Utskrift från www.yimby.se
....

Sevärt om Turning Torso

Sweden is a country that is used to doing comfortable things; if someone wants to do something new he is fired. It’s terrible! (…) It speaks very badly, not only for the company but for the country. Sweden is not a place for visionaries. (…)
- Santiago Calatrava, arkitekt



» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Blandade intryck från DN-ledare


Dagens Nyheter presenterar i sin huvudledare idag "Fem punkter för Stockholm". Det är välkommet att DN:s ledarsida, som tenderar att ofta vara konservativa nejsägare, vill utveckla sitt resonemang och istället för att säga vad man inte ska göra istället pekar på vad man ska göra.

Det hela börjar dock i moll, med vid det här laget ganska klassisk DN-retorik:
Stockholm behöver inte göras om, inte ha jippo på jippo, inte bygga spektakulära turning torsos. Stockholm behöver vårdas, förbättras och utvecklas med sin tid.

Att vi ska vårda de positiva värdena i vår stad håller nog de flesta med om. Inte heller kan de problem och utmaningar som Stockholm står inför lösas med symbolprojekt. Det är inte det som debatten handlar om. Istället handlar det om huruvida vi ängsligt ska titta tillbaka i tiden och tycka att det som kommer hädanefter bara kan bli sämre, eller om vi ska våga göra det som vi vågade förr, nämligen att bygga nya byggnader som får synas och som kan utveckla staden. Den nedvärderande och förlöjligande syn på intressant och spännande arkitektur som DN:s ledarsida här ger uttryck för känns mest som trött och oseriös. En stad utvecklas alltid. Frågan är inte om vi ska bygga, utan hur vi ska se till att det som byggs blir bra.

Det är hög tid att göra upp med ängsligheten och släppa Klara-traumat.
Staden kan förtätas, fler hus inom tullarna och nya hus på mark som en gång tjänat industri- och hamnstaden. Stenstadens blandning av arbetsplatser, bostäder, affärer, nöjesställen ska vårdas.

Att staden måste utvecklas, kan förtätas, och innerstaden växa är frågor som YIMBY ser som självklara. Det är också glädjande att just blandstaden identifieras som något positivt. YIMBY kan bara instämma! Frågan här är vad DN:s ledarredaktion menar med "vårdas". Den naturliga utveckling som en stad måste få ha är vårda staden. En stad som inte får utvecklas är en döende stad.
Trafik och viss trängsel hör till staden. Liksom möjligheten att flanera i öppna torg och parker. Ju tätare stad desto större behov av gemensamma vardagsrum utan kommersiellt tvång.

Det här är ganska självklara saker, och här kan vi bara hålla med. I en tät stad är torg och parker, liksom gröna innergårdar (och gärna gröna tak) mycket viktiga delar. Men det hänger också ihop. En tät stad måste ha bra stadsparker och välkomnande torg, precis som bra stadsparker och väkomnande torg behöver en tät stad.

Så länge trafiken inte får ta överhanden är den sällan ett problem. Tyvärr är det inte alltid så i dagens Stockholm. Det finns de som ser fler motorvägar som den enda lösningen och andra som vill se en helt bilfri innerstad. Lösningen behöver inte vara fullt så svart-vit. Man kommer långt genom att helt enkelt låta trafiken (som även inkluderar kollektivtrafikresenärer, cyklister och gångtrafikanter) anpassa sig till stadens och platsens villkor. Genom att få fler att gå, cykla eller åka kollektivt minskar trängseln på gatorna.
Det finns en del att plocka bort från Stockholms torg och gator, både i form av kiosker och tältutställare. En stads kvalitet mäts också i snygghet. Skräp, avfall, klotter, illa underhållna trottoarer - tyvärr saknas det inte i Stockholm.

Det här kan vid en första anblick te sig trevligt. Men frågan är hur spännande och intressant en stad blir om allt ska passas in i en trång mall. Kiosker och andra tillfälliga handels- kultur- eller mötesplatser tillför också positiva värden genom det oväntade, det annorlunda och det inte fullt så tillrättalagda. En stads kvalitet mäts inte bara i snygghet, även om de flesta av oss nog tycker om när det är städat på gatorna. Men det brokiga och annorlunda är något som hör en storstad till. Det är viktigt att komma ihåg.

Staden är inte en utställningsmonter i ett museum.

