Utskrift från www.yimby.se
....

YIMBY i Svenska Dagbladet

Svenska Dagbladets serie om Stockholms utveckling och förtätning fortgår. I den senaste artikeln tas konflikterna mellan förtätning och grönområden, liksom problematiken med bostadsbrist och segregation upp.

Konflikten kring försvinnande grönområden och förtätning är ett återkommande tema i media. De redan boende får stå som symbol för den lilla människan som kommer i kläm, medan "giriga" byggbolag och politiker får ta rollen som antagonister. En självklar och enkel medialogik, men knappast speciellt givande.

Inte sällan kan vi i samma mediala kanal den ena dagen få se detta tema, för att nästa dag läsa om den svåra bostadsbristen. Utan att den självklara kopplingen mellan de två görs. Förvånansvärt sällan intervjuas den student som vill flytta hemifrån, men inte kan, när protesterna mot ett bygge får mediauppmärksamhet. Som Johannes Åsberg på YIMBYGBG konstaterar, boendeinflytande handlar ju faktiskt inte bara om den som redan bor, utan också den som vill ha någonstans att bo.

Diskussionen måste vidgas. Den kan inte handla om de enkla svaren Ja eller Nej. Den kan inte handla om om, utan om hur och var. Här har vi som medborgare i staden en minst lika viktig roll som media att fylla i att vara en del av denna vidgade diskussion.

Även diskussionen om "grönområden" måste vidgas. Vissa grönområden är oerhört viktiga, omtyckta och vitala delar av staden. Andra grönområden är otillgängliga, oanvända och fungerar mer som barriärer än som omtyckta delar av de boendes närmiljö. Vad tycker vi i staden om mest? En bit oanvänd restmark som blev kvar när något byggdes i närheten, inte sällan ren impedimentmark, eller några nya levande blandstadskvarter med bostäder, butiker och en ny stadspark? När YIMBY pratar om förtätning pratar vi också om hur viktigt det är med parker, grönskande innergårdar och trädplanterade boulevarder. Det återkommer vi till, gång på gång, även om vi inte alltid når fram med vårt budskap.

Den senaste artikeln i Svenska Dagbladets serie gör vissa avsteg från den enkla medialogiken. Jerker Söderlind, urbanist, får ge sin syn på förtätningen och tar upp många viktiga frågor. Även YIMBY, som aktivt försöker att lyfta stadsbyggnadsdiskussionen till en mer konstruktiv nivå, får komma till tals. Samtidigt får en av de aktiva i protesterna mot ett bygge på Kampementsgatan på Gärdet ge sin syn. Olika aktörer som får ge sin syn helt enkelt. Det är välkommet.
På andra YIMBY-sidor

Med bil till den glesa hållbara byn Gnarp

Under gårdagen uppmärksammade YIMBY en artikel i Svenska Dagbladet där Karin Bradley från KTH kritiserade den täta staden (utan att själv erbjuda några alternativ).

Jerker Söderlind (stadsforskare och lärare på KTH Samhällsbyggnad och ordförande i City i samverkan) har nu också uppmärksammat artikeln och tar upp många av problemen med Bradleys resonemang. Rekommenderad läsning.

Kritik för kritikens egen skull

Svenska Dagbladets Elisabeth Andersson har sedan en tid tillbaka en artikelserie om Stockholms tillväxt och utveckling. Artikelserien tar upp många intressanta frågor. Tyvärr leder Anderssons personliga åsikter till en bitvis vinklad rapportering som snarare skulle höra hemma i krönikeform än förment objektiva artiklar. Som exempel kan nämnas den artikel som tar upp Länsstyrelsens kritik mot höga hus i Stockholms innerstad och som YIMBY sedemera kritiserade. Denna artikel visade sig dock senare vara vinklad, med citat ryckta ur sitt sammanhang och där bara den argumentation som verkar ha passat journalistens målsättning för artikeln valts ut. 

