Utskrift från www.yimby.se
....

YIMBYs föregångare


Familjebostäder bygger på i gamla trötta spår i Bandhagen

Det är lätt att tänka sig att det modernistiska stadsbyggandets hegemoni har varit absolut och att det inte har funnits någon som helst kritik mot det före sekelskiftet 2000. Men att kritiken inte har varit omedelbart effektiv betyder inte att den inte har funnits. Modernisterna har hela tiden varit tvungna att kämpa mot en misstrogen publik, även inom de egna leden.

Marknaden har till exempel alltid varit negativ. Modernistiskt planerade stadsdelar som Hammarbyhöjden och Traneberg hade redan från början svårt att locka folk – bostadsbolagen var tvungna att ge kraftiga hyresrabatter för att över huvud taget fylla lägenheterna, trots dessas höga standard; det var inte förrän med den kraftiga inflyttningen efter kriget som man slapp ta till såna knep.

Och i den marknadsundersökning som Stockholms stad gjorde strax efter kriget var intresset för för alternativet "hyreshus i förort" obefintligt: de som inte ville bo i innerstan efterfrågade en villa (Stockholms stads betänkanden och memorial 1947 eller 1948).

Denna misstro mot funktionalismens sol- och grönskekult var man väl medveten om på ledande håll. I generalplanen för Gubbängen 1942 skrev man till exempel:

Vi vet mycket lite om vad folk efterfrågar. Vi vet bara en sak: folk vill bo i centrum.

Därför är det inte så konstigt att planerarna själva var tvehågsna. Johan Rådbergs avhandling Doktrin och täthet i svenskt stadsbyggande 1875 – 1975 refererar t.ex. en debatt arrangerad av SAR 1948 där stora delar av arkitektkåren var mycket kritisk mot förortsbyggandet och ville ha mer stad. Vad de menade med det var dock inte särskilt klart – uttalanden från de olika deltagarna kunde peka såväl mot innerstaden som modell som mot det som blev Hagalund och Rinkeby. Bara en sak tycks man ha varit teoretiskt övertygade om:

Stadsmiljö är icke hus, spridda på en backe med tallar och gräs

som det står i Generalplan för Stockholm från 1952.

Dock gjorde man inga stora ansträngningar för att leva upp till denna vetskap. Så när Vällingby var färdigt kritiserades det hårt inifrån branschen, enligt Rådberg. ”En rörig och splittrad stadsplan. Inte alls bra.” skrev t.ex. fastighetskontorets chefsarkitekt Nils Sterner. Det var något annat man ville ha, även om man inte visste vad.

Även från kulturvärlden förekom kritik. Så här skriver Jan Myrdal i sin resebeskrivning från Turkiet, ”Den levande gatan”, tryckt i Byggforum 1958:

Men bortsett från denna lilla överklass lever resten av befolkningen på gatan. Butikerna är öppna, vända ut mot gatan liknande bodarna under vår medeltid. Gatan med sina vattenfyllda kanaler, sina skuggande träd är fattigmans trädgård och vardagsrum. Inte bara av nödtvång. Man lever på gatan därför att gatan är gemenskap. (…) Det är värt att understryka att det inte är bitter nödvändighet som framtvingar detta gatuliv. Det är ett uttryck för en gammal stadskultur som gjort en dygd av nödvändigheten och inte ens försöker hålla de i sina celler inlåsta lägenhetsägarnas distans mot varandra. (…) Det finns ingenting som säger att politisk och social demokratisering tillsammans med höjd levnadsstandard skulle få samhällets atomisering till följd. Människors allt ökande isolering. Tvärtom. När gytter inte längre är smittoförande blir det enbart mänskligt och levande.

(Återutgivet i boken Brev från en turist, 1987)

Och i Olle Adolphsons entusiastiskt mottagna genombrottslåt Gustav Lindströms visa 1962 illustreras stadsplaneringens tragik i rader som

"Och Verner Jonsson som hoppats att på Söder få bli gamling han sitter numera uti Vantörs församling"  och "Tack ska du ha, fastän lagom så bra för i morron så får man flytta till Farsta, min vän, för nu ska dom börja riva på Lilla Skinnarviksgränd."