Tyvärr är det svårt att komma ifrån känslan av att Dagens Nyheters ledarredaktion fortfarande sitter kvar med en Skansensyn på Stockholm, en stad vars bästa tid redan har varit.

Men det fnns också utmärkta, och välkomna, ställningstaganden i ledaren. Bland annat tas svårigheten att få tag på en hyresrätt upp, en fråga som våra politiker behöver ta på mycket stort allvar. De lösningar som DN:s ledare presenterar är frågor som YIMBY inte tar ställning till, men vi hoppas att alla politiker placerar denna fråga högt på sin agenda, oavsett vilken lösning de förespråkar.

Cykling befrämjar hälsa och miljö. Ju fler som väljer att pedalpendla i stället för att ta bilen desto lägre CO2-utsläpp. Trampad tvåhjuling i stället för buss och t-bana minskar trängseln i kollektivtrafiken. Och cyklisten får starka ben.

Allt fler tar cykeln till jobbet, trots att färden inte bara innebär varm svett av ansträngning utan emellanåt kallsvett av fasa. Det blir farliga utkörningar när man ska runda något av alla fordon vars förare tycker att målade cykelfält är utmärkta p-platser – lappa dem, utan pardon.

Flera trafikljus reagerar inte för cyklister. Ställ om systemet. Somliga gator i staden är enkelriktade. Några av dem borde kunna öppnas för dubbelriktad cykling, i målade fält, för att tramparna ska komma rätt i närmaste stora rysarkorsning.

Det är brist på p-platser, men att låta cykelbanor sluta tvärt i gatuparkeringsrutor är inte bra.

För övrigt måste något göras åt Tegelbacken. I cykelrusningarna är olyckstillbuden och okvädningsorden legio.

Här går det bara att applådera. Stockholms trafikplanering utgår fortfarande i hög grad från bilisten, även i cykelplaneringen. Cyklisterna får ofta nöja sig med halvmesyrer och ibland trafiklösningar som är direkt livsfarliga.
När Stockholm och många andra städer gjorde sig av med sitt spårvägsnät var det för att bereda plats för bilarna. Snart kom en motreaktion: Människor ville inte leva i en stad där bilens behov gick före människornas.

Levande städer med tät bebyggelse och många fotgängare behöver en välutbyggd kollektivtrafik. Det fick Stockholm när tunnelbanan byggdes ut under decennierna efter andra världskriget. Sen blev det stopp.

Kostnaderna för att bygga tunnlar var höga, och ju mer miljökraven skärptes desto dyrare blev det.

För att Stockholm ska kunna bygga ut kollektivtrafiken i takt med de växande behoven krävs ett transportslag som är billigare än tunnelbanan och har högre kapacitet än bussen. Kort sagt: Det är dags att åter bygga ett sammanhängande nät av spårvägar.

Återigen är det bara att applådera. Det är hög tid att spårvagnen åter får en plats även i innerstaden. Utbyggnaden av spårväg city är på gång, och det höjs också röster för att göra om linje 4, en av europas mest belastade busslinjer med över 60.000 passagerare per dag, till spårväg. Det innebär dock inte att tunnelbanan är färdigbyggd. Både stadsspårvägar, tvärbanor och tunnelbanan behöver byggas ut i ett växande Stockholm.
 
Andra bloggare om DN:s ledare.

Nytt skyskrapeförslag i Stockholm


SVT:s ABC-nyheter rapporterar om att den borgerliga majoriteten tillsammans med kommunala familjebostäder planerar för en skyskrapa vid Ropsten i Stockholm. Det handlar om en 54 våningar och 187 meter hög byggnad som är tänkt att innehålla bostadsrätter, hyresrätter, kontor och butiksyta.  Det blir alltså något av en blandstad på höjden.

Byggnaden skulle, om den uppförs, bli nio våningar högre än kaknästornet och tre meter lägre än Turning Torso i Malmö, Sverige högsta, och hittills enda, skyskrapa. Byggnaden är tänkt att byggas precis vid tunnelbanestationen i Ropsten.



Tornet kan, om detaljplanen godkänns, börja byggas om fyra-fem år, vilket onekligen är en lång tidshorisont.