Det här är tyvärr inte första gången som Svenska Dagbladet har utmärkt sig med att ta ställning mot den för Stockholm aktuella förtätningen och det är inte utan en viss förvåning som YIMBY ser denna oseriösa hantering av en så viktig fråga. Stadsutvecklingen bör diskuteras, och alla sidor få komma till tals. Men diskussionen ska också föras på ett korrekt sätt och det minsta man borde kunna kräva av en påstått seriös nyhetsförmedlare som Svenska Dagbladet  är att man inte försöker förleda sina läsare.

Den senaste artikeln i Anderssons serie handlar om Karin Bradley, doktorand i miljörättvisa på KTH. Vad gäller denna artikel finns det dock skäl att anta att den är i huvudsak korrekt. Bradley har länge ställt sig kritisk till urbanismrörelsen. Men det är likväl intressant att konstatera att när en forskare får komma till tals så är det en forskare som avviker från den syn som idag är allmänt accepterad, men som istället passar in i den bild som SvD vill förmedla.

Artikelns rubrik är "tät stad inte alltid bäst", vilket naturligtvis är helt sant. Vad som är bäst måste ju utgå från vad man vill uppnå. Vill man till exempel uppnå ett högt bilberoende, segregation och större miljöpåverkan är täta städer naturligtvis inte bäst.

Kartin Bradley ifrågasätter den täta staden som den mest hållbara och miljöriktiga modellen för stadsutveckling:

"- Man anser att man har hittat svaret, och det är att återgå till den täta kvartersstaden. Men herregud, man kan ju bygga på andra sätt också, säger Karin Bradley som efterlyser fler och mer visionära sätt att tänka kring framtidens stad."


Vilka alternativa stadsformer vill då Bradley istället se? Det intressanta svaret är att hon inte vet:

"Själv gör hon inte anspråk på att sitta inne med lösningen för framtidens stad. Men i samarbete med arkitektkontoret Spridd, som nyligen fått medel från konststödsprogrammet Iaspis och Bildkonstnärsnämnden, ska hon utveckla stadsformer som kan utmana den täta kvartersstaden.

- Tanken är att visualisera konkreta alternativ, att skapa idéprojekt som kan fungera som inspiration. "


Det är en enkel strategi att kritisera något som de flesta är överens om ifall man vill få uppmärksamhet och framstå som radikal. Men om man saknar alternativ blir det just också bara det. Kritik för kritikens och uppmärksamhetens egen skull. Att komma med konstruktiva förslag är inte nödvändigt för att kunna kritisera, kritiserandet blir istället den bärande argumentationen. På YIMBY tycker vi absolut att idéer bör kritiseras och utvärderas. Det finns ingen anledning att sopa problem under mattan. Men en kritik utan substans, en kritik utan bättre alternativ, är svårt att uppleva som vare sig konstruktiv eller seriös.

I artikeln i Svenska Dagbladet påstås att:
"De senaste årtiondena har traditionell kvartersbebyggelse manglats ut på många orter i Sverige. Urbanitet har blivit ett ideal – och livet i en tät stadsmiljö framställs som det goda och hållbara livet."

Huruvida det är Elisabet Andersson eller Karin Bradley som påstår detta framgår inte, men det är likväl fel. Om det vore så väl skulle nätverket YIMBY inte behövas. Men sanningen är att det mesta som rullas ut fortfarande är punkthusmattor och villaområden. Det byggs mycket lite tät blandstad, och många av de projekt som påstås vara stad lyckas inte nå upp till de uppsatta visionerna.

"Karin Bradley konstaterar att det finns många fördelar med täta stadsmiljöer; i en tät bebyggelse skapas underlag för effektiv infrastruktur, och människor kan promenera till butiker och arbetsplatser. Samtidigt är hon kritisk till den konsensus som finns kring den täta staden som enda vägen till hållbar stadsutveckling.

- Det finns en tendens i Sverige att det bara är en diskurs åt gången, säger hon och tillägger att hon också tycker att den täta kvartersstaden idealiseras. "


Här utkristalliseras sig ett av problemen med Bradleys stadskritik. Hon konstaterar att det finns många fördelar med en tät stad, men ogillar den ändå, till synes för att det råder en koncensus om detta. Idéer bör förvisso alltid ifrågasättas och kritiseras. Men ifrågasättande för ifrågasättandets egen skull är varken konstruktivt eller utvecklande. Det blir bara akademiskt navelskåderi.