Jane Jacobs epokgörande kritik mot det funktionalistiska stadsbygget The death and life of great American cities anmäldes omedelbart av Eva von Zweigbergk i Dagens Nyheter på en halvsida.

Och enligt Rådberg väckte hon entusiasm i ganska breda arkitektkretsar, åtminstone bland de yngre. Det arrangerades seminarier och skrevs böcker och artiklar, bl.a. av Olle Sutinen, Johan Sjöström och Göran Lindahl – Sjöström ansåg rentut att 1800-talets stadsplaner borde vara föredömen. Men när det hela skulle förverkligas blev resultatet Skarpnäck.

Vad som saknades under dessa år var någon sorts handling – ett organiserande av den spridda kritiken. Förvisso fanns det organisering, t.ex. mot Cityplanen 1967. Men det är i efterhand slående hur ideologilöst det starka motståndet mot rivningar i centrum under 70-talet var. Det gick att fokusera på kritik mot vräkningar av människor och mot förstörelse av vackra hus. Men ingen som helst positiv utopi sattes upp mot det modernistiska stadsbygget, och inget försök gjordes att explicit kombinera kritiken av skövlingarna med en kritik av rådande stadsbyggnadsmodell, varför kritiken ändå till slut blev rätt tandlös och resultatlös. ”När det ändå byggs nytt kan man väl bygga något bättre än banker och parkeringshus” var t.ex. det mest konkreta Alternativ Stad kunde presentera i sin Alternativa Brunkebergsplan 1970, som istället föreslog bostadshus på den platsen. Framsynt - men begränsat.

Den första som i Sverige lanserade traditionellt stadsbygge som något möjligt att ta efter i stor skala var arkitekturhistorikern Bosse Bergman i romanen Han ville staden 1980, tankemässigt baserad på idéer från fransk förortskritik filtrerad av den franska marxisten Henri Lefèbvre. Här lanserades parollen ”rätten till stad” definierad som tillgång till någon sorts samtidig totalitet, inte den byråkratiskt tillrättalagda version som finns i de funktionalistiska förorterna. Strax därefter kom Lefèbvre själv ut på svenska men gick rätt spårlöst förbi, intresset för marxister var inte vidare stort efter 1980.

Man kan ändå vid den tiden se någon sorts mognad i kulturklimatet, efter 70-talets stadsbyggnadsdebatt. Jan Inghe började att som ansvarig stadsplanerare i Stockholm så sakta röra sig bort från modernismens enklavtänk med Södra stationsområdet. Alternativ Stad arrangerade en idétävling 1984 tillsammans med den socialdemokratiska Stockholmstidningen på temat ”Hur bekämpar vi segregationen mellan innerstad och förort”, där den underförstådda bakgrunden hela tiden var att innerstan förlyxas och fördyras eftersom tillgången på den är alltför liten i förhållande till den stora efterfrågan. Vinnare i tävlingen blev för övrigt arkitekturstudenten Jerker Söderlind tillsammans med ett par kompisar, som på detta sätt inledde sin livsuppgift med förslaget att bygga ut Farsta-Högdalen till en ny tät blandstad.

I samma veva – 1985 – enades miljörörelsen, personifierade av Alternativ Stad, Fältbiologerna i Stockholm och SNF:s Stockholmskrets, om att tät stad var nödvändigt för att minska bilismen. Kort därefter lanserade Alternativ Stad i DN ett förslag om att förstora innerstan åt alla håll, vilket vållade ett visst mediaintresse, samtidigt som Hammarby Sjöstad började planeras som ett sätt att tillgodose kritiken.

Och samtidigt tysta den. Sen hände nämligen nästan ingenting förrän YIMBY föddes drygt tjugo år senare.

Man kan fråga sig varför den trots allt vitt spridda kritiken har varit så ineffektiv, och haft så svårt att komma igång. Varför har det modernistiska paradigmet kunnat rulla på så motståndslöst? Svaret måste nog vara internationellt; modernismen är inget uteslutande svenskt fenomen även om den har varit ovanligt stark här. Och då tror jag att man får söka det på två ställen.

