen. Ett förslag som innehåller lite mer kreativa lösningar och idéer än vad som är vanligt i Stockholm. Ingenting extremt, utan sådär “lagom svenskt lagomt” så att säga. Man har tagit hänsyn till faktiska förhållanden (bl a väder och vind, mänskliga önskemål om bra och inspirerande boende, osv) och framtida krav, vilket annars brukar glömmas bort när nya områden planeras i Stockholm. Familjebostäder har insett att det är bra att bygga på höjden i Stockholm. Så gör även Skanska, även om deras område flyter ut lite i sidorna.

Men det finns egentligen ingenting för Sverige unikt i något av dessa förslag. Kreativa och visionära förslag - som står sig i jämförelse med internationell arkitektur - har aldrig saknats i Stockholm. Men tragiskt nog blir dessa förslag sällan verklighet, eftersom beslutandeprocessen har tagits som gisslan av trångsynta bakåtsträvare som inte förstått att vi bygger för att skapa en framtid, inte för att bevara forntiden. Eller för att sätta det i ett mer mänskligt perspektiv, är det rimligt att låta sina barn svälta ihjäl, för att föda deras far- och morföräldrar?

Några av “förbrytarna” på det här området är sammanslutningar som Skönhetsrådet (som borde ersättas med någonting annat) och Samfundet S:t Erik. Deras hantlangare är tidningar som SvD, som konsekvent vägrar att släppa in debattartiklar som förespråkar utveckling i Stockholm, men glatt tar in allt som är emot. Vad de har gemensamt är att de fungerar som språkrör för kapitalstarka innerstadsbor som inte har något behov av bostad eller närhet till jobbet, men som däremot har mycket att förlora på ett utvecklat Stockholm, eftersom deras egna bostäder - som givetvis kostat en bra slant - då riskerar att sjunka i värde. SvD har publicerat mängder med artiklar om hur “fel” det är att bygga i innerstan (i synnerhet i Vasastan, där vissa i ledarredaktionen bor), men knappt skrivit en rad om projektet Järvalyftet, som innebär att tusentals förortsbor snart kommer att stå utan boende - När skiten faller på direktörens hatt får vi en miljödebatt, tror jag att något proggband sjöng, och det är ungefär så SvD agerar. När de egna medarbetarna drabbas av gräsligheter som buller, vibrationer och lastbilar på gatan utanför, är det en riksangelägenhet.

Det handlar om tillgång och efterfrågan, helt enkelt. Samfundet S:t Erik sitter dessutom i den unika sitsen att de är med och påverkar i flera remissinstanser, i och med att de förutom att vara egen remissinstans även har plats i Skönhetsrådet. (Är det verkligen passande att så mycket inflytande ges till en sammanslutning som främst består av pensionärer som fördriver sin tid med att stirra på utsikten, och inte behöver tänka på hur de ska ta sig till jobbet som ligger flera mil bort, eller få tag i ett fast boende i denna Skandinaviens “huvudstad”? Det tycker inte jag.) Samma människor, men under olika namn.

Hur som helst, det där var ett sidospår. Men värdeminskningsaspekten kommer dock aldrig upp i debatten om Stockholms framtida utveckling. Utan man anför istället tomma och helt subjektiva argument om att stadens “karaktär” måste bevaras, och liknande. Precis den sortens synsätt är det som leder till att en stad slutar att utvecklas. Och vi måste bryta den trenden.

Så börja släppa fram människor med visioner, och sluta att lita blint på kapitalstarka lobbygruppers tomma argument. Och lägg ner eller omforma Skönhetsrådet, så att det blir mer representativt för stockholmarna.

Man brukar säga att Stockholm inte ska bli något museum. Jag tycker att staden redan är ett museum. Vi står vid ett vägval, ska vi gå från museum till någonting levande, eller ta det sista steget till att bli ett arkitektoniskt mausoleum? Det tycker nog Samfundet S:t Erik, vars medlemmar inte behöver tänka på framtiden vare sig i fråga om ekonomi, boende eller sysselsättning. Men för de av oss som har några decennier kvar i arbetslivet, och gärna vill tillbringa den tiden i Stockholm, är stadens framtid viktigare än dess utseende. Stockholm är en stad med en arbetande och levande befolkning, ingen jäkla turistattraktion!