Det är fullt möjligt att det finns andra stadsformer än den täta staden som kan komma att utkristallisera sig. Men faktum är att den täta blandstaden idag är enormt efterfrågad, alldeles oavsett om Karin Bradley gillar detta eller ej. Det är inte hennes sak att avgöra hur vi ska vilja bo. Det misstaget gjorde modernisterna som experimenterade med en annan stadsform utan att ta reda på om befolkningen ville ha den. De förkastade den täthet som städer är, utvecklad under tusentals år, för utopiska visioner om det perfekta samhället. Vi har äntligen, efter nästan ett sekel, börjat att dra lärdomar av detta och gå vidare. Bradley är inte nöjd utan tycker att vi ska fortsätta experimentera. Ett sekel av misstag verkar inte vara nog. Det är inte utan att man undrar varför. Det råder idag en enorm stadsbrist. Bradley verkar vara av åsikten att allt som byggts de senaste decennierna är tät blandstad. Få saker kan vara mer osanna. Faktum är att vi inte ens idag, men en stor koncensus om blandstadens positiva värden hos politiker, forskare, planerare och andra, lyckas speciellt ofta.

Bradley säger i artikeln att att tät stadsbebyggelse kan drivas fram av exploatörer och byggherrar som vill ha största möjliga avkastning. Det rimmar ganska illa med hur det mesta som idag byggs faktiskt ser ut. Om byggherrarna verkligen tog till sig den längtan efter stad som idag finns kan man ju tycka att de skulle klara av att bygga stad, något som de förvånansvärt ofta misslyckas med. Men det intressanta i detta är också att Bradley både identifierar och erkänner att tät stadsbebyggelse kan ge en högre avkastning för byggherrarna. Alltså att det är attraktivt och efterfrågat och att bristen på den täta staden driver upp priserna. Men istället för att dra den logiska slutsatsen att vi behöver bygga mer stad för att komma tillrätta med denna ojämna prissättning så verkar Bradley vilja bevara status quo och låta staden vara enbart för den med tjock plånbok.

Bradley vill ifrågasätta den täta staden utifrån hållbarhetsaspekter. Bradley väljer här helt att bortse från de många positiva miljövärden som staden har, och pekar istället ut att "det stadsliv som hyllas går hand i hand med en konsumtionskultur som är allt annat än hållbar.".

"- Det som lyfts fram mycket är livet i innerstaden, säger hon och talar om en urbanitet där människor är ute och shoppar alternativt sitter på kafé."


I detta kan det finns viss grund att ge Bradley rätt i att det som stad ofta "säljs in" med är just ganska förenklade och, om man så vill, banala bilder på shopping och caféliv. Men bara för att byggbolag och politiker vill förmedla denna bild innebär det inte att den är sann. Sanningen är att staden handlar om så mycket annat. Kultur, möten, samvaro, idéer och inte minst det faktum att vi människor är flockdjur som gillar att ha människor omkring oss. Sedan kan man onekligen fråga sig om det leder till mer miljöpåverkan att dricka kaffe på en uteservering än hemma bakom köksbordet i förorten. Och är det verkligen bättre att ta bilen till Kungens kurva, än att handla i butiken på hörnet? För handla måste man, oavsett om butiken ligger nära eller långt bort.

Faktum är att cafékulturen lever och frodas även i förorten när den får chans att göra det. Rinkeby torg är ett utmärkt exempel. Bradley verkar mena att det är fel att skapa miljöer som folk tycker om. YIMBY menar att det inte är hennes sak att bestämma det.

Låt oss för en sekund studera om Karin Bradley lever som hon lär. Om hon nu ser staden som ett problem, hur bor hon själv? Hon bor i Hjorthagen. På bekvämt promenadavstånd från den stads- och cafékultur som hon tydligen inte vill ha något att göra med. Det finns all anledning att hålla sig kritisk till den som vill säga åt andra vad de ska tycka, men sedan inte gör det själv.

