Vackra och fula fasader, en fråga om detaljerade eller kala ytor?

Jag har för mig att någon på någon träff nämnde en allmän princip som kan användas för att kategorisera husfasader som "vackra" eller "fula".

Stora, kala ytor upplevs som fula. Små detaljer, till exempel fönster, stuprör, reliefer eller målningar, gör att en fasad upplevs som vackrare. Den kritiska storleken för kala ytor skulle vara ungefär en människas längd.

När jag den senaste tiden sett hus och fått en magkänsla av att de varit vackra eller fula, så har jag funderat över den här tesen. Och den stämmer förvånansvärt ofta. Det verkar inte spela någon roll vilka byggnadsdetaljer som bryter den kala ytan, så länge de finns där; de kan vara rent kosmetiska.

Givetvis kan det tänkas finnas undantag. Men ligger det ändå någon sanning i denna enkla regel? Och borde stadsbyggnadskontor i så fall införa en fasadnorm, som tvingar byggherrar att lägga till en viss mängd detaljer?

Eller handlar byggnadsestetik om tidsanda? Kanske upplevde folk på 1930-60-talet modernistiska hus med kala fasader som mer hygieniska, hållfasta och effektiva än de gamla 1800-talskåkarna?

---

Senast ändrad 6 juli 2010 18:25

Framtiden har väl alltid karakteriserats av kala fasader, och alla vill ju känna sig leva i framtiden. (Någon SF-ornamentik att tala om har t ex aldrig funnits, förutom den organiska HR Giger-skolan då, och det är väl värt att notera att han valdes som designer på "Alien" just för att man uttryckligen ville bryta med gängse SF-normer). Kalt = rationellt, praktiskt, tidlöst och obefläckat av gamla tiders unkna estetik. Ytor som inget fäster på och rena former utan belastande innebörd.

Men tack, nu har vi prövat det i 70 år. Så himla fräscht känns det väl inte längre. Människor gillar utsmyckning och den lilla genetiska egenheten försvann inte efter tre generationer. Det svåra är inte att fastställa det empiriskt (det kan man göra t ex genom att mäta hur lång tid blicken stannar vid foton av byggnader i olika stil) utan att bekämpa traditionerna och dogmerna inom arkitektkåren så att vi kan få lite ögonfägnad tillbaka. Jag är säker på att många av dagens arkitekter, trots läpparnas bekännelse till modernistdogmen, både är fullt kapabla till och längtar efter att få använda den fulla paletten av stilmedel, och med moderna verktyg och material har det potential att bli riktigt intressant.

så lätt är det nog inte, däremot är det nog mycket lättare att göra hus snygga med en massa detaljer, medans en väldigt ren byggnad kräver enorm "finess" för att bli vacker och tilltalande, men när det lyckas så kan det bli enormt bra! ICC i hong kong och SWFC i Shanghai är väldigt kala byggnader men båda ligger helt klart i topp 10 av vad som har byggts senaste åren. Men sen kan man väl anta att det läggs enormt mycket mer pengar och tid i ritandet av multimiljons-byggen än på "vanliga" hus.

Det kan tänkas finnas psykologiska mekanismer bakom människors förkärlek för byggnadsdetaljer.

Det kanske är en form av "stenåldersinstinkt", där en kal husvägg framstår som en kal bergvägg, som varken erbjuder passage, föda eller skydd. En bergvägg med hål och avsatser kan däremot vara en bra boplats.

Har förresten börjat en serie på min blogg om ett annat offer för ornamentikdöden, tinnar och torn, och det kan ju ha viss relevans.

Trevligt tinn-inlägg, Herbert. Jag fick en tanke. Dagens arkitekter kan inte tänka sig tinnar för att de anser dem sakna funktion. Å andra sidan har väldigt många hus idag fula basstationer för mobiltelefoni. Skulle man inte kunna tänka sig att basstationerna gjordes i form av tinnar så skulle man förena form och funktion.