Sten Nordin säger till SVT:s ABC-nyheter:

Det kommer att innebära att vi kan visa att vi har en ny spännande arkitektur i Stockholm, att det händer nya spännande saker när det gäller bostadsbyggandet. Och att vi på det sättet utvecklas som en modern storstad

YIMBY gläds åt visionen, men kan också konstatera att det inte är första gången som denna typ av projekt föreslagits i Stockholm. När projekten väl blir av (vilket de oftast inte blir) tenderar de att bli nedbantade halvmesyrer, som Söder Torn där arkitekten Henning Larsen till slut hoppade av i protest. Vi hoppas därför från YIMBY:s sida att det finns substans bakom utspelet. Om staden vill locka till sig intressant arkitektur och duktiga arkitekter gynnas läget knappast av ännu ett skyskrapeutspel som rinner ut i sanden.


På de visionsbilder som har presenterats ser huset mycket ensamt ut. YIMBY ser här gärna att det tillåts fler höga byggnader i närområdet. Värtan är ett utmärkt område för att tillåta den typen av bebyggelse, med sin närhet till dagens befintliga innerstad, men ändå tillräckligt avstånd för att inte i någon större grad påverka stadsbilden i befintliga stadsdelar.

Vi hoppas också att byggnaden om den blir av får en god urban integrering i markplan. Det är svårt att avgöra i ett så tidigt läge, men det finns fog för oro om man ska tro visionsbilderna:


YIMBY ser helst att skyskrapor i Stockholm får placeras i en tät och levande stadsmiljö. Visionsbilden är inte helt övertygande i den frågan.

YIMBY ser fram emot utvecklingen av Värtanområdet, ett område som präglas av en hög ambitionsnivå. På grund av sin fysiska isolering från den övriga innerstaden, där delar av nationalstadsparken ligger som en barriär mellan Värtan och den befintliga innerstaden, kan landmärkesbyggnader vara ett bra verktyg för att skapa attraktionskraft för området. Att bygga den här typen av byggnad precis vid tunnelbanan är också ett utmärkt verktyg för att få ett flöde av människor, och därför en levande stadsmiljö, under en stor del av dagen.
 



Uppdatering: Även Metro skriver om projektet (PDF). Metro:s uppgifter skiljer sig något från ABC-nyheternas och uppger att bygget kan starta "om ett par tre år". Metro:s artikel kompletterar också med uppgifter om att tunnelbanestationen i samband med projektet ska genomgå en rejäl upprustning och att projektet är ett samarbete mellan familjebostäder och Skanska. Det här är positiva uppgifter som ger lite mer substans till planerna. Skanska har erfarenhet av att uppföra denna typ av byggnader och har bland annat byggt 30 St Mary Axe i London.
 
Uppdatering 2: Arkitekter är enligt WebFinanser arkitektbyrån Rosenbergs Arkitekter.
 
Uppdatering 3: Vi har nu fått tag i högupplösta bilder från Rosenbergs Arkitekter:
Bild 1, Bild 2, Bild 3, Bild 4, Bild 5, Bild 6, Bild 7.

Uppdatering 4: Nu finns det en facebook-grupp för att stödja "Stockholmsfyren".
 
DN skriver också om projektet här.

100hus - Ett sätt att skapa mångfald?

Det har hänt mycket inom Svensk design, musik och mode under det senaste halvseklet.
6 april 1974 stegade Blue Swede upp på scen med en korsning mellan pälsverk och superhjältedräkt. Men dansbandsdöden spred sig som digerdöden och 1977 presenterade Kaj Kindvall artisten Magnus Uggla för Sveriges första punkrockare när han släppte skandalskivan "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt".

Punkens anarkistiska tonläge vann i popularitet. En svartsjuk och uppgiven Ritchie Blackmore kallade punken för hårdrock, fast omusikalisk. Men hårdrockarna fick sin revansch. Pudelrocken tog över och det blev inne att vara kung igen. Frisyrerna blev längre och längre. Gitarrsolona blev snabbare och snabbare. Ända tills gitarrhjälten Yngwie Malmsteen med håret ned till knäna förstörde allt, genom att vara så rapp i handen att Van Halen framstod som en nykomlig i Matz Bladhs orkester.

Svensk kulturhistoria kan beskrivas på många sätt och meningarna går isär. Men en sak är de flesta av oss överens om. Det har hänt mycket det senaste halvseklet inom musik-, design- och klädmode. Men tittar vi på de estetiska dragen i svensk arkitektur har det inte hänt mycket. Då och då riskerar entreprenörer arbete och inkomst genom att bygga något avvikande, trots alla proteststormar. Det hände när man byggde Turning Torso. Ibland kommer utlänningar och planterar kultur i vårt avlånga land. Det hände när ishotellet i Jukkasjärvi byggdes.