"- Många miljonprogramsförorter som exempelvis Tensta är ju också väldigt tättbefolkade, och de har sin urbanitet. Där finns också ett folkliv. Men folk kanske sitter mer ute på bänkar och pratar istället för att handla, säger hon och tillägger att det bara är innerstadens urbanitet som framställs som eftersträvansvärd."

Säger Bradley, som själv valt att bosätta sig i innerstaden.

En urban miljö kräver en viss fysisk täthet (det handlar inte bara om befolkningstäthet), stråk och blandning, saker som i allt väsentligt är frånvarande i de flesta av våra modernistiska stadsstrukturer. Urbanitet kan inte, som Bradley vill antyda, vara vadsomhelst. Bradleys romantiserade beskrivning av förorten är också ganska långt från verkligheten. Människor konsumerar upp den lön de har. Om den som bor i förorten konsumerar mindre beror det på att den har mindre att konsumera för. Inte på hur långt det är mellan husen.
 
Bradley fortsätter med sin förortsidyllisering:

"Samtidigt påpekar hon att livet i den täta innerstaden kan innebära mer miljöbelastande resor än livet i den glesare förorten. Tillvaron i innerstaden bygger på att man kan resa därifrån, exempelvis till ett lantställe.

- En barnfamilj är knappast kvar inne i Vasastan hela sommaren, säger hon och tillägger att den som har tillgång till grönytor och badplats kanske känner ett mindre behov av att resa bort. "

Bradley gör misstaget att koppla samman stadens form med önskemålet om att resa bort. De flesta människor tycker om att resa. Om man sedan reser eller inte hänger i huvudsak samman med om man har den ekonomiska möjligheten att göra det. Inte med hur ens närmiljö ser ut. Det är inte så att människor tappar lusten att resa bara för att det finns stora gräsmattor mellan husen. Storstäder som New York och London tillhör Svenskarnas favoritresmål. Med Bradleys sätt att resonera kan vi alltså vända på steken och påstå att mer tät stad skulle minska viljan att resa. Det gör det dock inte mer sant. Precis som att olika människor tycker om olika levnadsmiljöer tycker också olika människor om olika resmål.

Våra vardagsresor och sättet vi bor på påverkar miljön i en mycket stor grad.


YIMBY gillar fakta. Så här ser fakta ut.

Något av det bästa vi kan göra för miljön är att skapa en stad som belastar miljön så lite som möjligt. Där miljövänlighet inte bara handlar om medvetna val, utan blir en naturlig del av det dagliga livet. Där miljövänligt inte upplevs som något jobbigt utan tvärtom som något bra. Det är en fantastiskt möjlighet som den täta staden kan erbjuda oss.

Banalitet som riksintresse?

Svenska Dagbladet tog tidigare i veckan upp “problemet” med att Stockholm växer. Det största problemet är tydligen att staden växer på höjden. För Stockholm får enligt Länsstyrelsen inte göra det. Stockholm ska se ut som om tiden stått stilla sedan slutet av 1800-talet. Att utgå från samma normer som gällde när stadens byggnader varken hade elektricitet eller rinnande vatten är förmodligen rätt väg att tackla framtiden.

OK, nu raljerar jag. Och jag överdriver en hel del. Visst är det viktigt att bevara stadens skönhet.

Men jag vill att du som läsare ska vara ganska kritisk mot artikeln i SvD. SvD agerar inte objektivt i frågor som rör Stockholm och stadens utveckling. SvD arbetar hårt för att med ganska subtila medel föra fram åsikten att utveckling är dåligt. Detta genom vinklade nyhetsartiklar och riggade skendebatter, där de bara låter den ena sidan komma till tals samtidigt som den andra sidan ska tigas ihjäl. Vi talar alltså om kvällstidningsjournalistik som är maskerad som mer seriös nyhetsjournalistik. Nåja, nog om SvDs bristande trovärdighet i frågor som rör Stockholms utveckling.