Låt inte de som redan äger de mest attraktiva bostäderna i Stockholm diktera stadens utveckling, och stoppa allt som kan göra att de hamnar i skymundan. Låt det framtida Stockholm bli synonymt med kreativ och högklassig arkitektur!

Svenska dagbladet hade för ett par dagar sedan en artikel med Martin Rörby från skönhetsrådet. Rubriken till artikeln har SvD satt till "Nyckeln till stadens skönhet", något som torde vara ytterst tveksamt.

Svenskan beskriver Rörby som "allmänhetens förlängda arm" vilket väl får ses som en rätt märklig beskrivning av verkligheten. Skönhetsrådet är ingen demokratiskt tillsatt sammanslutning. Rådet består av en liten grupp av "proffstyckare" som anses ha en bättre koll på vad som är "vackert" än andra Stockholmare. Ett slags elitistiskt kulturråd för arkitektur som består av 16 personer och som remissinstans har en mycket stor makt över arkitekturen i miljonstaden Stockholm. Vad är det som säger att skönhetsrådets åsikter om vad som är vackert är viktigare än andra Stockholmare? I många undersökningar och i bostadspriserna kan vi tydligt se att Stockholmarna vill bo i den täta och urbana kvartersstaden, men skönhetsrådet agerar bromskloss mot detta. På vilket sätt gagnar det Stockholm?

Vilka åsikter måste man ha för att passa in i skönhetsrådet?

Vad är skönhet? Vari ligger nyttan av att låta ett litet elitistiskt råd sätta sig över Stockholmarnas åsikter i frågan om vad som är vackert och vad som inte är det? På vilket sätt kan skönhetsrådet ha lyckats med att skapa skönhet när Stockholm fortsätter på den inslagna vägen med "sprawl" och ineffektiva och miljömässigt olämpliga glesa bostadsområden med den allenarådande nyfunkisen som arkitektoniskt monopol?

Bör Stockholms utveckling baseras kring en liten odemokratisk grupp av proffstyckare? Borde vi inte istället börja fråga Stockholmarna hur de vill bo och vilken stad de vill ha? Om Stockholm skall kunna utvecklas till en dynamisk och pulserande storstad måste vi få bort elitismen och toppstyrningen kring Stockholms utveckling och istället låta staden utvecklas på egen hand utifrån behoven hos de människor som bor och arbetar här.

Martin Rörby säger i artikeln:
"- En stad måste kunna förnyas, men samtidigt måste man ha insikt nog att inte riva de hus som man borde låta stå, säger han."

Detta är ett vanligt argument men i grunden felaktigt. Stockholms förnyelse handlar inte om att riva det som finns. Stockholms förnyelse handlar om att våga blanda och bygga nytt och bra när man bygger nytt. Att utnyttja marken effektivt och att bygga sådant som folk vill bo i. Den krampartade bilden av anpassning till omkringliggande bebyggelse måste vi våga släppa. En stad kan aldrig bli spännande och dynamisk så länge allt måste vara likadant som det som redan finns.

Att svenska dagbladet kallar Rörby för "den nya generationen Stockholmare" trots att han är 43 år gammal är också ett intressant ordval. Om Rörby med sina 43 år tillhör den nya generationen i skönhetsrådet, hur ser då resten ut? Varför inte lyssna mer på yngre människor, de som faktiskt kommer att flytta in i de byggprojekt som man idag planerar?

Skönhetsrådet heter egentligen "rådet till skydd för Stockholms skönhet" och det säger egentligen mer om rådet. Skydd. Man skall skydda staden från nya intryck och nya idéer. Det som en gång var är automatiskt bättre än det som vi bygger idag. Vår bästa tid ligger tydligen bakom oss.

Rådet tillkom redan efter rivningarna vid förra sekelskiftet med syftet att skydda gammal och bevaransvärd bebyggelse. Idag är detta inte längre ett problem. Det råder en bred koncensus om att den klassiska stenstaden med sina vackra byggnader är mycket bevarandevärd och skönhetsrådet har utifrån sitt ursprungliga uppdrag därför spelat ut sin roll. Idag är man mer av en bromskloss som hindrar stadens fortsatta utveckling och förädling och frågan man måste ställa sig är om det egentligen längre behövs?