Ibland bygger man något avvikande i Stockholm också. Det hände när Globen byggdes. Men tittar man på vardagsarkitekturen så är det mesta sig likt sedan ett halvsekel tillbaka. Husen är standardiserande både vad gäller fasaden mot gatan såväl som livskoncepten inuti. Vi Stockholmare har inte många val. Det är den enfärgade boxen med standardfönster och standardlägenheter som dominerar.


Typisk Stockholmsbyggnad som inte avviker. Jag får intrycket av att ingen bryr sig om dessa hus.

Hur en stad som varit så ledande inom många discipliner som design och inredning kunnat vara så uttryckslös och intolerant mot det avvikande inom arkitektur är en gåta som många arkitekter och debattörer runt om i Europa försökt lösa. En del skyller på andra såsom politiker eller skönhetsrådet. En del säger att stadsplaneringen är det enda viktiga och att variationen i arkitekturen är onödig. Danskarna och Finnarna har varit internationellt beundrade i många decennier. Norrmännen börjar lära sig. Men i Stockholm står tiden still. Eller?


Typisk splitterny Stockholmsbyggnad i ett område för höginkomsttagare. Huset skulle kunna må bra av en skönhetsoperation.

Jag ser ljusglimtar även i Stockholm. Tittar man på arkitektur som Stockholmarna själva bestämt utseendet på så är variationen stor. Vandrar man till exempel mellan villorna i områden där de boende själva kunnat bestämma utseendet, så ser man att variationen är stor. I dessa områden är även variationen mellan olika boendekoncept stor. Man pryder utseendet på sina hus och variationen mellan stilarna är stor. Stockholmarna älskar att titta på Martin Timells renoveringstips och lägger ned mycket tid på att renovera och personifiera sina hem. Jag träffar unga arkitekter som brinner för att skapa något nytt.

En del anser att det är först när politiker, byggbolag och stadsbyggnadskontor styr utseendet på husen som utseendet och boendekonceptet blir monoton. De menar att i den ändlösa bostadsbristens och funktionalismens Stockholm finns ingen drivkraft bland politiker och byggbolag att skapa variation. Men när Stockholmarna själva får bestämma så blir resultatet annorlunda.


I områden där de boende har resurser att till stor del välja boendekoncept och utseende själva hittar man sällan två likadana hus.

Att låta de boende själva pryda sin stad är kanske därför Stockholms sätt att ta sig ur modernismens starka grepp om staden. 100hus är ett projekt som handlar om att låta de boende själva beklä Hornstulls fasader med konst eller andra typer av installationer såsom vindkraftverk.

En del är rädda för att diverse politiker, stadsmuseet och smakråd ska slå ned projektet. Situationen kan tyckas hopplös. Hur ska några privatpersoner lyckas bygga hus som avviker i en stad där inte ens internationellt erkända arkitekter ges svängrum. Men än finns det hopp. 100hus initiativtagare John Higson sa nyligen enligt en artikel i Södermalmsnytt att projektet har ett brett politiskt stöd. Men än vågar jag inte jubla. Politiker har vänt kappan efter vinden och gjort kovändningar förr mot avvikande arkitektur. Man har många gånger halshuggit och banaliserat byggnader som det tilltänkta organiska hotellet vi Norra bangården och Haglunds Pinne. Vi får se om de löper hela linan ut och låter kreativiteten flöda hos befolkningen denna gång. Det hoppas i alla fall vi på YIMBY. Låt oss ge våra politiker, arkitekter och stadsplanerare en dunk i ryggen och säga ”Ge oss förtroendet att skapa något nytt!”.

Vad tycker du? Håller du med om att variationen inom arkitektur i Stockholm kan vara större? Tycker du att frågan är viktig? Om svaret är ja, hur kan vi stimulera en större mångfald?
 

Typisk modern Stockholmsbyggnad som skulle kunna må bra av lite kärlek.

Krönika: Vår käraste krater diskuteras igen

Sergels torg var aldrig tänkt som en idyll.