Enligt den här artikeln vill i alla fall Länsstyrelsen göra gällande att stadens låga skala är ett riksintresse. Jag ställer mig frågande till om det verkligen är rätt sätt att se på saken. Staden har sitt utseende, och den har växt fram som den har gjort för att tackla olika behov som har uppstått genom tiderna. Stockholm började sin existens som en liten timrad fästning som vaktade inloppet till Mälaren. Fästningen växte till en handelsplats, och handelsplatsen blev till en stad. I sinom tid blev staden Sveriges största, och landets huvudstad.

Allt detta tack vare att staden tilläts växa på sina egna villkor.

Stockholm hade aldrig blivit vad det är idag om stadens utveckling under historien fått styras som av små elitgrupper som bara utgår från sina egna värderingar och önskemål, men som fullständigt struntar i vilka behov stadens invånare har. Denna inställning ger tjänstemannen Carl-Gustaf Hagander på Länsstyrelsen uttryck för:

"Stockholms stad har inte förtroende att själv hantera sin stad eftersom den är av riksintresse", säger han till SvD.

Menar han  med detta att vi som lever i Stockholm inte förstår vad som är bra för oss? Personligen tycker jag att det luktar tjänstemannastyre lång väg. Och genom det uttalandet har kanske Hagander omedvetet satt fingret på just det problemet? Ett annat exempel på hur Länsstyrelsens förkärlek för banaliteter drabbar folks vardag finns här på SVT, i ett reportage om den bostadsrättsförening i Tensta som inte får renovera sina egna hus. Orsaken är att stadsmuseet och Länsstyrelsen tycker att de är “unika” exempel på miljonprogramsarkitektur.

Get the Flash Player to see this player.


Jag ställer mig frågande till om de människor som fattar dessa beslut själva bor i miljonprogrammets numera ganska nedgångna betonglimpor. Eller om de personligen är villiga att betala de extra kostnader som en lägre standard medför, eftersom de anser att byggnaderna måste bevaras i rätt skick? Det är ju lätt att fatta svåra beslut, så länge man inte själv drabbas av dem.

Men om nu folks boendemiljöer mot deras vilja ska förvandlas till museum är det väl inte mer än rätt att Länsstyrelsen subventionerar dessa med offentliga medel?

Hur som helst, jag tycker att stadens skönhet är värd att bevara. Men jag tror inte att vi hittar den hos någon enskild tjänsteman. Jag tror att stadens skönhet ligger i varje betraktares öga. Det jag uppfattar som vackert ser någon annan som fult. Jag tycker att vissa byggnader ser avskyvärda ut, medan andra tycker att de är vackra. Så enkelt är det. Vi har inget facit för vad som är snyggt eller fult. Höga hus är vackra i vissas ögon, fula i andras.

För att göra alla nöjda måste vi kanske finna oss i att stadsbilden innehåller sådant som vi alla stör oss på, om den samtidigt ska innehålla någonting som faller alla i smaken?

Staden måste faktiskt få vara ful på sina håll.

Länsstyrelsen: Höga hus hotar riksintresse

Svenska Dagbladet rapporterar att länsstyrelsen nu avkräver Stockholms stad ett svar på hur man avser att "värna innerstadens låga siluett" framöver. Detta sedan flera politiker har uttryckt stöd för högre bebyggelse i innerstaden och flera projekt med relativt hög bebyggelse har presenterats.

SvD skriver:

"- Stockholms stad har inte förtroende att själv hantera sin stad eftersom den är av riksintresse, säger Carl-Gustaf Hagander, landssekreterare på länsstyrelsen, som enligt lag ska upphäva planer som innebär att riksintresset påtagligt skadas.

Han menar att Stockholms stad redan rör sig i ett gränsland, i och med bygget av hotell-och kongressanläggningen Stockholm Waterfront vid Klara sjö.

- Där närmar man sig gränsen för påtaglig skada på riksintresset, säger Carl-Gustaf Hagander.

Enligt Riksantikvarieämbetet har Stockholms innerstad riksintressanta karaktärsdrag bland annat i ”fronten mot vattenrummen och den begränsade hushöjden”.