Andra som har bloggat angående artikeln:
Det är dags att lägga ner Skönhetsrådet
Öppet brev till skönhetsrådet

Sergels torg var aldrig tänkt som en idyll.

Det är nästan lite befriande att läsa det. Den som säger det är Jörgen Kjaersgaard, arkitekten bakom Sergel Torgs - Plattans - svartvita ytbeläggning. Följdfrågan blir då - vad var tanken bakom Plattan, om den inte skulle vara en idyll? I efterhand skyller den nu 80-årige arkitekten på politikernas snålhet; istället för marmor och tunn belyst vattenfilm blev det betongplattor, vilka inte har underhållits på ett bra sätt. Men oavsett material - Plattan hade säkert kunna skapas av blålera eftersom syftet ändå inte var en idyll - kvarstår frågan: Vad var tanken bakom?

Ett vanligt svar är att Plattan skulle bli ett ‘folkets torg’. Då när den byggdes var det sextiotal. Det var en tid för revolution, bort med det gamla, in med det nya! Statarlängorna ställdes på höjden i Flemingberg och Hallonbergen, miljonprogrammen tröskade fram identiska bostadsområden med lägenheter stöpta i samma byggstandard. Det var framåtanda, solidaritet och arbetarnas samhälle! Arbetare behöver, som bekant, inga indivduella lägenheter eller bostadsområden. För arbetare spelar inte utseendet på husen någon roll, för hemmet är bara en oviktig detalj där sömn och reproduktion utförs. Det verkliga livet sker på arbetet, i det offentliga, i kollektivet. En arbetare är inte så mycket människa eller individ, som en enhet i den stora massan. The sum of all things.

Plattan skulle vara folkets torg. Jag kan tänka mig att dåtidens ansvariga - från regering till kommunalråd - tänkte sig hyllningsparader till folkhemsgudarna Myrdal, dans- och flagguppvisningar på första maj och ‘normativitet, konformitet, solidaritet’ som slagord. Trots allt så var vi ju Sverige - bäst i världen inte bara på allt, utan också socialism.

Oturligt nog verkade inte folk ta till sig folkets torg. Dumt nog verkade man inte vilja hylla sina landsfäder. Arbetarna visade sig vara inbilska och illojala och utan pli på sina ungar (vilket hade märkts redan tidigare; Cue Club-kravallerna i Göteborg 1966, Slaget om Hötorget i juni 1965 och samma år i augusti modskravallerna, också på Hötoget). Systemet ville sig inte riktigt, för istället för ett folkets torg blev Plattan en … ja, en icke-idyll.

Vilket förstås var torgets syfte. Jörgen Kjaersgaard säger ju, att “Sergels torg var aldrig tänkt som en idyll”. Däri fick han rätt, för mitt i stan - Stockholms absoluta centrum - finns en krater i marken. Om inte den svartvita ytbeläggningen och Edvin Öhrströms glasobelix ha gjort Sergels Torg känt, så gjorde Stefan Jarls kultförklarade film ‘Dom kallar oss mods’ resten. Kenta och Stoffe blev kanske Plattans motvilliga arketyper för vad för folk folkets torg kom att tillhöra. Ett folk som folkhemmets folk helst inte låtsades om; mods, alltså. Knarkare, hippies, ungdomsbrottslingar och opålitliga samhällsfarliga element med långt hår. Samhällets olycksbarn, bortsett från att samhället inte vill erkänna deras existens - eller hjälpa dem. Först i slutet på 70-talet började Plattan att ’städas upp’, kanske inte så mycket för att hjälpa pundarna till ‘Ett anständigt liv’, utan mer för att de skadade turismen. Och bilden av Sergels Torg som ett folkets torg. (Antagligen hade närheten till riksdagshuset en viss inverkan; Riksdagen låg, som bekant, i Kulturhuset fram till 1975).