Det är nästan lite befriande att läsa det. Den som säger det är Jörgen Kjaersgaard, arkitekten bakom Sergel Torgs - Plattans - svartvita ytbeläggning. Följdfrågan blir då - vad var tanken bakom Plattan, om den inte skulle vara en idyll? I efterhand skyller den nu 80-årige arkitekten på politikernas snålhet; istället för marmor och tunn belyst vattenfilm blev det betongplattor, vilka inte har underhållits på ett bra sätt. Men oavsett material - Plattan hade säkert kunna skapas av blålera eftersom syftet ändå inte var en idyll - kvarstår frågan: Vad var tanken bakom?

Ett vanligt svar är att Plattan skulle bli ett ‘folkets torg’. Då när den byggdes var det sextiotal. Det var en tid för revolution, bort med det gamla, in med det nya! Statarlängorna ställdes på höjden i Flemingberg och Hallonbergen, miljonprogrammen tröskade fram identiska bostadsområden med lägenheter stöpta i samma byggstandard. Det var framåtanda, solidaritet och arbetarnas samhälle! Arbetare behöver, som bekant, inga indivduella lägenheter eller bostadsområden. För arbetare spelar inte utseendet på husen någon roll, för hemmet är bara en oviktig detalj där sömn och reproduktion utförs. Det verkliga livet sker på arbetet, i det offentliga, i kollektivet. En arbetare är inte så mycket människa eller individ, som en enhet i den stora massan. The sum of all things.

Plattan skulle vara folkets torg. Jag kan tänka mig att dåtidens ansvariga - från regering till kommunalråd - tänkte sig hyllningsparader till folkhemsgudarna Myrdal, dans- och flagguppvisningar på första maj och ‘normativitet, konformitet, solidaritet’ som slagord. Trots allt så var vi ju Sverige - bäst i världen inte bara på allt, utan också socialism.

Oturligt nog verkade inte folk ta till sig folkets torg. Dumt nog verkade man inte vilja hylla sina landsfäder. Arbetarna visade sig vara inbilska och illojala och utan pli på sina ungar (vilket hade märkts redan tidigare; Cue Club-kravallerna i Göteborg 1966, Slaget om Hötorget i juni 1965 och samma år i augusti modskravallerna, också på Hötoget). Systemet ville sig inte riktigt, för istället för ett folkets torg blev Plattan en … ja, en icke-idyll.

Vilket förstås var torgets syfte. Jörgen Kjaersgaard säger ju, att “Sergels torg var aldrig tänkt som en idyll”. Däri fick han rätt, för mitt i stan - Stockholms absoluta centrum - finns en krater i marken. Om inte den svartvita ytbeläggningen och Edvin Öhrströms glasobelix ha gjort Sergels Torg känt, så gjorde Stefan Jarls kultförklarade film ‘Dom kallar oss mods’ resten. Kenta och Stoffe blev kanske Plattans motvilliga arketyper för vad för folk folkets torg kom att tillhöra. Ett folk som folkhemmets folk helst inte låtsades om; mods, alltså. Knarkare, hippies, ungdomsbrottslingar och opålitliga samhällsfarliga element med långt hår. Samhällets olycksbarn, bortsett från att samhället inte vill erkänna deras existens - eller hjälpa dem. Först i slutet på 70-talet började Plattan att ’städas upp’, kanske inte så mycket för att hjälpa pundarna till ‘Ett anständigt liv’, utan mer för att de skadade turismen. Och bilden av Sergels Torg som ett folkets torg. (Antagligen hade närheten till riksdagshuset en viss inverkan; Riksdagen låg, som bekant, i Kulturhuset fram till 1975).

Fast det blev ändå inte särskilt idylliskt. Vilket förstås är torgets syfte. Det ska vara en oidyll, och har man gått över Plattan en kväll i slutet av november när regnet faller horisontellt på grund av de mellan husfasaderna koncentrerade höststormsstötarna, så har man inte en tanke på idyll. Vad jag inte riktigt hajar är dock varför vi ska hålla fast vid mardrömmen.

Modsen är döda eller numer förborgerligade husfädrer i förortens villaområden, i skuggan av de andra oidyllerna - Skärholmen, Hallonbergen, Hallunda, Vårby Gård. Betonglandet. Folkhemmet ligger i spastiska dödsryckningar, ett ideologiskt experiment som inte utföll som det var tänkt. Sverige blev inte ett Myrdalsunionen, inte ens ett nytt Kambodja. Sverige blev … ja - vad det alltid varit. Ett bra och dåligt land på många sätt, men ändå ett land som i vissa kretsar ses som ett paradis. Dock ett paradis utan överdrivet utmärkande arkitektur.

