Svenska Dagbladet tog tidigare i veckan upp
“problemet” med att Stockholm växer. Det största problemet är tydligen att staden växer på höjden. För Stockholm får enligt Länsstyrelsen inte göra det. Stockholm ska se ut som om tiden stått stilla sedan slutet av 1800-talet. Att utgå från samma normer som gällde när stadens byggnader varken hade elektricitet eller rinnande vatten är förmodligen rätt väg att tackla framtiden.
OK, nu raljerar jag. Och jag överdriver en hel del. Visst är det viktigt att bevara stadens skönhet.
Men jag vill att du som läsare ska vara ganska kritisk mot artikeln i SvD. SvD agerar inte objektivt i frågor som rör Stockholm och stadens utveckling. SvD arbetar hårt för att med ganska subtila medel föra fram åsikten att utveckling är dåligt. Detta genom vinklade nyhetsartiklar och riggade skendebatter, där de bara låter den ena sidan komma till tals samtidigt som den andra sidan ska tigas ihjäl. Vi talar alltså om kvällstidningsjournalistik som är maskerad som mer seriös nyhetsjournalistik. Nåja, nog om SvDs bristande trovärdighet i frågor som rör Stockholms utveckling.
Enligt den här artikeln vill i alla fall Länsstyrelsen göra gällande att stadens låga skala är ett riksintresse. Jag ställer mig frågande till om det verkligen är rätt sätt att se på saken. Staden har sitt utseende, och den har växt fram som den har gjort för att tackla olika behov som har uppstått genom tiderna. Stockholm började sin existens som en liten timrad fästning som vaktade inloppet till Mälaren. Fästningen växte till en handelsplats, och handelsplatsen blev till en stad. I sinom tid blev staden Sveriges största, och landets huvudstad.
Allt detta tack vare att staden tilläts växa på sina egna villkor.
Stockholm hade aldrig blivit vad det är idag om stadens utveckling under historien fått styras som av små elitgrupper som bara utgår från sina egna värderingar och önskemål, men som fullständigt struntar i vilka behov stadens invånare har. Denna inställning ger tjänstemannen Carl-Gustaf Hagander på Länsstyrelsen uttryck för:
"Stockholms stad har inte förtroende att själv hantera sin stad eftersom den är av riksintresse", säger han till SvD.
Menar han med detta att vi som lever i Stockholm inte förstår vad som är bra för oss? Personligen tycker jag att det luktar tjänstemannastyre lång väg. Och genom det uttalandet har kanske Hagander omedvetet satt fingret på just det problemet? Ett annat exempel på hur Länsstyrelsens förkärlek för banaliteter drabbar folks vardag finns
här på SVT, i ett reportage om den bostadsrättsförening i Tensta som inte får renovera sina egna hus. Orsaken är att stadsmuseet och Länsstyrelsen tycker att de är “unika” exempel på miljonprogramsarkitektur.
Jag ställer mig frågande till om de människor som fattar dessa beslut själva bor i miljonprogrammets numera ganska nedgångna betonglimpor. Eller om de personligen är villiga att betala de extra kostnader som en lägre standard medför, eftersom de anser att byggnaderna måste bevaras i rätt skick? Det är ju lätt att fatta svåra beslut, så länge man inte själv drabbas av dem.
Men om nu folks boendemiljöer mot deras vilja ska förvandlas till museum är det väl inte mer än rätt att Länsstyrelsen subventionerar dessa med offentliga medel?
Hur som helst, jag tycker att stadens skönhet är värd att bevara. Men jag tror inte att vi hittar den hos någon enskild tjänsteman. Jag tror att stadens skönhet ligger i varje betraktares öga. Det jag uppfattar som vackert ser någon annan som fult. Jag tycker att vissa byggnader ser avskyvärda ut, medan andra tycker att de är vackra. Så enkelt är det. Vi har inget facit för vad som är snyggt eller fult. Höga hus är vackra i vissas ögon, fula i andras.
För att göra alla nöjda måste vi kanske finna oss i att stadsbilden innehåller sådant som vi alla stör oss på, om den samtidigt ska innehålla någonting som faller alla i smaken?
Staden måste faktiskt få vara ful på sina håll.