För övrigt håller jag med Mats om att det inte är så enkelt att kala ytor alltid är fula. Arkitekter som exempelvis Ludwig Mies van der Rohe kunde skapa fantastiska minimalistiska byggnadsverk. De avskalade ytorna kändes säker fräscha de första femtio åren sen funkisens genombrott, men nu när de är regel, eller kanske snarare en lag, blir man lindrigt sagt mätt på avskalade ytor.

Ja, det var lustigt nog vad jag satt och ritade på precis nu för publicering senare i veckan. Här är en exklusiv förhandstitt:

Tekniska takinstallationer arrangerade till ett torn med spira. Fläktrum och elskåp utgör kärnan, fyra luftfilter blir krukdekorationer i tornets hörn och mobilmasten får lösa påhängsplåtar som döljer antennerna och ger dem en fågelsilhuett. Funktionalistkosher eftersom alla dekorationselement tekniskt sett har en praktisk funktion.

Att fasadernas detaljering har stor betydelse för hur levande gatan upplevs är konstaterat av flera stadsplanerare, bl.a. Allan B. Jacobs och Jan Gehl. Inom klassisk gatubyggnadskonst är det också känt att det har betydelse hur fasadens detaljer är utformade beroende på vilken höjd man befinner sig på (gatuplan = många och små detaljer, högre upp = få och stora detaljer). (Det sistnämnda är egentligen tämligen banalt: alltför många och små detaljer kan ju inte uppfattas på större avstånd. Människans synfält är dessutom i huvudsak horisontellt.)

En storskaligt utformad bottenvåning är därför ett av de effektivaste sätten att döda en gata.

Anders

Intressant hypotes som jag tror det ligger en hel del i. Dock tror jag att materialet är minst lika viktigt. Den svenska funkisen från 30-talet som brukar benämnas "the Swedish grace" har relativt släta ytor och lite utsmyckning. Däremot har dessa hus ofta fina putsade fasader i olika pastellfärger och spröjsade sexdelade fönster, 3 lika stora rutor i vardera båge. En av mina absoluta favoritstilar i Stockholm som det för övrigt finns en hel del av.

Typiskt för hus som upplevs som fula är oftast enehanda arkitektur utan utsmyckning tillsammans med billigt fasadmaterial som tex plåt eller fabriksgjorda tegelstensfasader från 60-talet....I och för sig uppenbart att denna kombination oftast blir ful...

Jag har gått runt och funderat på tesen om människans längd ett par dagar nu och känner också att den stämmer förvånansvärt väl. På nya bostadshus finns nästan aldrig så stora kala ytor. De är inte fula hus, men oftast är de inte vackra heller. Köplador som den nya svarta på Lindhagensgatan är däremot riktigt fula, vilket i min värld beror just på de stora kala ytorna. Huset som dessutom har ett fruktansvärt fasadmaterial skulle troligtvis kunna ha räddats av blindfönster och reliefer etc.

Den nu populära "utsmyckningen" med fönster som hoppar zic zac mellan våningarna och pastellfärgade glas på balkongerna ger jag inte mycket för. Det känns som billiga knep för att skapa liv i fasaderna och älskas säkert av byggbolagen som kan fortsätta använda prefab-block.

Andreas Larsson: Jag håller med om att de områden i Stockholm som är byggda i stilen "Swedish Grace" är riktigt härliga, trots den sparsamma utsmyckningen.
Dessa områden byggdes dock nästan uteslutande under 1920-talet innan funkisen slog igenom. Stilen är en form av nyklassicism där fönster placeras med jämna mellanrum för att passa husets utsida (vilket ibland gör att de inte alls är optimalt placerade inne i rummen). Under sent 20-tal och tidigt 30-tal byggdes visserligen en del hus med arkitektoniska inslag av både nyklassicism och funkis, till exempel på Pontonjärgatan.

Herbert: Snygga förslag! Det skulle vara kul att få se fler tinnar och torn i modern svensk arkitektur. Vi har ju fått se någon enstaka kupol nyligen (tänker på den vid Norra Bantorget), så det kanske går åt rätt håll.