[quote]
Man kan stå ute i Sisjön och se Saurons öga – ni vet vad jag menar!
– Adam Cwejman[/quote]
Jag tror mig kunna ana vad Adam menar, och det gjorde sig påmint även här ute i Hökälla på Hisingen under min spaning efter Nuet (utsiktstornet/konstverket som skulle rivas).
Eller kanske mer så här...
Panelen kommer sedan in på Köpenhamn, där man som bekant, i motsats till Göteborg, valt att inte bygga särskilt många höghus. Men kanske intressantare är Lintons spaning beträffande danskarnas syn på bevarande, rivning och förnyelse, och att man från Köpenhamns sida låter fler byggnader få stå kvar i staden trots ett tillstånd av förfall.
Detta menar han har att göra med att man har en lägre nivå på tillåten standard än i Sverige, vilket leder till prisvariation och möjlighet att välja en lägre standard, samt en ökad frihet att ta risker och förverkliga idéer då inte lika mycket pengar per månad behöver läggas på boendet. Nedgånget och sjabbigt blir på så vis billigt. Lydia lyfter fram att porrklubbarna på Andra Långgatan sannolikt gjort mycket för att behålla ruffigheten där.
[quote]
[Istället för att riva] behåll husen som inte har så hög standard, som är avskrivna – om man bara får!
– Johan Linton[/quote]
Lydia beskriver vidare hur det funnits – och finns – en stark rationalitets- och förnuftsdyrkan i Sverige. För att illustrera detta drar hon en parallell till de omfattande rivningarna av landshövdingehusen under 1960-talet, och byggandet av funktionalistiska satellitförorter som Hammarkullen: ”På pappret verkar det bättre, men något i kalkylen saknas”.
Cwejman tycker sig se tecken på en grovstädsmentalitet. Dagens mer punktvisa rivningar verkar dock i huvudsak bli en angelägenhet för ett fåtal entusiaster menar Lydia, medan nybyggen engagerar allmänheten i större utsträckning. (Ett exempel på detta skulle kunna vara turerna kring den tänkta rivningen av Valhallabadet.)
Cwejman lyfter här fram Yimby Göteborg och vårt arbete i positiva ordalag, men menar att det på många sätt rör sig om ett internetfenomen snarare än att man ses i verkligheten (mellan raderna kanske i kontrast till en uttalad förening som FASAD med regelrätta möten). Även Arkitekturupproret nämns som en grupp som nått ut med sitt budskap, men också de främst via datorskärmen. Linton bekräftar i viss mån AUs arbete, och att det är ett uttryck för något, men poängterar samtidigt att det krävs mer kunskap i diskussionen.
Det ligger något i kritiken, men samtidigt kan jag för egen del tycka att det blir lite orättvist om vi går till oss själva. Yimby Göteborg har genom åren arrangerat omkring 50 stadsvandringar över hela staden, samt många olika typer av offentliga tillställningar och samarbeten (på ideell basis utan någon som helst budget, bidrag eller ekonomiska tillgångar), inte minst hösten 2023 med stadsvandringen i Lorensbergs villastad och det efterföljande arkitekturseminariet på stadsbiblioteket, som en del av Kulturkalaset.
För att inte tala om alla gånger vi varit ute och föreläst på skolor, medverkat i debatter och paneldiskussioner, eller varför inte när vi tog emot Nordjyske Planlæggere, en delegation av stadsplanerare och arkitekter från Ålborg. Men visst, många nöjer sig helt klart med att läsa eller diskutera i Yimby Göteborgs Facebook-grupp. Det är bara inte hela sanningen.
Apropå våra senaste stadsvandringar, är det just här samtalet blir intressant med avseende på den bitvis hätska debatten om nyproduktion av klassisk arkitektur.
Förargelsens hus: "låtsasgammalt, men fint på något sätt". Ekmansgatan under vår välbesökta stadsvandring i Lorensbergs villastad.
Lydia beskriver en obehagskänsla inför Ekmansgatan 5, ”som en låtsaskuliss", men går i samma andetag i klinch med sig själv genom att tala om det som "fint på något sätt”. Linton flikar in en tanke om kommersiell kontra ickekommersiell arkitektur för att tala om kvaliteter, men mina anteckningar gör dessvärre inte riktigt resonemanget rättvisa (fast det är ju klart att kvalitets-diskursen gör sig påmind när väl samtalet tangerar "klassisk arkitektur").
Linnégatan är dock lyckad, menar Lydia, och ”även de nya husen [från 1980-talet], fastän de är ganska anskrämliga... Och när man är där inne så är det som små lådor. Men det är inte låtsasgammalt!”
[quote]
Blir inte det klassiska ett korrektiv mot Saurons öga?
– Adam Cwejman[/quote]
Linnégatan: "Ganska anskrämliga, men inte låtsasgammalt"
Här någonstans i tanken om det låtsasgamla slutade samtalet, eller åtminstone kråkfötterna i mitt anteckningsblock. Det var en trevlig tillställning med många tankeväckande synpunkter från samtliga i panelen, även om jag nog blev särskilt imponerad av Lydias intuitivt skarpa blick på dessa frågor. Sedan är det alltid roligt att få anledning att besöka en äldre biograf oavsett ärende.
Men det fanns även en del att fundera vidare över, och i synnerhet då Lydias beskrivning av Ekmansgatan 5, dels som en låtsaskuliss och källa till obehag, men samtidigt ”fint på något sätt”. (Vore det bättre om man i sedvanlig ordning hade satsat på chock- och kontrastverkan, för att distansera sig och framhäva det nya på det befintligas bekostnad? "Fuck the context", som Frank Gehry så finkänsligt uttryckte det.)