- Det är ett stort förändringstryck i Stockholm. Vi behöver bli tydligare, säger Carl-Gustaf Hagander och förklarar att länsstyrelsen bland annat ska formulera sig kring frågor som rör fronten mot vattnet, riktlinjer och höghusplaner.

Han betonar att det inte handlar om att frysa Stockholms stadsbild. Men länsstyrelsen efterlyser en tydlig strategi från Stockholms stadsbyggnadskontor som visar hur staden ser på kulturhistoriskt värdefulla miljöer och innerstadens silhuett.

- Enligt lagen ska det framgå hur kommunen värnar riksintresset."


Här finns det skäl att påpeka några faktorer. För det första är det naturligtvis bra om staden kan formulera en större tanke kring var och hur man bör placera högre bebyggelse för att skapa en god stadsbild. YIMBY har sedan tidigare pekat ut City, Norra stationsområdet och Värtahamnen som lämpliga platser för just sådan. City därför att det redan finns högre bebyggelse där, och för att stadsbilden redan har frångått den klassiska stenstaden. Norra stationsområdet och Värtan för att det är helt nya stadsutvecklingsområden, där mindre hänsyn behöver tas till befintliga byggnader.

Men ett värnande av riksintresset Stockholms stad blir problematiskt om det tillåts resultera i en frysning av stadsbilden. Det riksintresse som länsstyrelsen idag är satt att värna är ett resultat av just en förändringsprocess över lång tid. En förändringsprocess som avspeglar Stockholm och stadens invånare och behov. Få skulle idag vilja riva Stockholm stadshus, men faktum är att diskussionerna var hätska när det skulle uppföras. Om diskussionen om riksintresset hade kommmit på 1920-talet kan man fråga sig om stadshuset ens hade byggts. Ett värnande av riksintresset får således inte tillåtas bli en stoppkloss mot förändring. Staden är en levande organism, inte ett mausoleum. Ett värnande av viktiga värden både kan och måste gå hand i hand med stadens utveckling.
 
"Riksintresset" är ett ofta använt argument i diskussioner om stadsutvecklingen på många platser i Sverige och i Stockholm. Det anses ofta som att det som ska värnas i riksintressena är självklara objektiva sanningar som inte kan förändras. Så är naturligtvis inte fallet. Riksintressen är i förlängningen resultatet av politiska beslut, precis som planregler, byggnormer och allt annat som styr hur staden kan och får utvecklas. Med detta menas naturligtvis inte att alla riksintressen kan, eller bör, upphävas. Men det finns alltid anledningar att titta på och ibland omvärdera de riksintressen som finns.

Verkar det klokt att ha som riksintresse att stoppa Stockholms utveckling? YIMBY tycker inte det.

Bråttom att bygga nytt innan Slussen dör sotdöden

Idag skriver Magnus Orest och Anders Gardebring från YIMBY ett inlägg i slussendebatten  i Svenska Dagbladet:

Slussen är en  fantastisk plats. Land möter insjö och hav, stadsdelar möter varandra, och här strålar bussar, båtar, tåg och människor samman. Slussen är en mötesplats i Stockholms hjärta, en roll som är större än Slussen i sig. Och genom stadens hjärta löper den stora kroppspulsådern, tunnelbanan. Det är viktigt att bevara och stärka den rollen, även om det innebär en lösning som ser annorlunda ut än idag.

Lika viktigt är det att Slussen byggs för alla, och inte ett fåtal. Vi behöver en lösning som är anpassad för dagens och framtidens stockholmare, de människor som av olika anledningar passerar eller uppehåller sig vid Slussen. En del för att njuta av vyerna. Men de flesta för att de använder Slussen som mötes- eller omstigningsplats. För dem behövs bra samband mellan stadsdelarna, i form av broar och stråk. Samband som har tagits med i de officiella förslagen, men som saknas både i dagens lösning och i många av de alternativa förslagen.