Fast det blev ändå inte särskilt idylliskt. Vilket förstås är torgets syfte. Det ska vara en oidyll, och har man gått över Plattan en kväll i slutet av november när regnet faller horisontellt på grund av de mellan husfasaderna koncentrerade höststormsstötarna, så har man inte en tanke på idyll. Vad jag inte riktigt hajar är dock varför vi ska hålla fast vid mardrömmen.

Modsen är döda eller numer förborgerligade husfädrer i förortens villaområden, i skuggan av de andra oidyllerna - Skärholmen, Hallonbergen, Hallunda, Vårby Gård. Betonglandet. Folkhemmet ligger i spastiska dödsryckningar, ett ideologiskt experiment som inte utföll som det var tänkt. Sverige blev inte ett Myrdalsunionen, inte ens ett nytt Kambodja. Sverige blev … ja - vad det alltid varit. Ett bra och dåligt land på många sätt, men ändå ett land som i vissa kretsar ses som ett paradis. Dock ett paradis utan överdrivet utmärkande arkitektur.

Men Plattan är kvar. Och tanken är kvar. Det skulle inte bli någon idyll. Men det blev inte heller en folkets arena (kom igen, den enda gången Plattan verkligen är en folkets arena är när Sverige har vunnit ett krig … eh, ett VM i hockey). Så vad ska det bli istället - vad har vi kvar att testa?

Det må svida i skinnet på inbitna rödgardister, men Sveriges befolknings enda kvarvarande drivkraft vid sidan om nationell hybris, är - konsumtion. Industristaten är inte vad den varit. Stålverk 80-spöket skrämmer fortfarande. Stockholm är inte längre den alldeles självklara pärlan i moder Sveas blågula klänning (köpt på H&M, sydd av pakistanier i norra Bangladesh). Malmö, Göteborg, Västerås, Boden och andra städer konkurrerar om glittret. Det som driver utvecklingen framåt - vara det en snurrande skånsk torso eller ett magiskt slott i Norrland - är inte ‘ett folk, ett rike’. Det är galleriorna, köpcentren, visan om att ‘money makes the world go around’.

Stockholm behöver inte färre gallerior. Stockholm behöver fler. Gärna några som syns ovan jord också. Stockholm har annars en tendens att vilja gräva ner saker; spårvagnarna, till exempel. Men vad nytta gör fantastiska byggnadsverk om de är nedgrävda!? Tanken att Plattan ska vara en till 360 dagar om året mer eller mindre övergiven samlingsplats är inte bara korkad, utan direkt skadlig. Plattan är som ett svart hål, som suger åt sig allt framåtskridande momentum i Stockholms utveckling. Så fort något föreslås hamnar diskussionen förr eller senare först kring vad man ska göra med Slussen - och så, Plattan.

Det finns möjligheter att behålla samlingspunkten - och kommersialisera den. En möjlighet är att inte gräva nedåt. Glasa in vad som behöver glasas in - och så, på torget som blir kvar, kan vi vifta med flaggorna när Sverige gör mål. Och vi kan vifta våra flaggor under en glaspyramid.

Jag tror att Johan Tobias Sergel skulle gilla idén, en Kheopspyramid av glas, mitt i stan. Det är i alla fall bättre än en krater.

DN har idag en chatt med skönhetsrådets sekreterare Martin Rörby mellan klockan 10.30 och 11.30.  Här kan du passa på att ställa frågor om Stockholms brist på utveckling och förnyelse.
Det går att ställa frågor redan innan chatten börjar.

Chatten är nu slut och frågorna och svaren hittar du här.

DN rapporterar om att E-Type nu lämnar skönhetsrådet.

Plats tar istället Michael Storåker, vd och ordförande för reklambyrån Storåker McCann.

Storåker verkar vara ett positivit tillskott till skönhetsrådet:

"- De frågor som jag förstått att rådet arbetar med är frågor som roar mig. Stockholm är en jättefin stad, man jag tror att man inte ska vara så orolig för förändringar."

När DN frågar honom om badhotellet svarar han såhär:

"- Jag är positiv. Jag tycker om folk som kommer med förslag som adderar något till Stockholm. Man får inte vara så skitnödig inför förändringar."

Välkommen till skönhetsrådet Michael! Vi här på yimby.se tycker att du verkar ha en ganska vettig inställning till det här med stadsbyggande.