Replik Stockholmskyline: Att bara prata om att bygga lägre är oseriöst

Tvåvåningsbyggnaden i förgrunden är den som planeras rivas och ersättas med en större byggnad. Bild: Eniro.

Stefan Salamon, arkitekt, och Kjell Gunnarson, tidigare vice VD för Trygg Hansa skriver i en artikel i SvD brännpunkt om "hotet" mot Trygg Hansa-komplexet på Kungsholmen.

Hotet ligger i stadsbyggnadskontorets planer på att låta ersätta en del av komplexet med någonting mer modernt och mer i linje med stadens behov. Det faller inte i god jord hos Salamon och Gunnarson, som båda haft mer än ett finger med i tillkomsten av dagens byggnadskomplex.

Det finns dock flera problem med kritiken mot planerna.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Med tanke på att vissa myter om både dagens Slussen och förslaget till ett framtida Slussen verkar ha fått eget liv känns det som om det är dags att reda ut ett och annat. Vad är sant och vad är falskt?

"Nya Slussen innebär en ökning av körfälten!" Det stämmer inte, utan innebär i själva verket en minskning av utrymmet för biltrafiken från dagens 12-14 körfält fördelat på två broar till 8 körfält på en bro.

"Den nya bron är större än den gamla!" Falskt. Den är marginellt större än vardera av de två broar som idag utgör Slussen, och lämnar betydligt mer fria ytor för vattenspegeln.

Visserligen är det riktigt att den nya bron - som ju ersätter två gamla broar - är bredare än vardera broarna idag. Men glöm inte att det trots allt handlar om en trafiklösning som behöver fungera i framtiden, och att antalet körfält (8) utgör ett minimum eftersom den nya bron fungerar som två.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Den 24 April är ombyggnadsplanerna för Slussen i praktiken beseglade. De som demonstrerar för ett bevarande av dagens Slussen, dess ”kontraster och hemligheter, dess lager av historia” som det heter i det upprop som hyllar modernismens trafiklösning (formulerat på Konstakademien i april 2009), de kommer att få rätt. Inte för att förslaget att öppna vattenutrymmet mellan Slussen och Gamla Stan är dåligt i sig. Inte för att en minskning av antalet körfält över vattnet inte skulle fungera.

Utan just och enbart på grund av ”kartongsyndromet”.

Kartongsyndromet handlar om två saker.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Debatten om Stockholms framtid fortsätter. En framtid för både Gröna Lund och Slussen. Gröna Lund som centralt nöjesfält för allmänheten eller en del av utomhusmuseet Stockholm som en liten men inflytelserik och elitistisk minoritet önskar?  Slussen som en plats för folkliv eller en scenisk vykortsvy? Frågorna avgörs av stadens och landets politiker. Hur ser de på saken?

Bakgrunden är följande: DN har de senaste dagarna publicerat flera artiklar om både Slussen och Gröna Lund. En grupp kulturpersonligheter och före detta politiker skrev den 23:e mars en debattartikel i DN där de hävdar att Gröna Lund har "vuxit ur Djurgården", och föreslår att alla "vildare" attraktioner flyttas till något nytt nöjesfält i någon förort eller industriområde, medan det som passar deras personliga smak tillåts vara kvar. Den artikeln följdes av en ny debattartikel från Centerpartiets Per Ankersjö, som på goda grunder påpekade att det är fråga om en liten kulturelits personliga önskemål.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Debatten kring Norra Stationsområdet har kommit att handla en hel del om Alexander Wolodarski. Men problemet är inte bara Wolodarskis arbetssätt, utan framför allt den problemformulering som han ska ge ett svar på. Eller snarare bristen på problemformulering.

Stadens idé är att ha nära till folk som vi har angelägenheter ihop med. En infrastruktur och logistisk apparat som är lätt att fylla på med innehåll – byggnader och verksamheter av alla de slag tusentals eller hundratusentals människor kan hitta på när de har nära till varandra. Stadens uppgift är att underlätta samarbete och det produktiva livet.

Detta var inget problem för de icke-arkitekter som utformade Stockholm – Klas Fleming på 1600-talet och Albert Lindhagen på 1800-talet. De drog ut gator och bestämde kvarter och tomter och lät stadens borgare fylla på med innehåll. Resultatet blev, åtminstone sen vi hade fått varmvatten och avlopp och spårvagnar, inte så dåligt

Under hela nittonhundratalet har vi dock lidit av ett par vanföreställningar som tillsammans har bidragit till att vi idag istället för stad har en samling enklaver som bara hänger ihop med en svindlande dyr trafikapparat:

•    Att staden är en samling ”områden” för olika funktioner. Att den främst ska vara en familjeidyll där inget händer, och att den därför ska ligga så långt bort att den inte störs av något. Medan produktion är något fult som läggs i skymundan.
•    Att infrastrukturen är en fråga för trafiktekniker vars främsta intresse är hög hastighet mellan dessa enklaver. Och att planarkitektens uppgift är att bestämma husens utseende.

