SvD Debatt: Ökad täthet och närhet för högre livskvalité i Stockholm

Foto: Jesper Hallén

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Kritiken mot spårvagnsutbyggnaden i Stockholm är fylld av myter och överdrifter. Det är allvarligt. För drevet mot Spårväg City riskerar att hota det som är en ödesfråga för huvudstaden: en välfungerande och attraktiv kollektivtrafik.

Det går ett drev. Ett drev mot en progressiv och modern stadsutveckling.
Det går ett drev mot spårvagnen.

Nyligen har Stockholm fått tillbaka spårvägen i innerstaden. Den tidigare museilinjen till Djurgården har moderniserats och förlängts under namnet spårväg city till en kostnad av 380 miljoner. Planen är att fortsätta utbyggnaden.

Men ska man tro t.ex. Stockholms handelskammare kan vi närmast förvänta oss att stå vid Hades portar om spårvägen byggs ut. Och Svenska Dagbladet - som tycks driva kampanj mot projektet - har under det senaste året skrivit nästan lika mycket om spårväg city som det långt mer kontroversiella 30-miljarderprojektet Förbifart Stockholm. Ser man till bevakningen av den nya pendeltågstunnel under Stockholm, 16-miljardersprojektet Citybanan, är artiklarna ungefär lika många som de om spårvägen.

Det är inte utan att man undrar varför.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Debatten kring Norra Stationsområdet har kommit att handla en hel del om Alexander Wolodarski. Men problemet är inte bara Wolodarskis arbetssätt, utan framför allt den problemformulering som han ska ge ett svar på. Eller snarare bristen på problemformulering.

Stadens idé är att ha nära till folk som vi har angelägenheter ihop med. En infrastruktur och logistisk apparat som är lätt att fylla på med innehåll – byggnader och verksamheter av alla de slag tusentals eller hundratusentals människor kan hitta på när de har nära till varandra. Stadens uppgift är att underlätta samarbete och det produktiva livet.

Detta var inget problem för de icke-arkitekter som utformade Stockholm – Klas Fleming på 1600-talet och Albert Lindhagen på 1800-talet. De drog ut gator och bestämde kvarter och tomter och lät stadens borgare fylla på med innehåll. Resultatet blev, åtminstone sen vi hade fått varmvatten och avlopp och spårvagnar, inte så dåligt

Under hela nittonhundratalet har vi dock lidit av ett par vanföreställningar som tillsammans har bidragit till att vi idag istället för stad har en samling enklaver som bara hänger ihop med en svindlande dyr trafikapparat:

•    Att staden är en samling ”områden” för olika funktioner. Att den främst ska vara en familjeidyll där inget händer, och att den därför ska ligga så långt bort att den inte störs av något. Medan produktion är något fult som läggs i skymundan.
•    Att infrastrukturen är en fråga för trafiktekniker vars främsta intresse är hög hastighet mellan dessa enklaver. Och att planarkitektens uppgift är att bestämma husens utseende.

Stadsbyggnadskontoret har, på grund av medborgarnas efterfrågan, tack och lov börjat avvisa denna modell. Men tyvärr inte kommit fram till någon ny. Fortfarande ses staden som en samling bostäder, inte som en logistisk struktur för ekonomisk och annan verksamhet. Fortfarande överlämnas infrastrukturen till trafiktekniker vars enda intresse är höga hastigheter. Och fortfarande är planarkitektens uppgift detaljerna.

Och följaktligen får vi visserligen lite mer centralt belägna och tätare – tack för det! – enklaver, men fortfarande enklaver. Som tar slut där planområdet slutar. Som är sig själva nog. Som exploaterar attraktiva lägen, men vars funktion i stadens helhet betraktas som irrelevant.