   1. Det modernistiska stadsbygget passar den fordistiska samhällsmodellen, alltså modellen massproduktion för masskonsumtion. Den modernistiska staden skiljer sig från all annan stadsbyggnad på det sättet att den inte är en struktur för organiserat samarbete utan bara för konsumtion. Man bygger bostäder som ett ekonomiskt projekt, för att sälja till individuella bostadskonsumenter, inte stad och samhälle som ett politiskt projekt för att främja en produktiv struktur. Endast på det sättet kan man förklara varför man bygger ”bostadsområden” där inget konstruktivt är tänkt att hända, där bara familjeidyll och evig fritid antas råda, och där eventuella produktion hänvisas till skamvrån. Och i det perspektivet finns inget större behov av något alternativ, så länge det som bjuds ut kan säljas.

   2. Det modernistiska stadsbygget passar markspekulanter som hand i handske. Det mest effektiva sättet att höja värdet på mark är att ta något perifert och billigt och bygga på det. I en traditionell stad är detta omöjligt. Det kräver modernismens ytkonsumtion, där närhet ersätts av en vidlyftig subventionerad infrastruktur. Den modernistiska staden är i själva verket en gigantisk apparat för att slussa över skattepengar till markspekulation, via infrastruktursubventioner. Och där finns ett företagsekonomiskt behov av att fortsätta som man är van.

Att kritiken trots sin starka förankring har varit maktlös hänger nog ihop med att den inte har vädjat till några andra starka intressen. Att den bara har föreslagit tät blandstad som ett alternativt konsumtionsprojekt för dem som har varit intresserade av ett sådant.

Om den ska bli effektfull tror jag att vi måste visa vad vi kan vinna på att gå över till en tät blandstad helt och hållet, som ett samhällsbyggnadsprojekt. Vinna, i termer av pengar, tid, och produktiv förmåga.

YIMBY hos Studieförbundet Näringsliv och Samhälle

 

YIMBY var i måndags inbjudna till SNSStudieförbundet Näringsliv och samhälle för ett möte med rubriken "Den kosmopolitiska staden".

Utgångspunkten för samtalet var Stockholms stads översiktsplan och några centrala frågeställningar:

* Hur ser ett attraktivt storstadsboende ut?

* Bör staden växa genom förtätning eller utbredning?

* Hur planerar man för en ekologisk hållbar stad?

* Hur tas besluten om var, när och hur det ska byggas och hur staden ska gestaltas?

Inbjudna talare var Göran G. Lundquist - arkitekt SAR MSA - Can Arkitektkontor, Henrietta Palmer - arkitekt och professor på Kungl. Konsthögskolan, Niklas Svensson - Stockholms Stadsbyggnadskontor och Kristina Alvendal - Stadsbyggnads- och fastighetsborgarråd. Mötet leddes av Dagens Nyheters arkitekturskribent Peder Alton.

DN:s arkitekturskribent Peder Alton ledde mötet.
DN:s arkitekturskribent Peder Alton ledde mötet.
 

Göran G. Lundquist inledde efter en kort introduktion av Peder Alton och uppehöll sig mycket kring fördelarna med att bo tätt. Göran menade att om vi bor tätt så kan alla som vill bo i staden. Göran påtalade också att det är nära till allt och att det är energieffektivt.


Göran G. Lundquist, arkitekt SAR MSA, Can Arkitektkontor

Göran tyckte också att det är synd att intellekt hamnar ute i isolerande förorter, vilket försvårar möjligheterna för exempelvis invandrare. Han fortsatte med att berätta att vi uppskattar att bo tätt för att det händer så mycket i staden.

Göran G. Lundquist berättar om energi-ineffektiva hus.
Göran G. Lundquist berättar om energi-ineffektiva hus.
 