Stadsbyggnadskontoret har, på grund av medborgarnas efterfrågan, tack och lov börjat avvisa denna modell. Men tyvärr inte kommit fram till någon ny. Fortfarande ses staden som en samling bostäder, inte som en logistisk struktur för ekonomisk och annan verksamhet. Fortfarande överlämnas infrastrukturen till trafiktekniker vars enda intresse är höga hastigheter. Och fortfarande är planarkitektens uppgift detaljerna.

Och följaktligen får vi visserligen lite mer centralt belägna och tätare – tack för det! – enklaver, men fortfarande enklaver. Som tar slut där planområdet slutar. Som är sig själva nog. Som exploaterar attraktiva lägen, men vars funktion i stadens helhet betraktas som irrelevant.

Arkitekter som Dorph & Höög lyckades ganska bra med att fylla Lindhagens Stockholmsplan med innehåll. Jag tror att man kan överlåta åt marknadens aktörer att bestämma hur husen ska se ut – om det bara finns en ordentlig generalplan för hela Stockholm med ett sammanhängande system av gator, torg och parker, och med många kvarter och tomter att placera husen i. Det borde vara stadsbyggnadskontorets uppgift att förse oss med en sådan plan, istället för att slå fast att några särskilda hus ska vara vita eller ha 5 eller 40 våningar.

Stockholm?

Svenska Dagbladet tar idag återigen upp frågan om Stockholms silhuett och riksintresset Stockholm.

Hur vårdar man riksintressen? YIMBY tycker att vi inte bara ska bevara gammalt utan också lära oss producera ny arkitektur i världsklass. Nya hus som följer Stockholms tradition med varierade höjder, former, stiluttryck och färger istället för den rådande normen om fyrkantiga och intetsägande lådor. Vi ska ge bygg- och fastighetsbranschen en dunk i ryggen och säga åt dem att ta i mer, inte mindre. De ska våga ta avstånd från Stockholmsmodernismens monotoni och feghet. Istället ska de skapa arkitektur i världsklass med varierade former, stiluttryck och höjdvariationer. De är så man behandlar Stockholms otroligt vackra gamla innerstad med respekt.

En levande stad är Stockholms viktigaste riksintresse.

Stockholms innerstad är ett riksintresse, ja, men vad är det som gör det till det? Är det de museala värdena som byggnaderna utgör, eller ligger det möjligtvis ett ännu större värde i funktionerna som Stockholms innerstad har? I de allra flesta fall utgör dessa två synsätt inte motsatser. Det finns inte heller något behov av att automatiskt göra dem till motsatser när frågan gäller att bygga nytt. Västra City är en plan som tar vara på riksintressen. Ekonomiska, ekologiska, sociala . Dessutom skapas nya! Både historiska och arkitektoniska sådana, ty när det är byggt är det just historiska byggnader. Tillåts inget nytt fryser vi historien och staden blir en kuliss. En falsk bild.

Västra City med de höghus som där planeras är inte en fara för existerande riksintressen. Stadshuset kommer fortsätta att vara en monumental byggnad som definierar Stockholm. Den hotas inte av Västra City. Hotet mot riksintresset ligger snarare i att fortsätta att bygga platt och intetsägande. Att fortsätta att se hus bara som maskiner att bo och arbeta i. Det är viktigt att arkitekturen i Västra City blir intressant och inspirerar. Där finns en del att justera i det aktuella planförslaget.

I artikeln tas en ny byggnad vid platsen där läkarhuset vid Odenplan idag ligger upp. Blir huset i de planer som finns en byggnad med tydlig identitet, en byggnad med säregen utformning? Ja, och detta är en styrka för projektet. Dagens Läkarhus är troligen ett av de allra minst omtyckta höghusen i Stockholms innerstad på grund av sin utformning. Kommer det nya huset vara älskat av alla? Det är föga sannolikt. Kommer fler att tycka om den nya byggnaden än dagens läkarhus när det är klart? Ja, det är mycket troligt.

