Stockholm i den globala förkastningen. Del I av III

Förespråkarna av vägprojektet Förbifart Stockholm kan dra en lättnadens suck. Efter valet står det klart att det inte blir någon folkomröstning om förbifart Stockholm ska byggas eller om pengarna i stället ska satsas på att bygga ut och förbättra kollektivtrafiken.

Flera frågor återstod visserligen att svara på när det gäller det praktiska genomförandet av den föreslagna folkomröstningen. Men att anhängarna till Förbifarten inte vill se en folkomröstning beror med största sannolikhet på att de ser att risken för att de skulle förlora är stor.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Idag presenterade de rödgröna en överenskommelse om hur Stockholmspolitiken ska hanteras om det blir maktskifte i höst. Då det handlar om ett valutspel är det naturligtvis svårt att säga något mer konkret om utspelet, så som finansiering, tidsramar osv, men några punkter är intressanta att lyfta fram.

En av de frågor som lyfts fram är bostadsbyggandet, och problemet med de till synes ständigt ökade priserna. De rödgröna vill därför satsa på ett ökat bostadsbyggande, framförallt av hyresrätter. Det här är förstås inget oväntat, i princip alla partier pekar ut det som en viktig punkt. Skillnaden ligger framförallt i synen på fördelningan av hyres- respektive bostadsrätter.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Ulf Lundell trivs bäst i öppna landskap. Men jag tillhör generationen som trivs bäst där betong möter grönska. I gränsen mellan de händelserika sociala stadskvarteren och den gröna parken är kontrasterna stora, och alldeles underbara. Jag skulle kunna bo i en villaförort. Men då skulle jag känna mig socialt och kulturellt avskuren från omvärlden. Jag skulle kunna bo centralt i Milano. Men då skulle jag inte kunna njuta av grönskans skönhet och lugn. Nej jag trivs bäst där betong möter grönt. Där man kan njuta av de kulturella och ekonomiska utbytena i stadskvarteren samtidigt som man några kvarter bort kan slappna av, kasta frisbee och mingla i parken. Om jag dessutom kan åka kollektivt till oexploaterade skogar och skärgårdar så är allt finemang.


Betong möter grönska i New York. En av världens mest populära platser.

Alexander Ståhle Forskar om grönområden i städer. Han har i avhandlingar som ”Compact Sprawl” kommit fram till att det inte råder någon negativ relation mellan täthet och upplevd närhet till grönska, tvärtom. Boende i Stockholms innerstad upplever sig ha närmare till grönytor än boende runt Järvafältet. Hans analyser av Stockholm visar att kompakta miljöer som är både täta och gröna har högre fastighetsvärden, bättre hälsotal, större blandning av boyta och lokalyta, och ett högre exploateringstryck. Ståhle menar att förorten måste förtätas på ett bra sätt för att öka känslan av närhet till grönska. Det låter nästan för bra för att vara sant. För tät stad gör det möjligt att spara mer skärgård och andra vilda grönområden för djuren utanför våra samhällen.

Det är viktigt att parkerna håller hög klass och är lätttillgängliga för allmänheten. Vid Telefonplan finns det t.ex. mer grönska än hus och asfalt. Ända råder det brist på öppna gräsytor för äldre och lekplatser för de mindre barnen som inte orkar gå långt. Den mesta grönskan är privat mark i villor eller ”Hus-i-park”. Det finns också stora skogsområden som är avskurna av räls, motorvägar och villatomter. De få grönytor som är tillgängliga använder få då de inte sköts om. Men det finns hopp. Nya kvarter ska byggas och nya parker ska anläggas.

Ett mer framgångsrikt exempel är Östermalm som är tät och  planerad för att alla ska ha ett grönområde i slutet av gatan. Parkerna håller hög kvalité. Södra Djurgården är en av de bästa parkerna vi har i landet. Detta klingar bra med YIMBYs värderingar om att alla i en tät levande stad ska få gångavstånd till multifunktionella parker av hög kvalité.

Parkerna är en självklar och livsviktig del av staden. Vi måste således lyckas med konstycket att förtäta med bostäder, infrastruktur och arbetsplatser för 1 000 000 nya invånare under de närmaste decennierna samtidigt som vi ökar känslan av närhet till grönområden


Betong möter grönska i Paris. En av världens mest populära platser.