Men Plattan är kvar. Och tanken är kvar. Det skulle inte bli någon idyll. Men det blev inte heller en folkets arena (kom igen, den enda gången Plattan verkligen är en folkets arena är när Sverige har vunnit ett krig … eh, ett VM i hockey). Så vad ska det bli istället - vad har vi kvar att testa?

Det må svida i skinnet på inbitna rödgardister, men Sveriges befolknings enda kvarvarande drivkraft vid sidan om nationell hybris, är - konsumtion. Industristaten är inte vad den varit. Stålverk 80-spöket skrämmer fortfarande. Stockholm är inte längre den alldeles självklara pärlan i moder Sveas blågula klänning (köpt på H&M, sydd av pakistanier i norra Bangladesh). Malmö, Göteborg, Västerås, Boden och andra städer konkurrerar om glittret. Det som driver utvecklingen framåt - vara det en snurrande skånsk torso eller ett magiskt slott i Norrland - är inte ‘ett folk, ett rike’. Det är galleriorna, köpcentren, visan om att ‘money makes the world go around’.

Stockholm behöver inte färre gallerior. Stockholm behöver fler. Gärna några som syns ovan jord också. Stockholm har annars en tendens att vilja gräva ner saker; spårvagnarna, till exempel. Men vad nytta gör fantastiska byggnadsverk om de är nedgrävda!? Tanken att Plattan ska vara en till 360 dagar om året mer eller mindre övergiven samlingsplats är inte bara korkad, utan direkt skadlig. Plattan är som ett svart hål, som suger åt sig allt framåtskridande momentum i Stockholms utveckling. Så fort något föreslås hamnar diskussionen förr eller senare först kring vad man ska göra med Slussen - och så, Plattan.

Det finns möjligheter att behålla samlingspunkten - och kommersialisera den. En möjlighet är att inte gräva nedåt. Glasa in vad som behöver glasas in - och så, på torget som blir kvar, kan vi vifta med flaggorna när Sverige gör mål. Och vi kan vifta våra flaggor under en glaspyramid.

Jag tror att Johan Tobias Sergel skulle gilla idén, en Kheopspyramid av glas, mitt i stan. Det är i alla fall bättre än en krater.

Malmö fortsätter att bygga på höjden

Malmö, den enda staden i Sverige med en riktig skyskrapa (Turning Torso) fortsätter att satsa på höga hus. Det planerade Malmö Tower blev som många säkert känner till tyvärr inte av men nu har Annehem meddelat att det ändå blir ett högt hus, Point Hyllie, dock krympt till 95 meter och 27 våningar.

Vi här på yimby gläds med Malmö och undrar samtidigt när Stockholm skall våga släppa småstadsmentaliteten och traumat efter klararivningarna och låta vår stad växa upp.
Samråd och Utställning i Stockholm
Detaljplaner som är på samråd eller utställning i Stockholms stad just nu:

Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland YIMBY Stockholm:s 8608 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY
YIMBY är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.

Vi vill att Stockholm skall växa och utvecklas. Och vi vill att staden skall växa på rätt sätt. Vi vill ha mer tät blandstad - inte gles bilstad. Vi vill ha fler dynamiska levande stadsmiljöer - inte isolerade bostadsområden.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett fel som måste rättas till.

YIMBY vill vara en positiv röst i stadsbyggnadsdebatten. En röst som istället för att säga nej istället säger ja. Och när utvecklingen går åt fel håll så presenterar vi ett alternativ istället. YIMBY ser inte stadens utveckling som ett problem, utan som en möjlighet. Vi bejakar att staden växer.
Vi blir glada över att få nya grannar och mer av den stad som vi vill bo i.

YIMBY kämpar för den urbana stadens upprättelse. Sluta bygga bostadsområden och förorter! Bygg stad istället.

YIMBY vill också att arkitekturen skall återfå sin förlorade roll i staden. Byggnader måste få synas och smyckas med intressant och utmanade arkitektur.

Mer information om oss
Gå med!

Om du har facebook kan du också gå med i vår grupp, "Stockholm är inte bullerbyn".

@yimbysthlm på Twitter