Slussen ansågs när den byggdes på 1930-talet vara ett arkitektoniskt mästerverk, och mycket väl anpassad efter sin tids behov. Nu behöver vi en lösning som är anpassad för dagens och framtidens behov, inte gårdagens. Dagens Slussen hanterar inte dåtidens hårda trafik, som nu istället går via Essingeleden, Västerbron och Centralbron. Av den anledningen finns det inga rationella skäl för ett nybyggt bevarande, som Jöran Lindvall föreslår (19/1), att skapa en kopia av en redan överflödig trafikplats i stadens hjärta. Vi behöver en plats för människor.

Idag är Slussen i sämre skick än de flesta inser. Betongen vittrar sönder, och delar av konstruktionen har rasat ner på Saltsjöbanans perrong, lyckligtvis utan att skada någon. Men hur länge kommer vi att ha sådan tur?

Det är viktigt att vi kommer till skott med byggandet av det nya Slussen, så att vi kan ge den gamla konstruktionen ett mer värdigt slut än den sotdöd som annars hotar. Slussen kommer att rasa om ingenting görs. Och det går inte att hejda den utvecklingen med mindre än att hela konstruktionen rivs och ersätts av någonting nytt.

Vi måste påbörja arbetet med det nya Slussen snarast. Oavsett hur vi gör kommer det att medföra flera års byggtid med störningar i trafiken och närmiljön. Men det är det priset vi betalar. Vi har inte längre lyxen att utreda och se över nya förslag i all oändlighet. Vi har inte längre tid att utreda alternativa förslag som ”Ny syn på Slussen” (26/1), vilka bland annat går ut på att tunnelbanan och biltrafiken grävs ner i tunnlar, med oacceptabla störningar i kollektivtrafiken som följd. Varför inte ge sådana idéer en plats i framtida projekt, när Citybanan är klar och situationen vid Slussen inte längre är akut?

Slussen är ett projekt för framtiden. Och framtiden börjar nu.

Svenska dagbladet slår till igen

Svenska dagbladet fortsätter sin outtröttliga tirad av utvecklingsfientliga inlägg.

Det börjar bli ganska uppenbart vilken åsikt Svenska dagbladets ledarredaktion har i frågan då man till dags dato, trots detta formliga batteri av oftast grovt felaktiga inlägg endast har släppt in ett inlägg som är positiv till en ordentlig förtätning av staden, och det skrivet i form av en direkt replik från Mikael Söderlund på kritik han fått.

Kanske vore det läge för Svenska Dagbladet att nyansera sig en aning?

Hursom, vidare till dagens inlägg av Svenska Dagbladets arkitekturskribent Ola Andersson.

Återigen dyker argumentet att skyskrapor är oförenligt med tät stad upp. Det är ju, som vi redan påpekat ett ganska magstarkt påstående då det bevisligen finns många täta och höga städer världen runt. Argumentera kan man naturligtvis göra men det blir ändå lite som att slåss med väderkvarnar när man tar en utgångspunkt ur en argumentationslinje som man bara behöver åka till valfri storstad för att motbevisa. Bara för att man påstår något tillräckligt många gånger blir det inte sant.

Ola skriver:
"Av reaktionerna att döma skulle man kunna tro att skyskrapor är något nytt i Stockholm, men så är det inte. Höghusen på Danviksklippan 1943 startade en våg av höghusbyggande som kulminerade runt 1960."

Det här är Olas skyskrapor vid Danvikstull:



Och så hade den så kallade debatten glidit ner på en om möjligt än mer infantil nivå.

"Minst ett dussin höghus byggdes i innerstaden och för förorten blev de ett kännetecken."

Höghus kan några av dem kanske kallas med lite god vilja. Vad det har med dagens idéer om skyskrapor att göra framgår dock inte. Snarare är det ett illa dolt försök att försöka skylla förortens problem på hushöjden när det i själva verket är stadsplaneringen som inte fungerar. Att Ola, i egenskap av arkitekt, inte har förstått denna koppling är ganska märkligt.

"Det är 50- och 60-talen som är höghusets och skyskrapans glansperiod i Stockholm."