Arkitekter som Dorph & Höög lyckades ganska bra med att fylla Lindhagens Stockholmsplan med innehåll. Jag tror att man kan överlåta åt marknadens aktörer att bestämma hur husen ska se ut – om det bara finns en ordentlig generalplan för hela Stockholm med ett sammanhängande system av gator, torg och parker, och med många kvarter och tomter att placera husen i. Det borde vara stadsbyggnadskontorets uppgift att förse oss med en sådan plan, istället för att slå fast att några särskilda hus ska vara vita eller ha 5 eller 40 våningar.

Elisabet Andersson och Eva Eriksson på SvD fortsätter sina privata korståg mot det växande Stockholm. Senast i raden av artiklar är ett angrepp på planerna för västra City, eller Klara sjöstad som det mer eller mindre inofficiellt kallas. I sin artikel visar Andersson upp ett par bilder som är hämtade från en volymstudie för den framtida stadsdelen, men ser samtidigt till att utelämna den detaljen, för att ge läsaren intrycket att det handlar om ett färdigt förslag.

För den som inte brukar frossa i stadsplanerarlingo innebär en volymstudie ett slags övergripande planförslag som grovt anger ungefär vad som kan byggas ungefär var. Eftersom det inte handlar om några planerade byggnader visas bebyggelsen enbart som vita och grovt tillyxade lådor utan några drag eller detaljer.

Problemet med volymstudier är att de lämnar ett stort spelrum för missförstånd bland de som inte förstår vad de visar. Någonting som i sin tur kan utnyttjas av journalister och lobbyister som vill driva sin egen linje. Ofta genom att mer eller mindre avsiktligt vilseleda allmänheten till att tro att bilderna och skisserna visar planerade byggnader, som i fallet med SvDs artiklar om västra City. SvD tar det dock ett steg längre, genom att publicera en egenhändigt fabricerad skiss som ska ”visa” bebyggelsen kring S:t Eriksbron. Den bilden kommer alltså inte från något arkitektkontor, utan har skapats av SvD. Och frågan är om inte Andersson gått över gränsen i det fallet?


Vinkeln är väl vald för att dölja vad som döljer sig bakom träden:


Träd som dessutom inte är åtkomliga för någon annan än den mycket våghalsige:


Men nu är skadan redan skedd, och många av SvDs läsare verkar tro att tidningen skriver om planerad bebyggelse.

Ja, ett förslag på en hel stadsdel bestående av fyrkantiga byggklossar utan vare sig dörrar eller fönster borde väl rimligtvis te sig fullständigt vansinnigt i de flestas ögon? Om man däremot tolkar volymstudien som just en volymstudie ser visionen väldigt lovande ut.

En överdäckning av Klarastrandsleden och spårområdet? Hur kan vi skapa någonting bra av det?

Vad sägs om en upphöjd strandpromenad som går längs med den nordöstra stranden från Karlberg till Tegelbacken? Ett grönt stråk som kantas av kontors- och bostadshus som skapar en inramning av det nya parkstråket? Och som med gångbroar binds ihop med det fina parkstråket på den sydvästra sidan av vattnet? Det här skulle innebära att Stockholm får sitt eget central park, ett stort och sammanhängande parkområde med väldigt centralt läge, och med en stor vattenmassa i mitten. Och inte heller behöver väl byggnaderna vara tråkiga papplådor i vitt och grått? Om vi varierar hushöjden och utformningen på fasaderna kommer vi att skapa en spännande och levande stadsbild. Det kommer att göra området mycket mer levande än idag, eftersom fler människor kommer att ägna sig åt olika fritidsaktiviteter på och vid Klara sjö.


Kanske blir det en oas där stressade storstadsbor varvar ner med en tur i en hyrd roddbåt? Eller där barn och ungdomar lär sig att segla jolle i en skyddad miljö? Kanske till och med någonting i stil med Venedigs gondoler för turister och stockholmare? De som inte vill ge sig ut på vattnet kanske tar en promenad eller cykeltur på någon av strandpromenaderna. Eller varför inte en löprunda? Strandpromenaden på den nordöstra sidan kommer troligtvis  att ligga några meter högre än vattnet, men det innebär inte någon avgrund. Och de människor som bara vill ta det lugnt kommer kanske att ta en öl, ett glas vin eller en glass på någon servering i anknytning till vattnet. Och bäst av allt är att inget av dagens trafikbuller kommer att höras, eftersom bilar och tåg går under jord.