Göran tyckte också att det är bättre att bygga högt istället för på grönområden och i parker.
Göran pratade om det trauma som drabbat Stockholm efter klararivningarna och menade att utvecklingen av Klara stannat av. En intressant infallsvinkel på detta var att Göran menade att det i huvudsak inte var omdaningen av Klara som var orsaken, utan istället miljonprogrammet, som gett arkitekter, stadsplanerare och andra som står bakom stadsbyggnad ett dåligt rykte. Göran ansåg att man borde kunna göra avsevärt mer i Klara än vad som idag planeras och menade att få byggnader som idag finns där är värda att bevara.

Göran berättar om energieffektiva hus.
Göran berättar om energieffektiva hus.
 
Göran tar upp debatten om det föreslagna höghuset invid klara kyrka och exemplifierar med ett positivt exempel.
Göran tar upp debatten om det föreslagna höghuset invid klara kyrka och exemplifierar med ett positivt exempel.
 

Efter Göran fortsatte Henrietta Palmer med att berätta om sin syn på täthet i Stockholm, och pratade om de erfarenheter hon tagit till sig från städer som Los Angelses och Sao Paulo.

Henrietta Palmer, arkitekt och professor på Kungl. Konsthögskolan
Henrietta Palmer, arkitekt och professor på Kungl. Konsthögskolan
 

Henrietta ansåg att det egentligen inte finns någon täthet i Stockholm att tala om. Henrietta pratade om vår definition av täthet och problematiserade att man låser sig vid befolkning när man pratar om täthet. Henrietta tog upp Rinkeby och Östermalm som exempel på områden som upplevs som glesa respektive täta, trots att det bor ungefär lika många människor per hektar. (115/ha i Rinkeby och 132/ha i Oscars församling på Östermalm).

Henrietta visar en bild från São Paulo. Bilden visar ett lågt bebyggt fattigt område som gränsar till ett rikt högt bebyggt område med tennisplaner, swimmingpool  med mera. Tätheten är ungefär lika hög i båda områdena.
Henrietta visar en bild från São Paulo. Bilden visar ett lågt bebyggt fattigt område som gränsar till ett rikt högt bebyggt område med tennisplaner, swimmingpool med mera. Tätheten är ungefär lika hög i båda områdena.
 

Henrietta berättade också om sina erfarenheter från Los Angeles. Hon visade att staden har ett välutbyggt nät av busslinjer, men att bara de som inte har råd med en egen bil använder dessa. Henrietta pratade också om heterogena städer, att det kan vara ett problem om områden i städer blir för heterogena.

Henrietta Palmer berättar om Kina där man trots hög befolkningstäthet subventionerar bensinen och bygger för hög bilanvändning.
Henrietta Palmer berättar om Kina där man trots hög befolkningstäthet subventionerar bensinen och bygger för hög bilanvändning.
 

Efter Henrietta tog Kristina Alvendal över mikrofonen och inledde med att säga att de föregående föredragen var intressanta, men menade att det inte alltid är helt oproblematiskt att ta idéer från andra städer och applicera på sin egen. Kristina menade att man ska ta intryck från andra städer, men att man måste anpassa dem för den egna stadens villkor.


Kristina Alvendal, Stadsbyggnads- och fastighetsborgarråd (m)

Kristina ser det faktum att Stockholm nu genomgår en stark expansion som ett kvitto på att många vill bo i en stad, och att städer är "hetare än någonsin". Kristina tycker att det behövs en ny plan för Stockholm. Sedan 1930-talet har staden byggts ut genom nya förorter. Nu återgår Stockholm, enligt Kristina, till att bygga tät stad - Promenadstad. Kristina lyfter fram några positiva aspekter med sin vision om promenadstaden som att den har livliga stadsmiljöer, är sammanhängande och färre otrygga mörka "mellanrum". Kristina tog upp Gullmarsplan som ett exempel på ett område som är i behov av en stadsmässig omvandling. Kristina uttryckte en önskan om att Gullmarsplan i framtiden ska hänga ihop med Södermalm och Hammarby sjöstad.

Kristina berättar om sina tankar om Stockholms framtida utveckling.
Kristina berättar om sina tankar om Stockholms framtida utveckling.
 

