Krönika: Corbu your enthusiasm

För en tid sedan plågade jag mig igenom ett antal böcker av och om Le Corbusier. Det är en märklig upplevelse att läsa Le Corbusier, han är pladdrigt vimsig, maniskt repetitiv, obehagligt hatisk och patetiskt sentimental, allt på en gång. Ja, det är som att hamna lite för nära en sådan där bisarr, aningen surt luktande tosse-gubbe som varje stadsbibliotek med självaktning håller sig med. Man hör det rättshaveristiska mässandet, argumentationen som hela tiden graviterar mot det psykotiska, de minutiösa utläggningarna av petitesser samtidigt som fundamentala problem obekymrat förbigås.

Le Corbusier var en snurrig liten man med ett heligt uppdrag: Att bygga det fullständigt ordnade och rationella maskinsamhället. Social och geometrisk harmoni gick enligt honom hand i hand. Geometrisk harmoni, det kunde till exempel vara Plan Voisin:



Plan Voisin

Plan Voisin är Corbus vision för centrala Paris, finansierad av biltillverkaren Voisin. Borta är de förhatliga "korridorgatorna", gränderna, gyttret. Själva Paris. Istället har vi fått en parkstad för obehindrad biltrafik. Som Jane Jacobs har påpekat finns stora likheter mellan Corbus utopi och Howards trädgårdsstad, trots att de ytligt sett är mycket olika. Corbu själv insåg detta. Han kallade sin stad för en vertikal trädgårdsstad.

Vid ett tillfälle drabbades han av tvivel på sin stadsplanering. I La Ville Radieuse (övers. Guiton, The Ideas of Le Corbusier) beskriver han sin vånda:

"My analyses, my calculations, and a powerful intuition had convinced me that I must set up a new scale for the city /.../ But how disturbed I was by the result! What anguished weeks I lived through! /.../ I was tortured by the thought that the great empty spaces of this imaginery city, everywhere dominated by the sky, would be so dead, so dull, that its inhabitants would be panic-stricken. /.../ It took me eight anxious years to discover the solution. It proceeded from the following question: what kind of life should a machine age man really lead? How can I fill every moment of his daily life [sic!] and, better, make these moments enjoyable? Still better, give this man a sense of personal freedom in this collective organism and the means of satisfying the personal initiatives resulting from this freedom? /.../ With these questions clearly formulated in my mind, I one day told myself: sports must be an everyday activity, and THEY MUST TAKE PLACE RIGHT OUTSIDE THE HOUSES."

Ridå! Corbu ritar världens kanske tråkigaste stad, inser överraskande nog att den är tråkig, grubblar i åtta långa år och kommer fram till att idrottsanläggningar är lösningen. Geniets vägar är onekligen outgrundliga. Corbus utopi är uppenbart totalitär och teknokratisk. Att läsa Corbu mot bakgrund av de disciplineringsprocesser som Foucault tematiserat är så plågsamt enkelt att många (bl.a. Foucault själv) dragit sig för att göra det, även om det finns undantag (t.ex. Sten Gromark, Fängslande arkitektur, 1987).

Hans favoritbok var naturligtvis Don Quijote (som han sägs ha klätt in i hud från sin hund Pinceau). Han ritade många rena, geometriskt harmoniska byggnader, blev allt mer bitter och simmade en dag ut i havet och försvann. Men hans geni lever kvar, i femkilos-pekböckerna (ni vet de där som är lite "filosofiska") på arkitekternas coffeetables, i konstmuseernas presentbutiker och i Peder Altons alltid lika djuplodande krönikor.

Bevingade ord:

"Never undress in your bedroom. It is not a clean thing to do and makes the room horribly untidy".
(Vers une architecture)