Stockholm har en skyskrapa och den är med sina 32 våninger ett gränsfall. Den stod klar 2002 och heter Kista Science Tower. Byggnaden har för övrigt betytt mycket för området som fått en välbehövlig vitalisering och byggnaden har också gett mersmak.

Ola fortsätter naturligtvis med att dra upp kortet med klararivningarna. Ledsen Ola men det kortet är utspelat nu. Det är över 40 år sedan. Stockholm har stått still i över 40 år. Det räcker nu. Vi köper det inte längre. En liten kulturelit som krampaktigt håller kvar vid dåtiden har inte längre något stöd bland medborgarna.



Ola fortsätter med att försöka göra en demokratifråga av tankarna om skyskrapor. Men om det är demokrati Ola oroar sig för så dyker det upp ett problem. Stockholmarna vill nämligen ha skyskrapor.

Det är uppenbart att medborgarna är ordentligt trötta på den elitistiska attityden hos ett fåtal proffstyckare.

Jag besökte idag en bostadspolitisk debatt mellan Veronica Palm(s) och Magnus Andersson(cuf). Kvällens absolut största jubel, som nästan fick taket att lyfta sig, var när debattens moderator frågade om det inte var dags att bygga några ordentliga skyskrapor i Stockholm.
Stockholmarna är trötta på att bli behandlade som ett museum.

Ola prisar ett uttalande från Mikael Söderlund som ett positivt tecken, nämligen att han vill lämna den glesa stadens planering. I samma andetag kritiserar han att en plan på nästan 3000 småhus inte har genomförts. Argumentationen är minst sagt spretig.

"Problemet är inte bara att skyskraporna stjäl uppmärksamheten från de goda idéerna"

Skyskrapor är en god idé. Bland flera. Får man bara ha en god idé i taget? Yimby klarar av att förena flera idéer på samma gång, då klarar nog också stadsplanerarna av att göra det.

"Att åstadkomma en tät stad inom den stadsfientliga svenska lagstiftningens ramar är tillräckligt svårt med normala hushöjder"

Och det är ett argument mot skyskrapor för att? Lagstiftning kan som bekant ändras, och är också något som Yimby efterlyser. Stadsplaneringslagstiftningen är idag uttalat stadsfientlig, trots att den typen av boende är en av de populäraste boendeformerna. Att en lagändring måste till är uppenbart. Det är inte byråkrater som skall bestämma hur vi vill bo, det skall vi göra själva.

"Skyskrapors krav på trafik, parkering, inlastning och svängrum gör att de knappast ens på Manhattan fungerar i en tät stad."

Manhattan är en urban smältdegel. En fantastisk och pulserande storstad med ett otroligt utbud. Staden fungerar alldeles utmärkt. Att som Ola helt fräckt påstå att den inte gör det är synnerligen märkligt. New York är en av Sveriges populäraste resmål, så något måste det uppenbarligen vara som lockar.

Och så dyker naturligtvis de heliga parkeringarna upp. I en storstad åker man inte bil. 75% av Manhattans invånare äger inte ens en bil. Detta i ett land där normalt sett 90% av befolkningen åker bil till jobbet.

Ola kritiserar stadsbyggandet som skedde på 50- och 60-talet. Och där lär ju inte många säga emot.
Men. Ola är ju arkitekt. Hur vill han då bygga Stockholm? Jag gjorde lite research och fann en områdesskiss på kvarteret Baltic i Mariehäll som han varit med och tagit fram:



Notera speciellt den 100-procentiga frånvaron av slutna kvarter. Notera de stora sammanhängande huskropparna. Notera den formliga väggen i vänsterkant ut mot en stor parkeringsplats.
Mer 60-tal än så här blir det inte.
»
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8636 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

Gratis illustrationsprogram?
11 Mars 2020 04:44 av Huai Chuan
Tumba Centrum
1 Mars 2020 18:38 av Mårten Landström
Samråd om lägenheter längs Bredängsvägen
1 Mars 2020 18:26 av Mårten Landström
Vega station
1 Mars 2020 18:01 av Mårten Landström

@yimbysthlm på Twitter