Kristina tar upp de miljöpositiva värdena med den täta promenadstaden som ger närhet, god kollektivtrafik och fjärrvärme. Kristina påtalade också att gemensam service kräver täthet. Områden som enligt Kristina ska förändras till en mer stadsmässig karaktär i framtiden är bl.a. Årstafältet, Gullmarsplan och Liljeholmen.


Niklas Svensson, Stockholms Stadsbyggnadskontor, projektledare för Stockholms översiktsplan.

Dagens sista talare är Niklas Svensson som inleder med att ta upp några av utmaningarna för stadsbyggandet. Ett av de exempel som Niklas tar upp är att en fortsatt befolkningstillväxt och globaliseringen ställer krav långsiktig planering. Niklas säger att det inte en fråga om utan hur och var vi ska förtäta. Niklas pratar mycket om att satsa på attraktiva och mångsidiga tyngtpunkter och nämner utvecklingsområden som Vällingby och Farsta.

Niklas Svensson berättar om översiktsplanen
Niklas Svensson berättar om översiktsplanen
 

Niklas tar upp den infrastrukturproblematik som pendligen mellan arbets- och bostadsområden innebär och ser därför gärna en tillförsel av fler arbetsplatser i dagens bostadsområden, samt en tillförsel av fler bostäder i dagens arbetsområden. Niklas talar också om att kvaliteten på våra offentliga ytor måste hålla en mycket hög kvalitet.

I sitt anförande pratar Niklas också om de yttranden som kommit in om förslaget till ny översiktsplan för Stockholm. Enligt Niklas har remissinstanserna varit övervägande positiva och de flesta verkar hålla med om stadens strategi att bygga staden tätare.

Efter att Niklas fått säga sitt tog debatten fart där bland annat demokratifrågan diskuterades. Vem ska bestämma över staden egentligen? Bland annat omnämndes problemet med att allmänintressen ofta får stå tillbaka för starka särintressen. Kristina Alvendal tog upp nätverket YIMBY som ett exempel på att det finns stöd för att låta staden växa. Alvendal tycker att man löser demokratiska frågor bra genom att presentera ett förslag först och sedan ha en diskussion och motiverade det med att det är lättare att diskutera när det finns ett förslag att ta ställning till. Alvendal pratade också om höga hus i Stockholm och menade att en av anledningarna till att det inte byggs några sådana i Stockholm är för att politiker lyssnar för mycket på ett fåtal högljudda aktörer.

Göran G. Lundquist tog upp problemet med den tråkiga arkitekturen och menade att den konstanta bostadsbristen i Stockholm har en stor roll i detta. Göran menade att det är svårt att vara arkitekt i Sverige och berättade att han när han arbetar utomlands upplever en helt annan syn på och en större respekt för arkitektur. Göran tycker inte att arkitektur har någon prioritet i Sverige och problematiserade också stadsbyggnadskontorets makt där det, enligt Göran "bara är att sticka" om man inte gör som stadsbyggnadskontoret säger. Göran tog också upp byggprojekten vid Odenplan som ett olyckligt exempel på där ett från början bra förslag blivit sämre på grund av de protester som uppstått. Enligt Göran hade det gått bättre om det presenterats på ett annat sätt. Göran menade också att vissa aktörer, som exempelvis skönhetsrådet, bromsar utvecklingen i Stockholm.

YIMBY tackar SNS för inbjudan till denna intressanta föreläsning och debatt och kan konstatera att det finns många starka åsikter om stadsbyggnadspolitik. Det mest glädjande i diskussionen var att det bland deltagarna verkade råda en ganska stark koncensus om att det täta stadsbyggandet är rätt väg att gå framöver.
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8636 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

Spamanvändare?
15 December 2021 13:42 av Erik Westberg
Gratis illustrationsprogram?
11 Mars 2020 04:44 av Huai Chuan
Tumba Centrum
1 Mars 2020 18:38 av Mårten Landström
Samråd om lägenheter längs Bredängsvägen
1 Mars 2020 18:26 av Mårten Landström

@yimbysthlm på Twitter