Statistiska Centralbyrån har gjort en undersökning om grönytor/grönområden i och omkring tätorter som uppmärksammats av SvD. I resultatet står det att "Andelarna av befolkningen som saknar grönområde inom 300 meter från bostaden varierar från 4 procent till 30 procent.". I storstäderna Stockholm och Malmö saknar 18 procent av de boende grönområden i närområdet.  Men undersökningen måste tas med en nypa salt då det inte bara är närhet till grönytor som är av betydelse utan även kvalitén på grönytan.

En del tror att kampen för grönska är detsamma som att protestera mot varje nybygge på grönområde. Men tyvärr är detta också en kamp för att inte låta Stockholm växa och leder till att man måste bygga "någon annanstans". Det leder till utspridning, så kallad urban sprawl vilket totalt sett tar i anspråk mer grönyta och ökar bilberoendet. Om staden ska få växa så måste vi ibland bebygga grön mark. Men ju tätare vi bygger desto mer grönska kan vi spara. Samtidigt måste vi öka känslan av närhet till grönområden. För att uppnå detta måste vi göra en del omfördelningar mellan bebyggelse och grönska och prioritera rätt grönområden. Vi måste utveckla många grönytor samtidigt som vi måste våga bebygga rätt grönytor.

Sist men inte minst måste vi bry oss om våra vänner djuren. Men den diskussionen tar vi en annan gång.


Jag hoppas att vi kan bygga åtminstone så tätt att vi kan behålla vår skärgård för allmänt friluftsliv. Jag ser gärna att man bygger ut kollektivtrafiken till våra yttre grönområden så att vi utan bil kan njuta mer av den.

Plan Voisin

Hur krymper man de extremt utspridda, trafikdrivande städer vi har idag? Och hur undviker man ens att de blir ännu mer trafikdrivande? Vilka institutioner/regler/lagar behövs för få stopp på utglesningen och vända den till kontraktion?

Vi har ju bl.a. den perversa situationen att många människor vill bo centralt och klimatsmart men får inte. Centralt och tätt byggs nästan inte, trots att det är populärt att bo så. Istället byggs perifert och glest. Och trots att alla talar så väl om den täta blandade promenadstaden har inte mycket ändrats. Det byggs fortfarande mer glest än tätt. Alltså helt i strid mot både efterfrågan och den långsiktiga miljöhänsynens krav. Här finns uppenbart ett systemfel eller kanske flera.

Förslag på vad systemfelet/n består i är:

Det första systemfelet är att det för exploatören är lönsamt att bygga just perifert för då uppnår man maximal markvärdestegring. Det är samhällsekonomiskt vansinne - det är dubbelt så dyrt att bygga glest som att bygga tätt, om man räknar in infrastrukturen (Göteborgs stadsbyggnadskontor: Utbyggnadsekonomisk utredning 1978) - men skattebetalarna betalar mellanskillnaden.

Det andra systemfelet är att kommunerna tar mångdubbelt mer för byggrätter i centrum än för byggrätter i periferin, trots de högre kommunalekonomiska kostnaderna i periferin. Det blir därför olönsamt för byggbolagen att bygga i centrum. Här är det tydligen så att politikerna har lämnat över ansvaret på sektorsblinda tjänstemän som var och en försöker få just sin kassa att gå med vinst.

Det tredje systemfelet är att man undviker att skapa ny central mark. Man duttar lite här och lite där med nya hus, men skapar inte nytt potentiellt centrum genom stora stadsplaner à la Albert Lindhagen på 1860-talet. Det uppfattas nämligen som ett föråldrat sätt att planera, trots att den sortens planer gav mycket mer attraktiv stad än de som 1900-talets enklavplanering har klarat av.



Det fjärde systemfelet är att man inte bygger stad som produktiv gemenskap. Man bygger bostäder som konsumtionsenheter och familistiska idyller, ytterst med engelska herresäten som förebild. Staden som produktionsenhet har behov av närhet för att lösa sina logistiska problem, bostaden som idyll har behov av att stänga ute världen genom att man skapar enklaver.

Det femte systemfelet är förstås det som Anders Hagson på Chalmers talar om. Att man ser det som så viktigt att trafiken går fort. Med påföljd att man bygger stora trafikleder som gör det ännu mer attraktivt att exploatera i periferin - så att slutresultatet blir att alla lägger ner mer tid på transport än de gjorde innan trafikleden fanns där.

Finns något intresse av att reformera dessa systemfel? Hittills har vi inte sett till något. Men man kanske kunde fråga de ansvariga?

Känner du för övrigt till något annat systemfel som jag har glömt? Kommentera gärna.