Det är YIMBY:s vision för Västra City. Hur ser din ut?

Idag skriver Magnus Orest och Anders Gardebring från YIMBY ett inlägg i slussendebatten  i Svenska Dagbladet:

Slussen är en  fantastisk plats. Land möter insjö och hav, stadsdelar möter varandra, och här strålar bussar, båtar, tåg och människor samman. Slussen är en mötesplats i Stockholms hjärta, en roll som är större än Slussen i sig. Och genom stadens hjärta löper den stora kroppspulsådern, tunnelbanan. Det är viktigt att bevara och stärka den rollen, även om det innebär en lösning som ser annorlunda ut än idag.

Lika viktigt är det att Slussen byggs för alla, och inte ett fåtal. Vi behöver en lösning som är anpassad för dagens och framtidens stockholmare, de människor som av olika anledningar passerar eller uppehåller sig vid Slussen. En del för att njuta av vyerna. Men de flesta för att de använder Slussen som mötes- eller omstigningsplats. För dem behövs bra samband mellan stadsdelarna, i form av broar och stråk. Samband som har tagits med i de officiella förslagen, men som saknas både i dagens lösning och i många av de alternativa förslagen.

Slussen ansågs när den byggdes på 1930-talet vara ett arkitektoniskt mästerverk, och mycket väl anpassad efter sin tids behov. Nu behöver vi en lösning som är anpassad för dagens och framtidens behov, inte gårdagens. Dagens Slussen hanterar inte dåtidens hårda trafik, som nu istället går via Essingeleden, Västerbron och Centralbron. Av den anledningen finns det inga rationella skäl för ett nybyggt bevarande, som Jöran Lindvall föreslår (19/1), att skapa en kopia av en redan överflödig trafikplats i stadens hjärta. Vi behöver en plats för människor.

Idag är Slussen i sämre skick än de flesta inser. Betongen vittrar sönder, och delar av konstruktionen har rasat ner på Saltsjöbanans perrong, lyckligtvis utan att skada någon. Men hur länge kommer vi att ha sådan tur?

Det är viktigt att vi kommer till skott med byggandet av det nya Slussen, så att vi kan ge den gamla konstruktionen ett mer värdigt slut än den sotdöd som annars hotar. Slussen kommer att rasa om ingenting görs. Och det går inte att hejda den utvecklingen med mindre än att hela konstruktionen rivs och ersätts av någonting nytt.

Vi måste påbörja arbetet med det nya Slussen snarast. Oavsett hur vi gör kommer det att medföra flera års byggtid med störningar i trafiken och närmiljön. Men det är det priset vi betalar. Vi har inte längre lyxen att utreda och se över nya förslag i all oändlighet. Vi har inte längre tid att utreda alternativa förslag som ”Ny syn på Slussen” (26/1), vilka bland annat går ut på att tunnelbanan och biltrafiken grävs ner i tunnlar, med oacceptabla störningar i kollektivtrafiken som följd. Varför inte ge sådana idéer en plats i framtida projekt, när Citybanan är klar och situationen vid Slussen inte längre är akut?

Slussen är ett projekt för framtiden. Och framtiden börjar nu.

Idag kunde vi läsa ännu ett av de många utvecklingsfientliga inläggen i "debatten" i Svenska Dagladet. Så mycket debatt är det förvisso inte eftersom Svenska Dagbladet inte släpper in vare sig debattartiklar (om de inte är rena repliker från höga politiker) eller journalistiska artiklar som frångår den Svenska Dagbladska doktrinen om att all förändring är farlig och att Stockholm gör bäst i att bevara sig in i framtiden.