Var tar Muséet Stockholm slut? Är det vid kommungränsen? Är allt i kommunen färdigt och ett gigantiskt monument över en gyllene epok i Sveriges historia som nu passerats, eller kan det möjligen vara så att Stockholm är till för oss som bor och verkar här?

Självklart finns det byggnader och vissa områden med höga skyddsvärden (exempelvis Stadshuset och Gamla Stan), men hela Stockholm bör inte ha som primär funktion att vara ett oförenderligt museum.

Stockholm är en levande stad. Levande städer byggs det i. Rivs, renoveras & byggs infrastruktur, parker och byggnader. När detta stannar av är det ett tydligt tecken på att staden förlorat sin livskraft.

Elisabet Andersson och Eva Eriksson på SvD fortsätter sina privata korståg mot det växande Stockholm. Senast i raden av artiklar är ett angrepp på planerna för västra City, eller Klara sjöstad som det mer eller mindre inofficiellt kallas. I sin artikel visar Andersson upp ett par bilder som är hämtade från en volymstudie för den framtida stadsdelen, men ser samtidigt till att utelämna den detaljen, för att ge läsaren intrycket att det handlar om ett färdigt förslag.

För den som inte brukar frossa i stadsplanerarlingo innebär en volymstudie ett slags övergripande planförslag som grovt anger ungefär vad som kan byggas ungefär var. Eftersom det inte handlar om några planerade byggnader visas bebyggelsen enbart som vita och grovt tillyxade lådor utan några drag eller detaljer.

Problemet med volymstudier är att de lämnar ett stort spelrum för missförstånd bland de som inte förstår vad de visar. Någonting som i sin tur kan utnyttjas av journalister och lobbyister som vill driva sin egen linje. Ofta genom att mer eller mindre avsiktligt vilseleda allmänheten till att tro att bilderna och skisserna visar planerade byggnader, som i fallet med SvDs artiklar om västra City. SvD tar det dock ett steg längre, genom att publicera en egenhändigt fabricerad skiss som ska ”visa” bebyggelsen kring S:t Eriksbron. Den bilden kommer alltså inte från något arkitektkontor, utan har skapats av SvD. Och frågan är om inte Andersson gått över gränsen i det fallet?


Vinkeln är väl vald för att dölja vad som döljer sig bakom träden:


Träd som dessutom inte är åtkomliga för någon annan än den mycket våghalsige:


Men nu är skadan redan skedd, och många av SvDs läsare verkar tro att tidningen skriver om planerad bebyggelse.

Ja, ett förslag på en hel stadsdel bestående av fyrkantiga byggklossar utan vare sig dörrar eller fönster borde väl rimligtvis te sig fullständigt vansinnigt i de flestas ögon? Om man däremot tolkar volymstudien som just en volymstudie ser visionen väldigt lovande ut.

En överdäckning av Klarastrandsleden och spårområdet? Hur kan vi skapa någonting bra av det?

Vad sägs om en upphöjd strandpromenad som går längs med den nordöstra stranden från Karlberg till Tegelbacken? Ett grönt stråk som kantas av kontors- och bostadshus som skapar en inramning av det nya parkstråket? Och som med gångbroar binds ihop med det fina parkstråket på den sydvästra sidan av vattnet? Det här skulle innebära att Stockholm får sitt eget central park, ett stort och sammanhängande parkområde med väldigt centralt läge, och med en stor vattenmassa i mitten. Och inte heller behöver väl byggnaderna vara tråkiga papplådor i vitt och grått? Om vi varierar hushöjden och utformningen på fasaderna kommer vi att skapa en spännande och levande stadsbild. Det kommer att göra området mycket mer levande än idag, eftersom fler människor kommer att ägna sig åt olika fritidsaktiviteter på och vid Klara sjö.


Kanske blir det en oas där stressade storstadsbor varvar ner med en tur i en hyrd roddbåt? Eller där barn och ungdomar lär sig att segla jolle i en skyddad miljö? Kanske till och med någonting i stil med Venedigs gondoler för turister och stockholmare? De som inte vill ge sig ut på vattnet kanske tar en promenad eller cykeltur på någon av strandpromenaderna. Eller varför inte en löprunda? Strandpromenaden på den nordöstra sidan kommer troligtvis  att ligga några meter högre än vattnet, men det innebär inte någon avgrund. Och de människor som bara vill ta det lugnt kommer kanske att ta en öl, ett glas vin eller en glass på någon servering i anknytning till vattnet. Och bäst av allt är att inget av dagens trafikbuller kommer att höras, eftersom bilar och tåg går under jord.

Det är YIMBY:s vision för Västra City. Hur ser din ut?