Denna gång är det Eva Eriksson, fil. dr. i konstvetenskap och arkitekturhistoriker som har levererat ett värdekonservativt alster, som dessutom innehåller rena faktafel. Man kan naturligtvis fråga sig varför Svenska Dagbladet anser det viktigt att just Eva Eriksson får komma till tals, titeln "arkitekturhistoriker" innebär inte per automatik att man vet hur städer bör utvecklas, snarare indikerar titeln att man är duktig på att beskriva städers historia. Men det är väl inte enkom med historia som den idag levande staden kan utvecklas?

Eva inleder artikeln med att beklaga sig över att Turning Torso innehåller "extremt exklusiva lägenheter". Det må så vara. Det är dock svårt att se varför detta skulle vara ett argument. Det finns uppenbarligen folk som vill bo i dem. Om jag bodde i Malmö och hade råd (vilket jag inte har) skulle jag definitivt bosätta mig där. Tänk vilken fantastisk utsikt! Det faktum att jag inte har råd innebär inte att jag för den skull tycker att den inte borde ha byggts. Det byggs också lägenheter som inte är "extremt exklusiva". Den här typen av argumentation är ohederlig då den spelar på något så billigt och banalt som avundsjuka.

Eva fortsätter att klaga på att det byggdes på det glada 80-talet. Menar Eva alltså att allt måste byggas när det är lågkonjunktur? I så fall kommer det inte hända så mycket.

"Visioner kan ha sina poänger, men de tar sällan med i beräkningen att hus åldras eller att det händer saker med projekt när de ska anpassas till krassa kalkyler. Minns ni möjligen det höga slanka torn som skulle byggas vid Medborgarplatsen för att sätta Söder på kartan under 80-talet? Och hur glada blir ni av det knubbiga torn som står där idag? Här hjälpte det inte ens med en världsberömd arkitekt som Henning Larsen."

Ja. Hus åldras. Empire State Building i USA byggdes 1930-1931 och det vet vi ju alla hur fruktansvärd denna byggnad är...

Sedan blir det märkligt. För att vara arkitekturhistoriker (vad fil. dr. i konstvetenskap har med saken att göra framgår inte) är Eva märkligt dåligt påläst.
Söder Torn, eller "Haglunds pinne" som den ofta kallas, ritades från början av just Henning Larsen. Det var i ursprungsplanen en smäcker skyskrapa på 40 våningar. Men skönhetsrådet och klåfingriga politiker kompromissade om Larsens vision och kvar blev en 20 vånings-pinne. Ingen skyskrapa, bara ett höghus. Naturligtvis fallerade i samband med detta också fullständigt arkitektens vision. Larsen hoppade av i protest och vill idag inte kännas vid tornet. Söder Torn är inte ett resultat av Henning Larsens arbete utan av politisk kohandel och just den konservatism som Eva är ett exempel på. Att Eva inte känner till detta är ytterst märkligt.

Eva fortsätter att beklaga sig över att Stockholm anses konservativt och musealt av många. Yimby hör till dessa. Att Eva, i egenskap av arkitekturhistoriker, inte kan se detta är också märkligt. Med sin sakkunskap borde hon märka att arvet efter Asplund och Ragnar Östberg (Stockholms stadshus) inte har förvaltats alltför väl. De svenska arkitekter som idag gör bra ifrån sig får alltsom oftast uppföra sina intressantare skapelser i andra städer eller utomlands. I Stockholm skall vi till varje pris bevara oss in i framtiden.

Naturligtvis klagas det också över att man ibland kan vilja att hus skall sticka ut. Det här är en mycket märklig inställning som fått fotfäste hos vissa i Stockholm. Att det är någonting automatiskt dåligt om hus syns. Om man finner hus intressanta, annorlunda eller vackra. Nya byggnader skall helst inte synas.

Eva fortsätter att missa målet när hon beklagar sig över att det som nu planeras inte är resultatet av konkreta behov och exemplifierar med stadsbibliotekets utbyggnad. Att bibliotekets samlingar inte får plats i den gamla byggnaden och att verksamheten behöver expandera just på grund av ökande platsbehov verkar helt ha gått Eva förbi.

Eva skriver:
"Traditionellt har man alltid byggt märkesbyggnader, sägs det nu. Det är förvisso sant. En elit kring kyrka och hov har genom historien format bestående monumentala byggnader i städerna. I modern tid har andra aktörer tagit över."

Det är naturligtvis smått komiskt hur Eva försöker vända diskussionen om att handla om att det är en liten elit som vill bygga när verkligheten är att det är en liten, oerhört kulturkonservativ, elit (som arkitekturhistoriker och fil. doktorer i konstvetenskap exempelvis) som till varje pris vill förhindra att staden utvecklas. Det är idag konservativa små grupper som skönhetsrådet och samfundet sankt Erik som till varje pris försöker att stoppa Stockholms fortsatta utveckling medan de boende mest panikartat försöker att hitta en lägenhet...

Med Evas logik bör vi för övrigt riva alla kyrkor och slott i Stockholm, de är ju uppenbarligen inget att ha.

Eva fortsätter:
"Det finns många platser som kan lyftas och berikas med nya byggnader av hög klass inom Stockholms gränser, främst utanför innerstaden."

Och ger ännu ett exempel på den kultursnobbism som så ofta kommer fram. "Låt pöbeln bo någon annanstans, ett par mil utanför stan, bara vi slipper det". Eva tillhör den alltför vanliga kategorin av "tyckare" som tror att Stockholms innerstad för all framtid måste definieras av de gamla tullarna. Tur för oss som skall bo här, och inte bara studera stadens historia, så håller ju detta nu på att förändras. Hammarby sjöstad knyts snart ihop med innerstaden (hyffsat iaf), Kungsholmen exploateras vidare, planerna för Norra Stationsområdet, Norra Djurgårdsstaden och Värtan  växer så sakteliga fram. Det som är innerstad kommer (om man bygger som folk faktiskt vill bo) att växa, och där bör vi definitivt låta modern arkitektur få göra sitt avtryck.

Det är märkligt att Svenska Dagbladet ännu en gång tar in en så dåligt underbyggd och faktuellt  felaktig artikel. Det är inte första gången, och knappast heller den sista. Än märkligare är att det trots alla dessa negativt inställda artiklar inte setts en enda artikel (bortsett från Mikael Söderlunds egen replik) som är genuint positiv till utveckling och förnyelse av Stockholm. Den ideologiska slagsida som SvD har blir alltmer tydlig för varje artikel om Stockholms utveckling (eller brist därav) som förs in.

Evas argumentation är dåligt underbyggd, saknar konkreta argument och klarar inte av att dölja vad det egentligen handlar om.

Eva är en NIMBY.

Svenska dagbladet verkar gilla att skriva om människor som bara kan tänka på sig själva. Senast var det några damer som inte ville ha några lekande barn i sitt kvarter, den här gången protesteras det mot att en "park" skall tas bort.

Till saken hör att det inte ens handlar om en minskad "grönyta", den borttagna ytan kommer att kompenseras genom att den gamla järnvägsgraven mellan Fatbursparken och Mariagårdstäppan däckas över. Det är inte heller så att det råder någon akut parkbrist i området. Vad det handlar om är ännu ett exempel på boende som har sitt på det torra och inte bryr sig om andra människor.



De påstådda 50x50 meter som påstås i artikeln är ordenligt överdrivet, vilket man kan se på flygbilden här ovanför. Med tanke på att "parken" skall ersättas med ny yta på annan plats ter det sig fullständigt uppenbart att platsen kan nyttjas avsevärt bättre för de 70 bostäder som man planerar att uppföra på platsen istället.

"Parken" har funnits i 20 års tid. Det handlar alltså inte om några påstådda kulturhistoriska värden som här riskerar att gå förlorade. Det handlar om ett antal människor som inte vill ha nya grannar. Varken mer eller mindre. Typisk "bygg inte här"-argumentation.